Coaching och ledarskap, Elitidrottsutveckling, En modern förening, En ny syn på träning och tävling

Idrott på riktigt eller på blodigt allvar

Smått, så smått börjar idrottslivet återvända. Folkhälsomyndigheten lovar lättnader och hopp finns att också serier och tävlingar snart ska kunna köras. På en idrottsplats i södra Stockholm är det match den här söndagen. Internt, inom laget och med den träningsgrupp som kämpat sig genom hela vintern, på hala utomhusplaner. Glädjen finns där, engagemanget och aktiviteten. För gruppen 11-åringar är det 7 spelare på planen som gäller. Riktigt och rätt, med domare, lagledare och tre perioder. Och med avbytare förstås.

Samma morgon har jag åkt förbi en av de parker i Stockholm som har någon form av kickbike-anläggning. Här är det som vanligt full fart. Och inte en enda sitter på bänken. Möjligen är det någon som hämtar andan en kortis, eller pustar ut efter en krasch. Oavsett är den intensitet jag ser per individ så enormt mycket högre än på fotbollsplanen.

Svenska Fotbollförbundet har gjort massor för att utveckla och förbättra spelformer. Samtidigt är det som att själva grundtanken, matchen och organiseringen, är det största problemet. Det har gått så långt att barnen själva tror att det ska vara så här. Att man måste spela mindre än man faktiskt skulle kunna göra.

Pappa, i fotboll har man avbytare

En till mig närstående fotbollsspelare

I Anders Franzéns park, bland kickbikeåkarna, är det ingen som kommit på detta. Och någonstans hade jag önskat att covidpandemin hade erbjudit oss en möjlighet att idrotta lite mera spontant och något mindre organiserat. Visst ja, det gjorde den ju. Tyvärr for nog möjligheten att av detta också dra lärdom de flesta av oss förbi!

Coaching och ledarskap, Elitidrottsutveckling, En modern förening

The Masters

The Masters, US Masters, Masters eller kanske till och med herrarnas US Masters är över för denna gång. Namnet som bäst passar hänger nog mest på vem som ska förstå vad som avses. Det finns några sådana företeelser inom idrotten som enbart beskrivs i bestämd form. The FA. Engelska fotbollsförbundet, The Open, herrarnas brittiska öppna golfmästerskap som i vårt land oftast (felaktigt) benämns British Open, och så då The Masters. Onekligen vilar det en särskild mystik över den sortens egennamn och i de allra flesta fall är de förtjänade genom lång och trogen tjänst. Kanske är det inte riktigt den nivån som landslaget når upp till, trots den med denna underskrift signerade tavlan som en gång överräcktes till labbet på Bosön, som tack för kompetent bistånd till herrarnas fotbollslandslag. Men nog måste ambitionen applåderas.

För mig och många andra golfälskare är den första fulla veckan i april varje år speciell. I år är de svenska förväntningarna dock rätt lågt ställda, även om Henrik Stenson ända fram till sista dagen håller skaplig kontakt med täten. Det blir till slut japanskt i toppen och en av veckans höjdpunkter är när segrarens caddie avslutar söndagsronden med att buga sitt huvud inför banan, blickandes ut över 18:e fairway. Det är magiskt.

Som så ofta i anslutning till en större tävling böljar debatten om vad som fattas i svensk golf och om ”vi” någonsin kommer att få se en ny Stenson. Svenska Golfförbundet gör sitt genom att köra ett avsnitt av välproducerade Pitch på temat. Mycket av samtalet handlar om hur verksamheten måste bli bättre på klubbarna. Bredden behöver öka och kvalité och mängd på träning förbättras. Fredrik Westerstrand får frågan om hur många klubbar som har en tillräckligt omfattande verksamhet för att föda världsstjärnor. Och Fredrik ger ett nyktert svar – ingen!

Det troliga är att Fredrik i all framtid kommer att behöva ge samma svar. Och att frågan aldrig någonsin har haft ett annat svar. Det är inte klubbar som skapar världsstjärnor i golf. Av den enkla anledning att ingen erbjuder 25 timmar eller mer i veckan. Frågan som borde ställas är vad som idag, och helst i morgon, krävs för att några individer, av egen fri vilja och för att allt annat vore tråkigare, ska lägga 30+ timmar per vecka på att med hjälp av klubba få den lilla vita bollen i hål på så få slag som möjligt. Och vad som ska få dem att lägga all sin kraft på att fundera över hur det går att göra ännu bättre i morgon.

Problemet – att sådana frågor är ruskigt svåra att svara på – gör dock att vi gärna låter bli att ens fundera.

Coaching och ledarskap, Elitidrottsutveckling

Dags att lyfta svensk idrottsforskning!

Varför pratas det helt plötsligt så mycket om idrottsforskning? Jag får frågan efter att SVT sport i flera inslag konstaterat att svensk idrottsforskning halkat efter, till exempel i relation till våra nordiska grannländer, och visat på initiativ för att ändra på detta. Även Dagens Nyheter har lyft ämnet, bland annat kring kvinnors träning, lämpligt nog på min svågers födelsedag den 8:e mars. Utan tvekan är forskning om kvinnokroppen och träning eftersatt då idrottsfysiologiska studier på män haft en klar övervikt genom åren. Den internationella kvinnodagen är väl en dag så god som någon att visa på initiativ som ska ändra på detta.

Även jag får chansen att säga några ord i ett par av SVT:s inslag. Och få mediala uppträdanden som jag gjort har jag fått sådan respons på. Många har saker att säga om behovet av forskning, vikten av att forska ”rätt’ och om att nog sjutton borde vi väl kunna slå Norge i denna enkla gren.

Personligen är jag ödmjuk inför frågan. Forskning är komplicerat. Ja, det ligger liksom i ämnets natur. Ni vet, raketforskning och sådär. Vid sidan om raketer har frågor om forskningens frihet och forskningens nytta diskuterats under lång tid och på många håll. En av dem som belyst om det finns en motsättning däremellan är journalisten Hanne Kjöller. Travesterande en viss före detta ordförande i Svenskt Näringsliv frågade hon utmanande:

Vad f-n får vi för pengarna?

Boken recenserades bland annat i Läkartidningen och fick positiva vitsord. Kjöller menar att forskning tveklöst ligger bakom stora framsteg som människan gjort. Samtidigt, säger hon, borde det inte betyda att frågan om huruvida pengar används effektivt inte ska utredas. Är den frihet som forskaren har, att ställa och söka besvara vilka frågor som helst, rimlig? Eller borde den styras för att hitta lösningar på utmaningar vi idag känner till?

Den som förordar den första varianten gör det oftast för att det är så riktigt stora, paradigmskiftande upptäckter görs. Gott så. Nackdelen är förstås att det krävs många blinda hönor för att hitta ett korn. Kostnaderna är stora. Med ett tydligt problem som behöver en lösning går det oftast snabbare att hitta svaret, och pengar kan användas till just rätt ändamål. Vaccin till covid-19 som exempel. En snabbare process har världen inte skådat. Billig lär den den nog ändå inte ha varit.

Och var befinner sig idrotten och dess forskning på skalan? När Centrum för Idrottsforskning fördelar pengar till idrottsforskning, dryga 20 msek per år, är det inte säkert att frågorna om hur världens snabbaste skidor bör konstrueras eller hur en fotbollsspelares totala löpsträcka under en match bäst kan mätas kommer i fråga. I stället är det forskningens kvalitet som står i första rummet. Det är rimligt utifrån antagandet att forskning som inte går att lita på är helt värdelös. Ett studie måste gå att upprepa med samma resultat för att den ska vara värd att bygga kunskap på.

Just här blir Hanne Kjöllers bok riktigt intressant. Hon har nämligen pratat med forskaren som forskar om forskning, och som konstaterat att 50-90 procent av de högprofilerade studier han undersökt visar resultat som inte går att upprepa.

Det fina med frågor om hur vi kan producera världens snabbaste skidor, utveckla den smartaste träningsmetoden för en fotbollsspelare som ska prestera under 90 minuter på en fotbollsplan, eller förstå hur en skidskytt ska bete sig för att sänka pulsen på vallen är att inte bara själva forskningsfrågan får ett resultat. Mera centralt är att skidorna verkligen går snabbare och att vi därmed slår Norge. Det, kan vi väl vara överens om, är mer än valuta för pengarna!

Elitidrottsutveckling, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället

The skateboard city

Häromdagen landade ett nyhetsklipp i min inbox. Det berättas om hur Malmö blivit skejtarnas favoritstad. Det är forskaren Karin Book som tillsammans med Malmö Stads skatesamordnare (bara en sån sak…) analyserat hur Malmö ur ett varumärkesperspektiv växt fram som en skatestad. Jag måste säga att jag blir rätt imponerad ju mera jag läser. Inte bara för att skateboarding snart ska bli OS-idrott utan för att det verkar som om Malmö verkligen tänkt till. Det är nog inte osannolikt att en god tillgång till skate-möjligheter kan få flera i målgruppen att undvika att pyssla med andra betydligt mera skadliga aktiviteter.

Hur en stad eller ett samhälle förknippas med en idrott och tillsammans med denna utvecklar ett spännande varumärke kanske flera svenska kommuner skulle fundera på. Runt om i världen finns några exempel. Min personliga favorit är så klart ”the Home of Golf”, St Andrews i Skottland. Här ligger golfbanan, eller -banorna, mitt i byn och utgör ryggraden i hela samhällets livskraft, möjligen tillsammans med universitetet. I Sverige tänker jag på platser som Båstad och tennis, Åre och alpint eller varför inte Falun och längdskidåkning.

De flesta av dessa platser med idrottskoppling tycks mer eller mindre historiska. Det Malmö gör är att skapa en modern tappning. Men kanske krävs det egentligen inte så mycket. Inför en föreläsning vid Mittuniversitetet läser jag åter en gång Rolf Carlsons rapport om det svenska tennisundret. Ni vet, där Växjö blev världens verkliga tenniscenter. Eller kanske det egentligen var Sverige. Det hände knappast för att vare sig Växjö eller Sverige, då, hade världens bästa anläggningar. Men för just de sex grabbar, som i november 1986, skulle ta plats inom topp 20 på världsrankingen i tennis var miljön helt enkelt synnerligen gynnsam. Närhet, tillgänglighet och tillräckligt bra. Det tror jag egentligen att många, både små och större samhällen skulle kunna klara. Jag gillar att Malmö Stad varit målmedvetna och hoppas de med detta drar med sig flera!

Coaching och ledarskap, En modern förening, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället, Tider som flytt

Från en kulle till en annan

Jag får en bild skickad till mig från en av mina barndomskamrater. Flera bilder faktiskt. Det är gott om snö, barn, backar och skidåkning. Min vän är uppväxt i backen. I Friluftsfrämjandets regi. Det ideella ledarskapet och den frivilliga insatsen har skolat honom från start. Vi messar fram och tillbaka om hur vårt tidiga livs skidåkarnäste är på väg att läggas i träda. De ideella krafterna har blivit för få och orkar inte längre med. Nya står inte bi, redo att ta vid. Kanske är det den lilla bruksortens öde vi summerar i slalombackens utveckling och avveckling.

De bilder min kompis skickar ger dock en vision av en helt annan framtid. Den är lika ideell, byggd av entusiastiska människor som gladeligen ger av sin tid. Det är ett sätt att leva, för sig själv och tillsammans med andra. Med en bild från Åreskutan en sen fredagskväll, på en hel grupp 10-12 åringar, med min kompis och hans partner, då är det enkelt att förstå att detta inte är en uppoffring. Det är en självklarhet. Och det är livet självt. Det är träningsläger.

Förstås är det inte alla barn som har möjligheten till en helg i Åre i februari. Men egentligen är det dom andra bilderna som säger mera om vad idrott egentligen är. Vi skojar om Hemlingby Hill. Min kompis bor vid foten av. En kulle i Gävles södra förorter. Utan hundratals frivilliga timmar vore den inget. Nu är den allt. Glädje, gemenskap, fysiskt aktivitet. Samt skidåkning. Och därifrån till en fredagskväll på Åreskutan är steget inte så långt. Det är snarare en självklarhet.

Elitidrottsutveckling, Idrottens roll i samhället

Några kronor till glädje och samhörighet

1990 var en kompis till mig på övervintrande skidresa till Chamonix. Det var sådant man gjorde på den tiden, efter avslutat gymnasium, några månaders hårt arbete och med en lust att uppleva världen. För egen del nöjde jag mig med att hämta upp då bussen från södern angjorde Norra Bantorget. Det både jag och min kompis minns som det käraste minnet från den här tiden är dock inte varken ski-bum perioden eller hemresan en tidig vårmorgon från huvudstaden och norrut. Nej, det vi oftare pratar om är ett vykort jag skickade, möjligen poste restante Chamonix, efter att Sveriges handbollsherrar slagit Sovjetunionen i en smått otrolig finalmatch. Superlativen fyllde det där vykortet och jag minns en nationell uppslutning runt ”Bengans grabbar” som smått magisk.

I helgen som just gick fick vi uppleva något som ändå liknade 90-talsvibbar. Statsminister Löfven gratulerade trots att sista matchen slutade i förlust. Och visst var landslaget värda detta. På söndagsmorgonen diskuterar jag den där frågan om värdet av svenska, internationella idrottsframgångar med mina frukostkompisar. Folket behöver sina hjältar säger den ene. Tänk vilken publik Vinterstudion drar säger den andre. I tidningen senare läser jag om hur vår skridskostjärna, Nils van der Poel, hoppas på att hans framgångar ska inspirera flera att åka skridskor. Jag är rädd för att han hoppas förgäves. Ja, med tanke på att skridskosporten börjar på väldigt små tal kanske det blir en ökning. Men, det mesta av den forskning som finns tyder på att det inte blir någon större skillnad.

Så, om handbolls-, skridsko-, skidskytte- och längdskidframgångar inte leder till en dramatisk förändring av folkhälsan, är det ändå värt att lägga pengar på dem? Jag vill förstås tro det. Och det finns faktiskt forskning som styrker att internationella idrottsframgångar för oss människor i samma land samman. Vi blir något mindre ensamma och vi uppskattar att få leva här en aning mera. Även omvärlden tycks bry sig. Det var inte så längesedan som Obama uttryckte sin beundran över bland annat Sverige för att vi ”punch above our weight”. Presterar över vår förmåga.

Att kontinuerligt göra detta i elitidrottens värld är dock en kostsam historia. I ett program för #elitidrott2030 räknar jag och några till med att det betingar ungefär en halv miljard. Om året. Då är det ändå inga stora pengar i jämförelse med andra, större idrottsnationer. Men det ska kunna bromsa vad som trots ett antal lysande undantag faktiskt är en trend som pekar i fel riktning. Och om alla de företag, med Sverige som bas, som även de presterar över sin förmåga, kunde tänka sig att gå samman, under missionen ett roligare, starkare och bättre Sverige – med hjälp av idrott – ja, då tror i alla fall jag att vi skulle ha en bra chans!

Coaching och ledarskap, Elitidrottsutveckling, En modern förening, En ny syn på träning och tävling

Jo tack, vi jobbar på kafé!

Så kom då forskningen som bekräftar det många av oss redan visste. Tänk om det inte är frånvaron av att arbeta på jobbet som ger nedgång i effektivitet och produktivitet under pandemin (om det nu är så) utan istället det faktum att färre kan ta plats på landets kaféer?

När BBC skriver om varför vi är mera kreativa i en ”coffee shop” än hemma, eller på jobbet, är jag snabb att läsa. Otaliga är nämligen de texter, rapporter och styrelsehandlingar jag producerat på ett kafé, i ett flygplan, i en hotellobby eller i en lounge. Intrycken påverkar alla mina sinnen, känslan av att vara del av något större gör sig påmind, världen kommer till mig och när jag låter den silas genom mina egna filter är det som att allt blir så mycket enklare. Det enda som på allvar kan konkurrera när det gäller problemlösning är en löptur, helst då längs ett vattendrag i en pulserande storstad. Uppväxt på landet, i den lilla byn, tycks jag fortfarande ha ett underskott på metropolernas medryckande atmosfär.

Det är många i världen som nu funderar över vad som ska komma sen. Hur ser kontoren ut i världen efter pandemin? Resandet? Idrotten? De publika evenemangen? Människors träning och friluftsliv? Tyvärr har jag inga svar på det. Men några saker ser jag som kan ha viss betydelse:

Människan är ingen eremit. I alla fall är väldigt få av oss sådana. Solen sken i Stockholm i helgen och folk gick man ur huse. Det tränades, dock ej i stora grupper och förstås utomhus, vilket den som fått smak därav inte lär sluta med. Det åktes skridskor, på nyfrusen sjöis och på, efter nedstängning återspolad, bollplan, och det dracks varm choklad. Hade snön legat som förra helgen hade spåren snabbt fyllts upp. Nu var det konstsnöanläggningarna som fick sörja för de största entusiasterna. Förstås så inmundigades det kaffe, och åts bullar, kanske en och annan korv slank ned och det förmedlades intryck. Många av dem på kafé.

Min teori är också att det jobbats en del i helgen. Och då tänker jag inte på de som serverat och stått i affär. Nej, alla vi andra som först njöt av solen och som satte oss på söndagskvällen. Måndagen kanske har hemmastuderande barn som behöver hjälp, eller kräver den en löprunda, eller har dagen bara inte timmar som räcker. De av oss som har turen att själva kunna styra har nog därmed inga problem att byta Agenda i SVT mot en stund framför datorn.

Vi är många nu som vant oss med det där självstyrande tillståndet. I allra högsta grad gäller det också Sveriges gymnasieungdomar. De har dessutom fått se sina ordnade träningstillfällen gå upp i rök eftersom de tillhör de som bedömts riskera att bidra till smittspridning vid fortsatt idrottande. Jag tror dock inte att majoriteten slutat idrotta. De har gjort som du och jag och hittat alternativ, oftast utomhus och oorganiserat. Nu ska idrottsföreningen locka dem tillbaka. Behöver jag säga att sammanslutningen nog behöver göra annorlunda än tidigare? Kanske läge att börja med att schysst kafé, valfria träningstider, ett smörgåsbord av aktiviteter och att fundera på sätt som kan få världens energinoder att kännas nära? Möjligen kan YouTube, Tiktok och diverse andra appar och webbsidor hjälpa till…

Coaching och ledarskap, Digital innovation, Elitidrottsutveckling

2020 ett dystert hack i skivan eller starten på något annat?

Så här runt årsskiftet är det många listor som ska summeras. 2020 års mest lästa inlägg dyker upp igen och framtidsspanarna avlöser varandra. Jag nås till exempel, en gång till, av The Economists artikel från augusti 2020. En av många som behandlar effekterna av covid-19. I denna artikel målas en dyster framtid för världens universitet. Åtminstone de som innan mars 2020 hade huvuddelen av sina intäkter kommande från internationella studenter. I idén om att ta sig från en torftig, otillräcklig hemmiljö till något av världens toppuniversitet ligger inte bara tanken på studier utan också drömmen om ett annat liv. På ett campus, bland likasinnade, med en tro på framtiden som ska bära in i kommande yrkesutövning. Utan tvekan har den senare delen fått sig en rejäl törn detta år. Och frågan är om världens flygplatser, i slutet av skolloven, någonsin åter kommer att fyllas med bortlängtande ungdomar. Eller kanske av andra åldrar med omskolningsambitioner?

Vilka alternativ kan då finnas? Och vad kan tänkas locka den med ambitioner att finna ny kunskap framöver? Många är nog de som fått nog av digitala föreläsningar och Skype-/Teams-/Zoom- eller vilken variant som helst av digitalmöten vid det här laget. Att studera är att längta bort och en sådan önskan stillas inte av att utbildningen kommer in i köket. Detta gäller förstås även idrottens utbildningar som digitaliserats i rask takt.

Det finns onekligen fördelar med digitala föreläsningar. Istället för bristfälliga lärarledda lektioner i klassrummet kan studenten ta del- och inspireras av den bäste på varje område, skriver The Economist. Digitalt är det ingen skillnad att föreläsa för 10 eller 100 000. Istället kan tiden i klassrummet ägnas åt smågrupper med fördjupning och diskussion. Det som, enligt The Economist, studenter uppskattar mest.

Så, om man inte är Harvard, Yale eller någon annan av de högst ansedda institutionerna, kanske det är bättre att lägga resurser på att finna världens bästa utbildningsinslag än att själv leverera det. Inom idrotten skulle det innebära att gemensamma resurser inte skulle skapa utan hitta utbildning. När det är gjort handlar den lokala utbildarprofessionen om att knyta an den egna verksamheten och göra budskapet tillämpbart. Kanske svaret som så många gånger förr är samverkan? Nog skulle många vara sugna på det lilla universitet som erbjuder närhet och egen förankring, men också bilägger en vecka per termin på ett av världens främsta lärosäten? För oss idrottstränare tror jag många skulle haka på den utbildning som utöver digitala studier i hemmiljön också har en vecka på Australian Institute of Sport, Stanford eller US Olympic Centre. För nog har mycket kommit närmare trots att Corona rent fysiskt dragit oss isär?

Coaching och ledarskap, Digital innovation, Elitidrottsutveckling, En modern förening, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället

Sånt vi behöver höra men inte vill veta av

Ett av mina barn har många gånger pratat om den så kallade åsiktskorridoren. Ni vet den där ytan som alltför ofta, åtminstone av den som kommenterar den, upplevs som alltför smal. Mellan väggarna ryms det som i olika sammanhang är accepterat att säga och i värsta fall också tycka. I Sverige förfäras vi över mer eller mindre totalitära regimer som begränsar den för oss självklara yttrandefriheten, men är vi säkra på att vi i vår närhet orkar med att höra vad människor verkligen tycker?

Idag, söndag den 13 december 2020, levererade krönikören Johan Esk på den stora morgontidningen en riktig slägga rakt in i idrottsrörelsens grundfundament. Enligt Johan är 2020 året då idrottsrörelsens idé om en samlad idrott sköts i sank. Orsaken är covid-19 och sättet elit- respektive bredd-, barn- och ungdomsidrott behandlades. Rätt eller fel är det fundamentalt att Esk har möjligheten att säga vad han tycker och att vi som har chansen att påverka framtiden (i detta fall för idrottsrörelsen) har både orken och självförtroendet att analysera det han uttrycker.

Det senare är i många organisationer långt ifrån självklart. Det krävs inte en totalitär stat för att tycka att oliktänkande är besvärligt. Tvärtom har forskare länge visat att så kallat ”group think” utgör ett allvarligt hot mot utveckling och nya idéer. Begreppet handlar om att människor som verkar ihop tenderar att bli alltmer lika och därmed tänka på liknande sätt. De utanför gruppen, med andra synpunkter, ses som fiender eller som havandes ”fel”.

För något år sedan gick jag en utbildning vid universitetet i Oxford. Denna handlade om scenarioplanering. När jag nyligen av en händelse läste igenom mina anteckningar därifrån fastnade min uppmärksamhet på en notering från projektarbetet vi gjorde som del av utbildningen. Jag läser:

IBM News @10: As a result of the latest H50N12 virus spread a new health screening rule was passed today by the IBM board. The new rule will come into effect immediately as the new machines have already been installed by our city gates. Finally, on the outside the riots over affordable energy continue.

Obekvämt, hade detta varit att höra för många för några år sedan. Idag tycks inget av det särskilt osannolikt längre även om IBM i alla fall ännu så länge inte byggt egna städer. Att orka ta emot inte bara det vi vill veta utan också det vi behöver höra lär nog vara en egenskap vi har nytta av i framtiden. Och hur var det nu? Jo, det gör ont när knoppar brister.

Digital innovation, Idrottens roll i samhället, Kommunikation

En dröm om paradiset, eller en fullt möjlig framtid?

Jag erkänner. Redan före frukost idag hade jag förlorat mig i LinkedIn. Det händer (som tur är) inte varje dag men det som fångade mitt intresse den här gången var särskilt intressant. Kom och jobba på distans, från Hawaii. Programmet Movers and Shakas siktar på att locka såväl före detta öbor som nytillkommande att sätta sina bopålar på någon av paradisöarna i Stilla Havet. För många av oss låter detta som en dröm, förmodligen för bra för att vara sann.

Ganska snabbt seglar tanken iväg, även om det inte tar så lång tid att förstå att steget skulle vara ganska svårt. I alla fall för mig och just nu. Självklart är upplägget ett resultat av den omdaning av arbetslivet som pågår, och som eskalerat med en viss pandemi. Hawaii eller ej, är det troligt att var vi arbetar aldrig har varit så ointressant i relation till vad vi gör, eller ännu mera, vad vi åstadkommer. För företag och organisationer borde det betyda att den potentiella medarbetarskaran blivit väsentligt större. Om vi alla mer eller mindre kan jobba var som helst, vad begränsar då, eller bestämmer, vem som anställs?

En liknande fråga kan förstås komma att ställas när det gäller vem som ska få bo var. Vem tillför något eller adderar värde? Det tycks ju vara en alltmera populär fråga att ställa vid länders gränser. På Hawaii gör man det dock något snyggare. Ställ upp på våra värderingar, hjälp oss vara det vi vill vara – då är du välkommen hit! Man kallar det ”the pledge to our Keiki”. Något säger mig att Hawaii kommer att lyckas ganska bra…