Det här inlägget behöver nog en varningstext. Innehållet kan enkelt tydas som att det kommer från en sur och bitter gammal gubbe som tycker det var bättre förr. Det gör det också. Så var det klarlagt!

Vinter OS i Pyeongchang pågår för fullt och vi nås av underbara och emellanåt överraskande nyheter om svenska medaljer. Så här långt får nog både förväntningar och förhoppningar sägas vara överträffade. Ingen lär tro, särskilt inte efter att ha läst eller hört om Wolfgang Pichlers olympiska träning med skidskyttarna, att det inte ligger extremt hårt arbete bakom framgångarna. Samtidigt fascineras jag av hur gapet mellan den som vill göra vad som krävs och omvärldens förståelse för vad detta är tycks ha ökat lavinartat.

Jag reflekterar över det senare på ett utvecklingssamtal i skolan med min dotter. Vi pratar om ämnen, läxor, trivsel och allt det som hör skolan till. Och så kommer vi till idrotten och ämnet idrott och hälsa. Min dotter får frågan om hon ”håller på med någon rörelse” utanför skolan, på fritiden. Dottern frågar mig efteråt – ”varför frågade hon inte om jag håller på med idrott?” Ja, tänker jag. Är det månne så att idrott är på väg att bli nästa stigma i vårt samhälle? Det finns de som inte gillar idrott, då frågar vi om rörelse istället. Det finns de som inte rör sig alls, då inför vi 15 min rörelse per skoldag. Och de som gör det får till och med pris på idrottsgalan. Det finns ett problem med detta. Rörelse är inte idrott. Och en stunds rörelse per dag löser inte framtidens problem. Det skapar knappast några olympiska eller paralympiska mästare men ännu viktigare må vara att vi gemensamt luras in i att tro att ”detta duger”.

Jag läser om undersökningen Liv och hälsa som genomförts sedan 2000. Det är nedslående läsning. Få når upp till rekommenderad mängd fysisk aktivitet. Allra mest stillasittande är unga män. Mer så än män över 85 år. Örjan Ekblom från GIH intervjuas. Han säger:

– Unga vuxna kan sitta stilla mycket men då måste de också träna mycket. Det kan motverkas med att träna 60-75 minuter per dag.

Wow tänker jag. Någon som faktiskt kallar en spade för en spade. Vi når inte hälsa om vi inte tränar ”ordentligt”. Och den når inte en olympisk pallplats som inte gör vad som krävs. Tänk om vi skulle lägga vår tid på att klura ut hur vi gör båda dessa så lockande, stimulerande och engagerande som vi bara kan?