Härom dagen hade jag en sån där härlig stund som bara kan upplevas med tablå-tv. Slog helt enkelt planlöst på den fornminnesmärkta underhållningsmaskinen och hamnade på ett alldeles strålande program (märk då att jag utvecklats långt från pappas påpekande om att innan tv:ns on-knapp aktiveras bör dagens tidning med sista sidans tv-tablå konsulteras…). True stories, det vill säga den (möjligtvis) nakna sanningen om Avicii eller Tim Bergling, som han ju längre dokumentären går alltmer framstår som. Det finns nämligen en vanlig människa bakom den där fantastiska framgången.

Strax efter att jag ömsom njutit av och ömsom genomlidit Aviciis livshistoria läser jag en artikel av den alltid genomkloke Richard Bailey (@DrDickB). Richard tar åter upp frågan om hur klokt (ledtråd: ganska sällan så där särskilt smart) det är med tidig specialisering (i idrott) och visar också exempel på olika idrotters skilda förutsättningar. Att lägga denna artikel bredvid Tim Berglings historia får mig dock att inse att det fattas ett kapitel både i Baileys artikel och Aviciis framgång. Jag tror det på svenska skulle kallas ”careful management”. Utan tidig specialisering hade det knappast funnits en dokumentär vid namn ”True stories”. Och sanningen är nog att den typen av självvald specialisering, den går inte att stoppa.

Lika lite som det en gång gick att stoppa Peter Forsberg från att dra på skridskorna lär det ha gått att stoppa Tim Bergling från att göra musik. Men tänk om den unge Avicii fått läsa Carl Jung (istället för som nu då en massa onödigt elände redan skett) eller bara fått chansen att fundera självständigt på sina drivkrafter? Kanske hade han då fått följa sin dröm istället för att inrätta sig efter andras ambitioner? Det är i alla fall värt att hoppas på det.