Elitidrottsutveckling, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället

The skateboard city

Häromdagen landade ett nyhetsklipp i min inbox. Det berättas om hur Malmö blivit skejtarnas favoritstad. Det är forskaren Karin Book som tillsammans med Malmö Stads skatesamordnare (bara en sån sak…) analyserat hur Malmö ur ett varumärkesperspektiv växt fram som en skatestad. Jag måste säga att jag blir rätt imponerad ju mera jag läser. Inte bara för att skateboarding snart ska bli OS-idrott utan för att det verkar som om Malmö verkligen tänkt till. Det är nog inte osannolikt att en god tillgång till skate-möjligheter kan få flera i målgruppen att undvika att pyssla med andra betydligt mera skadliga aktiviteter.

Hur en stad eller ett samhälle förknippas med en idrott och tillsammans med denna utvecklar ett spännande varumärke kanske flera svenska kommuner skulle fundera på. Runt om i världen finns några exempel. Min personliga favorit är så klart ”the Home of Golf”, St Andrews i Skottland. Här ligger golfbanan, eller -banorna, mitt i byn och utgör ryggraden i hela samhällets livskraft, möjligen tillsammans med universitetet. I Sverige tänker jag på platser som Båstad och tennis, Åre och alpint eller varför inte Falun och längdskidåkning.

De flesta av dessa platser med idrottskoppling tycks mer eller mindre historiska. Det Malmö gör är att skapa en modern tappning. Men kanske krävs det egentligen inte så mycket. Inför en föreläsning vid Mittuniversitetet läser jag åter en gång Rolf Carlsons rapport om det svenska tennisundret. Ni vet, där Växjö blev världens verkliga tenniscenter. Eller kanske det egentligen var Sverige. Det hände knappast för att vare sig Växjö eller Sverige, då, hade världens bästa anläggningar. Men för just de sex grabbar, som i november 1986, skulle ta plats inom topp 20 på världsrankingen i tennis var miljön helt enkelt synnerligen gynnsam. Närhet, tillgänglighet och tillräckligt bra. Det tror jag egentligen att många, både små och större samhällen skulle kunna klara. Jag gillar att Malmö Stad varit målmedvetna och hoppas de med detta drar med sig flera!

Coaching och ledarskap, En modern förening, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället, Tider som flytt

Från en kulle till en annan

Jag får en bild skickad till mig från en av mina barndomskamrater. Flera bilder faktiskt. Det är gott om snö, barn, backar och skidåkning. Min vän är uppväxt i backen. I Friluftsfrämjandets regi. Det ideella ledarskapet och den frivilliga insatsen har skolat honom från start. Vi messar fram och tillbaka om hur vårt tidiga livs skidåkarnäste är på väg att läggas i träda. De ideella krafterna har blivit för få och orkar inte längre med. Nya står inte bi, redo att ta vid. Kanske är det den lilla bruksortens öde vi summerar i slalombackens utveckling och avveckling.

De bilder min kompis skickar ger dock en vision av en helt annan framtid. Den är lika ideell, byggd av entusiastiska människor som gladeligen ger av sin tid. Det är ett sätt att leva, för sig själv och tillsammans med andra. Med en bild från Åreskutan en sen fredagskväll, på en hel grupp 10-12 åringar, med min kompis och hans partner, då är det enkelt att förstå att detta inte är en uppoffring. Det är en självklarhet. Och det är livet självt. Det är träningsläger.

Förstås är det inte alla barn som har möjligheten till en helg i Åre i februari. Men egentligen är det dom andra bilderna som säger mera om vad idrott egentligen är. Vi skojar om Hemlingby Hill. Min kompis bor vid foten av. En kulle i Gävles södra förorter. Utan hundratals frivilliga timmar vore den inget. Nu är den allt. Glädje, gemenskap, fysiskt aktivitet. Samt skidåkning. Och därifrån till en fredagskväll på Åreskutan är steget inte så långt. Det är snarare en självklarhet.

Elitidrottsutveckling, Idrottens roll i samhället

Några kronor till glädje och samhörighet

1990 var en kompis till mig på övervintrande skidresa till Chamonix. Det var sådant man gjorde på den tiden, efter avslutat gymnasium, några månaders hårt arbete och med en lust att uppleva världen. För egen del nöjde jag mig med att hämta upp då bussen från södern angjorde Norra Bantorget. Det både jag och min kompis minns som det käraste minnet från den här tiden är dock inte varken ski-bum perioden eller hemresan en tidig vårmorgon från huvudstaden och norrut. Nej, det vi oftare pratar om är ett vykort jag skickade, möjligen poste restante Chamonix, efter att Sveriges handbollsherrar slagit Sovjetunionen i en smått otrolig finalmatch. Superlativen fyllde det där vykortet och jag minns en nationell uppslutning runt ”Bengans grabbar” som smått magisk.

I helgen som just gick fick vi uppleva något som ändå liknade 90-talsvibbar. Statsminister Löfven gratulerade trots att sista matchen slutade i förlust. Och visst var landslaget värda detta. På söndagsmorgonen diskuterar jag den där frågan om värdet av svenska, internationella idrottsframgångar med mina frukostkompisar. Folket behöver sina hjältar säger den ene. Tänk vilken publik Vinterstudion drar säger den andre. I tidningen senare läser jag om hur vår skridskostjärna, Nils van der Poel, hoppas på att hans framgångar ska inspirera flera att åka skridskor. Jag är rädd för att han hoppas förgäves. Ja, med tanke på att skridskosporten börjar på väldigt små tal kanske det blir en ökning. Men, det mesta av den forskning som finns tyder på att det inte blir någon större skillnad.

Så, om handbolls-, skridsko-, skidskytte- och längdskidframgångar inte leder till en dramatisk förändring av folkhälsan, är det ändå värt att lägga pengar på dem? Jag vill förstås tro det. Och det finns faktiskt forskning som styrker att internationella idrottsframgångar för oss människor i samma land samman. Vi blir något mindre ensamma och vi uppskattar att få leva här en aning mera. Även omvärlden tycks bry sig. Det var inte så längesedan som Obama uttryckte sin beundran över bland annat Sverige för att vi ”punch above our weight”. Presterar över vår förmåga.

Att kontinuerligt göra detta i elitidrottens värld är dock en kostsam historia. I ett program för #elitidrott2030 räknar jag och några till med att det betingar ungefär en halv miljard. Om året. Då är det ändå inga stora pengar i jämförelse med andra, större idrottsnationer. Men det ska kunna bromsa vad som trots ett antal lysande undantag faktiskt är en trend som pekar i fel riktning. Och om alla de företag, med Sverige som bas, som även de presterar över sin förmåga, kunde tänka sig att gå samman, under missionen ett roligare, starkare och bättre Sverige – med hjälp av idrott – ja, då tror i alla fall jag att vi skulle ha en bra chans!

Coaching och ledarskap, Elitidrottsutveckling, En modern förening, En ny syn på träning och tävling

Jo tack, vi jobbar på kafé!

Så kom då forskningen som bekräftar det många av oss redan visste. Tänk om det inte är frånvaron av att arbeta på jobbet som ger nedgång i effektivitet och produktivitet under pandemin (om det nu är så) utan istället det faktum att färre kan ta plats på landets kaféer?

När BBC skriver om varför vi är mera kreativa i en ”coffee shop” än hemma, eller på jobbet, är jag snabb att läsa. Otaliga är nämligen de texter, rapporter och styrelsehandlingar jag producerat på ett kafé, i ett flygplan, i en hotellobby eller i en lounge. Intrycken påverkar alla mina sinnen, känslan av att vara del av något större gör sig påmind, världen kommer till mig och när jag låter den silas genom mina egna filter är det som att allt blir så mycket enklare. Det enda som på allvar kan konkurrera när det gäller problemlösning är en löptur, helst då längs ett vattendrag i en pulserande storstad. Uppväxt på landet, i den lilla byn, tycks jag fortfarande ha ett underskott på metropolernas medryckande atmosfär.

Det är många i världen som nu funderar över vad som ska komma sen. Hur ser kontoren ut i världen efter pandemin? Resandet? Idrotten? De publika evenemangen? Människors träning och friluftsliv? Tyvärr har jag inga svar på det. Men några saker ser jag som kan ha viss betydelse:

Människan är ingen eremit. I alla fall är väldigt få av oss sådana. Solen sken i Stockholm i helgen och folk gick man ur huse. Det tränades, dock ej i stora grupper och förstås utomhus, vilket den som fått smak därav inte lär sluta med. Det åktes skridskor, på nyfrusen sjöis och på, efter nedstängning återspolad, bollplan, och det dracks varm choklad. Hade snön legat som förra helgen hade spåren snabbt fyllts upp. Nu var det konstsnöanläggningarna som fick sörja för de största entusiasterna. Förstås så inmundigades det kaffe, och åts bullar, kanske en och annan korv slank ned och det förmedlades intryck. Många av dem på kafé.

Min teori är också att det jobbats en del i helgen. Och då tänker jag inte på de som serverat och stått i affär. Nej, alla vi andra som först njöt av solen och som satte oss på söndagskvällen. Måndagen kanske har hemmastuderande barn som behöver hjälp, eller kräver den en löprunda, eller har dagen bara inte timmar som räcker. De av oss som har turen att själva kunna styra har nog därmed inga problem att byta Agenda i SVT mot en stund framför datorn.

Vi är många nu som vant oss med det där självstyrande tillståndet. I allra högsta grad gäller det också Sveriges gymnasieungdomar. De har dessutom fått se sina ordnade träningstillfällen gå upp i rök eftersom de tillhör de som bedömts riskera att bidra till smittspridning vid fortsatt idrottande. Jag tror dock inte att majoriteten slutat idrotta. De har gjort som du och jag och hittat alternativ, oftast utomhus och oorganiserat. Nu ska idrottsföreningen locka dem tillbaka. Behöver jag säga att sammanslutningen nog behöver göra annorlunda än tidigare? Kanske läge att börja med att schysst kafé, valfria träningstider, ett smörgåsbord av aktiviteter och att fundera på sätt som kan få världens energinoder att kännas nära? Möjligen kan YouTube, Tiktok och diverse andra appar och webbsidor hjälpa till…

Coaching och ledarskap, Digital innovation, Elitidrottsutveckling

2020 ett dystert hack i skivan eller starten på något annat?

Så här runt årsskiftet är det många listor som ska summeras. 2020 års mest lästa inlägg dyker upp igen och framtidsspanarna avlöser varandra. Jag nås till exempel, en gång till, av The Economists artikel från augusti 2020. En av många som behandlar effekterna av covid-19. I denna artikel målas en dyster framtid för världens universitet. Åtminstone de som innan mars 2020 hade huvuddelen av sina intäkter kommande från internationella studenter. I idén om att ta sig från en torftig, otillräcklig hemmiljö till något av världens toppuniversitet ligger inte bara tanken på studier utan också drömmen om ett annat liv. På ett campus, bland likasinnade, med en tro på framtiden som ska bära in i kommande yrkesutövning. Utan tvekan har den senare delen fått sig en rejäl törn detta år. Och frågan är om världens flygplatser, i slutet av skolloven, någonsin åter kommer att fyllas med bortlängtande ungdomar. Eller kanske av andra åldrar med omskolningsambitioner?

Vilka alternativ kan då finnas? Och vad kan tänkas locka den med ambitioner att finna ny kunskap framöver? Många är nog de som fått nog av digitala föreläsningar och Skype-/Teams-/Zoom- eller vilken variant som helst av digitalmöten vid det här laget. Att studera är att längta bort och en sådan önskan stillas inte av att utbildningen kommer in i köket. Detta gäller förstås även idrottens utbildningar som digitaliserats i rask takt.

Det finns onekligen fördelar med digitala föreläsningar. Istället för bristfälliga lärarledda lektioner i klassrummet kan studenten ta del- och inspireras av den bäste på varje område, skriver The Economist. Digitalt är det ingen skillnad att föreläsa för 10 eller 100 000. Istället kan tiden i klassrummet ägnas åt smågrupper med fördjupning och diskussion. Det som, enligt The Economist, studenter uppskattar mest.

Så, om man inte är Harvard, Yale eller någon annan av de högst ansedda institutionerna, kanske det är bättre att lägga resurser på att finna världens bästa utbildningsinslag än att själv leverera det. Inom idrotten skulle det innebära att gemensamma resurser inte skulle skapa utan hitta utbildning. När det är gjort handlar den lokala utbildarprofessionen om att knyta an den egna verksamheten och göra budskapet tillämpbart. Kanske svaret som så många gånger förr är samverkan? Nog skulle många vara sugna på det lilla universitet som erbjuder närhet och egen förankring, men också bilägger en vecka per termin på ett av världens främsta lärosäten? För oss idrottstränare tror jag många skulle haka på den utbildning som utöver digitala studier i hemmiljön också har en vecka på Australian Institute of Sport, Stanford eller US Olympic Centre. För nog har mycket kommit närmare trots att Corona rent fysiskt dragit oss isär?

Coaching och ledarskap, Digital innovation, Elitidrottsutveckling, En modern förening, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället

Sånt vi behöver höra men inte vill veta av

Ett av mina barn har många gånger pratat om den så kallade åsiktskorridoren. Ni vet den där ytan som alltför ofta, åtminstone av den som kommenterar den, upplevs som alltför smal. Mellan väggarna ryms det som i olika sammanhang är accepterat att säga och i värsta fall också tycka. I Sverige förfäras vi över mer eller mindre totalitära regimer som begränsar den för oss självklara yttrandefriheten, men är vi säkra på att vi i vår närhet orkar med att höra vad människor verkligen tycker?

Idag, söndag den 13 december 2020, levererade krönikören Johan Esk på den stora morgontidningen en riktig slägga rakt in i idrottsrörelsens grundfundament. Enligt Johan är 2020 året då idrottsrörelsens idé om en samlad idrott sköts i sank. Orsaken är covid-19 och sättet elit- respektive bredd-, barn- och ungdomsidrott behandlades. Rätt eller fel är det fundamentalt att Esk har möjligheten att säga vad han tycker och att vi som har chansen att påverka framtiden (i detta fall för idrottsrörelsen) har både orken och självförtroendet att analysera det han uttrycker.

Det senare är i många organisationer långt ifrån självklart. Det krävs inte en totalitär stat för att tycka att oliktänkande är besvärligt. Tvärtom har forskare länge visat att så kallat ”group think” utgör ett allvarligt hot mot utveckling och nya idéer. Begreppet handlar om att människor som verkar ihop tenderar att bli alltmer lika och därmed tänka på liknande sätt. De utanför gruppen, med andra synpunkter, ses som fiender eller som havandes ”fel”.

För något år sedan gick jag en utbildning vid universitetet i Oxford. Denna handlade om scenarioplanering. När jag nyligen av en händelse läste igenom mina anteckningar därifrån fastnade min uppmärksamhet på en notering från projektarbetet vi gjorde som del av utbildningen. Jag läser:

IBM News @10: As a result of the latest H50N12 virus spread a new health screening rule was passed today by the IBM board. The new rule will come into effect immediately as the new machines have already been installed by our city gates. Finally, on the outside the riots over affordable energy continue.

Obekvämt, hade detta varit att höra för många för några år sedan. Idag tycks inget av det särskilt osannolikt längre även om IBM i alla fall ännu så länge inte byggt egna städer. Att orka ta emot inte bara det vi vill veta utan också det vi behöver höra lär nog vara en egenskap vi har nytta av i framtiden. Och hur var det nu? Jo, det gör ont när knoppar brister.

Digital innovation, Idrottens roll i samhället, Kommunikation

En dröm om paradiset, eller en fullt möjlig framtid?

Jag erkänner. Redan före frukost idag hade jag förlorat mig i LinkedIn. Det händer (som tur är) inte varje dag men det som fångade mitt intresse den här gången var särskilt intressant. Kom och jobba på distans, från Hawaii. Programmet Movers and Shakas siktar på att locka såväl före detta öbor som nytillkommande att sätta sina bopålar på någon av paradisöarna i Stilla Havet. För många av oss låter detta som en dröm, förmodligen för bra för att vara sann.

Ganska snabbt seglar tanken iväg, även om det inte tar så lång tid att förstå att steget skulle vara ganska svårt. I alla fall för mig och just nu. Självklart är upplägget ett resultat av den omdaning av arbetslivet som pågår, och som eskalerat med en viss pandemi. Hawaii eller ej, är det troligt att var vi arbetar aldrig har varit så ointressant i relation till vad vi gör, eller ännu mera, vad vi åstadkommer. För företag och organisationer borde det betyda att den potentiella medarbetarskaran blivit väsentligt större. Om vi alla mer eller mindre kan jobba var som helst, vad begränsar då, eller bestämmer, vem som anställs?

En liknande fråga kan förstås komma att ställas när det gäller vem som ska få bo var. Vem tillför något eller adderar värde? Det tycks ju vara en alltmera populär fråga att ställa vid länders gränser. På Hawaii gör man det dock något snyggare. Ställ upp på våra värderingar, hjälp oss vara det vi vill vara – då är du välkommen hit! Man kallar det ”the pledge to our Keiki”. Något säger mig att Hawaii kommer att lyckas ganska bra…

Coaching och ledarskap, Elitidrottsutveckling, Idrottens roll i samhället

Har moralen en ljusare morgondag?

De flesta verkar nu vara överens om att det är avgjort. Likaså tycks i alla fall majoriteten med på att en segrare korats på det sätt som reglerna föreskriver. I kölvattnet följde allehanda nidbilder på den nu sittande presidentens väg ut. När de så smått ebbat ut övergick mitt flöde till att istället explodera med inlägg om den inkommande vicepresidenten. Ja, nog verkade det som om hon fick mera utrymme än den blivande commander in chief. Välförtjänt förmodligen också. Jag talar förstås om det amerikanska presidentvalet, likt väldigt många andra denna helg.

Smått ironiskt är det att den exposé av en så kallad värdegrunds totala kollaps, ja på annat sätt går inte att beskriva eftermälet av den 3 november i USA, infaller samma helg som jag står inför 200+ deltagare och pratar om Sveriges nya nationella antidopingorganisation. Grunden för detta är nämligen att idrottare, idrottsledare och till och med statsföreträdare genom åren haft ganska svårt att hålla sig till idrottens värdegrund. Ja, eller egentligen till idrottens regelverk vilket är en benämning de flesta skulle uppfatta tydligare än det något flummiga begreppet värdegrund. Det är nämligen väldigt tydligt i reglerna att intag av förbjudna preparat är förbjudet.

Eftersom idrotten, och även vissa stater, visat sig inte gå att lita på (jo, det var så han sa, Ivar Lo Johansson – jag tvivlar på idrotten) har en alltmer omfattande kontrollapparat byggts upp. Nästa steg nu blir att hålla denna struktur utanför såväl idrott som stat, i tron att just oberoendet ska säkra att resultat verkligen är pålitliga och dessutom leder till påföljd.

Christer Pallin, som efter 39 år pensionerade sig från uppdraget som jurist på RF sa en gång att om etik hade funnits hade jurister inte behövts. Något säger mig att president Trump växt upp med en annan värdegrund än rent spel. Ungefär samma misstanke viskar också till mig att så länge det finns idrottare vars moral går att likna med vissa statsöverhuvudens – då finns det att göra för de rättsliga instanserna både i idrottens och samhällets domstolar.

Coaching och ledarskap, En modern förening, Kommunikation

Har världen blivit galen?

Just gett mig i kast med Piers Morgan’s bok Wake Up. Piers är den före detta chefredaktören på News of the World som blev kompis med Donald Trump efter att han (Piers alltså) varit med i amerikanska Celebrity Apprentice. Morgan tog över efter Larry King i Live, djupintervjuprogrammet på CNN och gav sig på USA:s så kallade vapenlobbey genom att kraftigt ifrågasätta gällande vapenlagar. Piers Morgan får nog sägas vara liberal i varje cell av kroppen och hans bok går i stort ut på att ifrågasätta politisk korrekthet. Och kanske lättkränkthet. Redan i förordet har han gett så många exempel på vad som är tokigt att det räcker och blir över. Mest av allt riktar sig hans ifrågasättande mot världens liberaler som inte längre, enligt Piers, vågar ifrågasätta varför så mycket galenskap får pågå. Detta av rädsla för att kölhalas av allt från veganer till radikalfeminister.

Parallellt med Piers Morgan läser jag Malin Ekmans utmärkta artikel om medier som inte längre vågar granska utan snarare intar aktivistställning än utövar oberoende journalistik. Detta för att aktivismen helt enkelt kan vara ekonomiskt fördelaktig.

Att vara obekväm har aldrig varit enkelt men förmodligen heller aldrig viktigare än nu. Varje fungerande demokrati bygger på att människor faktiskt säger som det är. Eller i alla fall hur de upplever saker. Både inom idrotten och på annat håll har det på sistone pratats mycket om tystnadskultur. Den uppstår då att vara obekväm har ett så högt pris att tigandet uppfattas som ett bättre alternativ. Då blir världen galen. Där har både Piers Morgan och Malin Ekman rätt. Den liberala idén bygger på åsiktsfrihet, öppenhet och att olika uppfattningar nöts och utvecklas mot varandra. Den som inte känner sig mogen att ta sig an den uppgiften i politiken kan med fördel träna i idrottsföreningen!

Coaching och ledarskap, Digital innovation, Elitidrottsutveckling, Kommunikation

Lekmannen är inte död – ej heller är hen professionell!

Då RF för några år sedan gjorde en omfattande omvärlds- och trendanalys med hjälp av företaget United Minds var en av slutsatserna att lekmannen är död. Innebörden av detta var att ingen av oss längre är att betrakta som särskilt okunnig, åtminstone inte inom områden som berör oss. Varenda läkare vet numera att en patient som söker vård för någon slags bekymmer helt säkert vet minst lika mycket, om inte mer, om just sin diagnos än vad doktorn gör. Förmodligen drabbar detta också rörmokare, elektriker, lärare och andra yrkesgrupper som har just kunskap som sin profession. Möjligen går tandläkaren fri då jag ännu inte stött på någon som gett sig på att laga sina tänder på egen hand.

Jag tänker på detta då jag i mitt huvud summerar den digitala elitidrottskonferens som vi just avslutat på Bosön. Ja, i alla fall fanns vår studio och några av föreläsarna på Bosön. Åhörarna fanns på andra sidan en skärm, oklart var. Detta är inte på något vis ovanligt i dagens situation. Många är de som pratat om hur digitaliseringen tagit årsvisa kliv inom loppet av månader, sedan covid-19 gav konfererandet helt andra villkor. Vi klarar saker på egen hand som vi bara kunde drömma om i början av året. Knappt någon av oss vill erkänna oss som lekman inom det digitala längre. Vi har ju googlat och lärt oss.

I en uppbyggd studio på Bosön, framför ett mixerbord, otaliga skärmar och flera kameror fattar jag dock vad skillnaden blir då den professionella kliver in. I min egen idrott, golf, har ordet professionell ofta använts som sättet att beskriva skillnaden mellan den som tjänar (läs: har rätt att tjäna) pengar och den som inte gör det. I sämsta fall blir det ett sätt att skydda den som är professionell (tränare) men som egentligen inte gör ett bättre jobb än den som läst på ordentligt och egentligen kallas lekman. Nej, då är tävlingssidan i de flesta idrotter en bättre förebild. Här är det den som presterar bra nog som får betalt. I golf är det som bekant inte hur utan hur många (slag) som avgör vem som tjänar mest. Att det sedan fortfarande finns knöliga amatörregler är en helt annan sak.

Överlevnaden hos den professionella ligger förstås inte i att upprätta skyddsräcken och gränser utan att fortsätta sin utveckling till att även framöver vara överlägset bättre än oss lekmän som trots benämningen faktiskt kan klara oss ganska hyfsat. Precis just det såg jag hos Andreas som producerade åt oss på Bosön och det ser jag hos den läkare som förstår att pedagogiskt svara på den påläste patientens frågor. Visst finns där mekanismer som måste till för att skydda människors väl och ve men jag undrar om de inte är färre än vi tror? I alla fall så länge både lekmannen och den professionella tar sin roll på allvar och förstår att kunskaps- och kompetensutveckling är det enda som kan ge framtida trygghet.

Så med det – länge leve lekmannen OCH den professionelle!