Kategori: Elitidrottsutveckling

Is it a new dawn?

· 2 kommentarer ·

It’s a new dawn
It’s a new day
It’s a new life for me, ooh
And I’m feeling good…

Perhaps the words of Nina Simone in Feeling Good is a way to start the new year? In some respects, 2022 marks a fresh start for me as I am embarking on a new challenge. From now on I will focus on managing the project of #elitesports2030. This is a new sports-overarching elite sports programme designed to turn around a negative trend for Swedish high performance sport. It is a joint initiative from the Swedish Sports Confederation, The Swedish National Olympic Committee, the Swedish Parasport Federation and the Swedish National Paralympic Committee.

Of course this project is not a million miles away from the directing of the high performance programme that I have done to date. The difference though is that this new assignment focuses more on what we (currently) have not got, rather than on making use of what we have. Money that is. Financials. Resources.

Without spoiling, some new research from the SPLISS-consortium will be published in January. The researchers behind the study that identified the nine pillars leading to olympic medal success have reinvestigated the first pillar, finances, and reviewed the participating countries in the study ahead of Tokyo 2020 (which in the end became 2021). Sweden was not part of the original study in 2008 but we are included in the review. And it comes timely. The data shows that Sweden places dead last of the 14 countries in the study. Behind Finland and Flanders, which is not even a country but a part of Belgium that, because of the political structure of the Belgian state, has it’s own sports policy. If your job is to support Swedish elite sports, that is not great.

Looking out in the world it is not like other countries are standing still. I have previously written about the UK where the government is continuing it’s strong support to UK Sport, and just before Christmas, news came from New Zealand about substantial investments in high performance sports. 810 million Swedish kronor (90 million USD) is forwarded by the government to High Performance Sport New Zealand (HPSNZ) and it is easy to be jealous.

However, there is no reason to start a new year in jealousy. Control the controllable is usually good advice and hence, work is just about to start!

På resa i muggiga jämställdhetskretsar

· Lämna en kommentar ·
Där hav möter land, på Englands östkust

Med ett gäng gubbar om sex var jag nyligen på golfresa. Fem dagar i England iförda endast kortärmad tröja, vissa av oss till och med i shorts, en upplevelse där vindstyrkan inte krävde ens en extra klubba på väl avvägda slag. Ypperligt sommarväder med andra ord och inget någon normalt förknippar med de brittiska öarna. Turen stod i de nordöstra delarna, åter bland annat till en del av landet där jag huserade under sex år. The Hotchkin, en av två banor på the English National Golf Centre, var bättre än någonsin och att få uppleva Ganton Golf Club, ja, det är en nåd att stilla bedja. Under en sådan resa är det många ämnen som hinner diskas av, i djuplodande diskussioner. Men, det var ett vi hela tiden tycktes återkomma till: Hur är det egentligen ställt med jämställdheten?

Inte sjutton gjorde ni det minsta för att golfen skulle bli något annat än gubbig, säger vän av ordning. Och det stämmer förstås. Vi hade ju kunnat resa 50/50 som bland annat Svenska Golfförbundets projekt för ökad jämställdhet tar sikte på. Det gjorde vi inte. Och med undantag för en av banorna som hade damdag, och därmed 100-0 i den andra riktningen, var det extremt manliga miljöer vi kom till. Vi lägger en hel del samtalstid på detta. Hur kommer det sig att, när det är valfritt, gubbarna dominerar så totalt?

I svensk idrott pratar vi mycket om normer. Vi analyserar vad det är i den mer eller mindre enkönade miljön som gör att vissa tycks trivas och andra välja bort. Och visst ser jag och vi dessa tecken här. Det räcker att gå in i klubbhuset efter rundan för att förstå. I Storbritannien har golfen sedan urminnes tider en uppdelning som fungerar även organisatoriskt. I distrikten (counties, vilka i princip är de som styr golfen på amatörnivå) bildade damerna helt enkelt sin egen organisation för länge sedan, då man tyckte att det var det bästa sättet att själv få bestämma hur man skulle spela sin golf. Och när ”the charter of women in golf” nu ska genomföras är det männens välvilja, och till stor del pengar, som ska ge plats till kvinnorna. Eller kanske en mera korrekt formulering är ”locka” kvinnorna.

Det där med vems pengarna är framstår som intressant. Hade det varit organisation A och organisation B hade det nog förefallit generöst att A skulle satsa av sina pengar för att B ska bli fler. Men när det handlar om kvinnor och män låter det som allt annat. Och när männens organisation konstaterar att trots 50 000 satsade pund har kvinnorna inte kommit i någon större utsträckning, och därmed lägger satsningen på is, ja då är det lätt att förstå att resan är lång.

Så här dags är det en fråga som gnager i mig. Och alla de kvinnor som peggade upp på Ganton den där söndagen har förstås redan visat att jag har fel. Men, jag kan ändå inte låta bli att undra om det finns något i själva idrotten, utövandet av golfspelet (och ett antal andra idrotter) som skulle vara mera tilltalande för män än för kvinnor? I så fall skulle det möjligen kunna förklara vad vi upplever. Och kanske räcker det då inte med att försöka jämställa längder, placering av bänkar och utformning av gångvägar. Det är som om själva intresset av att slå den där bollen från A till B skiljer.

Just då hör jag forskaren för mitt inre öra säga att skillnaderna inom en grupp som begränsas av kön, oftast är större än skillnaderna mellan grupper. Och då förstår jag igen att jag inget begriper. Men synd är det, tycker jag, att inte flera oavsett kön för uppleva det jag och sex kamrater gjorde!

The evolution of a sport – and a nation

· Lämna en kommentar ·
Wimbledon Park on Sunday morning. Lots of courts and lots of tennis.

I had almost forgotten. What it can be like when a nation comes to a stop, because of sports. Perhaps it was not quite the type of Stenmark halt that Sweden came to in the 1970’s, when the alpine giant speeded down the slopes. But for 2021, it is spectacular how many of the British spent their Saturday night in front of the TV watching the Women’s US Open final. In fact, it was so special that it deserves an English blog post from me.

As it happened, I spent this weekend in London. And not just in the city, but in Wimbledon. Perhaps the most tennisloving part of the planet. My friends tell me about how the neighbors compete at doing the greatest tennis decoration of their house and garden, during the weeks of the All England Championship every year. This could be explained, at least in part, by the view that greeted me during my Sunday morning run through Wimbledon Park. There is a lot of tennis played in that park. It may not have increased from Saturday night, and Emma Raducanu’s fantastic win at the Arthur Ashe stadium where she entered the championship as a qualifier, but there sure is every chance to get involved if you are interested.

As the British papers write about this being the greatest moment of British tennis ever, transforming elite performance into mass participation has never been an easy thing. Something tells me the British might just be able to do that though. Yes, tennis is still (considered) elitist and expensive, but here is a champion of the multicultural country of the modern day. She must be a dream come true for the Lawn Tennis Association (LTA), and why not for the Queen herself, given that Emma is already believed to be in line for the New Year’s Honour’s list. And if somebody can manage that conversion, from elite to grassroots – and back again, perhaps it is the LTA. They have got the money, the personnel and the desire. And they certainly have the support of the British media. Now, it is up to you guys.

Just do it!

The numbers game

· 1 kommentar ·

Två miljarder, sjuhundrasjuttionio miljoner, sjuhundratrettiofem tusen, trettionio kronor. Och sextio öre. Google hjälper mig snabbt att översätta det svindlande beloppet 232 miljoner pund till svensk valuta.

2 779 735 039,60 kronor.

Så mycket tillkännagav den brittiska regeringen nyligen att man tänker satsa på att stärka landets olympiska och paralympiska chanser i Paris 2024. Jämfört med perioden som ledde fram till Tokyo-OS är det en ökning med 44%. Storbritannien, som i dessa sammanhang kompletteras med de nordirländska idrottare som väljer Team GB snarare än Irland, är framgångsrikt i både olympiska och paralympiska spel. Så har det inte alltid varit. Då jag 2005-2006 någon gång deltog på UK World Class Coaching Conference som organiserades av UK Sport minns jag hur det nästan låg ett löjets skimmer över målet ”fourth in the medal table” som just hade satts för Peking-OS 2008. Dels för att många tyckte det var märkligt att sikta på fjärde plats, om man nu skulle ta ordentlig sats, dels för att det ansågs nästan utopiskt. Målet nåddes, spelen på hemmaplan i London 2012 blev närmast mytiska, och 2016 blev British Olympic Association först att vid påföljande spel, efter sådana hållna på hemmaplan, vinna flera medaljer än just vid hemmaspelen.

Även hos oss har en viss diskussion förekommit i media om statligt stöd till elitidrott. Sveriges Olympiska Kommittés förre vice ordförande, Per Palmström, skrev om att medaljer i mindre idrotter kostar statligt stöd. Mottagandet från de (män) som engagerade sig var minst sagt svalt och tämligen raljerande. Att medaljer i ädla valörer och välstånd i landet skulle hänga ihop ifrågasätts kan man säga.

Och det är inte så himlans lätt att visa samband mellan idrottsliga framgångar och nästan vad som helst faktiskt. Kanske det kommer någon mer turist till ett land som visat sig framstående, möjligen säljs det en och annan exportvara ytterligare, och inte helt omöjligt är det att någon utsocknes ifrån, gärna med stort kapital, bestämmer sig att flytta hit.

Eller så är det bara så att det, för i alla fall ganska stora delar av befolkningen, är roligare när det går bra, än när det går dåligt. Och ska det gå bra så kommer det att kosta. Det verkar den brittiska regeringen ha accepterat. Och även om det går att tycka allt möjligt om att statliga pengar satsas på att bevisa nationalistisk excellens gör det onekligen situationen allvarligt svårare för oss andra. Det blir helt enkelt till att kavla upp ärmarna!

Möte med proffs

· Lämna en kommentar ·
Proffs möter proffs

En av vår tids stora profiler inom sportjournalistiken lämnade oss för en tid sedan. Tommy Engstrand hade förmågan att med sin röst bidra till den där extra laddningen som ett stort idrottsögonblick ibland kan nå upp till. Efter hans död har formulerats mängder av krönikor om hur han påverkat, inte sällan, andra som följt i hans fotspår.

Jag träffade Tommy en gång. I samband med Idrottsgalan i Globen satt jag bredvid honom under middagen. Samtalet virvlade fram och Tommy berättade bland annat om sin egen skolning in i den roll han kommit att ha under så stor del av sitt liv. Som så många andra i hans generation talade han om Lennart Hyland som förebild och mentor. Tommy beskrev hur han lyssnat till Lennart i tidiga år och hur magiska sportsändningarna i radion då hade varit. Lika gärna som Tommy berättade om sig själv, lika ingående lyssnade han till vad jag hade att berätta, som representant för nästa generations sportradiolyssnare.

Jag berättade att för mig är det du Tommy, som är motsvarigheten till Lennart Hyland. Under hela min barndom kan jag minnas hur pappa lyssnade till elitseriehockeyn på radion där Tommy var den mest framträdande rösten. Då jag själv lärde mig att på riktigt tycka om Sportradion var det Tommy som tydligast framträdde.

Efter att jag förklarat detta, under middagen, trodde jag att Tommy skulle börja gråta. Han blev märkbart rörd och gjorde allt för att förklara hur andra egentligen var mycket bättre och hur liten hans, i eget tycke, betydelse egentligen var. Jag tänkte att så uppträder ett riktigt proffs. Ödmjuk inför sin egen storhet.

Bland riktiga proffs som jag träffat är det just den där inställningen till sin egen roll som gör mig varmast i hjärtat. Samma sak inträffar då jag tillsammans med barnen åker båt i Göteborgs skärgård. Precis bredvid noterar yngste sonen att Marcus Berg sitter. Marcus fru ser att vi tisslar och funderar på om sonen ska våga fråga om en bild. Innan båten lägger till är det hon som vinkar och inbjuder oss att ta kort. Marcus, säger lugnt och med ett leende:

Du ska inte vara blyg. Bara fråga!

Och jag, jag förstår att jag träffat ytterligare ett fullblodsproffs.

En trippel Helix för framtiden

· Lämna en kommentar ·
Samtidigt på centre court

I vad som brukar vara en omfattande seminarievecka, kopplad till en viss park i Visby, har jag lyckats medverka i två panelsamtal. Det ena ledde jag själv och det andra var jag en av de inbjudna till. Först behandlade vi elitidrottens framtida förutsättningar och behovet av en starkare samling och satsning. Därefter tog jag mig på en utflykt till tennisens svenska högborg, Båstad. Här pågår den så kallade damveckan och vid intilliggande center spelas Next Generation, forna tiders Kalle Anka Cup. Hela bygden andas tennis och det är omöjligt att inte tycka om.

Det första seminariet arrangerades, helt digitalt, av RF vilket kan förklara min moderatorsroll. Dagens komboövning stod idrottens goda kamrat Akea, del av Eleda Group, för. 54 föreningsavtal kan den stolte marknads- och sponsringsansvarige Ingemar Queckfeldt rada upp. Helt enkelt därför att man som bolag tror på kraften i föreningsverksamheten, där människor utvecklas på ett sätt som gör dem åtråvärda också i andra sammanhang.

Det som samlat slår mig efter två dagars ivrigt seminariesamtalande är behovet av att mötas. Och då menar jag inte fysiskt utan mera bildligt. Ingen klarar på egen hand de utmaningar man ensamt står inför. Ja, i alla fall inte civilsamhället och inte den offentliga sektorn. Möjligen kan företag och näringsliv leva lyckliga på egen hand. Men då Jan Larsson, VD för Business Sweden, säger att när utländska företag som ska etablera sig i Sverige ska locka medarbetare hit, då spelar idrotten roll, är jag ändå säker på att få skulle nå sin egentliga potential i ett sådant samhälle. Nej, framtiden består nog av triader, eller så kallade trippel Helix. De där idrotten, det offentliga och näringslivet möts och löser både sina egna och varandras problem. Sådant kräver dock en djup förståelse för varandra. Lite som ett lyckligt äktenskap. Jag hjälper dig att nå din fulla potential, mot att du hjälper mig!

Tillståndet i svensk elitidrott på 1,5 minuter:

Går det att centralisera inre motivation?

· Lämna en kommentar ·

Den senaste veckan var av det mera späckade slaget. Specialidrottsförbunden har presenterat sin utvecklingsplaner – mot världstoppen och medaljer. Ja, i alla fall så många av dem som hinns med på en vecka, fem dagar mellan klockan 8 och 18. Det som slår mig när vi nu är uppe i 25-talet presentationer är hur många det är som umgås med tankar på att ökad centralisering behövs, och det tidigare i åldrarna. Det hänger förstås samman med upplevelsen av att man inte riktigt hänger med i den internationella toppidrotten. Att andra länder har ett försprång, ofta på grund av att deras aktiva tränat mera i tidiga år, och att kvalitén på verksamheten därmed måste upp. Ja, även kvantiteten i de flesta fall. Många SF har en klar bild av att vid ålder X behöver den aktive vara bland de bästa (i Europa eller i världen) för att ha möjligheten att nå ända fram. Det betyder inte att alla dessa, framträdande vid X ålder, kommer att nå världstopp och medaljer men det som framgår är att väldigt få, om ens någon, som inte fanns synlig vid X ålder kommer att dyka upp i världstoppen vid senare år.

Vad X är varierar från idrott till idrott och denna observation gäller inte alla idrotter. Vid en stilla eftertanke är dock min bestämda uppfattning att det gäller fler och fler. Och utvecklingen går i en rasande takt.

Under helgen hade jag nöjet att avnjuta en god middag med två kamrater. Den ena var en gång världens bästa slalomåkare, och är idag aktiv inom idrottspsykologins sfär. Därmed blir det förstås en hel del snack om idrott och utveckling. Ganska snart blir vi överens om att det nog definitivt är så att mera och tidigare är vad som krävs. Där vi dock kommer att uppehålla oss vid är det berömda ”hur:et”. Vi pratar länge och mycket om skillnaden mellan styrd träning och om den där inre motivationen som gör att individen själv väljer att hålla på, och detta vare sig det är organiserad träning eller ej. I många av de idrotter där specialidrottsförbunden idag talar om yngre och mer finns en makalös svensk idrottshistoria. Och nog sjutton tränade dom mer, och i unga år dessutom. Dom gjorde det dock då dom själv fick välja, och utan organisering.

Med det är jag nästan säker på att lösningen för (svensk) idrottslig framgång inte (bara) är centralisering, bättre coaching och skarpare uppföljning. Nej, svaret på gåtan ligger i kombinationen av detta och de miljöer som lockar till fortsatt aktivitet även då dagens träning har avslutats. Men var, och hur, hittar vi dessa miljöer?

Idrott på riktigt eller på blodigt allvar

· Lämna en kommentar ·

Smått, så smått börjar idrottslivet återvända. Folkhälsomyndigheten lovar lättnader och hopp finns att också serier och tävlingar snart ska kunna köras. På en idrottsplats i södra Stockholm är det match den här söndagen. Internt, inom laget och med den träningsgrupp som kämpat sig genom hela vintern, på hala utomhusplaner. Glädjen finns där, engagemanget och aktiviteten. För gruppen 11-åringar är det 7 spelare på planen som gäller. Riktigt och rätt, med domare, lagledare och tre perioder. Och med avbytare förstås.

Samma morgon har jag åkt förbi en av de parker i Stockholm som har någon form av kickbike-anläggning. Här är det som vanligt full fart. Och inte en enda sitter på bänken. Möjligen är det någon som hämtar andan en kortis, eller pustar ut efter en krasch. Oavsett är den intensitet jag ser per individ så enormt mycket högre än på fotbollsplanen.

Svenska Fotbollförbundet har gjort massor för att utveckla och förbättra spelformer. Samtidigt är det som att själva grundtanken, matchen och organiseringen, är det största problemet. Det har gått så långt att barnen själva tror att det ska vara så här. Att man måste spela mindre än man faktiskt skulle kunna göra.

Pappa, i fotboll har man avbytare

En till mig närstående fotbollsspelare

I Anders Franzéns park, bland kickbikeåkarna, är det ingen som kommit på detta. Och någonstans hade jag önskat att covidpandemin hade erbjudit oss en möjlighet att idrotta lite mera spontant och något mindre organiserat. Visst ja, det gjorde den ju. Tyvärr for nog möjligheten att av detta också dra lärdom de flesta av oss förbi!

The Masters

· Lämna en kommentar ·

The Masters, US Masters, Masters eller kanske till och med herrarnas US Masters är över för denna gång. Namnet som bäst passar hänger nog mest på vem som ska förstå vad som avses. Det finns några sådana företeelser inom idrotten som enbart beskrivs i bestämd form. The FA. Engelska fotbollsförbundet, The Open, herrarnas brittiska öppna golfmästerskap som i vårt land oftast (felaktigt) benämns British Open, och så då The Masters. Onekligen vilar det en särskild mystik över den sortens egennamn och i de allra flesta fall är de förtjänade genom lång och trogen tjänst. Kanske är det inte riktigt den nivån som landslaget når upp till, trots den med denna underskrift signerade tavlan som en gång överräcktes till labbet på Bosön, som tack för kompetent bistånd till herrarnas fotbollslandslag. Men nog måste ambitionen applåderas.

För mig och många andra golfälskare är den första fulla veckan i april varje år speciell. I år är de svenska förväntningarna dock rätt lågt ställda, även om Henrik Stenson ända fram till sista dagen håller skaplig kontakt med täten. Det blir till slut japanskt i toppen och en av veckans höjdpunkter är när segrarens caddie avslutar söndagsronden med att buga sitt huvud inför banan, blickandes ut över 18:e fairway. Det är magiskt.

Som så ofta i anslutning till en större tävling böljar debatten om vad som fattas i svensk golf och om ”vi” någonsin kommer att få se en ny Stenson. Svenska Golfförbundet gör sitt genom att köra ett avsnitt av välproducerade Pitch på temat. Mycket av samtalet handlar om hur verksamheten måste bli bättre på klubbarna. Bredden behöver öka och kvalité och mängd på träning förbättras. Fredrik Westerstrand får frågan om hur många klubbar som har en tillräckligt omfattande verksamhet för att föda världsstjärnor. Och Fredrik ger ett nyktert svar – ingen!

Det troliga är att Fredrik i all framtid kommer att behöva ge samma svar. Och att frågan aldrig någonsin har haft ett annat svar. Det är inte klubbar som skapar världsstjärnor i golf. Av den enkla anledning att ingen erbjuder 25 timmar eller mer i veckan. Frågan som borde ställas är vad som idag, och helst i morgon, krävs för att några individer, av egen fri vilja och för att allt annat vore tråkigare, ska lägga 30+ timmar per vecka på att med hjälp av klubba få den lilla vita bollen i hål på så få slag som möjligt. Och vad som ska få dem att lägga all sin kraft på att fundera över hur det går att göra ännu bättre i morgon.

Problemet – att sådana frågor är ruskigt svåra att svara på – gör dock att vi gärna låter bli att ens fundera.

Dags att lyfta svensk idrottsforskning!

· Lämna en kommentar ·

Varför pratas det helt plötsligt så mycket om idrottsforskning? Jag får frågan efter att SVT sport i flera inslag konstaterat att svensk idrottsforskning halkat efter, till exempel i relation till våra nordiska grannländer, och visat på initiativ för att ändra på detta. Även Dagens Nyheter har lyft ämnet, bland annat kring kvinnors träning, lämpligt nog på min svågers födelsedag den 8:e mars. Utan tvekan är forskning om kvinnokroppen och träning eftersatt då idrottsfysiologiska studier på män haft en klar övervikt genom åren. Den internationella kvinnodagen är väl en dag så god som någon att visa på initiativ som ska ändra på detta.

Även jag får chansen att säga några ord i ett par av SVT:s inslag. Och få mediala uppträdanden som jag gjort har jag fått sådan respons på. Många har saker att säga om behovet av forskning, vikten av att forska ”rätt’ och om att nog sjutton borde vi väl kunna slå Norge i denna enkla gren.

Personligen är jag ödmjuk inför frågan. Forskning är komplicerat. Ja, det ligger liksom i ämnets natur. Ni vet, raketforskning och sådär. Vid sidan om raketer har frågor om forskningens frihet och forskningens nytta diskuterats under lång tid och på många håll. En av dem som belyst om det finns en motsättning däremellan är journalisten Hanne Kjöller. Travesterande en viss före detta ordförande i Svenskt Näringsliv frågade hon utmanande:

Vad f-n får vi för pengarna?

Boken recenserades bland annat i Läkartidningen och fick positiva vitsord. Kjöller menar att forskning tveklöst ligger bakom stora framsteg som människan gjort. Samtidigt, säger hon, borde det inte betyda att frågan om huruvida pengar används effektivt inte ska utredas. Är den frihet som forskaren har, att ställa och söka besvara vilka frågor som helst, rimlig? Eller borde den styras för att hitta lösningar på utmaningar vi idag känner till?

Den som förordar den första varianten gör det oftast för att det är så riktigt stora, paradigmskiftande upptäckter görs. Gott så. Nackdelen är förstås att det krävs många blinda hönor för att hitta ett korn. Kostnaderna är stora. Med ett tydligt problem som behöver en lösning går det oftast snabbare att hitta svaret, och pengar kan användas till just rätt ändamål. Vaccin till covid-19 som exempel. En snabbare process har världen inte skådat. Billig lär den den nog ändå inte ha varit.

Och var befinner sig idrotten och dess forskning på skalan? När Centrum för Idrottsforskning fördelar pengar till idrottsforskning, dryga 20 msek per år, är det inte säkert att frågorna om hur världens snabbaste skidor bör konstrueras eller hur en fotbollsspelares totala löpsträcka under en match bäst kan mätas kommer i fråga. I stället är det forskningens kvalitet som står i första rummet. Det är rimligt utifrån antagandet att forskning som inte går att lita på är helt värdelös. Ett studie måste gå att upprepa med samma resultat för att den ska vara värd att bygga kunskap på.

Just här blir Hanne Kjöllers bok riktigt intressant. Hon har nämligen pratat med forskaren som forskar om forskning, och som konstaterat att 50-90 procent av de högprofilerade studier han undersökt visar resultat som inte går att upprepa.

Det fina med frågor om hur vi kan producera världens snabbaste skidor, utveckla den smartaste träningsmetoden för en fotbollsspelare som ska prestera under 90 minuter på en fotbollsplan, eller förstå hur en skidskytt ska bete sig för att sänka pulsen på vallen är att inte bara själva forskningsfrågan får ett resultat. Mera centralt är att skidorna verkligen går snabbare och att vi därmed slår Norge. Det, kan vi väl vara överens om, är mer än valuta för pengarna!