Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation Elitidrottsutveckling In English

An outsider’s view

With the current state of ”all things digital” that we live in I ran a workshop the other day on the topic of digital transformation of sport, relating to performance. There are, of course, many areas that due to Covid-19 have switched from in real life events to digital equivalents. Mostly, I see this in way of conferences, educational offers and initiatives involving some sort of communications. If the block on crowds at events continues for much longer I am sure we will also see new inventions on the fan side of things in order for sports to try to reestablish some sort of atmosphere, that used to be unique to sports. I, for example, have already seen a Japanese invention where fans through an app on their phone can contribute to the noise in the arena where a match is played, thanks to the massive speakers that have been put there, connected to the app. Instead of actually being in the arena fans do this from the comfort of their living room couch. Anyone who has endured a Bundesliga football match of lately would welcome that.

What is striking to me in this webinar that I am hosting though is how people from the outside, with completely different expertise from what we are used to in sports, can contribute if we only dare to let them loose. This time it is two people with a background in statistical analysis in business, i.e. real estate, stock broking and insurance, that with their understanding of numbers open up insights that I and many more in sports have not previously come close. With the enormous big data sets that are often available today, the skill to analyse and use data to forecast future events has become a must have in a successful coaching team.

With that I guess one could argue that sports are nearing the kind of modelling that is currently frequently discussed under the heading of Covid-19. Perhaps not quite as serious but in order to move things forward on our end we have at least decided to start a network for ”nerds of numbers”. Who is up for it?

Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

Mellan desperation och innovation

I dessa dagar är inte idrotten och idrottarna de som har det värst. Det betyder dock inte att det som just nu drabbar aktiva, föreningar, förbund och även världsidrottsorganisationer inte är en prövningens tid. Lopp har ställts in, serier avbrutits eller skjutits upp. OS och Paralympics är flyttat, med möjligheten att planerna ska kunna genomföras fortfarande mycket ovissa. Alldeles nyss meddelades också att även friidrotts-EM som skulle gått i augusti ställs in.

Reaktionerna till detta spänner någonstans från desperation till innovation. Var någonstans på den skalan som SVT:s återsändningar av herrarnas fotbolls-VM 1994 landar ska jag låta vara osagt. Liverapportering och livechat är dock nutida tillägg. Möjligen får Hammarbys träningsmatcher och D-Plays sändningar läggas nära desperationsmåttet. Kritiken lät i alla fall inte vänta på sig.

När det gäller innovation saknas inte inslag. Idag läste jag till exempel om hur Täby IS friidrott gjort Ensta- respektive Kyrkbyloppen virtuella. Lika enkelt som genialt. Med en app i telefonen väljer deltagaren starttid i ett bestämt datumspann. Något liknande får nog sägas det var Anna Carlsson ägnade sig åt då hon sprang över 30 mil på Torne Träsk eller Neil Clark, som i sin trädgård genomförde en triathlon för att samla in pengar till NHS, Storbritanniens offentliga sjukvård (titta på den länken, det är verkligen ingen dålig uppfinningsrikedom som Neil visar upp).

Frågan är förstås om det finns något i dessa idéer som har ett liv också efter pandemin. När jag i oktober förra året besökte konferensen Play the Game var det första gången jag stötte på vad som numera är en global motståndsrörelse kallad NOlympics Anywhere. De menar att det över huvud taget inte finns hållbara argument för att fortsätta genomföra olympiska spel på det sätt som gjorts på senare år. De är också enormt kritiska till IOC:s utpekade förändringar i ”the new norm” och menar att de utgör det klassiska ”för lite och för sent”. Istället hör jag resonemang om ett helt nytt sätt att genomföra globala tävlingar, virtuellt och digitalt förstås. Kanske Covid-19 är just det som ger dem rätt? Även om jag i ärlighetens namn kan se en hel del komplikationer för flera idrotter…

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället In English Tider som flytt

Not just the The English Game

With the Corona-virus, or some other bug, holding its grip firmly around my neck I spent Saturday night on the couch with my only company being Netflix and the brilliant new original series The English Game. This takes us back to the late 19th century when football was a game played between gentlemen that predominantly came out of the private schools in the south. Already in the first episode these gentlemen are challenged by a team from the north, made up of working men from one of the many mills where football was what carried a bit of hope and joy into the hard life of a blue collar. For the quarter final of the FA Cup where this team of northerners were to travel to London the owner of the mill had brought in an additional two players from Scotland. This caused serious friction in the team as why on earth would somebody leave home to play football? Football was something you did with your mates in your local team. Of course these players were two of the first professional players in the game, even though payment probably came in the form of a job at the mill.

As I watch the English game I reflect on how sports over the years at different times have had to deal with the issue of professionalism. To the players in the English Game playing football for money was to go as low as you could possibly go in sports. It was cheating, not just because it was against the rules but because it had absolutely no decency. Now, compare that with where football is today.

Other sports have been much later in this process. For example my own sport, golf, is only now looking at rewriting its rules of amateur status. The purpose of the amateur status rules in most sports have always been twofold:

  1. To protect the (amateur) athlete who plays sport in his or her time off from work and therefore will find it difficult to compete with somebody who plays full time.
  2. To protect the sport from what would always be ”the lure of the dollar” where the risk of players bending, or even breaking, the rules in order to find advantages on the pitch would simply threaten to destroy the game.

Watching the English Game gives me a feeling that something at the heart of what sport used to be, and probably was meant to be, has been lost, and is also forever gone. Even if it might take some time before we have another chance (post Corona) it is worth considering what difference it would have made if that next Premier League or Serie A match did not have money on the line. But then again no, in our time that is impossible to even imagine!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället Kommunikation

Ta ett beslut – och stå för det!

Sommaren 1996 gjorde jag mitt första EM i golf, som ledare för Sveriges pojklandslag. Tävlingen gick på en bana strax utanför Graz i Österrike och vid min sida, som assisterande, hade jag Magnus Sunesson. Landskronapågen Magnus hade nyligen avslutat en lång karriär som professionell spelare, bland annat med sju år på herrarnas Europatour. För mig som ung och oprövad coach var Magnus erfarenhet, och vilja att dela med sig av denna, en skola för livet. I vårt unga lag, bestående av sex spelare, fanns löften som alla skulle kunna vandra i Magnus fotspår och kanske även längre. Men där och då var de som kalvar på grönbete. Glada, naiva, oförstörda och osannolikt entusiastiska. Och tänk att som 16- eller 17-åring få vägledning av någon som verkligen själv gjort jobbet. Som vet vad som krävs och dessutom har hunnit reflektera över var han gjorde sina största missar. Ja, det var inte bara jag som söp in allt jag kunde av Magnus dyrköpta kunskaper.

Jag minns den där dryga veckan i Graz med Magnus och laget i dessa Coronatider där beslut tycks svårare än någonsin att fatta. Informations- och kunskapsläget ändras hela tiden och med väldigt kort varsel. Ett mantra som Magnus trummande in i spelarna var ”fatta ett tydligt beslut och stå för det”. Den som har spelat golf, nästan oavsett på vilken nivå, vet hur kostsamt det oftast är att tveka över om det beslut jag fattat är rätt. Det är då jag i sista stund ändrar en liten aning på vad jag hade tänkt bara för att bråkdelen av en sekund senare se bollen försvinna i vattenhindret eller slicka hålkoppens utsida. Jag minns att Magnus också sa att ett hundraprocentigt genomförande av ett beslut som inte är helt rätt oftast är bättre än att halvdant fullfölja ett helt korrekt beslut. Tänk så många slag vi sparade den veckan på att spelarna där och då fick lära sig detta!

Just de lärdomarna reflekterar jag över då idrottare och idrottsorganisationer ställs inför en Corona-utbredning världen över som tycks helt ostoppbar. I början på veckan sa Charlotte Kalla att hon var helt inställd på att åka till USA och tävla imorgon fredag. Idag kom beskedet att president Trump stoppar flyg från Europa. UEFA har inga andra tankar än att herrarnas fotbolls-VM ska genomföras i sommar och IOK vill naturligtvis inte yppa att OS skulle kunna vara i fara, och därmed också Paralympics. Precis som att golfspelaren är helt dedikerad sitt beslut till dess att caddien tydligt ger direktiv om att det är fel kommer idrottaren och idrottens organisationer att lojalt följa sina beslut. Ända tills det tydligt framstår som helt omöjligt att göra det. Det är nämligen så vi är tränade. Just sådant gör oss till de vi är. Annars vore vi inte den idrott som så många förtjusas av. Det kan vara lätt att glömma i dessa dagar…

Kategorier
Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Har ute blivit inne, och sommar blivit vinter?

Grönt är förstås skönt. Också i februari.


Jag minns en affisch i omklädningsrummet vid månskensrinken i centrum. Där stod det om kvalspel till Elitserien 1975/1976. Hofors IK mötte Djurgården. När jag i dag läser på (tack Djurgårdens IF för utmärkt statistik och historia på hemsidan) ser jag att just säsongen 75/76 var Elitseriens första. Och förstås var möjligheten att få kvalspela en milstolpe i hoforshockeyns historia. Jag gissar att jag började på hockeyskola vintern 1976/77 och det var nog inte så konstigt att affischen satt kvar som minne. Ja, om inte omklädningrummen lika mycket som uterinken varit historia vid det här laget hade den säkert suttit där fortfarande.

Med hjälp av statistikarkiven hos Djurgården lär jag mig att det nog var en stor händelse som utspelade sig i Hofors den där aftonen. Dryga 2700 personer kom och såg sitt hemmalag segra med klara 5-1. Och till exempel gjorde Berra Sundberg mål. Honom minns jag från de första A-lagsmatcherna jag såg. Säg dock den glädje som varar för evigt. När stålverksgrabbarna besökte huvudstaden för returmatch blev det till att bita i gräset. Eller tugga i isen snarare. Möjligen var det storheten i Johanneshovs Isstadion, inomhus, som blev övermäktig. 12-1 till Stockholmarna kan ha gjort resan hem till Dalgränsen lång. Djurgården fick elitserieplatsen, och sedan dess har Hofors IK inte synts till i dylika sammanhang. Trots att en ny, fin ishall snart stod färdig för invigning till Berra och hans lagkamrater.

Mycket har förstås hänt sedan det första elitserieåret. Jag undrar så smått hur långt ned i seriesystemet jag skulle behöva leta för att hitta det första laget med månskenshemmarink? Om det ens finns något. Nej, istället tycks det som om annan idrott blivit februari månads aktivitet under bar himmel. Ja, hur gick det egentligen till då uteidrotten ishockey blev inneidrott och sommaridrotten fotboll blev vinteridrott? Den, och många andra frågor, hinner jag fundera på där jag står och fryser på en konstgräsplan i Tullinge. En helt vanlig söndag i februari. Och jag undrar helt enkelt om inte något tappats bort på vägen hit.

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En modern förening Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Liten mot stor

Idag var det pysselstuga i vårt hus. Äntligen ska den stora matchen stå. Enskede IK ska möta AIK i Svenska Cupen. Egentligen skulle drabbningen ha stått i augusti men då tvingades AIK till Skottland för match mot Celtic och därmed blev det en novemberuppgörelse på Friends Arena istället. Visst hade det varit kul med stormatch på den lokala idrottsplatsen, men när det nu blir till att besöka nationalarenan känns det onekligen ganska stort.

Vid vårt köksbord är det fyra grabbar som förbereder flaggor och hejaramsor. Det är samma grabbar som enligt egen utsago är Enskedes mest trogna supportrar:

-”Vi är ju Enskedes bästa supportrar.”

‘”Ja, vilka skulle det annars vara? Det är ju bara vi som är på matcherna!”

Själv sitter jag i soffan och reflekterar både över det jag hör från köksbordet och det som hänt de senaste dagarna. Årets herrallsvenska är slut, Djurgården gick segrande ur striden och inför den avgörande omgången skrev Johan Esk om hur detta år är en föraning om vad som komma skall. Skillnaden mellan storstadslagen (med större muskler) och övriga börjar bli allt tydligare. Då vi nu också kan se hur den ekonomiska konsekvensen av att hålla sig kvar/gå upp och att åka ur/fastna kvar alltjämt blir större, ja då är det en tydligare ojämlikhet som breder ut sig även i Sverige.

Här någonstans står förstås vägvalet. Ska svenska topplag ha något med Europa att göra är det nog tveklöst att de behöver större ekonomi och bättre förutsättningar. Samtidigt är det angeläget att fundera över hur det påverkar de som strävar och vill upp. Är skillnaden mellan att hänga kvar i Superettan och att åka ned i division 1 så stor att klubbens hela verksamhet hotas? Och om känslan att Enskede ska kunna rubba AIK i den där cupmatchen inte ens för nioåriga grabbar går att fantisera ihop – vad händer då med flaggtillverkningen i ett kök i Enskede?

Kategorier
Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället In English

How about nearby sports?

The other day I had one of those amazing mornings that only a golf course, a good friend and a sunrise can offer. 9 holes mean there is plenty of time for discussions of the kind that very seldom occurs inside the four walls of an office meeting room. My friend is involved in a bidding process for the so called ”förbifart Stockholm” which will create a smoother way to pass Stockholm in years to come. Of course he is not bidding for the whole project but I am going to stop short of even trying to explain what it is he does. Förbifart Stockholm is budgeted at just over 30 billion kronor (€3 billion) and I am sure nobody will be surprised if it turns out more expensive. Judging by the number of cars on the roads around Stockholm already I am sure most would consider this investment necessary, though expensive.

An interesting question that arises is why we are so fond of our cars. My friend tells me about a conversation they have had over coffee at his workplace. He, and his colleagues were all in agreement that the main reason to still own a car is that we need it to take our kids to sports. That raises an interesting hypothetical question about what would happen if 31 billion kronor were used to build sport facilities close to where people live, instead of on building a road?

As I sit down to prepare a presentation that I am giving at the International Physical Literacy Conference in Umeå I come to think about this. Through our project leader for ”Places for sport” I learn that all of us are much more likely to be physically active if there is a nearby facility that makes this possible. In addition I learn that there are norms that govern how many parking lots that need to be built when developing housing facilities for x number of people. But there are no norms that stipulate the number of sports facilities that should come with a new set of houses. Over a coming number of years the plan is for Stockholm to have 140 000 new apartments. Isn’t it time to say that equals y number of sports facilities? It sure would be interesting to find out how many cars that would keep off the streets!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Ett gott stycke svensk idrottshistoria

Av Sveriges 185 världscupssegrar genom tiderna har 131 kommit från Tärnabyåkare, med IK Fjällvinden som moderklubb.

Det är den andra meningen i Wikipedias presentation av Tärnaby. Och nog är vi ganska många med en relation till Slalomvägen, trots att vi aldrig varit där. Vi som minns en tid då tv:n rullades in i klassrummet, eller alla kanske samlades i biblioteket, alternativt i fikarummet för att se Ingemar utklassa allt motstånd i Madonna di Campiglio. För nog var det väl oftast där han åkte? Möjligen också i Wengen. Jag kan fortfarande höra Sven Plex Petterssons stämma kommentera medan Stenmark susade nedför branten. Någon gång emellanåt bröt också Stig Strand igenom för att utmana om pallplaceringar och när Anja Persson och Jens Byggmark trädde fram var det en naturlig fortsättning på ett gott stycke svensk idrottshistoria. Idag är Tärnaby en ort med 400 invånare och flera av de problem som de flesta små orter i olika delar av landet tampas med.

En av dem som hoppas ändra på detta träffade jag idag. Helena Nilsson har rest runt världen tack vare skidåkningen och sin fostran i Fjällvinden och har nu ambitionen att föra något av den så kallade kulturen vidare. Eller kanske väcka den på nytt. Det hon berättar för mig är inget annat än enastående. Jag jämför hennes historia med vad jag nyss uppfattat i Lena Anderssons bok Sveas son och förstår att här finns det ett samband. Ingen av berättelserna handlar om idrott. Det är mycket djupare än så. I centrum står en övertygelse om vad det innebär att vara människa och vilka åtaganden som följer med det. Och kanske kan Helena Nilsson bidra till att en sådan central del av det svenska samhällsbygget inte går förlorad. Det tror jag i alla fall idrotten skulle ha glädje av!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling In English

How open is the Open?

The Open, by many regarded as the most prestigious tournament in golf, this year has returned to Royal Portrush, a true gem of a golf course in Northern Ireland. As to outline a well thought out succession plan, the Open this year follows the week of the Men’s European Amateur Team Championships in which Sweden successfully defeated England to take home the trophy. That is no doubt a big win for the Swedish team and for the first time since 1961 Sweden are the reigning European Champions. But when the Open is now contested over the links of Royal Portrush the players from the winning team, or at least some of them, instead has travelled to Barseback to compete for the Swedish Team Championships. Securing a spot in the Open Championship is a tough job and between becoming a European champion and teeing it up on the links set up by the Royal and Ancient Golf Club lots of hurdles await the players.

In 2010 the roles were the reverse in the final of the European Championships. At Österåker Golf Club, England beat Sweden and got to travel in the pink winners’ limousine into the city. From that winning team three players are playing the weekend rounds at Royal Portrush. Tommy Fleetwood, Eddie Pepperel and Tom Lewis. They are all successful winners on the European Tour. Two of them are in the world’s top 50 (Fleetwood and Pepperel) and the third is in the top 80. And this is before they have reached thirty (all three are born 1991 and hence were 18 or 19 when winning the European).

Amateur golf is a bit like under 21’s in a different sport, even though it is open to players of any age that are selected by their country. It is very difficult to predict who will go from there to become a world class player. The best looking prospect may some months or years later have gone completely by the wayside. And in all honesty, there are multiple players, Europeans, in the Open field that have never won a European Amateur Team Championship.

When reflecting over all of this I look through an old presentation that I gave at the European Golf Teaching and Coaching Conference in 2014. I had a quote in there saying:

”Most of those that become GREAT players will have been good players at an ”early” age.

However – all players that are good at an early age will not become GREAT players. In fact – most will not…

Some players that were not particularly good at an early age will still become… but we’ll get to that!”

I think this was pretty well put and a win in an under 21 championship can certainly put an athlete in the first paragraph. That should provide every chance for a slightly less bumpy ride than that of an athlete in the third paragraph. So in other words, a group of Swedish male (and female as Sweden brought home also the women’s trophy of the Europeans) golfers have this summer put themselves in a good position. Whether we will see any of them in the Open Championship in 2028 is a completely different question!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället

Att bäras av en idé

Nej, det blev inget OS i Sverige. Och inget Paralympics. Det tycks som att IOK-ledamöterna inte riktigt vågade lita på Sveriges koncept. De offentliga garantierna saknades och bredvid Italiens statliga uppbackning vägde ansökan helt enkelt för lätt. I ärlighetens namn får nog ändå sägas att det var heroiskt gjort att ta sig till denna avgörande måndag i Lausanne. Flera gånger längs vägen har den olympiska och paralympiska drömmen mer eller mindre slagits i spillror och enbart idén om ett antal storslagna dagar 2026, hos någon eller några centrala personer, har hållit drömmen vid liv. Och det är klart, när man bärs av den där drivkraften inifrån, den som kallas idé, då är man svår att stoppa. Det ska bara gå, över stockar, stenar och IOK-motståndare.

Jag reflekterar lite över begreppet idéburen då jag deltar på ett antal sporttech startup presentationer på Handelshögskolan. Bredvid mig i bänkraden sitter en av Sveriges mest framgångsrika tech-företagare. Bolaget är numera sålt, för fantasibelopp, och som en av grundarna kan personen bredvid mig välja att göra andra saker än att jobba om dagarna. Ändå är det något på Handels som lockar denna dag. Efter en stunds samtal får jag förklaringen:

– ”Jag är tech nörd!”

Inga pengar eller företagsframgångar i världen kan förstås ändra på det. Lika lite som ett Stockholmsstads-nej kan ta död på en OS-dröm. Eller bristande kvalitet på träningsanläggningen kan stoppa en världsstjärna i vardande. Buren av en idé går det att komma långt. Och de flesta av oss andra ska nog bara vara glada att dessa bärare inte är som oss. Att de envist driver vidare trots att oddsen knappast gör det rimligt att satsa. Idag ska jag invigningstala på SM-veckan som firar 10 år med att återvända till Malmö där allt en gång började. I startfältet finns några som redan gjort det smått omöjliga möjligt och ytterligare andra som nu ska ta intryck och lockas att satsa på sin dröm. Det är som förebild till dessa som de bäst behövs. Idébärarna.