Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation Elitidrottsutveckling Kommunikation

Lekmannen är inte död – ej heller är hen professionell!

Då RF för några år sedan gjorde en omfattande omvärlds- och trendanalys med hjälp av företaget United Minds var en av slutsatserna att lekmannen är död. Innebörden av detta var att ingen av oss längre är att betrakta som särskilt okunnig, åtminstone inte inom områden som berör oss. Varenda läkare vet numera att en patient som söker vård för någon slags bekymmer helt säkert vet minst lika mycket, om inte mer, om just sin diagnos än vad doktorn gör. Förmodligen drabbar detta också rörmokare, elektriker, lärare och andra yrkesgrupper som har just kunskap som sin profession. Möjligen går tandläkaren fri då jag ännu inte stött på någon som gett sig på att laga sina tänder på egen hand.

Jag tänker på detta då jag i mitt huvud summerar den digitala elitidrottskonferens som vi just avslutat på Bosön. Ja, i alla fall fanns vår studio och några av föreläsarna på Bosön. Åhörarna fanns på andra sidan en skärm, oklart var. Detta är inte på något vis ovanligt i dagens situation. Många är de som pratat om hur digitaliseringen tagit årsvisa kliv inom loppet av månader, sedan covid-19 gav konfererandet helt andra villkor. Vi klarar saker på egen hand som vi bara kunde drömma om i början av året. Knappt någon av oss vill erkänna oss som lekman inom det digitala längre. Vi har ju googlat och lärt oss.

I en uppbyggd studio på Bosön, framför ett mixerbord, otaliga skärmar och flera kameror fattar jag dock vad skillnaden blir då den professionella kliver in. I min egen idrott, golf, har ordet professionell ofta använts som sättet att beskriva skillnaden mellan den som tjänar (läs: har rätt att tjäna) pengar och den som inte gör det. I sämsta fall blir det ett sätt att skydda den som är professionell (tränare) men som egentligen inte gör ett bättre jobb än den som läst på ordentligt och egentligen kallas lekman. Nej, då är tävlingssidan i de flesta idrotter en bättre förebild. Här är det den som presterar bra nog som får betalt. I golf är det som bekant inte hur utan hur många (slag) som avgör vem som tjänar mest. Att det sedan fortfarande finns knöliga amatörregler är en helt annan sak.

Överlevnaden hos den professionella ligger förstås inte i att upprätta skyddsräcken och gränser utan att fortsätta sin utveckling till att även framöver vara överlägset bättre än oss lekmän som trots benämningen faktiskt kan klara oss ganska hyfsat. Precis just det såg jag hos Andreas som producerade åt oss på Bosön och det ser jag hos den läkare som förstår att pedagogiskt svara på den påläste patientens frågor. Visst finns där mekanismer som måste till för att skydda människors väl och ve men jag undrar om de inte är färre än vi tror? I alla fall så länge både lekmannen och den professionella tar sin roll på allvar och förstår att kunskaps- och kompetensutveckling är det enda som kan ge framtida trygghet.

Så med det – länge leve lekmannen OCH den professionelle!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling Kommunikation

Juniorsport, Noice och popkungen Ola

Det händer inte varje vecka men i helgen har jag lyssnat på Sveriges Radios Juniorsporten. Jag får väl erkänna att det nog främst berodde på det berömda egenintresset. Ni vet det som enligt Karl Marx aldrig ljuger. Linn Nänzen från Radiosporten intervjuade mig tidigare i veckan med anledning av Riksidrottsförbundets kampanj #minandraidrott. Linn är påläst och ställer väldigt relevanta frågor. När barnen i Juniorsporten kompletterar blir det till ett riktigt bra samtal i det komplexa som gömmer sig i att vara ung och att växa upp.

Min andra idrott kan sägas handla om att inte lägga alla ägg i samma korg. Med större mångfald blir valmöjligheterna flera och risken att stå och falla med ett intresse, som med tiden kan falna, minskar. Jag tänker på detta under söndagskvällen då jag ser den både enastående och mycket sorgliga dokumentären om Noice. Gruppen utgjorde en stor del av min uppväxt och än idag kan jag texten till En kväll i tunnelbanan utantill. Under tidigt 80-tal var det Noice som ägde den svenska musikscenen. I programmet får vi följa grabbarna under de tidiga åren i replokalen i Gustavsberg. De lever för musiken och lägger all sin vakna tid på att öva, skriva låtar och utveckla både sig själva och musiken.

Berättelserna från de bandmedlemmar som fortfarande finns kvar låter ungefär som de som kommer från många av våra bästa idrottare. Det är bara musiken som behöver bytas mot idrotten. I historien finns den där totala hängivenheten som skapar genier. Parallellt löper dock det potentiella mörker som drabbat alltför många under eller efter karriären. Och som kanske kan förklaras av en alltför enkelspårig livsföring.

En andra idrott är inte svaret på psykisk ohälsa. Ej heller är det någon säker väg till en plats på världens prispallar. För många kan den till och med vara en utopi då blotta kostnaden för att vara aktiv i mer än, eller ens en idrott är oöverstiglig. Det som däremot är helt nödvändigt är att både världsstjärnan och den livslångt aktiva behöver hitta sin riktiga kärlek i idrotten. Ja, faktiskt precis som huvudpersonen i den dokumentär som automatiskt följer i SVT Play hos mig. Den om Ola, den svenske popkungen. Fortfarande vid 75 års ålder ytterst aktiv i svenskt och internationellt musikliv. Där finns mycket att lära!

Kategorier
Elitidrottsutveckling En modern förening Kommunikation

På jakt efter det som är äkta

Foto av ROMAN ODINTSOV pu00e5 Pexels.com

Bara att erkänna. Jag är en av de som är oerhört svag för Martin Wicklins röst i Söndagsintervjun i P1. Eller egentligen är det väl vad Martin får sina gäster att berätta som gör mig till en enträgen lyssnare. Wicklin har den där förmågan att vara precis lagom tyst, vid rätt tillfälle, för att få den intervjuade att kanske säga aningens lite mer än vad som var tanken från början. Visst, han har en och annan ”car crash”, för att citera Michael Parkinson efter att han hamnat helt fel i en intervju med Meg Ryan, (Söndagsintervjun med Thåström var plågsam att höra) men i huvudsak är det programledarens skicklighet som gör samtalet levande.

På det sistone har Martin Wicklin bland annat träffat (även om det kanske varit med väl avvägt fysiskt avstånd) Björn Natthiko Lindeblad och Johan Croneman. Den förstnämnda fick väldigt stort genomslag i somras då hans sommarprat var källa till både gråt och glädje. På min träningsrunda bjuder det nedladdade poddavsnittet där Björn möter Wicklin på liknande känslor. Den senare, Croneman, är Sveriges mest läste med sina TV-krönikor i Dagens Nyheter. Även hans livshistoria är full av lärdomar av såväl sorgligt som mera glatt slag och där jag susar fram genom Nackareservatet är det en intressant lyssning. Här kunde berättelsen ha stannat. Jag har lyssnat, lärt och inspirerats.

Mitt problem uppstår då jag strax därefter stöter på både Natthiko Lindeblad och Croneman i intervjuer på Nyhetsmorgon på TV4. För min del byts känslan av att jag nyss hört en unik historia, som berättades (nästan) bara för mig, till att jag egentligen bara upplevt ett steg i en utstuderad och genomtänkt marknadsföringsstrategi. När jag hör Johan Croneman svara på exakt samma fråga, med precis samma ord som han använt hos Wicklin i TV, då falnar mitt intresse radikalt. Jag tänker på detta samtidigt som jag läser om 2020 års kanske viktigaste megatrend – Authenticity, eller äkthet.

När det gäller säljande tycks frågan om äkthet handla om att företaget på riktigt bryr sig om andra saker än att sälja just sin specifika pryl. Eller att prylen som sådan kan bidra till något människor verkligen bryr sig om. Förmodligen var det just det som fick Coca Cola att 2013 vilja visa hur mycket man engagerar sig i relationen mellan Indien och Pakistan. En av de bättre reklamsnuttarna som gjorts blev resultatet, förmodligen samtidigt som det såldes mera läskeblask.

När jag nu ska göra mitt vanliga kliv över till idrotten är förstås frågan hur jag ska få till detta. Jag tror att äkthet och individualism hänger nära ihop. Min besvikelse bestod nog inte egentligen av att Croneman och Lindeblad dök upp i TV4. Jag förstår att det är en del i att sälja böcker. Snarare handlade det om att min upplevelse av vad som var äkta, individuellt och riktat till mig slogs sönder då den förbyttes i en känsla av försäljning och kommers. Med andra ord gäller det för idrotten, likväl för den som vill sälja historier, att lyckas med konststycket att ge mig det jag är ute efter, och samtidigt lika individinriktat klara att få så många som möjligt ytterligare att ha samma upplevelse. Ingen har sagt att det är lätt, varken att sälja böcker eller bedriva idrott, år 2020!

Kategorier
En modern förening En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället

En ny tid

En av de fina höstdagarna som passerat tog jag mig en (av ganska många faktiskt) cykeltur. Just den här gången tog tvåhjulingen mig till bilverkstaden i Saltsjö Boo och jag kom därför en väg jag inte passerat på ett bra tag. Vid den gamla landsvägen ut mot Saltsjö Duvnäs har alltid legat en ganska anspråkslös, tråkig och oanvänd grusplan för fotboll. Men se, denna eftermiddag är allt förändrat. Istället för knäskrapande grus och outnyttjade ytor ligger nu sand. En masse. Och nät är spända på tvärsan över den gamla fotbollsplanen. Det har helt enkelt skapats tre beach volley planer. De är fullbelagda, alla tre.

På sätt och vis är dessa planer ett ypperligt exempel på vilken väg idrotten tagit, såväl före som under Corona. Eller, mera korrekt, hur människors idrottande förändrats. Fotbollen är onekligen Sveriges mest populära idrott men om den just i detta fall får symbolisera en tämligen traditionell, inordnad och organiserad verksamhet så har den som tagit dess plats mycket av vad Ungdomsbarometerm menar att dagens unga (och just i detta är vi många som rent beteendemässigt faller under den beskrivningen) söker i idrotten. Verksamheten ska utgå från mig, och vad jag tycker är roligt. Den ska låta mig välja när jag vill träna och hur jag vill träna. Och med vem förstås. Idrotten ska vara urban och därmed gå att genomföra på liten, lättillgänglig yta, uppfattas modern och den ska helst vara individuell, eller i alla fall helt möta mina behov. Dessutom får den gärna ha tydliga inslag av ”gamification”, det vill säga den får gärna innehålla tävling men på andra sätt än traditionella. Det vi också lärt oss under det senaste halvåret är att den gärna (ja, helst kanske snarare) också får utövas utomhus och till liten eller ingen kostnad. Beach volley planerna i Hästhagen kan leverera allt detta.

Så vad bjuder framtiden? Ja, en dag är det möjligt att det virus som har hållit världen i schack är ett minne blott. I alla fall har vi lärt oss leva med det och, med hjälp av vaccin, hantera det. Mitt tips dock är att de idrottsvanor vi nu ser inte kommer att återvända till hur det en gång var. Nej, det är en ny tid och den idrott som vill vara relevant framledes gör nog bäst i att hitta sina sätt att möta den efterfrågan som människor i alla åldrar uppvisar. Det påstods att digitaliseringsnivån i samhället snabbt nådde den nivå som utan Corona hade inträffat 2030. Något säger mig att vi ser något liknande med människors idrottande!

Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

Ett scenario för världen och ett annat för idrotten

Den senaste veckan har jag haft anledning att fundera på vad som brukar kallas scenarioplanering. Det är, som säkert bekant, ett strukturerat sätt att förbereda för ett antal möjliga, och inte helt osannolika, vägar på vilka framtiden kan te sig. Jag inspirerades dels av en film om Stephen Hawking (Netflix), dels av funderingar om vart covid-19 härnäst tar vägen. Den första var klart mera intressant och jag var raskt tvungen att också införskaffa hans bok om de korta svaren till de stora frågorna.

Hawking har en ganska enkel teori om jordens och mänsklighetens framtid. Vi kommer att gå under. Det är bara en fråga om när (och ja, det är ett bra tag kvar är tipset). Till detta finns det två möjliga motmedel. Ja, egentligen bara ett eftersom det andra snarare är ett sätt att rädda oss utan att för den skull klara jorden. Och det är klart, att det kanske vi inte behöver. Enligt Hawking vore att säga nej till att utforska och försöka befolka andra delar av universum ungefär som om människorna 1492 hade sagt nej till Columbus resa västerut. Med ett sånt beslut hade vi onekligen varit ganska begränsade idag.

Alternativ två, och enligt Hawking det enda som kan rädda både oss och jorden är att släppa loss artificiell intelligens och hoppas på att den hittar lösningar som vi inte är kapabla att skapa. Detta är förstås en riskfylld metod eftersom ett av svaren som kan komma skulle kunna vara att mänskligheten måste bort. Lurigt läge kanske det går att säga.

Frågan är ju nu om Stephen Hawking har någon hjälp att ge när vi inom idrotten ska scenarioplanera i en Coronaoviss tid? Detta har vi ju sysslat med sedan i mars och jag vet inte om det blir något enklare. Med Hawkings scenario i åtanke finns det skäl att helt lägga ned eftersom det troligtvis ändå är kört.

Precis just där gömmer sig dock det briljanta i Hawkings sätt att ta sig an ett troligt scenario. Han ger inte upp utan vänder varje sten och utforskar varje alternativ som skulle kunna ge oss chansen att klara oss vidare. Att ett av dessa just nu handlar om en resa till närmaste stjärna, ungefär 70 000 år bort, det är en världslig sak.

Med det går jag stärkt in i idrottens scenarioplanering. Säg att det kommer en andra och kanske en tredje våg av covid-19 Om inte i Sverige så internationellt. Lägg till att forskningen kring vaccin misslyckas och vi sitter fast i detta för lång tid framåt. Ett alternativ är förstås självömkan, nedbrytning, lågkonjunktur och självkompostering. Ett annat är att hitta de lösningar som gör att idrott går att pyssla med ändå. Även om det inte ser ut exakt som idag. Nog borde det väl kunna ligga något mindre än 70 000 år bort?

Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation Elitidrottsutveckling

Kunskap i olika paket

Läser en artikel i the Daily Telegraph:s techversion om Google Career Certificates. Enligt den brittiska tidningen är detta ett traditionellt Google utspel men denna gång riktat åt nytt håll – världens universitet. En massiv konkurrensfördel som Google har gentemot de flesta universitet i världen är förstås kostnaden. Med universitetsutbildning på många håll, och kanske framförallt i USA, betingande rejäla besparingar och/eller rätt föräldrar är Googles variant säkert ett attraktivt alternativ.

Om det är Googles goda känsla för timing eller ödets ironi som gör att detta initiativ kommer just då all världens universitetsutbildning i stort sett gått och blivit digital går nog att spekulera i. Skillnaden är så att säga mindre än någonsin mellan Stanford och Coursera (på nätet).Att det, som det mesta som det stora Silicon Valley bolaget ger sig på, kommer att medföra stora delar disruption är nog ganska klart. Detta sagt med tanke på att det mesta av digitaliseringen på utbildningsområdet, så vitt jag kan se, inte inneburit några massiva förändringar i sättet utbildning genomförs på.

När jag tillsammans med ett antal kollegor under förra våren lyssnade på presentationer av 56 specialidrottsförbunds utvecklingsplaner gällande elitidrott var det ett förbund som presenterade väsentligt annorlunda tankar kring utbildning än vad jag hört tidigare. Mer eller mindre alla pratade om hur man strävar efter att digitalisera sina tränarutbildningar. Och det måste man förstås göra. I stort handlar det dock om att överge pärmar och böcker för onlinematerial.

Det förbund jag fastande för hade dock tänkt längre än så. Förmodligen mest för att de saknar resurser att göra annat. I ljuset av Google Career Certificates är det dock inte alls dumt. Detta förbunds tanke var att tillsätta en person som utifrån allt som redan finns tillgängligt på nätet skulle sy ihop en digital tränarutbildning. Vore det inte idè att flera funderade på vilken nytta en ”digital education validation and management officer’ skulle kunna göra? Jag har en känsla av att den skulle kunna vara stor.

Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation En modern förening En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Kommunikation

Börja med varför

På sistone har jag dykt ner ordentligt i vad Simon Sinek skriver och säger. Ganska många har stött på Sinek via den digitala föreläsarsidan Ted, där hans ”How great leaders inspire action” nått smått otroliga 51 miljoner visningar. Det som denna gång får mig att gå lite djupare är att jag åter ger mig i kast med hans bok, Start with why.

Simon Sineks huvudbudskap är att människor inte köper vad du gör utan varför du gör det. People don’t buy what you do. People buy why you do it. Att Sinek gillar Apple råder det ingen tvekan om och då boken kom ut, 2009, får väl också medges att Steve Jobs var i full färd med att rubba den gällande världsordningen. Enligt Sinek är just detta skillnaden mellan att vara ett företag som säljer elektronikprodukter och att vara någon som människor på allvar vill identifiera sig med. Den som delar Apples idè om att utmana status quo kommer att vara lojal med Jobs & Co:s försök till detta oavsett om produkten är en dator, telefon eller något annat. Produkten är bara ett sätt att realisera idèn.

Jag tänker på detta i relation till idrottsrörelsens idè: Vi bedriver idrott i föreningar för att ha roligt, må bra och utvecklas under hela livet.

Enligt Sinek är en idè som inspirerar inte skriven för verksamheten utan för de människor som verksamheten vill involvera. Studerandes idrottsrörelsens verksamhetsidé tror jag Simon Sinek hade föreslagit några alternativ, som till exempel:

Vi bedriver idrott där människor är engagerade, inspirerade och delaktiga för att må bra, utvecklas och ha roligt.

I Simon Sineks modell, the golden circle, är det ledarens roll att inspirera till idéer och innovation men uppgiften att lösa hur idèn ska realiseras, den ligger på andra. På så vis skapas ett engagemang där varje individs tankekraft kan tas tillvara. Sättet att lösa uppgiften på ligger ju öppet.

Kanske är det läge att smaka på vad som känns mest spännande?

Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället Kommunikation

Kanske, kanske inte

Den senaste tiden har jag haft anledning att fundera över vad som händer och om det som hänt är bra eller dåligt. Och kanske är det många som gjort det efter att ha lyssnat till det uppmärksammade Björn Natthiko Lindeblads sommarprat. Björn är en fantastisk berättare med en oerhörd historia. Han knyter sin berättelse till sägen om den kloke bonden som oavsett vad som inträffade, och utan hänsyn till hur människor i hans närhet kommenterade det som skett med ”vilken tur” eller ”sådan olycka”, konstaterade ”kanske, kanske inte”.

I mitt fall, och i filosofiska samtal jag ofta för med en god kamrat, handlar det bland annat om när människor väljer att sluta sitt jobb och gå vidare till annat. Många gånger är det en riktigt bra person som försvinner och känslan av att tappa en stark kraft kan förstås vara förlamande. Men är det verkligen så illa? Kanske, kanske inte skulle bonden förstås ha sagt.

Min kompis berättar om ett tillfälle då en riktigt duktig medarbetare hos honom slutat och börjat nytt jobb. Runt om fanns gott om människor som beklagade det inträffade och menade att det var synd att en så värdefull arbetskamrat valt att gå till annat uppdrag. Min vän, som kanske tänkte som bonden, valde dock att istället utgå från att oavsett var denne person finns, så är han en av oss. Med all sin erfarenhet, kunskap och med den bakgrund han har är han nyttig för det vi vill åstadkomma oavsett var han finns.

När jag, och vi i ”mitt gäng”, nu under hösten ska tacka två synnerligen duktiga och nyttiga personer som fortsättningsvis ska jobba för oss på annat håll och med lön från annan kassa är det en ganska skön tanke att bära. De lär fortsätta att verka för idrottens utveckling. Det står bara ett annat organisationsnamn på anställningsavtalet.

Jag tror att det är det som på nysvenska skulle kallas ”it’s all interrelated”. Allt hänger ihop. Och just det, den där toppspelaren i min kompis lag. Han är nu tillbaka där han hör hemma och gör ännu fler poäng än innan.

Kategorier
Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Möte med det nya och det gamla

I dessa tider av hem- och/eller Sverigesemester har jag varit på besök både i det nya och det gamla idrottssverige. Ett par nätter på Kviberg Park Hotel, mitt i den alldeles enastående idrottspark som byggts upp på det gamla regementsområdet i utkanten av Göteborg. Utöver ett stort, fint hotell finns här längdskidåkning inomhus, fotbollsplaner ”en masse”, varav en fullstor i hall, beachvolleyboll inne och ute, idrottshallar, klättring, bordtennis, löparspår, hinderbana, gym både inne och ute samt säkert mycket mera som jag inte hann uppfatta. En idrottsmedicinsk klinik finns parkerad mitt i anläggningen och jag räknade till tre skolor på eller i anslutning till området. Även i dessa semestertider bubblar stället av liv.

Kviberg är i huvudsak utvecklat av privata pengar och över allt vilar en känd byggherres ande. Omfattande bostadsprojektering sker runt omkring och det är lätt att gissa sig till hur den ekonomiska ekvationen ser ut. Idrott och bostäder skapar en attraktiv miljö.

Bara några minuter bort får jag också syn på det gamla idrottssverige. Här ligger två asfaltstennisbanor som en gång i tiden förstås var nylagda. Nu är näten borta och färgen flagnad. Bredvid finns en gräsfotbollsplan som säkert var både fin och välanvänd förut. Nu har flera björkar växt sig upp till ribban i den ena målburen och tanken på en match här känns sedan länge förgången. Min gissning är att kommunen en gång anlagt båda dessa planer, tennis och fotboll, men att de nu gått samma öde till möte som så många andra allmänna ytor.

Jag får inte ihop detta. På Kviberg finns tillgång till idrott men långt ifrån alla kommer att ha de ekonomiska förutsättningar som ändå krävs för att ta sig ut i längdspåret. Utgångspunkten för anläggningen är kommersiell, men den bidrar samtidigt till både folkhälsa och rolig fritid för både vuxna och barn. Detta borde få kommunen att jubla över utvecklingen eftersom den säkerligen kapar kostnader för kommunen på annat håll.

Strax bredvid denna anläggning finns alltså idrottsytor som någon låter förfalla. Varför blir de inte viktiga brickor i spelet om var människor vill bo och vad människor kan ägna sig åt? Hur kommer det sig att kommun och bostadsbyggande inte bättre kan slå sig ihop och tillsammans skapa förutsättningar både för nya områden och anläggningar och för att de som redan finns ska leva vidare?

Länge har Dan Persson i Idrottens Affärer pratat om att vi behöver få in nytt kapital i idrotten. Något säger mig att han har rätt. Och kanske att kommunerna också behöver få in ny idrott i kapitalet?

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

I spåren av ett Sommar i P1

”Det har börjat bli dags att serva hem det här sommarpratet.”

Undrar just om det kan sägas bättre än så. Robin Söderling har just vänt ut och in på sig själv och tagit oss med till elitidrottens allra mörkaste psykologiska innandöme. I Robins fall resulterade tenniskarriären i en fjärde plats på världsrankingen och en djup depression. Någonstans där emellan lurade också en efterhängsen körtelfeber och när Söderling i sommarpratets tiebreak summerar sin resa är det till stora delar en lärobok i idrottsutveckling han signerar. Full av guldkorn men också av allvarliga medskick om såväl idrottarens som tränares, ledares och föräldrars tillkortakommanden. Det han beskriver är inget ovanligt. En tillvaro där frågan om hur han mådde kunde besvaras av placering på världsrankingen och vad som var viktigt i livet gick att koka ned till tekniska detaljer i baslinjespelet.

Tillbakablicken till barn- och ungdomens Tibro är enastående. Killen vars högsta önskan var att spela tennis gick förstås inte att stoppa. I hallen där han hängde från morgon till kväll fanns alltid en match att spela. Och förmodligen vinna.

-Jag skulle ha haft något mera, säger Robin. En hobbey, eller kanske en utbildning. Något att sprida uppmärksamheten på. Samtidigt inser han att om någon hade föreslagit detta hade det knappast fallit i god jord. Det är här paradoxen är som störst.

Det som gjorde Robin Söderling till en av världens främsta i en global idrott var förstås hans enorma driv och viljan att hela tiden pressa sig själv litet till. Samtidigt är det ingen tvekan om att det också blev hans fall. Balansgången mellan självdisciplin och att maniskt pressa sig själv för hårt, eller mellan rutiner som trygghet eller stöd i prestationen och tics som tar över en persons beteende helt (lyssna till Söderlings beskrivning av Nadal före match och du förstår vad jag menar) samt förstås mellan träningsnivå och överträning är ständigt närvarande för elitidrottaren.

Det fanns en tid då psykisk ohälsa sågs som något fjärran från elitidrottarens verklighet. Denne utgjorde ju raka motsatsen. Stark, ofta ensam, personifierandes självförtroende och välmående, målmedveten och prestationsinriktad. Elitidrottaren är ofta allt det där. Men sida vid sida vandrar ohälsan. Inte bara efter, eller kanske till och med före karriären, utan under. Ständigt närvarande. Minsta öppning och den släpps in. Och, vittnar många om, den släpper inte taget i första hand. Idag finns det stöd att få. Men för att morgondagens Söderlingare ska vara beredda att ta emot är vi många som behöver hjälpas åt att förklara att det är lika naturligt som att operera ett trasigt knä. Få skulle komma på tanken att klara det på egen hand.

Robin Söderlings sommarprat hittar du bland annat här.