Kategori: En ny syn på träning och tävling

Att säga tack och hej

· Lämna en kommentar ·

Till nutidens sällsynta upplevelser hör att få läsa en riktig tidning. En sån där i papper, med trycksvärta, stor som en hel väggposter och därmed omöjlig att bläddra i. Just den här morgonen får jag tag i måndagsexemplaret av den internationella New York Times till en kopp kaffe. Nu är inte jag den som normalt lusläser vad som står i denna bulletin men en notis på förstasidan fångar direkt min uppmärksamhet. Den handlar om golfspelaren Anthony Kim, som efter en snudd på sensationell start på herrarnas USA tour försvann från golfvärldens uppmärksamhet bara något år senare. Vad hände egentligen och hur kan någon med dessa fantastiska förutsättningar bara välja att inte utnyttja dem?

När jag läser om Anthony Kim påminns jag om det som efter covid pandemin blev känt som ”The Great Resignation”. Den inträffade då människor började ompröva sitt liv, sina val och kanske sina prioriteringar. Flera valde att sluta sina jobb, inte alltid för att gå till något annat utan för att använda sin tid här på jorden till något de upplever som mera värdefullt. Liksom i fallet Anthony Kim har flera diskussioner om detta handlat om huruvida man faktiskt kan göra så. Har vi inte någon slags skyldighet att bidra i produktion?

Just människor med tydlig fallenhet för något tycks ofta hamna i skottgluggen för andra människors tyckande när de väljer att inte använda sin talang. Det verkar som om att uppskatta andra saker, i mångas ögon, inte är okej om man, till exempel, är bra på idrott. Björn Borg fick uppleva detta då han som 26-åring lämnade tennisen. Hans egna förklaring var att det helt enkelt fanns andra saker han ville göra i livet.

I Anthony Kims fall verkar vägen till världstoppen ha varit kantad av en hårt drivande pappa. En far som Anthony till och med, under stundom, brutit med. Så vem vet, kanske var det inte alls för sin egen skull som Anthony Kim spelade golf. Möjligen var det just vad han upptäckte, efter att ha spelat ett Ryder Cup, när han helt enkelt smög iväg från golfen 2012. Och tänk om han idag, 2023, lever ett liv som är närmare det han egentligen önskade av sin tid till förfogande? I så fall är ju den här historien ganska vacker.

The simple secret of Swedish sporting success

· Lämna en kommentar ·
Moon- and floodlit padel by lake Storgösken in Hofors.

I sometimes use a quote from President Obama saying that the Nordic countries punch above their weight. He said that referring to many areas were our countries outperform what can be expected based on size and population. When I borrow the quote I am, of course, talking about sports.

Becoming among the best in the world at something is usually linked with having the chance to do that something more than anybody else. But not too much as that is often linked to burn out, over use injuries and drop out due to boredom. Those that manage to reach their true potential seem to have mastered to keep the fun and playful approach while at the same time, doing almost nothing else. This equation is likely to be true in music, business, academia and, perhaps above all, in sports.

I come to think about this again when visiting my home grounds in Hofors, Sweden. Next to the golf course, where I spent most of my awake summer hours as a youngster, now lie two padel courts. Having played a bit in Stockholm where finding court time can be quite a challenge, this is a different world. The kids and I can turn up and play just about any time of the day, and we are on our own.

When I go to pick up a lost ball outside the court I realise what playing sports is supposed to be about.

Come on, let’s play while he gets that other ball.

There is no stopping play…

The kids would not even wait the few seconds it took me to collect the ball. They were way to eager to play. And if the lights had not gone out at 23.10 I reckon we would have been playing all night. Nobody stopped and looked at their phone while we were playing. Let alone did anybody think about the latest postings on social media. We were too occupied by playing.

Today very few children grow up with these kind of opportunities in their immediate surroundings. I am not saying that Sweden’s next padel superstar will come from Hofors. But, I am convinced that with these kind of facilities available, there is a possibility that this could happen. There is, however, one catch. Had the sport been football the pitch would have probably been built and paid for by the local council. With it being padel the courts are privately developed and there is therefore an hourly cost to playing. And unless there is a way around that for my aspiring super athlete in the making, there goes my dream of a Hoforsian world class padel player!

History-maker Grant

· Lämna en kommentar ·
The Queen of the Scandinavian Mixed

There was history made over the previous weekend, at the Tylösand Golf Club on the west coast of Sweden. Linn Grant became the first woman to win on the men’s European Tour. Alright, it is the DP World Tour but for an old dog like me this tour is still what originated from a group of British players, lead by the legendary John Jacobs, formed in the 1970:s. Not only has it since changed its name. It has also welcomed women to compete!

This year was the second time the tournament was played in this format. 78 men and 78 women formed the traditional 156 player field, competing over four days. The tees for the men were different to the tees for the women, with the idea that men and women were going to be able to compete at a level playing field. As always, the debate that followed was a lot about whether this was fair or not. As Grant won the tournament by 9 shots, and the back end of the leader board had mostly women on it, I think most agreed that Linn simply won because she played the best golf that week. Not because the women were generally in favour.

One of the interesting things about the discussion of the equality between the sexes is that it usually stops with that. Where there is a difference between men and women. Which clearly there is. That is not to say that the differences between individuals of the same sex can be big as well. Perhaps the most known example of this is Caster Semenya. And in Sports where the physical abilities play a role, that is normally the difference that is easier to spot. More so than a potential difference in psychological ability.

So, what has this all got to do with Linn Grant? When she left Tylösand with the biggest check, she took home a substantial prize in women’s golf. In 2003, when Annika Sorenstam played against the men at Colonial, philosopher Claudio Tamburrini argued that separating women from the bigger purses that often exist in men’s events is nothing but the kind of discrimination that will hinder equality in sports. What if the only reason to why we use sex to separate is that it is easy? And what if there are ways to do away with the differences that genetics can be accounted for? Should sport then embrace this opportunity? Or would that be too much of a compromise to the idea of sport?

Linn Grant paved the way for competitive golf played in a different way. It now remains to be seen what sports choose to follow. If any…

Att hantera resultat

· 1 kommentar ·
Att aldrig falla ger inga lärdomar

Alldeles nyss kraschade Tre Kronor ut ur årets VM turnering i ishockey för herrar. Det som såg ut att bli en bekväm seglats vidare till semifinal slutade istället med en plugg som rycktes, varpå all kraft tycktes strömma ut. Motståndaren, Kanada, gjorde sitt bästa av situationen och när Sveriges öde beseglades i förlängning var Johan Garpenlövs medaljlösa period som förbundskapten ett faktum. Av experter summeras Johans år på posten som ett kraftigt misslyckande. Sverige ska definitivt vara bättre än så menar man samstämmigt.

I ett helt annat sammanhang diskuterar jag yttre bekräftelse som ett kvitto på insats. Är det andras uppfattning som ska spegla och bedöma det jobb jag gjort? Och ska det dessutom påverka hur jag ser på mig själv? Ja, kanske till och med om jag kan klara att tycka om mig själv eller ej? Är Johan Garpenlöv en dålig förbundskapten baserat på de resultat laget han ansvarat för gjort?

Svaret är både lätt och svårt. Från en respekterad tränare och mångårig ledare i svensk idrott ser jag en ganska vanlig kommentar på Twitter. Han menar att i elitidrott är inte att vinna det viktiga. Det är det enda. Han har förstås inte fel. Problemet är bara att vinsten i idrott avgörs av så oändligt många flera faktorer än de som ledaren kan påverka. Precis som det inte alltid är du som avgör om det går bra eller åt skogen på jobbet.

Det andra problemet med att göra vinsten till det enda är att det blockerar. Tänk dig en viktig uppgift på jobbet, och det enda du kan tänka på är slutresultatet. Det där du får beröm av chefen, där medarbetarna är lyriska över hur du fick ihop det och kunden blivit ett nytt ”raving fan”. Känner du dig sporrad och inspirerad? Grattis! Många är vi dock som snarare ligger vakna på natten inför avgörandet, och oroar oss för hur det ska gå. Risken är stor att vi också tappar koncentrationen på just de insatser, mått och steg, som skulle göra att vi faktiskt når den prestation vi verkligen är kapabla till.

För alla de killar och tjejer som ägnar sig åt idrott, vare sig det handlar om världsnivå eller hemma på gatan är möjligheten att lära sig skillnaden mellan insats och utkomst kanske den allra viktigaste gåvan. Den kan nämligen avgöra hur du kan tänkas må under stor del av livet. Jag hoppas och tror att Johan Garpenlöv lärt sig den läxan. Då kommer han alla gånger att klara sig fint. Och Tre Kronor kommer att resa sig igen. Om nu den inkommande förbundskaptenen kan hålla rätt på den där balansen…

Att gå från gammalt till nytt

· Lämna en kommentar ·
Här frodas RIKTIG träning!

En trogen följeslagare på mina träningsrundor är Martin Wicklin och hans Söndagsintervjuer. Senast var det jag, Martin och Ewa Fröling som var ute på en löptur. I den snåla blåsten är det två värmande röster som fyller mina lurar. Ett härligt samtal som fördjupar i en enastående karriär. Ewa är ett erfaret proffs som själv, som förstahandskälla, kan redogöra för flera av de största framgångarna och händelserna i modern svensk kulturhistoria. Hon var nämligen där och i allra högsta grad delaktig.

Medan mina ben trummar på fascineras jag av Ewa Frölings språk och kunskaper. Men, en stund in i intervjun får jag känslan av att något förändrats. Martin har ställt några frågor om den mera nutida kulturen och de som idag får störst utrymme. Och här har Ewa Fröling synpunkter må jag säga. Allt är yta, ingen är utbildad och det var minsann så väldigt mycket bättre förr. Och skulle hon, så här i karriärens senare skede uppmärksammas med ett pris av detta förtappade kulturetablissemang, då skulle hon minsann inte ta emot det. Från kunnig, kompetent och senior har hon, I mina öron, på några minuter förbytts till bitter föredetting. Gränsande till kultursnobb.

Det är då jag inser det. Med pulsen dunkande och benen skakande efter den sista uppförsbacken förstår jag att idrottens Ewa Fröling, det är jag. Ja, undantaget då den fantastiska karriären där jag inte har någon som helst chans att mäta mig med Ewa. Men när det gäller nutidens idrott och den uppväxande generationens förståelse för träning och prestation, ja då är jag att betrakta som en dinosaurie. Och tyvärr är jag rädd att jag inte är ensam. Jag och mina kamrater borde förstås gömma oss under närmsta sten och där läsa Ungdomsbarometerns senaste rapport om ungas syn på idrotten. Inte förrän vi förstår vad som står däri får vi komma ut. Det kan nog ta ett tag…

Att välja själv eller att styras och ställas

· Lämna en kommentar ·
Lite väl röd-vit-blå färger i det svensk-norska planet hem från Peking

Den olympiska elden har slocknat för den här gången. Peking med omnejd bjöd på spel som var kalla, konstiga (och då tänker jag främst på vad som orsakades av covid) och på flera håll idrottsligt rent fantastiska. Glädje och sorg blandas när idrottsutövare, och hela deras uppväxt, samt det utvecklingssystem dom befunnit sig i, ska prövas mot varandra. Inte längre är det den tydliga skillnaden mellan öst och väst som ska värderas. Nej, dagens elitidrottsprogram är mycket mera sofistikerade och lånar av varandra i jakt på perfektion. Samtidigt är det ingen tvekan om att när en 15-åring testar positivt för doping och hennes närmaste stöttepelare av president Bach pekas ut som iskalla och okänsliga, då är det tack och lov fortfarande väldigt olika ting som värderas i olika miljöer och kulturer. 

Just den där frågan om hur ”man” får någon annan att göra det som krävs eller helt enkelt ska göras är en debatt som ständigt tycks föras på flera håll. Inte minst i skolan förstås, där motsättningen tycks stå mellan lust och glädje för görandet, och disciplin och ordning där det som ska läras helt enkelt blir ett resultat av att individen i frånvaro av andra möjliga val gör det den ska. 

Uppfattningen om vilket av dessa två vägval som är det bästa tycks variera med både politisk åskådning och sammanhang. Ibland är det förbud mot mobiler som ska rädda skolan. Andra gånger är det frivillighet, och att vara relevant, och därmed det självklara valet på en fri marknad, som är det enda rätta.

Jag reflekterar över detta i den så kallade ”closed loop” som råder i närheten av aktiva och ledare i samband med OS. Som vid andra, tidigare tillfällen, är det partners till den Internationella Olympiska Kommittén som fått exklusivitet för sin produkt på området. En av dessa är kortföretaget Visa, och därmed finns bara ett fungerande betalmedel om man till exempel ska ta en taxi. Om detta hör jag inget annat än svärande och jag är övertygad om att det är ett riktigt dumt vägval som knappast skapar lust och glädje hos någon av oss att vid hemkomst fortsätta använda detta bolag mer än absolut nödvändigt. 

Kanske är detta också skillnaden mellan svensk-norsk idrott samt några av de motståndare våra aktiva möter. Jag vill tro att de blågula gör det de gör av egen fri vilja, och i bästa fall av lust och glädje. Samtidigt ser jag också idrottare som, likt vår reaktion inför ett påkallat Visakort, ser ut som att de hellre skulle ha valt något annat. Så länge vi kan stå för det förstnämnda är min känsla att vi vinner, oavsett hur det går i spåren, i backarna, på rinken, i ovalen och på skjutvallen. Och nog finns där ett antal exempel på att detta kanske också är det bästa sättet att nå de där medaljerna.

Sustaining sports

· Lämna en kommentar ·

Through breakfast with a friend, where we are discussing the ins and outs of children’s and youth’s sports, I end up in very familiar territory. It is where most of us think that the way ”things” are done in the current ”system” of sports just ain’t right.

Most countries have ended up in a situation where we have physicians and medical doctors talking about how injuries that used to occur in the professional game, through years of overuse, are frequently seen among 15-year olds. We see numerous athletes fighting issues with mental health and, even more frightening, we have large groups within the population that either have not ever come in contact with sport, or have lost interest in it completely, somewhere along the road.

The question, how on earth did we get to this, might be simple but I have a feeling the answers are a bit more complicated. Unfortunately, I think high performance sport has a role in it. Or perhaps this should read: sport with incentives that relate to performance?

My head goes spinning as I come across an article in the magazine Times, about the Overtime Elite league. Here athletes are paid six figure (in USD) salaries to play basketball. Even I know that there are opportunities to play and earn money in sports. What I didn’t know is that you can do that, in basketball, instead of going to college, at the age of 16 to 19. The league suggests that this is an alternative route to get to the NBA and that the youngsters are also given support to study besides their basketball. Something in me starts to doubt that the latter will be particularly emphasised. The cynical in me instead sees similarities with how the young (boys), often with a deprived background, have been lured into various things before, and this is just yet another example.

However, the more I dig myself down in my own thoughts I realise that many of the young, and slightly older, athletes that are to compete in China in the Olympic and Paralympic games shortly have a very similar situation. Thanks to their excellence in sport they have been put on a scholarship, from an organisation that coordinates a national campaign for Olympic and Paralympic medals. Worst case they have been encouraged to scrap their education as that takes time away from training. And believe me, they have worked hard and focused on developing as an athlete. Some of them will come back with a medal, but very few will do so having secured a financially reasonable standard for themselves for the foreseeable future. Even less so have they earned themselves any points towards a healthy pension when, one day, it is time to retire. And, judging by what those physicians are saying, that day could come earlier than planned as by now, many of them will have been focused on one sport only for quite some time.

So, as a breath of fresh air comes this article about how Norway’s focus on participation, described as radically different, have helped lift the country to the top of the world in a number of sports. And these sports are not just winter sports with skiis closely tied to the feet. Interestingly, articles like this regularly come out ahead of, during or after the winter Olympics as Norway beats the rest of the world. Of course the sport for all philosophy is not the only explanation. Hard and focused work has a place in there to.

When I now consider how to put a new, fresh injection into Swedish international high performance sport I understand that it needs to be done in a way that is sustainable and long term viable – for the athletes. And I think that we can find some strong partners in this quest for excellence!

På resa i muggiga jämställdhetskretsar

· Lämna en kommentar ·
Där hav möter land, på Englands östkust

Med ett gäng gubbar om sex var jag nyligen på golfresa. Fem dagar i England iförda endast kortärmad tröja, vissa av oss till och med i shorts, en upplevelse där vindstyrkan inte krävde ens en extra klubba på väl avvägda slag. Ypperligt sommarväder med andra ord och inget någon normalt förknippar med de brittiska öarna. Turen stod i de nordöstra delarna, åter bland annat till en del av landet där jag huserade under sex år. The Hotchkin, en av två banor på the English National Golf Centre, var bättre än någonsin och att få uppleva Ganton Golf Club, ja, det är en nåd att stilla bedja. Under en sådan resa är det många ämnen som hinner diskas av, i djuplodande diskussioner. Men, det var ett vi hela tiden tycktes återkomma till: Hur är det egentligen ställt med jämställdheten?

Inte sjutton gjorde ni det minsta för att golfen skulle bli något annat än gubbig, säger vän av ordning. Och det stämmer förstås. Vi hade ju kunnat resa 50/50 som bland annat Svenska Golfförbundets projekt för ökad jämställdhet tar sikte på. Det gjorde vi inte. Och med undantag för en av banorna som hade damdag, och därmed 100-0 i den andra riktningen, var det extremt manliga miljöer vi kom till. Vi lägger en hel del samtalstid på detta. Hur kommer det sig att, när det är valfritt, gubbarna dominerar så totalt?

I svensk idrott pratar vi mycket om normer. Vi analyserar vad det är i den mer eller mindre enkönade miljön som gör att vissa tycks trivas och andra välja bort. Och visst ser jag och vi dessa tecken här. Det räcker att gå in i klubbhuset efter rundan för att förstå. I Storbritannien har golfen sedan urminnes tider en uppdelning som fungerar även organisatoriskt. I distrikten (counties, vilka i princip är de som styr golfen på amatörnivå) bildade damerna helt enkelt sin egen organisation för länge sedan, då man tyckte att det var det bästa sättet att själv få bestämma hur man skulle spela sin golf. Och när ”the charter of women in golf” nu ska genomföras är det männens välvilja, och till stor del pengar, som ska ge plats till kvinnorna. Eller kanske en mera korrekt formulering är ”locka” kvinnorna.

Det där med vems pengarna är framstår som intressant. Hade det varit organisation A och organisation B hade det nog förefallit generöst att A skulle satsa av sina pengar för att B ska bli fler. Men när det handlar om kvinnor och män låter det som allt annat. Och när männens organisation konstaterar att trots 50 000 satsade pund har kvinnorna inte kommit i någon större utsträckning, och därmed lägger satsningen på is, ja då är det lätt att förstå att resan är lång.

Så här dags är det en fråga som gnager i mig. Och alla de kvinnor som peggade upp på Ganton den där söndagen har förstås redan visat att jag har fel. Men, jag kan ändå inte låta bli att undra om det finns något i själva idrotten, utövandet av golfspelet (och ett antal andra idrotter) som skulle vara mera tilltalande för män än för kvinnor? I så fall skulle det möjligen kunna förklara vad vi upplever. Och kanske räcker det då inte med att försöka jämställa längder, placering av bänkar och utformning av gångvägar. Det är som om själva intresset av att slå den där bollen från A till B skiljer.

Just då hör jag forskaren för mitt inre öra säga att skillnaderna inom en grupp som begränsas av kön, oftast är större än skillnaderna mellan grupper. Och då förstår jag igen att jag inget begriper. Men synd är det, tycker jag, att inte flera oavsett kön för uppleva det jag och sex kamrater gjorde!

Går det att centralisera inre motivation?

· Lämna en kommentar ·

Den senaste veckan var av det mera späckade slaget. Specialidrottsförbunden har presenterat sin utvecklingsplaner – mot världstoppen och medaljer. Ja, i alla fall så många av dem som hinns med på en vecka, fem dagar mellan klockan 8 och 18. Det som slår mig när vi nu är uppe i 25-talet presentationer är hur många det är som umgås med tankar på att ökad centralisering behövs, och det tidigare i åldrarna. Det hänger förstås samman med upplevelsen av att man inte riktigt hänger med i den internationella toppidrotten. Att andra länder har ett försprång, ofta på grund av att deras aktiva tränat mera i tidiga år, och att kvalitén på verksamheten därmed måste upp. Ja, även kvantiteten i de flesta fall. Många SF har en klar bild av att vid ålder X behöver den aktive vara bland de bästa (i Europa eller i världen) för att ha möjligheten att nå ända fram. Det betyder inte att alla dessa, framträdande vid X ålder, kommer att nå världstopp och medaljer men det som framgår är att väldigt få, om ens någon, som inte fanns synlig vid X ålder kommer att dyka upp i världstoppen vid senare år.

Vad X är varierar från idrott till idrott och denna observation gäller inte alla idrotter. Vid en stilla eftertanke är dock min bestämda uppfattning att det gäller fler och fler. Och utvecklingen går i en rasande takt.

Under helgen hade jag nöjet att avnjuta en god middag med två kamrater. Den ena var en gång världens bästa slalomåkare, och är idag aktiv inom idrottspsykologins sfär. Därmed blir det förstås en hel del snack om idrott och utveckling. Ganska snart blir vi överens om att det nog definitivt är så att mera och tidigare är vad som krävs. Där vi dock kommer att uppehålla oss vid är det berömda ”hur:et”. Vi pratar länge och mycket om skillnaden mellan styrd träning och om den där inre motivationen som gör att individen själv väljer att hålla på, och detta vare sig det är organiserad träning eller ej. I många av de idrotter där specialidrottsförbunden idag talar om yngre och mer finns en makalös svensk idrottshistoria. Och nog sjutton tränade dom mer, och i unga år dessutom. Dom gjorde det dock då dom själv fick välja, och utan organisering.

Med det är jag nästan säker på att lösningen för (svensk) idrottslig framgång inte (bara) är centralisering, bättre coaching och skarpare uppföljning. Nej, svaret på gåtan ligger i kombinationen av detta och de miljöer som lockar till fortsatt aktivitet även då dagens träning har avslutats. Men var, och hur, hittar vi dessa miljöer?

Idrott på riktigt eller på blodigt allvar

· Lämna en kommentar ·

Smått, så smått börjar idrottslivet återvända. Folkhälsomyndigheten lovar lättnader och hopp finns att också serier och tävlingar snart ska kunna köras. På en idrottsplats i södra Stockholm är det match den här söndagen. Internt, inom laget och med den träningsgrupp som kämpat sig genom hela vintern, på hala utomhusplaner. Glädjen finns där, engagemanget och aktiviteten. För gruppen 11-åringar är det 7 spelare på planen som gäller. Riktigt och rätt, med domare, lagledare och tre perioder. Och med avbytare förstås.

Samma morgon har jag åkt förbi en av de parker i Stockholm som har någon form av kickbike-anläggning. Här är det som vanligt full fart. Och inte en enda sitter på bänken. Möjligen är det någon som hämtar andan en kortis, eller pustar ut efter en krasch. Oavsett är den intensitet jag ser per individ så enormt mycket högre än på fotbollsplanen.

Svenska Fotbollförbundet har gjort massor för att utveckla och förbättra spelformer. Samtidigt är det som att själva grundtanken, matchen och organiseringen, är det största problemet. Det har gått så långt att barnen själva tror att det ska vara så här. Att man måste spela mindre än man faktiskt skulle kunna göra.

Pappa, i fotboll har man avbytare

En till mig närstående fotbollsspelare

I Anders Franzéns park, bland kickbikeåkarna, är det ingen som kommit på detta. Och någonstans hade jag önskat att covidpandemin hade erbjudit oss en möjlighet att idrotta lite mera spontant och något mindre organiserat. Visst ja, det gjorde den ju. Tyvärr for nog möjligheten att av detta också dra lärdom de flesta av oss förbi!