Författare: Peter Mattsson

Ansvarig och chef för elitidrottsutveckling på Riksidrottsförbundet med uppdrag att stötta utveckling av medlemmarnas internationella konkurrenskraft. Svensk idrott mot världsklass i idrottsrörelsens specialidrottsförbund.

Att säga tack och hej

Till nutidens sällsynta upplevelser hör att få läsa en riktig tidning. En sån där i papper, med trycksvärta, stor som en hel väggposter och därmed omöjlig att bläddra i. Just den här morgonen får jag tag i måndagsexemplaret av den internationella New York Times till en kopp kaffe. Nu är inte jag den som normalt lusläser vad som står i denna bulletin men en notis på förstasidan fångar direkt min uppmärksamhet. Den handlar om golfspelaren Anthony Kim, som efter en snudd på sensationell start på herrarnas USA tour försvann från golfvärldens uppmärksamhet bara något år senare. Vad hände egentligen och hur kan någon med dessa fantastiska förutsättningar bara välja att inte utnyttja dem?

När jag läser om Anthony Kim påminns jag om det som efter covid pandemin blev känt som ”The Great Resignation”. Den inträffade då människor började ompröva sitt liv, sina val och kanske sina prioriteringar. Flera valde att sluta sina jobb, inte alltid för att gå till något annat utan för att använda sin tid här på jorden till något de upplever som mera värdefullt. Liksom i fallet Anthony Kim har flera diskussioner om detta handlat om huruvida man faktiskt kan göra så. Har vi inte någon slags skyldighet att bidra i produktion?

Just människor med tydlig fallenhet för något tycks ofta hamna i skottgluggen för andra människors tyckande när de väljer att inte använda sin talang. Det verkar som om att uppskatta andra saker, i mångas ögon, inte är okej om man, till exempel, är bra på idrott. Björn Borg fick uppleva detta då han som 26-åring lämnade tennisen. Hans egna förklaring var att det helt enkelt fanns andra saker han ville göra i livet.

I Anthony Kims fall verkar vägen till världstoppen ha varit kantad av en hårt drivande pappa. En far som Anthony till och med, under stundom, brutit med. Så vem vet, kanske var det inte alls för sin egen skull som Anthony Kim spelade golf. Möjligen var det just vad han upptäckte, efter att ha spelat ett Ryder Cup, när han helt enkelt smög iväg från golfen 2012. Och tänk om han idag, 2023, lever ett liv som är närmare det han egentligen önskade av sin tid till förfogande? I så fall är ju den här historien ganska vacker.

En torsdag i januari

Blågult i Scandinavium

En helt vanlig torsdag i januari kan vara mörk, regnig och utan större glädjeämnen där man känner sig så där trött och grå som bara vi här uppe i Norden kan göra, efter att inte ha sett solen på flera månvarv. Precis så var den här dagen i Göteborg också. Men, inne i Scandinavium, och i anslutning till, var det som om ett helt annat tillstånd hade spridit sig. Det var fest och det var kul. Och det var blågult!

Sveriges herrar inledde VM på hemmaplan och Henrik Jonsson, som var en av de som gjorde sitt bästa för att höja temperaturen, menade att handbollen nu befann sig i sin huvudstad. Läktarna var fullbesatta, barnen glada och de vuxna förväntansfulla. Hotellen och restaurangerna i Göteborg levererade på högvarv. Många var glada!

Vi som gillar elitidrott vill gärna tro att det är bra för Sverige med evenemang och idrottsliga framgångar. Och detta, visar det sig nu ännu en gång, är inte helt ogrundat. I Storbritannien släpptes just en rapport som tittat på den ekonomiska och sociala nyttan med idrottsevenemang. Enligt rapporten tycker 70% av britterna att de blir gladare av att se och/eller gå på idrottsevenemang. Fyra av fem menar också att de är stolta över att Storbritannien är värd för stora mästerskap. Rent ekonomiskt levererade 12 evenemang i 25 städer sex pund tillbaka i värde på varje satsat pund, bland annat i form av 1600 jobb under 2022.

På idrottsarenan vann britter 315 medaljer i de evenemang som ägde rum på hemmaplan. En av de mest uppmärksammade var ”The Lionesses” som tog hem guldet i fotbolls-EM. En bidragande orsak till de många medaljerna var förstås att ett av mästerskapen var the Commonwealth Games, som är nästan lika stort som ett OS.

Så vad gömmer sig bakom denna framgångssaga? Ja, till exempel en väldigt medveten kalkyl med tillhörande strategi. Stora evenemang bringar intäkter till landet. Alltså satsar man pengar för att ”vinna hem” mästerskap. Idrottsliga framgångar gör tävlingarna roligare för hemmapubliken. Alltså satsar man resurser för att stödja idrottslig utveckling. Glada invånare tycker att landet är bättre att leva i. Alltså sluter man cirkeln och satsar skattebetalarnas pengar. Så enkelt kan det faktiskt vara.

Mamma Mia, what a party!

Mamma Mia!

I was lucky enough to get invited to a Christmas party yesterday. To be honest, it was a Christmas lunch but as the afternoon went on and the festivities evolved I think the word ”party” more adequately sums up the general feeling. Hosting, was the Swedish Chamber of Commerce in the UK, very professionally mastered by chairman Jan Olsson and CEO Peter Sandberg. Most of the work, however, done by the incredibly talented group of young men and women on scholarships with the Chamber. The reason I was there was that the project #elitesports2030 took part in the conference, #outerthinking, the day before. Having written about the conference, and the role of sports, already I am not going to go into that again. Instead I am focusing on the partying.

The role of the Chamber is to promote Swedish-UK relations in order to increase and help business. This could also be put in the reverse order. No matter how it is phrased, this is a long standing relationship. Sweden seems to have a good reputation, one linked to quality, nature and, overall what is perceived as sound values, in the UK. After a very nice lunch, filled with Swedish and British anecdotes, including a Swedish Lucia performance, the grand finale consists of a true Swedish success story. When the cast from Mamma Mia, the Party, enters the ballroom, they embody all the values that every politician and business person would like to be able to communicate, through being perceived as ”Swedish”. What Abba has done for the perception of Sweden abroad cannot be overestimated.

As I am travelling home the following day I am thinking that this is the role that sport has the opportunity to step into. Particularly as I remember the words of my next-door neighbour at the lunch, saying that the Sweden connection for our global companies is not all positive nowadays. The Sweden brand has been hurt by the changes of the political landscape, the increase in shootings and the overall perception of where the country is going. I think it is simply time for sport to step forward. After all,

When Sweden wins, we all win.

Att jobba med proffs

Funderar på ett nytt blogginlägg och tänker att jag någon gång tidigare skrivit om proffs. En sökning på ordet i min egen inläggshistoria och jag hittar till exempel Marcus Berg, Tommy Engstrand och Wille Löfqvist. Även Suzy Whaley, då nytillträdd president för amerikanska PGA, alltså professionella golfares organisation, dyker upp. Och min dotters båda handbollstränare. Ett proffs är vanligtvis någon som är riktigt rackarns bra på det den gör. Ibland betyder det också att proffset i fråga tjänar bra med pengar på att vara riktigt bra. Långt ifrån alltid dock.

Jag tänker på det där med proffs igen, i samband med ett samarbete kring en kommunikationsinsats eller aktivitet som jag är med i. Nu hör det till saken att jag trodde mig förstå något om kommunikation. Detta utan att ha en enda poäng i ämnet. Men jag menar, Säg vad du tänker säga. Säg det. Säg vad du har sagt, räcker väl ändå ganska långt? Snacka om patetisk medelålders man, gravt överskattande sin egen förmåga.

I det här projektet jobbar vi med ett helt gäng proffs från D.et. Just det. Den där punkten mellan D och et är förstås ganska viktig. Och genomtänkt. Det är nu jag långsamt, långsamt börjar förstå vilken konstform, och ja, antagligen också vetenskap, kommunikation är. Manér, typsnitt, placering, storlek, bildval, musik, röst, intonation, färg. Listan är så lång att jag blir helt snurrig. En sak förstår jag dock. Hur allt detta påverkar mig. Det kan jag nämligen uppleva i hela min kropp. Jag ser, hör och översköljs snabbt av känslor när min hjärna stimuleras. Och dom proffs som jag hänger med vet precis var de ska skruva. Bilder, musik, film, voice over, text och ja, typsnitt också. Inget lämnas åt slumpen. Till slut så blir det så grymt bra. Jag förstår att jag återigen haft den där förmånen. Att vara nära de som verkligen kan. Proffsen. Den turen har jag faktiskt haft ganska många gånger i mitt liv. Och då märks det ju nästan inte att jag själv inget kan…

Advancing from division 6

Returning home after two days on the road. All the way to the west coast of Sweden. Chalmers Technological University hosted two days, fully loaded with Sports Tech. At the same time, the school celebrated the first 10 years in the field. From the early steps taken, Sports Tech is now an established part of what this distinguished university does. And they do it well.

At the same time, when reflecting, I cannot help thinking that what I have experienced over these two days is very similar to the status of a large part of Swedish sport. People give of their time and go out of their way to help and support. In fact, when asked for key factors supporting their career many athletes say that it is the people along the way, in very few ways acting in a professional capacity, that have meant the most for their development as an athlete. The researchers that I meet at Chalmers are just like those people. They have a ”proper job” on the side. Often doing research that is important to the car industry or the shipping. Or some other major industry. But whenever they get a chance, they turn to sport. Maybe because that is where they would rather be. And we, in sport, owe them greatly for it.

In my presentation about #elitesports2030 at the conference, I spoke about strong institutes where research and sport meet. Such as the English Institute of sport, or the Australian equivalent. The funding that is put into these establishments makes our efforts look as if we are playing in the 6th division. And then we try to compete in the Champions league. However, I also said in my presentation, that president Obama said, that we are punching above our weight. One of the reasons for that is that we do like the stretched out, helping hand. And we like to extend it.

Now is the time to use those helping hands to increase the funding. The funding that is put into sports, elite sports and the research that helps develop it. Sport has the power to change the world, Nelson Mandela said. I think there has never been a better time, or a bigger need, for that!

The simple secret of Swedish sporting success

Moon- and floodlit padel by lake Storgösken in Hofors.

I sometimes use a quote from President Obama saying that the Nordic countries punch above their weight. He said that referring to many areas were our countries outperform what can be expected based on size and population. When I borrow the quote I am, of course, talking about sports.

Becoming among the best in the world at something is usually linked with having the chance to do that something more than anybody else. But not too much as that is often linked to burn out, over use injuries and drop out due to boredom. Those that manage to reach their true potential seem to have mastered to keep the fun and playful approach while at the same time, doing almost nothing else. This equation is likely to be true in music, business, academia and, perhaps above all, in sports.

I come to think about this again when visiting my home grounds in Hofors, Sweden. Next to the golf course, where I spent most of my awake summer hours as a youngster, now lie two padel courts. Having played a bit in Stockholm where finding court time can be quite a challenge, this is a different world. The kids and I can turn up and play just about any time of the day, and we are on our own.

When I go to pick up a lost ball outside the court I realise what playing sports is supposed to be about.

Come on, let’s play while he gets that other ball.

There is no stopping play…

The kids would not even wait the few seconds it took me to collect the ball. They were way to eager to play. And if the lights had not gone out at 23.10 I reckon we would have been playing all night. Nobody stopped and looked at their phone while we were playing. Let alone did anybody think about the latest postings on social media. We were too occupied by playing.

Today very few children grow up with these kind of opportunities in their immediate surroundings. I am not saying that Sweden’s next padel superstar will come from Hofors. But, I am convinced that with these kind of facilities available, there is a possibility that this could happen. There is, however, one catch. Had the sport been football the pitch would have probably been built and paid for by the local council. With it being padel the courts are privately developed and there is therefore an hourly cost to playing. And unless there is a way around that for my aspiring super athlete in the making, there goes my dream of a Hoforsian world class padel player!

History-maker Grant

The Queen of the Scandinavian Mixed

There was history made over the previous weekend, at the Tylösand Golf Club on the west coast of Sweden. Linn Grant became the first woman to win on the men’s European Tour. Alright, it is the DP World Tour but for an old dog like me this tour is still what originated from a group of British players, lead by the legendary John Jacobs, formed in the 1970:s. Not only has it since changed its name. It has also welcomed women to compete!

This year was the second time the tournament was played in this format. 78 men and 78 women formed the traditional 156 player field, competing over four days. The tees for the men were different to the tees for the women, with the idea that men and women were going to be able to compete at a level playing field. As always, the debate that followed was a lot about whether this was fair or not. As Grant won the tournament by 9 shots, and the back end of the leader board had mostly women on it, I think most agreed that Linn simply won because she played the best golf that week. Not because the women were generally in favour.

One of the interesting things about the discussion of the equality between the sexes is that it usually stops with that. Where there is a difference between men and women. Which clearly there is. That is not to say that the differences between individuals of the same sex can be big as well. Perhaps the most known example of this is Caster Semenya. And in Sports where the physical abilities play a role, that is normally the difference that is easier to spot. More so than a potential difference in psychological ability.

So, what has this all got to do with Linn Grant? When she left Tylösand with the biggest check, she took home a substantial prize in women’s golf. In 2003, when Annika Sorenstam played against the men at Colonial, philosopher Claudio Tamburrini argued that separating women from the bigger purses that often exist in men’s events is nothing but the kind of discrimination that will hinder equality in sports. What if the only reason to why we use sex to separate is that it is easy? And what if there are ways to do away with the differences that genetics can be accounted for? Should sport then embrace this opportunity? Or would that be too much of a compromise to the idea of sport?

Linn Grant paved the way for competitive golf played in a different way. It now remains to be seen what sports choose to follow. If any…

Att hantera resultat

Att aldrig falla ger inga lärdomar

Alldeles nyss kraschade Tre Kronor ut ur årets VM turnering i ishockey för herrar. Det som såg ut att bli en bekväm seglats vidare till semifinal slutade istället med en plugg som rycktes, varpå all kraft tycktes strömma ut. Motståndaren, Kanada, gjorde sitt bästa av situationen och när Sveriges öde beseglades i förlängning var Johan Garpenlövs medaljlösa period som förbundskapten ett faktum. Av experter summeras Johans år på posten som ett kraftigt misslyckande. Sverige ska definitivt vara bättre än så menar man samstämmigt.

I ett helt annat sammanhang diskuterar jag yttre bekräftelse som ett kvitto på insats. Är det andras uppfattning som ska spegla och bedöma det jobb jag gjort? Och ska det dessutom påverka hur jag ser på mig själv? Ja, kanske till och med om jag kan klara att tycka om mig själv eller ej? Är Johan Garpenlöv en dålig förbundskapten baserat på de resultat laget han ansvarat för gjort?

Svaret är både lätt och svårt. Från en respekterad tränare och mångårig ledare i svensk idrott ser jag en ganska vanlig kommentar på Twitter. Han menar att i elitidrott är inte att vinna det viktiga. Det är det enda. Han har förstås inte fel. Problemet är bara att vinsten i idrott avgörs av så oändligt många flera faktorer än de som ledaren kan påverka. Precis som det inte alltid är du som avgör om det går bra eller åt skogen på jobbet.

Det andra problemet med att göra vinsten till det enda är att det blockerar. Tänk dig en viktig uppgift på jobbet, och det enda du kan tänka på är slutresultatet. Det där du får beröm av chefen, där medarbetarna är lyriska över hur du fick ihop det och kunden blivit ett nytt ”raving fan”. Känner du dig sporrad och inspirerad? Grattis! Många är vi dock som snarare ligger vakna på natten inför avgörandet, och oroar oss för hur det ska gå. Risken är stor att vi också tappar koncentrationen på just de insatser, mått och steg, som skulle göra att vi faktiskt når den prestation vi verkligen är kapabla till.

För alla de killar och tjejer som ägnar sig åt idrott, vare sig det handlar om världsnivå eller hemma på gatan är möjligheten att lära sig skillnaden mellan insats och utkomst kanske den allra viktigaste gåvan. Den kan nämligen avgöra hur du kan tänkas må under stor del av livet. Jag hoppas och tror att Johan Garpenlöv lärt sig den läxan. Då kommer han alla gånger att klara sig fint. Och Tre Kronor kommer att resa sig igen. Om nu den inkommande förbundskaptenen kan hålla rätt på den där balansen…

Att gå från gammalt till nytt

Här frodas RIKTIG träning!

En trogen följeslagare på mina träningsrundor är Martin Wicklin och hans Söndagsintervjuer. Senast var det jag, Martin och Ewa Fröling som var ute på en löptur. I den snåla blåsten är det två värmande röster som fyller mina lurar. Ett härligt samtal som fördjupar i en enastående karriär. Ewa är ett erfaret proffs som själv, som förstahandskälla, kan redogöra för flera av de största framgångarna och händelserna i modern svensk kulturhistoria. Hon var nämligen där och i allra högsta grad delaktig.

Medan mina ben trummar på fascineras jag av Ewa Frölings språk och kunskaper. Men, en stund in i intervjun får jag känslan av att något förändrats. Martin har ställt några frågor om den mera nutida kulturen och de som idag får störst utrymme. Och här har Ewa Fröling synpunkter må jag säga. Allt är yta, ingen är utbildad och det var minsann så väldigt mycket bättre förr. Och skulle hon, så här i karriärens senare skede uppmärksammas med ett pris av detta förtappade kulturetablissemang, då skulle hon minsann inte ta emot det. Från kunnig, kompetent och senior har hon, I mina öron, på några minuter förbytts till bitter föredetting. Gränsande till kultursnobb.

Det är då jag inser det. Med pulsen dunkande och benen skakande efter den sista uppförsbacken förstår jag att idrottens Ewa Fröling, det är jag. Ja, undantaget då den fantastiska karriären där jag inte har någon som helst chans att mäta mig med Ewa. Men när det gäller nutidens idrott och den uppväxande generationens förståelse för träning och prestation, ja då är jag att betrakta som en dinosaurie. Och tyvärr är jag rädd att jag inte är ensam. Jag och mina kamrater borde förstås gömma oss under närmsta sten och där läsa Ungdomsbarometerns senaste rapport om ungas syn på idrotten. Inte förrän vi förstår vad som står däri får vi komma ut. Det kan nog ta ett tag…

Är det läge eller ej att prata om elitidrott?

Sveriges paralympier hälsas välkomna hem

Nio svenska paralympier kommer idag hem med sju paralympiska medaljer. Det är ett helt enastående resultat och en effekt av individers målmedvetenhet, närståendes generositet, stödapparatens professionalitet och ett helt samhälles samlade insatser. Likaså är det ett kvitto på att humlan faktiskt kan flyga. För ställt i relation till många andra länders satsningar är det osannolikt att Sverige ska prestera på denna nivå. Matematiskt lika svårgreppat som att humlan kan lyfta.

För bara någon vecka sedan var det snudd på lika otroligt att en svensk trupp i OS återvände med 18 medaljer.

Mitt emellan dessa händelser har världen blivit en annan. Idrottare som representerade sitt land i kamp om den ädlaste medaljen strider nu i helt andra sammanhang. För de ukrainska paralympier som vann 29 medaljer i Peking, och därmed placerade sitt land på andra plats i medaljligan, vågar jag inte tänka på hur hemkomsten ska bli. Om den ens är aktuell.

I vårt lilla land i nord har jag uppdraget att genom Projekt #elitidrott2030 driva frågan om större resurser som stöd till elitidrotten. Frågan är om det är det sämsta uppdrag någon kan ha i dagsläget?

Ställd bredvid världens katastrofer, krig och allmänt elände är elitidrotten förstås en helt världslig sak. Om valet står mellan att skicka hjälp till Ukraina och pengar till elitidrott vet jag vad jag skulle välja. Men om vi för ett ögonblick tillåter oss att undvika polarisering, finns det något som just den svenska elitidrotten kan visa för världen en tid som denna?

Svensk idrottsrörelse vilar på en gemensam värdegrund bestående av glädje och gemenskap, demokrati och delaktighet, allas rätt att vara med samt rent spel. Hela idén är att denna värdegrund ska genomsyra verksamheten från den lilla byföreningen till det yppersta landslaget. När president Obama för något år sedan konstaterade att de nordiska länderna presterar över förväntan, punch above their weight, hade han kunnat använda idrotten som ett exempel utöver ländernas bidrag i den internationella kampen mot terrorism, sjukdomar, klimatförändringar och migration. Att visa på ett exempel där konkurrenskraft, excellens och enastående prestationer baseras på schyssta principer – ja, nog verkar behov finnas av sådant i den värld där vi numera befinner oss. Kanske är det till och med värt litet större resurser till elitidrotten?