Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation En modern förening

Konsten att ställa om

Jag tror tiden är kommen att summera, om inte det konstigaste halvåret i mannaminne, åtminstone de märkligaste fyra månaderna i min historia. Inte lär jag vara den ende som minns de första rapporterna om ett nytt virus i Kina som något som lät långt borta och fjärran från vad vi höll på med här hemma. Att det sedan skulle landa i, och påverka, såväl Paris, som Stockholm, Sandviken och Resele IF, var det nog inte många som trodde där och då. Nu vet vi annorlunda och för var dag som går tycks det som att framtiden blir allt svårare att förutse. Pandemin har fått oss alla att väsentligt ändra vanor och beteenden.

För egen del tror jag inte att det gått så här länge utan att jag varit på ett flygplan sedan jag lärde mig flyga. Den som har allvarliga abstinens kan tydligen få genomgå en fejkad passkontroll i Japan läste jag. Dock tror jag inte det är för mig. Nej, jag tror snarare på att lära mig leva med nya vanor. I SvD läser jag om Handelsprofessorn Micael Dahlen som skaffade sig 39 nya vanor på 40 veckor. Cykeln gick tydligen sönder vilket ödelade den sista vanan. Och i jämförelse med att duscha kallt borde att undvika flyget vara ganska enkelt.

En spännande fråga framåt blir förstås vad vi tar med oss av våra nya vanor i livet efter corona. Om det nu kommer vill säga. En av mina favoritparadigmmäklare, Troed Troedsson, har tagit på sin lott att utforska och missionera kring hur vi snarare än att ta oss under corona, med utkomsten att vi möjligen återgår till hur det var, kan ta vägen ovanför och istället möta framtiden med bättre förutsättningar än de vi gick in med. Jag såg till exempel Troed visa hur vårt traditionella sätt att sortera dokument och ärenden i mappar innan datorernas intåg gjorde att Microsofts idé om hur dokument och ärenden sorteras i mappar också i datorn kom att se ut. Detta trots att det egentligen aldrig funnits någon anledning att sortera på sådant sätt.

Det intressanta nu är förstås hur mycket av det som vi tidigare gjort ”in real life” och som vi på grund av corona börjat göra digitalt är påverkat av de mönster och vanor vi hade i det tidigare livet. Tittar jag runt om mig så är det enkla svaret – väldigt mycket. Ett möte, är ett möte, är ett möte även om det genomförs digitalt.

Så med det min halvårssummering: ja, visst har vi ställt om. Men oj vad mycket vi har kvar. 39 vanor på 40 veckor, tja, varför inte?

Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation Elitidrottsutveckling In English

An outsider’s view

With the current state of ”all things digital” that we live in I ran a workshop the other day on the topic of digital transformation of sport, relating to performance. There are, of course, many areas that due to Covid-19 have switched from in real life events to digital equivalents. Mostly, I see this in way of conferences, educational offers and initiatives involving some sort of communications. If the block on crowds at events continues for much longer I am sure we will also see new inventions on the fan side of things in order for sports to try to reestablish some sort of atmosphere, that used to be unique to sports. I, for example, have already seen a Japanese invention where fans through an app on their phone can contribute to the noise in the arena where a match is played, thanks to the massive speakers that have been put there, connected to the app. Instead of actually being in the arena fans do this from the comfort of their living room couch. Anyone who has endured a Bundesliga football match of lately would welcome that.

What is striking to me in this webinar that I am hosting though is how people from the outside, with completely different expertise from what we are used to in sports, can contribute if we only dare to let them loose. This time it is two people with a background in statistical analysis in business, i.e. real estate, stock broking and insurance, that with their understanding of numbers open up insights that I and many more in sports have not previously come close. With the enormous big data sets that are often available today, the skill to analyse and use data to forecast future events has become a must have in a successful coaching team.

With that I guess one could argue that sports are nearing the kind of modelling that is currently frequently discussed under the heading of Covid-19. Perhaps not quite as serious but in order to move things forward on our end we have at least decided to start a network for ”nerds of numbers”. Who is up for it?

Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället

Kompetens och karaktär

Jag fastnar för ett inlägg på LinkedIn idag, från min gode vän Dr Paul Schempp. Han skriver ofta om ett kärt och omdiskuterat ämne – ledarskap. Ja, för att vara ärlig är det just det han skriver om när han skriver. Han har nämligen lagt större delen av sitt liv på att forska om ledarskap, främst i idrottens värld. Paul har under lång tid ansvarat för en enhet, Sports Instruction Research lab, på Universitetet i Athens, Georgia och hans arbete omfattar områden som världsledande coaching, mentorskap, expertis och en hel del annat. På senare tid har Paul överlämnat labansvaret till sin mångårige kollega, Dr Brian McCullick.

Det som får mig att läsa Pauls inlägg lite extra noggrant idag är att det kommer väldigt lägligt i dessa tider. En sak som jag länge funderat på, som tycks vara en egenskap som blir allt tydligare ju mera kompetens inom sitt ämnesområde personen har, är att när personen ifråga inte vet – då säger han eller hon det. Inga gissningar, inga spekulationer utan rätt och slätt:

– Jag vet inte.

Ibland kan det också följas av ett utlägg om vad forskningen faktiskt har visat och att det möjligen skulle gå att svara på den där frågan du ställer men det skulle kräva x och y. Dessutom skulle det ta tid och vara kostsamt.

Redan Sokrates menade med glasklar insikt att ju mera jag lärt, desto mera förstår jag att jag inte vet. I Pauls LinkedIn post kallas detta för personlig integritet och är den viktigaste egenskapen hos en bra ledare.

Att inte veta är dock inte detsamma som att inte fatta beslut. Ibland måste en ledare göra det ändå. Men att fatta beslut i något som inte säkert går att säga är en helt annan sak än att göra det när fakta ligger på bordet. Det kräver en helt annan lyhördhet och beredskap för att backa och ändra på vad som tidigare bestämts. Också det stavas personlig integritet och kan vara bra att komma ihåg under rådande världsläge. Andra skulle säga att det sammanfattar själva essensen av kompetens och karaktär. De är olika sidor av samma mynt. Fram- och baksida av den gode ledaren.

Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

Mellan desperation och innovation

I dessa dagar är inte idrotten och idrottarna de som har det värst. Det betyder dock inte att det som just nu drabbar aktiva, föreningar, förbund och även världsidrottsorganisationer inte är en prövningens tid. Lopp har ställts in, serier avbrutits eller skjutits upp. OS och Paralympics är flyttat, med möjligheten att planerna ska kunna genomföras fortfarande mycket ovissa. Alldeles nyss meddelades också att även friidrotts-EM som skulle gått i augusti ställs in.

Reaktionerna till detta spänner någonstans från desperation till innovation. Var någonstans på den skalan som SVT:s återsändningar av herrarnas fotbolls-VM 1994 landar ska jag låta vara osagt. Liverapportering och livechat är dock nutida tillägg. Möjligen får Hammarbys träningsmatcher och D-Plays sändningar läggas nära desperationsmåttet. Kritiken lät i alla fall inte vänta på sig.

När det gäller innovation saknas inte inslag. Idag läste jag till exempel om hur Täby IS friidrott gjort Ensta- respektive Kyrkbyloppen virtuella. Lika enkelt som genialt. Med en app i telefonen väljer deltagaren starttid i ett bestämt datumspann. Något liknande får nog sägas det var Anna Carlsson ägnade sig åt då hon sprang över 30 mil på Torne Träsk eller Neil Clark, som i sin trädgård genomförde en triathlon för att samla in pengar till NHS, Storbritanniens offentliga sjukvård (titta på den länken, det är verkligen ingen dålig uppfinningsrikedom som Neil visar upp).

Frågan är förstås om det finns något i dessa idéer som har ett liv också efter pandemin. När jag i oktober förra året besökte konferensen Play the Game var det första gången jag stötte på vad som numera är en global motståndsrörelse kallad NOlympics Anywhere. De menar att det över huvud taget inte finns hållbara argument för att fortsätta genomföra olympiska spel på det sätt som gjorts på senare år. De är också enormt kritiska till IOC:s utpekade förändringar i ”the new norm” och menar att de utgör det klassiska ”för lite och för sent”. Istället hör jag resonemang om ett helt nytt sätt att genomföra globala tävlingar, virtuellt och digitalt förstås. Kanske Covid-19 är just det som ger dem rätt? Även om jag i ärlighetens namn kan se en hel del komplikationer för flera idrotter…

Kategorier
Coaching och ledarskap En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället

Livet före och efter Corona

Under dagens cykeltur passar jag på att lyssna på en av mina favoriter ur genren torr, brittisk humor; Friday Night Comedy från BBC4. Möjligen finns det något unikt i ursprunget hos komiker med hemvist på dom där öarna som gör att de kan ta det riktigt svåra, spegla det i sin egen otillräcklighet och lyckas göra träffande och roliga poänger av det. Självfallet innehöll denna veckas avsnitt gott om anspelningar på Corona. Men då framför allt i form av att den exponentiella kurva som nu diskuteras världen över också tycks spegla den utveckling som hemmavarande britters intresse för fitnessutrustning och hemmaträning verkar visa. Oron är stor gällande hur det brittiska samhället ska klara utvecklingen och framför allt hur NHS, det vill säga sjukvården, ska kunna hantera alla de överansträngningar och skador som lär uppträda i kölvattnet av ett ökat träningsintesse.

En liknande tanke slår mig då jag under söndagen passerar en fullpackad bilparkering vid Hellasgården. Det är löpare, cyklister, vinter/vårbadare och söndagsflanörer om varandra och lite längre bort har Mountainbikeskolan en härlig grillbjudning i skogsbrynet. Att Corona förändrat beteenden råder det ingen tvekan om. Uteaktiviteter har fått ersätta många av de vanliga söndagssysslor som annars gäller och spontanidrotten för både liten och stor blomstrar igen. Jag läser ett sporadiskt, argt inlägg på Facebook om att ungdomsidrotten minsann inte bryr sig i Folkhälsomyndighetens gräns på 50 personer eftersom långt flera skådats på en idrottsplats. Så kan det möjligen vara på något håll. Men det jag ser på min söndagstur är respekt. För människor, för myndigheters riktlinjer och för livet. Kanske, kanske finns en liten lärdom att dra för ett liv efter Corona kring hur vi använder vår tid?

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället In English Tider som flytt

Not just the The English Game

With the Corona-virus, or some other bug, holding its grip firmly around my neck I spent Saturday night on the couch with my only company being Netflix and the brilliant new original series The English Game. This takes us back to the late 19th century when football was a game played between gentlemen that predominantly came out of the private schools in the south. Already in the first episode these gentlemen are challenged by a team from the north, made up of working men from one of the many mills where football was what carried a bit of hope and joy into the hard life of a blue collar. For the quarter final of the FA Cup where this team of northerners were to travel to London the owner of the mill had brought in an additional two players from Scotland. This caused serious friction in the team as why on earth would somebody leave home to play football? Football was something you did with your mates in your local team. Of course these players were two of the first professional players in the game, even though payment probably came in the form of a job at the mill.

As I watch the English game I reflect on how sports over the years at different times have had to deal with the issue of professionalism. To the players in the English Game playing football for money was to go as low as you could possibly go in sports. It was cheating, not just because it was against the rules but because it had absolutely no decency. Now, compare that with where football is today.

Other sports have been much later in this process. For example my own sport, golf, is only now looking at rewriting its rules of amateur status. The purpose of the amateur status rules in most sports have always been twofold:

  1. To protect the (amateur) athlete who plays sport in his or her time off from work and therefore will find it difficult to compete with somebody who plays full time.
  2. To protect the sport from what would always be ”the lure of the dollar” where the risk of players bending, or even breaking, the rules in order to find advantages on the pitch would simply threaten to destroy the game.

Watching the English Game gives me a feeling that something at the heart of what sport used to be, and probably was meant to be, has been lost, and is also forever gone. Even if it might take some time before we have another chance (post Corona) it is worth considering what difference it would have made if that next Premier League or Serie A match did not have money on the line. But then again no, in our time that is impossible to even imagine!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället Kommunikation

Ta ett beslut – och stå för det!

Sommaren 1996 gjorde jag mitt första EM i golf, som ledare för Sveriges pojklandslag. Tävlingen gick på en bana strax utanför Graz i Österrike och vid min sida, som assisterande, hade jag Magnus Sunesson. Landskronapågen Magnus hade nyligen avslutat en lång karriär som professionell spelare, bland annat med sju år på herrarnas Europatour. För mig som ung och oprövad coach var Magnus erfarenhet, och vilja att dela med sig av denna, en skola för livet. I vårt unga lag, bestående av sex spelare, fanns löften som alla skulle kunna vandra i Magnus fotspår och kanske även längre. Men där och då var de som kalvar på grönbete. Glada, naiva, oförstörda och osannolikt entusiastiska. Och tänk att som 16- eller 17-åring få vägledning av någon som verkligen själv gjort jobbet. Som vet vad som krävs och dessutom har hunnit reflektera över var han gjorde sina största missar. Ja, det var inte bara jag som söp in allt jag kunde av Magnus dyrköpta kunskaper.

Jag minns den där dryga veckan i Graz med Magnus och laget i dessa Coronatider där beslut tycks svårare än någonsin att fatta. Informations- och kunskapsläget ändras hela tiden och med väldigt kort varsel. Ett mantra som Magnus trummande in i spelarna var ”fatta ett tydligt beslut och stå för det”. Den som har spelat golf, nästan oavsett på vilken nivå, vet hur kostsamt det oftast är att tveka över om det beslut jag fattat är rätt. Det är då jag i sista stund ändrar en liten aning på vad jag hade tänkt bara för att bråkdelen av en sekund senare se bollen försvinna i vattenhindret eller slicka hålkoppens utsida. Jag minns att Magnus också sa att ett hundraprocentigt genomförande av ett beslut som inte är helt rätt oftast är bättre än att halvdant fullfölja ett helt korrekt beslut. Tänk så många slag vi sparade den veckan på att spelarna där och då fick lära sig detta!

Just de lärdomarna reflekterar jag över då idrottare och idrottsorganisationer ställs inför en Corona-utbredning världen över som tycks helt ostoppbar. I början på veckan sa Charlotte Kalla att hon var helt inställd på att åka till USA och tävla imorgon fredag. Idag kom beskedet att president Trump stoppar flyg från Europa. UEFA har inga andra tankar än att herrarnas fotbolls-VM ska genomföras i sommar och IOK vill naturligtvis inte yppa att OS skulle kunna vara i fara, och därmed också Paralympics. Precis som att golfspelaren är helt dedikerad sitt beslut till dess att caddien tydligt ger direktiv om att det är fel kommer idrottaren och idrottens organisationer att lojalt följa sina beslut. Ända tills det tydligt framstår som helt omöjligt att göra det. Det är nämligen så vi är tränade. Just sådant gör oss till de vi är. Annars vore vi inte den idrott som så många förtjusas av. Det kan vara lätt att glömma i dessa dagar…

Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation In English Kommunikation

Why augmented reality should loose its augmenticity

A very Swedish tradition is the week’s break from school that students have sometime from the second week of February to the second week of March. Starting with the southernmost part of the country the break works it’s way up north. It is called the ”sport break” alluding to the fact that a good idea would be for the kids to get out of school and hit the slopes, the ice or perhaps nowadays, even the more or less evergreen grass. Whether kids actually do this is another issue as we know that much of the behaviour of children when they are out of school depends on their parents.

So, with very little winter sport happening around Stockholm, we decided to go on a little family trip. Our youngest child have read a serious of books called Pax. Seriously dramatic and exciting books taking place in the little town of Mariefred, south of Stockholm. The great thing now is that the books can be relived in the authentic surroundings of Mariefred. All it takes is a phone, the downloaded app and a pair of headphones. Five of us entered the world of Grimmen, Alrik and Viggo and in no time we were completely absorbed by the story and our exploration of the little village. An hour later we had clocked up 5km of walking without noticing.

As I return from an EU meeting in Zagreb, Croatia, on the theme of ”Why European sport needs skilled and competent coaches” I think about our experience in Mariefred. The skilled and competent coach is one that can influence people in a positive way and make them do things they did not think they were capable of, and perhaps did not even think they wanted to do. What I wonder though is whether the coach will have to be an actual person? I am still waiting to meet the coach that can tell me the kind of story that will make me so wholeheartedly step into what I am doing as the Pax-app did in Mariefred. Augmented reality simply needs to become reality in coaching!

Kategorier
Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Har ute blivit inne, och sommar blivit vinter?

Grönt är förstås skönt. Också i februari.


Jag minns en affisch i omklädningsrummet vid månskensrinken i centrum. Där stod det om kvalspel till Elitserien 1975/1976. Hofors IK mötte Djurgården. När jag i dag läser på (tack Djurgårdens IF för utmärkt statistik och historia på hemsidan) ser jag att just säsongen 75/76 var Elitseriens första. Och förstås var möjligheten att få kvalspela en milstolpe i hoforshockeyns historia. Jag gissar att jag började på hockeyskola vintern 1976/77 och det var nog inte så konstigt att affischen satt kvar som minne. Ja, om inte omklädningrummen lika mycket som uterinken varit historia vid det här laget hade den säkert suttit där fortfarande.

Med hjälp av statistikarkiven hos Djurgården lär jag mig att det nog var en stor händelse som utspelade sig i Hofors den där aftonen. Dryga 2700 personer kom och såg sitt hemmalag segra med klara 5-1. Och till exempel gjorde Berra Sundberg mål. Honom minns jag från de första A-lagsmatcherna jag såg. Säg dock den glädje som varar för evigt. När stålverksgrabbarna besökte huvudstaden för returmatch blev det till att bita i gräset. Eller tugga i isen snarare. Möjligen var det storheten i Johanneshovs Isstadion, inomhus, som blev övermäktig. 12-1 till Stockholmarna kan ha gjort resan hem till Dalgränsen lång. Djurgården fick elitserieplatsen, och sedan dess har Hofors IK inte synts till i dylika sammanhang. Trots att en ny, fin ishall snart stod färdig för invigning till Berra och hans lagkamrater.

Mycket har förstås hänt sedan det första elitserieåret. Jag undrar så smått hur långt ned i seriesystemet jag skulle behöva leta för att hitta det första laget med månskenshemmarink? Om det ens finns något. Nej, istället tycks det som om annan idrott blivit februari månads aktivitet under bar himmel. Ja, hur gick det egentligen till då uteidrotten ishockey blev inneidrott och sommaridrotten fotboll blev vinteridrott? Den, och många andra frågor, hinner jag fundera på där jag står och fryser på en konstgräsplan i Tullinge. En helt vanlig söndag i februari. Och jag undrar helt enkelt om inte något tappats bort på vägen hit.

Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället Kommunikation Tider som flytt

Storheters separation från verkligheten

I den stora morgontidningen på den första palindromdagen sedan medeltiden skriver den alltid så briljante Niklas Orrenius om vad som möjligtvis skulle kunna kallas Zlatans uppgång och fall i Malmö. Artikeln är förstås föranledd av att den staty som stolt placerades utanför Malmö Stadion, då det blev känt att Zlatan som delägare i Hammarby numera siktar på att göra Bajen till Nordens främsta lag, fått utstå vandalisering och slutlig mer eller mindre offentlig avrättning (även om det snarare var avsågning). Utan att på något sätt försvara den behandling statyn fått ger sig Orrenius in på att söka förklaringen till varför de som nyss dyrkade Zlatan som den störste av dem alla plötsligt inte tål se det bronsbelagda monumentet på den 8 ton tunga sockeln. För gissningsvis kunde inte varken statyns upphovsmakare eller Zlatan själv förutse något liknande. Eller hade den store fotbollsspelaren ändå valt att gå sin egen väg och ”byta lojalitet” även om han hade kunnat gissa sig till en upprördhet likt den som nu råder i landets tredje stad?

När det gäller Zlatan är det förmodligen omöjligt att gissa sig till bevekelsegrunder men jag kan inte låta bli att dra paralleller till då jag skriftväxlar med en kamrat i samband med att brexit formellt sker. Han skriver att det till stor del är ”EU:s fel”. Man har helt misslyckats med att ta signaler på tillräckligt allvar och dess lyhördhet inför missnöjet inte bara på de brittiska öarna tycks lika med noll och ingen. I vårt eget land ser vi detsamma då bitterheten är utbredd och föraktet inför de som har makten och inget begriper är totalt. I USA ser vi en president ta sig genom riksrätt med ett stärkt väljarstöd som konsekvens. Kanske främst därför att han lyckats göra tvärtom – förstå de människor som vill rösta på honom.

Donald Trumps framfart gör onekligen att tanken kring vad framtiden kommer att innehålla svindlar. Blir det folkopinion snarare än vad som är rätt och fel som ska avgöra? Om tillräckligt många på läktaren anser det vara straff, ska domaren då blåsa i pipan? Visst hopp går det ändå att få av att det finns människor som Mitt Romney. Religiös tro eller ej, att stå upp för det som är rätt och det sanningen förtjänar, det är en ganska hygglig egenskap att ha i ryggen. Synd att dess popularitet tycks vara på nedgående.