Författare: Peter Mattsson

Ansvarig och chef för elitidrottsutveckling på Riksidrottsförbundet med uppdrag att stötta utveckling av medlemmarnas internationella konkurrenskraft. Svensk idrott mot världsklass i idrottsrörelsens specialidrottsförbund.

History-maker Grant

The Queen of the Scandinavian Mixed

There was history made over the previous weekend, at the Tylösand Golf Club on the west coast of Sweden. Linn Grant became the first woman to win on the men’s European Tour. Alright, it is the DP World Tour but for an old dog like me this tour is still what originated from a group of British players, lead by the legendary John Jacobs, formed in the 1970:s. Not only has it since changed its name. It has also welcomed women to compete!

This year was the second time the tournament was played in this format. 78 men and 78 women formed the traditional 156 player field, competing over four days. The tees for the men were different to the tees for the women, with the idea that men and women were going to be able to compete at a level playing field. As always, the debate that followed was a lot about whether this was fair or not. As Grant won the tournament by 9 shots, and the back end of the leader board had mostly women on it, I think most agreed that Linn simply won because she played the best golf that week. Not because the women were generally in favour.

One of the interesting things about the discussion of the equality between the sexes is that it usually stops with that. Where there is a difference between men and women. Which clearly there is. That is not to say that the differences between individuals of the same sex can be big as well. Perhaps the most known example of this is Caster Semenya. And in Sports where the physical abilities play a role, that is normally the difference that is easier to spot. More so than a potential difference in psychological ability.

So, what has this all got to do with Linn Grant? When she left Tylösand with the biggest check, she took home a substantial prize in women’s golf. In 2003, when Annika Sorenstam played against the men at Colonial, philosopher Claudio Tamburrini argued that separating women from the bigger purses that often exist in men’s events is nothing but the kind of discrimination that will hinder equality in sports. What if the only reason to why we use sex to separate is that it is easy? And what if there are ways to do away with the differences that genetics can be accounted for? Should sport then embrace this opportunity? Or would that be too much of a compromise to the idea of sport?

Linn Grant paved the way for competitive golf played in a different way. It now remains to be seen what sports choose to follow. If any…

Att hantera resultat

Att aldrig falla ger inga lärdomar

Alldeles nyss kraschade Tre Kronor ut ur årets VM turnering i ishockey för herrar. Det som såg ut att bli en bekväm seglats vidare till semifinal slutade istället med en plugg som rycktes, varpå all kraft tycktes strömma ut. Motståndaren, Kanada, gjorde sitt bästa av situationen och när Sveriges öde beseglades i förlängning var Johan Garpenlövs medaljlösa period som förbundskapten ett faktum. Av experter summeras Johans år på posten som ett kraftigt misslyckande. Sverige ska definitivt vara bättre än så menar man samstämmigt.

I ett helt annat sammanhang diskuterar jag yttre bekräftelse som ett kvitto på insats. Är det andras uppfattning som ska spegla och bedöma det jobb jag gjort? Och ska det dessutom påverka hur jag ser på mig själv? Ja, kanske till och med om jag kan klara att tycka om mig själv eller ej? Är Johan Garpenlöv en dålig förbundskapten baserat på de resultat laget han ansvarat för gjort?

Svaret är både lätt och svårt. Från en respekterad tränare och mångårig ledare i svensk idrott ser jag en ganska vanlig kommentar på Twitter. Han menar att i elitidrott är inte att vinna det viktiga. Det är det enda. Han har förstås inte fel. Problemet är bara att vinsten i idrott avgörs av så oändligt många flera faktorer än de som ledaren kan påverka. Precis som det inte alltid är du som avgör om det går bra eller åt skogen på jobbet.

Det andra problemet med att göra vinsten till det enda är att det blockerar. Tänk dig en viktig uppgift på jobbet, och det enda du kan tänka på är slutresultatet. Det där du får beröm av chefen, där medarbetarna är lyriska över hur du fick ihop det och kunden blivit ett nytt ”raving fan”. Känner du dig sporrad och inspirerad? Grattis! Många är vi dock som snarare ligger vakna på natten inför avgörandet, och oroar oss för hur det ska gå. Risken är stor att vi också tappar koncentrationen på just de insatser, mått och steg, som skulle göra att vi faktiskt når den prestation vi verkligen är kapabla till.

För alla de killar och tjejer som ägnar sig åt idrott, vare sig det handlar om världsnivå eller hemma på gatan är möjligheten att lära sig skillnaden mellan insats och utkomst kanske den allra viktigaste gåvan. Den kan nämligen avgöra hur du kan tänkas må under stor del av livet. Jag hoppas och tror att Johan Garpenlöv lärt sig den läxan. Då kommer han alla gånger att klara sig fint. Och Tre Kronor kommer att resa sig igen. Om nu den inkommande förbundskaptenen kan hålla rätt på den där balansen…

Att gå från gammalt till nytt

Här frodas RIKTIG träning!

En trogen följeslagare på mina träningsrundor är Martin Wicklin och hans Söndagsintervjuer. Senast var det jag, Martin och Ewa Fröling som var ute på en löptur. I den snåla blåsten är det två värmande röster som fyller mina lurar. Ett härligt samtal som fördjupar i en enastående karriär. Ewa är ett erfaret proffs som själv, som förstahandskälla, kan redogöra för flera av de största framgångarna och händelserna i modern svensk kulturhistoria. Hon var nämligen där och i allra högsta grad delaktig.

Medan mina ben trummar på fascineras jag av Ewa Frölings språk och kunskaper. Men, en stund in i intervjun får jag känslan av att något förändrats. Martin har ställt några frågor om den mera nutida kulturen och de som idag får störst utrymme. Och här har Ewa Fröling synpunkter må jag säga. Allt är yta, ingen är utbildad och det var minsann så väldigt mycket bättre förr. Och skulle hon, så här i karriärens senare skede uppmärksammas med ett pris av detta förtappade kulturetablissemang, då skulle hon minsann inte ta emot det. Från kunnig, kompetent och senior har hon, I mina öron, på några minuter förbytts till bitter föredetting. Gränsande till kultursnobb.

Det är då jag inser det. Med pulsen dunkande och benen skakande efter den sista uppförsbacken förstår jag att idrottens Ewa Fröling, det är jag. Ja, undantaget då den fantastiska karriären där jag inte har någon som helst chans att mäta mig med Ewa. Men när det gäller nutidens idrott och den uppväxande generationens förståelse för träning och prestation, ja då är jag att betrakta som en dinosaurie. Och tyvärr är jag rädd att jag inte är ensam. Jag och mina kamrater borde förstås gömma oss under närmsta sten och där läsa Ungdomsbarometerns senaste rapport om ungas syn på idrotten. Inte förrän vi förstår vad som står däri får vi komma ut. Det kan nog ta ett tag…

Är det läge eller ej att prata om elitidrott?

Sveriges paralympier hälsas välkomna hem

Nio svenska paralympier kommer idag hem med sju paralympiska medaljer. Det är ett helt enastående resultat och en effekt av individers målmedvetenhet, närståendes generositet, stödapparatens professionalitet och ett helt samhälles samlade insatser. Likaså är det ett kvitto på att humlan faktiskt kan flyga. För ställt i relation till många andra länders satsningar är det osannolikt att Sverige ska prestera på denna nivå. Matematiskt lika svårgreppat som att humlan kan lyfta.

För bara någon vecka sedan var det snudd på lika otroligt att en svensk trupp i OS återvände med 18 medaljer.

Mitt emellan dessa händelser har världen blivit en annan. Idrottare som representerade sitt land i kamp om den ädlaste medaljen strider nu i helt andra sammanhang. För de ukrainska paralympier som vann 29 medaljer i Peking, och därmed placerade sitt land på andra plats i medaljligan, vågar jag inte tänka på hur hemkomsten ska bli. Om den ens är aktuell.

I vårt lilla land i nord har jag uppdraget att genom Projekt #elitidrott2030 driva frågan om större resurser som stöd till elitidrotten. Frågan är om det är det sämsta uppdrag någon kan ha i dagsläget?

Ställd bredvid världens katastrofer, krig och allmänt elände är elitidrotten förstås en helt världslig sak. Om valet står mellan att skicka hjälp till Ukraina och pengar till elitidrott vet jag vad jag skulle välja. Men om vi för ett ögonblick tillåter oss att undvika polarisering, finns det något som just den svenska elitidrotten kan visa för världen en tid som denna?

Svensk idrottsrörelse vilar på en gemensam värdegrund bestående av glädje och gemenskap, demokrati och delaktighet, allas rätt att vara med samt rent spel. Hela idén är att denna värdegrund ska genomsyra verksamheten från den lilla byföreningen till det yppersta landslaget. När president Obama för något år sedan konstaterade att de nordiska länderna presterar över förväntan, punch above their weight, hade han kunnat använda idrotten som ett exempel utöver ländernas bidrag i den internationella kampen mot terrorism, sjukdomar, klimatförändringar och migration. Att visa på ett exempel där konkurrenskraft, excellens och enastående prestationer baseras på schyssta principer – ja, nog verkar behov finnas av sådant i den värld där vi numera befinner oss. Kanske är det till och med värt litet större resurser till elitidrotten?

Att välja själv eller att styras och ställas

Lite väl röd-vit-blå färger i det svensk-norska planet hem från Peking

Den olympiska elden har slocknat för den här gången. Peking med omnejd bjöd på spel som var kalla, konstiga (och då tänker jag främst på vad som orsakades av covid) och på flera håll idrottsligt rent fantastiska. Glädje och sorg blandas när idrottsutövare, och hela deras uppväxt, samt det utvecklingssystem dom befunnit sig i, ska prövas mot varandra. Inte längre är det den tydliga skillnaden mellan öst och väst som ska värderas. Nej, dagens elitidrottsprogram är mycket mera sofistikerade och lånar av varandra i jakt på perfektion. Samtidigt är det ingen tvekan om att när en 15-åring testar positivt för doping och hennes närmaste stöttepelare av president Bach pekas ut som iskalla och okänsliga, då är det tack och lov fortfarande väldigt olika ting som värderas i olika miljöer och kulturer. 

Just den där frågan om hur ”man” får någon annan att göra det som krävs eller helt enkelt ska göras är en debatt som ständigt tycks föras på flera håll. Inte minst i skolan förstås, där motsättningen tycks stå mellan lust och glädje för görandet, och disciplin och ordning där det som ska läras helt enkelt blir ett resultat av att individen i frånvaro av andra möjliga val gör det den ska. 

Uppfattningen om vilket av dessa två vägval som är det bästa tycks variera med både politisk åskådning och sammanhang. Ibland är det förbud mot mobiler som ska rädda skolan. Andra gånger är det frivillighet, och att vara relevant, och därmed det självklara valet på en fri marknad, som är det enda rätta.

Jag reflekterar över detta i den så kallade ”closed loop” som råder i närheten av aktiva och ledare i samband med OS. Som vid andra, tidigare tillfällen, är det partners till den Internationella Olympiska Kommittén som fått exklusivitet för sin produkt på området. En av dessa är kortföretaget Visa, och därmed finns bara ett fungerande betalmedel om man till exempel ska ta en taxi. Om detta hör jag inget annat än svärande och jag är övertygad om att det är ett riktigt dumt vägval som knappast skapar lust och glädje hos någon av oss att vid hemkomst fortsätta använda detta bolag mer än absolut nödvändigt. 

Kanske är detta också skillnaden mellan svensk-norsk idrott samt några av de motståndare våra aktiva möter. Jag vill tro att de blågula gör det de gör av egen fri vilja, och i bästa fall av lust och glädje. Samtidigt ser jag också idrottare som, likt vår reaktion inför ett påkallat Visakort, ser ut som att de hellre skulle ha valt något annat. Så länge vi kan stå för det förstnämnda är min känsla att vi vinner, oavsett hur det går i spåren, i backarna, på rinken, i ovalen och på skjutvallen. Och nog finns där ett antal exempel på att detta kanske också är det bästa sättet att nå de där medaljerna.

Sustaining sports

Through breakfast with a friend, where we are discussing the ins and outs of children’s and youth’s sports, I end up in very familiar territory. It is where most of us think that the way ”things” are done in the current ”system” of sports just ain’t right.

Most countries have ended up in a situation where we have physicians and medical doctors talking about how injuries that used to occur in the professional game, through years of overuse, are frequently seen among 15-year olds. We see numerous athletes fighting issues with mental health and, even more frightening, we have large groups within the population that either have not ever come in contact with sport, or have lost interest in it completely, somewhere along the road.

The question, how on earth did we get to this, might be simple but I have a feeling the answers are a bit more complicated. Unfortunately, I think high performance sport has a role in it. Or perhaps this should read: sport with incentives that relate to performance?

My head goes spinning as I come across an article in the magazine Times, about the Overtime Elite league. Here athletes are paid six figure (in USD) salaries to play basketball. Even I know that there are opportunities to play and earn money in sports. What I didn’t know is that you can do that, in basketball, instead of going to college, at the age of 16 to 19. The league suggests that this is an alternative route to get to the NBA and that the youngsters are also given support to study besides their basketball. Something in me starts to doubt that the latter will be particularly emphasised. The cynical in me instead sees similarities with how the young (boys), often with a deprived background, have been lured into various things before, and this is just yet another example.

However, the more I dig myself down in my own thoughts I realise that many of the young, and slightly older, athletes that are to compete in China in the Olympic and Paralympic games shortly have a very similar situation. Thanks to their excellence in sport they have been put on a scholarship, from an organisation that coordinates a national campaign for Olympic and Paralympic medals. Worst case they have been encouraged to scrap their education as that takes time away from training. And believe me, they have worked hard and focused on developing as an athlete. Some of them will come back with a medal, but very few will do so having secured a financially reasonable standard for themselves for the foreseeable future. Even less so have they earned themselves any points towards a healthy pension when, one day, it is time to retire. And, judging by what those physicians are saying, that day could come earlier than planned as by now, many of them will have been focused on one sport only for quite some time.

So, as a breath of fresh air comes this article about how Norway’s focus on participation, described as radically different, have helped lift the country to the top of the world in a number of sports. And these sports are not just winter sports with skiis closely tied to the feet. Interestingly, articles like this regularly come out ahead of, during or after the winter Olympics as Norway beats the rest of the world. Of course the sport for all philosophy is not the only explanation. Hard and focused work has a place in there to.

When I now consider how to put a new, fresh injection into Swedish international high performance sport I understand that it needs to be done in a way that is sustainable and long term viable – for the athletes. And I think that we can find some strong partners in this quest for excellence!

En lektion om skillnaden mellan person och prestation

Foto av Rodolpho Zanardo pu00e5 Pexels.com

Så kom då vad som ser ut att vara det sista steget i fallet Novak Djokovic vs Australien. Tennisens världsetta, som i Australian Open hade chansen att bli den första i historien att vinna 21 Grand Slams. Den första manliga spelaren. Serena Williams tronar på 23 så till henne har den gode Novak en bit kvar. Och i Australien kommer han inte att närma sig. Novak Djokovic är nämligen på väg hem igen efter att en federal domstol slutligen nekat honom visum. Utan ordentlig insyn i alla turer som varit i detta fall är det naturligtvis omöjligt att göra en vettig bedömning av vad som var rätt eller fel. Trots det kostar jag på mig att höja Australiens premiärminister till skyarna för att han enkelt konstaterar att:

Regler är regler. Det finns inga undantag.

Scott Morrison, premiärminister i Australien

I en annan del av världen är det enkelt att konstatera att det är denna insikt som saknas då problem uppstår. Jag tänker till exempel på den gode premiärministerkollegan som Morrison har i Storbritannien. Här tycks Boris Johnson befinna sig i konstant blåsväder, nu senast då det uppdagats att det inte bara förekommit en fest på Downing Street no 10 under ”lockdown”. Nej, här passade man tydligen också på att festa loss dagen före Prins Philips begravning och även om PM själv inte var närvarande på festerna är det förstås ganska svårt att förklara hur dessa kunde förekomma i en tid då direktiven till befolkningen var att inte socialisera med personer utanför det egna hushållet.

För att återgå till Australien och Djokovics äventyr i förvar hos inresemyndigheterna är det intressant att ändå spekulera i var det gick snett. Enligt Craig Tiley, chef för Australiens tennisförbund, Tennis Australia, har ärendet kantats av motstridiga uppgifter. Tidigt var det uppgjort att genomförandet av Australian Open byggde på att turneringen kunde ge medicinska dispenser till spelare för deltagande. Något som alltså gjorts till Novak Djokovic. Och det är kanske enkelt att förstå att turneringsarrangören är ganska intresserad av att inkludera en niofaldig mästare i startfältet. Men, om nu denne är ovaccinerad mot covid 19, det fortfarande pågår en pandemi i världen, och Australien har några av de striktaste reglerna som finns – hur gör man då?

Kanske är det här som lektionen om att skilja på person och prestation gör sig som allra bäst. Inte minst inom idrotten är historien full av exempel där detta inte gjorts särskilt bra. Den som i kraft av sin prestation, av andra, anses stå över såväl regler som ”vanligt hyfs” utvecklar snart också en sådan syn på sig själv. Risken är stor att inte någon tjänar på detta. Varken omvärlden eller individen själv. En dag, i alla fall i idrotten, tar nämligen prestationen slut. Eller upphör i alla fall att av andra firas som ”God’s greatest gift to mankind”. Och om då personen bakom prestationen inte fått chansen till utveckling, växande och lärande, vad finns då kvar?

När Djokovic nu reser hem från Australien är det förmodligen inte han som ska ses som den skyldige i något avseende. Mer än att han valt att inte vaccinera sig och därmed får finna sig i att ta konsekvenserna av det. Nej, istället är det premiärministern i Australien som läxat upp en hel idrottsvärld. Och hela den övriga globala tillvaro som så ofta lurar oss att tro att vissa ska behandlas annorlunda än andra. Det är helt enkelt bara att tacka och ta emot!

Is it a new dawn?

It’s a new dawn
It’s a new day
It’s a new life for me, ooh
And I’m feeling good…

Perhaps the words of Nina Simone in Feeling Good is a way to start the new year? In some respects, 2022 marks a fresh start for me as I am embarking on a new challenge. From now on I will focus on managing the project of #elitesports2030. This is a new sports-overarching elite sports programme designed to turn around a negative trend for Swedish high performance sport. It is a joint initiative from the Swedish Sports Confederation, The Swedish National Olympic Committee, the Swedish Parasport Federation and the Swedish National Paralympic Committee.

Of course this project is not a million miles away from the directing of the high performance programme that I have done to date. The difference though is that this new assignment focuses more on what we (currently) have not got, rather than on making use of what we have. Money that is. Financials. Resources.

Without spoiling, some new research from the SPLISS-consortium will be published in January. The researchers behind the study that identified the nine pillars leading to olympic medal success have reinvestigated the first pillar, finances, and reviewed the participating countries in the study ahead of Tokyo 2020 (which in the end became 2021). Sweden was not part of the original study in 2008 but we are included in the review. And it comes timely. The data shows that Sweden places dead last of the 14 countries in the study. Behind Finland and Flanders, which is not even a country but a part of Belgium that, because of the political structure of the Belgian state, has it’s own sports policy. If your job is to support Swedish elite sports, that is not great.

Looking out in the world it is not like other countries are standing still. I have previously written about the UK where the government is continuing it’s strong support to UK Sport, and just before Christmas, news came from New Zealand about substantial investments in high performance sports. 810 million Swedish kronor (90 million USD) is forwarded by the government to High Performance Sport New Zealand (HPSNZ) and it is easy to be jealous.

However, there is no reason to start a new year in jealousy. Control the controllable is usually good advice and hence, work is just about to start!

Ute på hal is

Ett Skandinaviskt isäventyr. På gräsmattan utanför Sjöhistoriska museet i Stockholm.

De två senaste helgerna tror jag att jag kan ha rört mig mellan idrottens ytterligheter. Den förra tillbringade jag på konferens med en synnerligen viktig del av idrottsrörelsens traditionella organisationsstruktur. Distrikten, i form av deras högste tjänstepersoner och förtroendevalda, samt stora delar av Riksidrottsstyrelsen och vår kansliledning. Den här helgen öppnade Scandinavian Ice Adventure och jag var tvungen att göra ett besök.

Det går förstås att hävda att dessa företeelser står så långt ifrån varandra att där inte ens finns något samband. Ni vet, organiserad idrott kontra upplevelse, ideellt gentemot kommersiellt. Klart skillnaderna är stora men det finns också gemensamma beröringspunkter.

På distriktskonferensen deltog Filip Wijkström från Handelshögskolan och gjorde en suverän genomgång, och förenkling, av sin egna mångåriga forskning om civilsamhället. Hans ”uppdragssnurra” belyser oerhört tydligt vikten av att ha en idé från vilken verksamhet utgår. Där blir det enda syftet med att söka skapa större resurser att ännu bättre kunna genomföra denna idé. Här vet nog alla som är engagerade i en idrottsförening idag hur oerhört svårt det är att mobilisera medlemmarna i den ljus-, lott-, saffrans- och underställsförsäljning som krävs för att hålla nere tränings- och tävlingsavgifterna.

Utanför Sjöhistoriska museet på Scandinavian Ice är det ganska tydligt vad idén är. Pengar in. Och även om där finns en del finjusteringar att göra kommer det säkert att lyckas bra. Och, om så blir fallet kommer mängder av människor att ha ägnat sig åt fysisk aktivitet, utomhus, under trevliga former. En ren vinna-vinna situation. Tyvärr tror jag det finns en viss risk att detta äventyr på halkig is kan kosta en och annan bruten handled. Detta då ovana skridskoåkare ska ge sig ut i nedförsbackarna. I alla fall var jag ganska nära trots många år på skridskor.

Det som förbryllar mig är hur det kan vara så långt mellan dessa båda former av idrott. Varför är det inte ishockeyklubben som startar en isäventyrsbana? Eller skridskoklubben? Eller BMX-klubben? Den senare har redan banan och skulle bara behöva spola den. Jag vet förstås svaret. Isäventyret har inte med deras idé att göra. Men, tänk om man både kunde få in pengar till den egna idén, och gradvis också utveckla något nytt? Rätt som det är kan ju skridskocross vara en olympisk idrott. Och kanske är det just den som räddar våra barn från stillasittandets fördärv!

På resa i muggiga jämställdhetskretsar

Där hav möter land, på Englands östkust

Med ett gäng gubbar om sex var jag nyligen på golfresa. Fem dagar i England iförda endast kortärmad tröja, vissa av oss till och med i shorts, en upplevelse där vindstyrkan inte krävde ens en extra klubba på väl avvägda slag. Ypperligt sommarväder med andra ord och inget någon normalt förknippar med de brittiska öarna. Turen stod i de nordöstra delarna, åter bland annat till en del av landet där jag huserade under sex år. The Hotchkin, en av två banor på the English National Golf Centre, var bättre än någonsin och att få uppleva Ganton Golf Club, ja, det är en nåd att stilla bedja. Under en sådan resa är det många ämnen som hinner diskas av, i djuplodande diskussioner. Men, det var ett vi hela tiden tycktes återkomma till: Hur är det egentligen ställt med jämställdheten?

Inte sjutton gjorde ni det minsta för att golfen skulle bli något annat än gubbig, säger vän av ordning. Och det stämmer förstås. Vi hade ju kunnat resa 50/50 som bland annat Svenska Golfförbundets projekt för ökad jämställdhet tar sikte på. Det gjorde vi inte. Och med undantag för en av banorna som hade damdag, och därmed 100-0 i den andra riktningen, var det extremt manliga miljöer vi kom till. Vi lägger en hel del samtalstid på detta. Hur kommer det sig att, när det är valfritt, gubbarna dominerar så totalt?

I svensk idrott pratar vi mycket om normer. Vi analyserar vad det är i den mer eller mindre enkönade miljön som gör att vissa tycks trivas och andra välja bort. Och visst ser jag och vi dessa tecken här. Det räcker att gå in i klubbhuset efter rundan för att förstå. I Storbritannien har golfen sedan urminnes tider en uppdelning som fungerar även organisatoriskt. I distrikten (counties, vilka i princip är de som styr golfen på amatörnivå) bildade damerna helt enkelt sin egen organisation för länge sedan, då man tyckte att det var det bästa sättet att själv få bestämma hur man skulle spela sin golf. Och när ”the charter of women in golf” nu ska genomföras är det männens välvilja, och till stor del pengar, som ska ge plats till kvinnorna. Eller kanske en mera korrekt formulering är ”locka” kvinnorna.

Det där med vems pengarna är framstår som intressant. Hade det varit organisation A och organisation B hade det nog förefallit generöst att A skulle satsa av sina pengar för att B ska bli fler. Men när det handlar om kvinnor och män låter det som allt annat. Och när männens organisation konstaterar att trots 50 000 satsade pund har kvinnorna inte kommit i någon större utsträckning, och därmed lägger satsningen på is, ja då är det lätt att förstå att resan är lång.

Så här dags är det en fråga som gnager i mig. Och alla de kvinnor som peggade upp på Ganton den där söndagen har förstås redan visat att jag har fel. Men, jag kan ändå inte låta bli att undra om det finns något i själva idrotten, utövandet av golfspelet (och ett antal andra idrotter) som skulle vara mera tilltalande för män än för kvinnor? I så fall skulle det möjligen kunna förklara vad vi upplever. Och kanske räcker det då inte med att försöka jämställa längder, placering av bänkar och utformning av gångvägar. Det är som om själva intresset av att slå den där bollen från A till B skiljer.

Just då hör jag forskaren för mitt inre öra säga att skillnaderna inom en grupp som begränsas av kön, oftast är större än skillnaderna mellan grupper. Och då förstår jag igen att jag inget begriper. Men synd är det, tycker jag, att inte flera oavsett kön för uppleva det jag och sex kamrater gjorde!