En silvermedalj- en god investering eller en kostsam satsning?

I dag tog Sverige sin första medalj i Paralympics då Zebastian Modin körde hem silvret i sprint. Det har med andra ord varit skralt med utdelning till ”di svenske” så här långt. Några dagar återstår ännu men om de medaljprognoser som presenterades inför tävlingarna har någon relevans för utfallet är det nog inte troligt att siffran radikalt kommer att förändras. Sverige har det helt enkelt ganska tufft i konkurrensen. Och på ett sätt ska vi nog vara glada för det. I Sverige har vi kommit långt med arbetet för ökad trafiksäkerhet och vi sänder ogärna soldater ut i krig. Det gör vår rekryteringsbas till den paralympiska elitidrotten något begränsad. Men hur bra möjligheter ger vi de målgrupper som finns? Tyvärr inga vidare är väl det ärligaste svaret. Enligt Sveriges Parasportförbund är det ungefär 4-5% av de människor som i Sverige har någon form av funktionsnedsättning som skulle kvalificera dem för möjligheten att tävla i Paralympics. Det är förstås katastrofalt. Inte bara för Sveriges resultat i Pyeongchang utan allra mest för de personer som skulle kunna få må bättre av den glädje, gemenskap och fysiska aktivitet som idrotten bjuder.

Samma Parasportförbund har också beräknat att samhället skulle spara 300 000 kr om året för varje individ med funktionsnedsättning, om denne blir idrottsligt aktiv. Detta eftersom personens möjligheter att klara sig själv skulle öka. Även den psykiska ohälsa som är utbredd bland parasportens målgrupper skulle minska (den effekten har idrott även för andra målgrupper…) och sammantaget är det förstås inte samhällets kostnader som är den tyngst bärande orsaken till bättringsbehovet utan potentialen att skapa ett värdefullare liv för ett stort antal människor.

Ska detta bli verklighet måste samhället erbjuda den fysiska möjligheten till deltagande i form av tillgänglighet och assistans. Därefter måste du, jag och alla vi som är aktiva idrottsledare skaffa kunskapen som behövs för att klara att välkomna och utveckla människor. Och detta oavsett funktionsnedsättning eller ej. Kanske finns det också ett antal människor i landet som redan besitter kunskapen men ännu inte hittat till idrottens sammanhang?

Elitidrotten då? Ja det är klart att det inte går att mäta sig med mer eller mindre heltidsidrottare om det en sysslar med inte ens känns som det är på riktigt (DN, 180307, om paraishockeylandslaget). 17-0 i baken mot Kanada talade sitt tydliga språk vad gäller det. Precis som när det handlar om olympiska satsningar är det smärre statsbudgetar det satsas idag när länder lägger pengar på att via medaljer i ädla valörer söka visa på sin nations förträfflighet. Där är vi inte riktigt i Sverige men diskussionen pågår kring hur stödet till den paralympiska elitidrotten ska se ut. Vad är medlemmarna, oavsett om det gäller medlem i förening, förbund eller RF beredda att satsa? Vad är rimligt att utövarna själva bidrar med? När Zebastian Modin tar sin medalj är det med god hjälp, ja faktiskt helt beroende av en guide som hänger med i tempot. Inte helt orimligt att anta är väl att satsningen där och då just blev dubbelt så kostsam som för den som ser!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.