Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation Elitidrottsutveckling

2020 ett dystert hack i skivan eller starten på något annat?

Så här runt årsskiftet är det många listor som ska summeras. 2020 års mest lästa inlägg dyker upp igen och framtidsspanarna avlöser varandra. Jag nås till exempel, en gång till, av The Economists artikel från augusti 2020. En av många som behandlar effekterna av covid-19. I denna artikel målas en dyster framtid för världens universitet. Åtminstone de som innan mars 2020 hade huvuddelen av sina intäkter kommande från internationella studenter. I idén om att ta sig från en torftig, otillräcklig hemmiljö till något av världens toppuniversitet ligger inte bara tanken på studier utan också drömmen om ett annat liv. På ett campus, bland likasinnade, med en tro på framtiden som ska bära in i kommande yrkesutövning. Utan tvekan har den senare delen fått sig en rejäl törn detta år. Och frågan är om världens flygplatser, i slutet av skolloven, någonsin åter kommer att fyllas med bortlängtande ungdomar. Eller kanske av andra åldrar med omskolningsambitioner?

Vilka alternativ kan då finnas? Och vad kan tänkas locka den med ambitioner att finna ny kunskap framöver? Många är nog de som fått nog av digitala föreläsningar och Skype-/Teams-/Zoom- eller vilken variant som helst av digitalmöten vid det här laget. Att studera är att längta bort och en sådan önskan stillas inte av att utbildningen kommer in i köket. Detta gäller förstås även idrottens utbildningar som digitaliserats i rask takt.

Det finns onekligen fördelar med digitala föreläsningar. Istället för bristfälliga lärarledda lektioner i klassrummet kan studenten ta del- och inspireras av den bäste på varje område, skriver The Economist. Digitalt är det ingen skillnad att föreläsa för 10 eller 100 000. Istället kan tiden i klassrummet ägnas åt smågrupper med fördjupning och diskussion. Det som, enligt The Economist, studenter uppskattar mest.

Så, om man inte är Harvard, Yale eller någon annan av de högst ansedda institutionerna, kanske det är bättre att lägga resurser på att finna världens bästa utbildningsinslag än att själv leverera det. Inom idrotten skulle det innebära att gemensamma resurser inte skulle skapa utan hitta utbildning. När det är gjort handlar den lokala utbildarprofessionen om att knyta an den egna verksamheten och göra budskapet tillämpbart. Kanske svaret som så många gånger förr är samverkan? Nog skulle många vara sugna på det lilla universitet som erbjuder närhet och egen förankring, men också bilägger en vecka per termin på ett av världens främsta lärosäten? För oss idrottstränare tror jag många skulle haka på den utbildning som utöver digitala studier i hemmiljön också har en vecka på Australian Institute of Sport, Stanford eller US Olympic Centre. För nog har mycket kommit närmare trots att Corona rent fysiskt dragit oss isär?

Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation Elitidrottsutveckling En modern förening En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället

Sånt vi behöver höra men inte vill veta av

Ett av mina barn har många gånger pratat om den så kallade åsiktskorridoren. Ni vet den där ytan som alltför ofta, åtminstone av den som kommenterar den, upplevs som alltför smal. Mellan väggarna ryms det som i olika sammanhang är accepterat att säga och i värsta fall också tycka. I Sverige förfäras vi över mer eller mindre totalitära regimer som begränsar den för oss självklara yttrandefriheten, men är vi säkra på att vi i vår närhet orkar med att höra vad människor verkligen tycker?

Idag, söndag den 13 december 2020, levererade krönikören Johan Esk på den stora morgontidningen en riktig slägga rakt in i idrottsrörelsens grundfundament. Enligt Johan är 2020 året då idrottsrörelsens idé om en samlad idrott sköts i sank. Orsaken är covid-19 och sättet elit- respektive bredd-, barn- och ungdomsidrott behandlades. Rätt eller fel är det fundamentalt att Esk har möjligheten att säga vad han tycker och att vi som har chansen att påverka framtiden (i detta fall för idrottsrörelsen) har både orken och självförtroendet att analysera det han uttrycker.

Det senare är i många organisationer långt ifrån självklart. Det krävs inte en totalitär stat för att tycka att oliktänkande är besvärligt. Tvärtom har forskare länge visat att så kallat ”group think” utgör ett allvarligt hot mot utveckling och nya idéer. Begreppet handlar om att människor som verkar ihop tenderar att bli alltmer lika och därmed tänka på liknande sätt. De utanför gruppen, med andra synpunkter, ses som fiender eller som havandes ”fel”.

För något år sedan gick jag en utbildning vid universitetet i Oxford. Denna handlade om scenarioplanering. När jag nyligen av en händelse läste igenom mina anteckningar därifrån fastnade min uppmärksamhet på en notering från projektarbetet vi gjorde som del av utbildningen. Jag läser:

IBM News @10: As a result of the latest H50N12 virus spread a new health screening rule was passed today by the IBM board. The new rule will come into effect immediately as the new machines have already been installed by our city gates. Finally, on the outside the riots over affordable energy continue.

Obekvämt, hade detta varit att höra för många för några år sedan. Idag tycks inget av det särskilt osannolikt längre även om IBM i alla fall ännu så länge inte byggt egna städer. Att orka ta emot inte bara det vi vill veta utan också det vi behöver höra lär nog vara en egenskap vi har nytta av i framtiden. Och hur var det nu? Jo, det gör ont när knoppar brister.

Kategorier
Digital innovation Idrottens roll i samhället Kommunikation

En dröm om paradiset, eller en fullt möjlig framtid?

Jag erkänner. Redan före frukost idag hade jag förlorat mig i LinkedIn. Det händer (som tur är) inte varje dag men det som fångade mitt intresse den här gången var särskilt intressant. Kom och jobba på distans, från Hawaii. Programmet Movers and Shakas siktar på att locka såväl före detta öbor som nytillkommande att sätta sina bopålar på någon av paradisöarna i Stilla Havet. För många av oss låter detta som en dröm, förmodligen för bra för att vara sann.

Ganska snabbt seglar tanken iväg, även om det inte tar så lång tid att förstå att steget skulle vara ganska svårt. I alla fall för mig och just nu. Självklart är upplägget ett resultat av den omdaning av arbetslivet som pågår, och som eskalerat med en viss pandemi. Hawaii eller ej, är det troligt att var vi arbetar aldrig har varit så ointressant i relation till vad vi gör, eller ännu mera, vad vi åstadkommer. För företag och organisationer borde det betyda att den potentiella medarbetarskaran blivit väsentligt större. Om vi alla mer eller mindre kan jobba var som helst, vad begränsar då, eller bestämmer, vem som anställs?

En liknande fråga kan förstås komma att ställas när det gäller vem som ska få bo var. Vem tillför något eller adderar värde? Det tycks ju vara en alltmera populär fråga att ställa vid länders gränser. På Hawaii gör man det dock något snyggare. Ställ upp på våra värderingar, hjälp oss vara det vi vill vara – då är du välkommen hit! Man kallar det ”the pledge to our Keiki”. Något säger mig att Hawaii kommer att lyckas ganska bra…

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället

Har moralen en ljusare morgondag?

De flesta verkar nu vara överens om att det är avgjort. Likaså tycks i alla fall majoriteten med på att en segrare korats på det sätt som reglerna föreskriver. I kölvattnet följde allehanda nidbilder på den nu sittande presidentens väg ut. När de så smått ebbat ut övergick mitt flöde till att istället explodera med inlägg om den inkommande vicepresidenten. Ja, nog verkade det som om hon fick mera utrymme än den blivande commander in chief. Välförtjänt förmodligen också. Jag talar förstås om det amerikanska presidentvalet, likt väldigt många andra denna helg.

Smått ironiskt är det att den exposé av en så kallad värdegrunds totala kollaps, ja på annat sätt går inte att beskriva eftermälet av den 3 november i USA, infaller samma helg som jag står inför 200+ deltagare och pratar om Sveriges nya nationella antidopingorganisation. Grunden för detta är nämligen att idrottare, idrottsledare och till och med statsföreträdare genom åren haft ganska svårt att hålla sig till idrottens värdegrund. Ja, eller egentligen till idrottens regelverk vilket är en benämning de flesta skulle uppfatta tydligare än det något flummiga begreppet värdegrund. Det är nämligen väldigt tydligt i reglerna att intag av förbjudna preparat är förbjudet.

Eftersom idrotten, och även vissa stater, visat sig inte gå att lita på (jo, det var så han sa, Ivar Lo Johansson – jag tvivlar på idrotten) har en alltmer omfattande kontrollapparat byggts upp. Nästa steg nu blir att hålla denna struktur utanför såväl idrott som stat, i tron att just oberoendet ska säkra att resultat verkligen är pålitliga och dessutom leder till påföljd.

Christer Pallin, som efter 39 år pensionerade sig från uppdraget som jurist på RF sa en gång att om etik hade funnits hade jurister inte behövts. Något säger mig att president Trump växt upp med en annan värdegrund än rent spel. Ungefär samma misstanke viskar också till mig att så länge det finns idrottare vars moral går att likna med vissa statsöverhuvudens – då finns det att göra för de rättsliga instanserna både i idrottens och samhällets domstolar.

Kategorier
Coaching och ledarskap En modern förening Kommunikation

Har världen blivit galen?

Just gett mig i kast med Piers Morgan’s bok Wake Up. Piers är den före detta chefredaktören på News of the World som blev kompis med Donald Trump efter att han (Piers alltså) varit med i amerikanska Celebrity Apprentice. Morgan tog över efter Larry King i Live, djupintervjuprogrammet på CNN och gav sig på USA:s så kallade vapenlobbey genom att kraftigt ifrågasätta gällande vapenlagar. Piers Morgan får nog sägas vara liberal i varje cell av kroppen och hans bok går i stort ut på att ifrågasätta politisk korrekthet. Och kanske lättkränkthet. Redan i förordet har han gett så många exempel på vad som är tokigt att det räcker och blir över. Mest av allt riktar sig hans ifrågasättande mot världens liberaler som inte längre, enligt Piers, vågar ifrågasätta varför så mycket galenskap får pågå. Detta av rädsla för att kölhalas av allt från veganer till radikalfeminister.

Parallellt med Piers Morgan läser jag Malin Ekmans utmärkta artikel om medier som inte längre vågar granska utan snarare intar aktivistställning än utövar oberoende journalistik. Detta för att aktivismen helt enkelt kan vara ekonomiskt fördelaktig.

Att vara obekväm har aldrig varit enkelt men förmodligen heller aldrig viktigare än nu. Varje fungerande demokrati bygger på att människor faktiskt säger som det är. Eller i alla fall hur de upplever saker. Både inom idrotten och på annat håll har det på sistone pratats mycket om tystnadskultur. Den uppstår då att vara obekväm har ett så högt pris att tigandet uppfattas som ett bättre alternativ. Då blir världen galen. Där har både Piers Morgan och Malin Ekman rätt. Den liberala idén bygger på åsiktsfrihet, öppenhet och att olika uppfattningar nöts och utvecklas mot varandra. Den som inte känner sig mogen att ta sig an den uppgiften i politiken kan med fördel träna i idrottsföreningen!

Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation Elitidrottsutveckling Kommunikation

Lekmannen är inte död – ej heller är hen professionell!

Då RF för några år sedan gjorde en omfattande omvärlds- och trendanalys med hjälp av företaget United Minds var en av slutsatserna att lekmannen är död. Innebörden av detta var att ingen av oss längre är att betrakta som särskilt okunnig, åtminstone inte inom områden som berör oss. Varenda läkare vet numera att en patient som söker vård för någon slags bekymmer helt säkert vet minst lika mycket, om inte mer, om just sin diagnos än vad doktorn gör. Förmodligen drabbar detta också rörmokare, elektriker, lärare och andra yrkesgrupper som har just kunskap som sin profession. Möjligen går tandläkaren fri då jag ännu inte stött på någon som gett sig på att laga sina tänder på egen hand.

Jag tänker på detta då jag i mitt huvud summerar den digitala elitidrottskonferens som vi just avslutat på Bosön. Ja, i alla fall fanns vår studio och några av föreläsarna på Bosön. Åhörarna fanns på andra sidan en skärm, oklart var. Detta är inte på något vis ovanligt i dagens situation. Många är de som pratat om hur digitaliseringen tagit årsvisa kliv inom loppet av månader, sedan covid-19 gav konfererandet helt andra villkor. Vi klarar saker på egen hand som vi bara kunde drömma om i början av året. Knappt någon av oss vill erkänna oss som lekman inom det digitala längre. Vi har ju googlat och lärt oss.

I en uppbyggd studio på Bosön, framför ett mixerbord, otaliga skärmar och flera kameror fattar jag dock vad skillnaden blir då den professionella kliver in. I min egen idrott, golf, har ordet professionell ofta använts som sättet att beskriva skillnaden mellan den som tjänar (läs: har rätt att tjäna) pengar och den som inte gör det. I sämsta fall blir det ett sätt att skydda den som är professionell (tränare) men som egentligen inte gör ett bättre jobb än den som läst på ordentligt och egentligen kallas lekman. Nej, då är tävlingssidan i de flesta idrotter en bättre förebild. Här är det den som presterar bra nog som får betalt. I golf är det som bekant inte hur utan hur många (slag) som avgör vem som tjänar mest. Att det sedan fortfarande finns knöliga amatörregler är en helt annan sak.

Överlevnaden hos den professionella ligger förstås inte i att upprätta skyddsräcken och gränser utan att fortsätta sin utveckling till att även framöver vara överlägset bättre än oss lekmän som trots benämningen faktiskt kan klara oss ganska hyfsat. Precis just det såg jag hos Andreas som producerade åt oss på Bosön och det ser jag hos den läkare som förstår att pedagogiskt svara på den påläste patientens frågor. Visst finns där mekanismer som måste till för att skydda människors väl och ve men jag undrar om de inte är färre än vi tror? I alla fall så länge både lekmannen och den professionella tar sin roll på allvar och förstår att kunskaps- och kompetensutveckling är det enda som kan ge framtida trygghet.

Så med det – länge leve lekmannen OCH den professionelle!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling Kommunikation

Juniorsport, Noice och popkungen Ola

Det händer inte varje vecka men i helgen har jag lyssnat på Sveriges Radios Juniorsporten. Jag får väl erkänna att det nog främst berodde på det berömda egenintresset. Ni vet det som enligt Karl Marx aldrig ljuger. Linn Nänzen från Radiosporten intervjuade mig tidigare i veckan med anledning av Riksidrottsförbundets kampanj #minandraidrott. Linn är påläst och ställer väldigt relevanta frågor. När barnen i Juniorsporten kompletterar blir det till ett riktigt bra samtal i det komplexa som gömmer sig i att vara ung och att växa upp.

Min andra idrott kan sägas handla om att inte lägga alla ägg i samma korg. Med större mångfald blir valmöjligheterna flera och risken att stå och falla med ett intresse, som med tiden kan falna, minskar. Jag tänker på detta under söndagskvällen då jag ser den både enastående och mycket sorgliga dokumentären om Noice. Gruppen utgjorde en stor del av min uppväxt och än idag kan jag texten till En kväll i tunnelbanan utantill. Under tidigt 80-tal var det Noice som ägde den svenska musikscenen. I programmet får vi följa grabbarna under de tidiga åren i replokalen i Gustavsberg. De lever för musiken och lägger all sin vakna tid på att öva, skriva låtar och utveckla både sig själva och musiken.

Berättelserna från de bandmedlemmar som fortfarande finns kvar låter ungefär som de som kommer från många av våra bästa idrottare. Det är bara musiken som behöver bytas mot idrotten. I historien finns den där totala hängivenheten som skapar genier. Parallellt löper dock det potentiella mörker som drabbat alltför många under eller efter karriären. Och som kanske kan förklaras av en alltför enkelspårig livsföring.

En andra idrott är inte svaret på psykisk ohälsa. Ej heller är det någon säker väg till en plats på världens prispallar. För många kan den till och med vara en utopi då blotta kostnaden för att vara aktiv i mer än, eller ens en idrott är oöverstiglig. Det som däremot är helt nödvändigt är att både världsstjärnan och den livslångt aktiva behöver hitta sin riktiga kärlek i idrotten. Ja, faktiskt precis som huvudpersonen i den dokumentär som automatiskt följer i SVT Play hos mig. Den om Ola, den svenske popkungen. Fortfarande vid 75 års ålder ytterst aktiv i svenskt och internationellt musikliv. Där finns mycket att lära!

Kategorier
Elitidrottsutveckling En modern förening Kommunikation

På jakt efter det som är äkta

Foto av ROMAN ODINTSOV pu00e5 Pexels.com

Bara att erkänna. Jag är en av de som är oerhört svag för Martin Wicklins röst i Söndagsintervjun i P1. Eller egentligen är det väl vad Martin får sina gäster att berätta som gör mig till en enträgen lyssnare. Wicklin har den där förmågan att vara precis lagom tyst, vid rätt tillfälle, för att få den intervjuade att kanske säga aningens lite mer än vad som var tanken från början. Visst, han har en och annan ”car crash”, för att citera Michael Parkinson efter att han hamnat helt fel i en intervju med Meg Ryan, (Söndagsintervjun med Thåström var plågsam att höra) men i huvudsak är det programledarens skicklighet som gör samtalet levande.

På det sistone har Martin Wicklin bland annat träffat (även om det kanske varit med väl avvägt fysiskt avstånd) Björn Natthiko Lindeblad och Johan Croneman. Den förstnämnda fick väldigt stort genomslag i somras då hans sommarprat var källa till både gråt och glädje. På min träningsrunda bjuder det nedladdade poddavsnittet där Björn möter Wicklin på liknande känslor. Den senare, Croneman, är Sveriges mest läste med sina TV-krönikor i Dagens Nyheter. Även hans livshistoria är full av lärdomar av såväl sorgligt som mera glatt slag och där jag susar fram genom Nackareservatet är det en intressant lyssning. Här kunde berättelsen ha stannat. Jag har lyssnat, lärt och inspirerats.

Mitt problem uppstår då jag strax därefter stöter på både Natthiko Lindeblad och Croneman i intervjuer på Nyhetsmorgon på TV4. För min del byts känslan av att jag nyss hört en unik historia, som berättades (nästan) bara för mig, till att jag egentligen bara upplevt ett steg i en utstuderad och genomtänkt marknadsföringsstrategi. När jag hör Johan Croneman svara på exakt samma fråga, med precis samma ord som han använt hos Wicklin i TV, då falnar mitt intresse radikalt. Jag tänker på detta samtidigt som jag läser om 2020 års kanske viktigaste megatrend – Authenticity, eller äkthet.

När det gäller säljande tycks frågan om äkthet handla om att företaget på riktigt bryr sig om andra saker än att sälja just sin specifika pryl. Eller att prylen som sådan kan bidra till något människor verkligen bryr sig om. Förmodligen var det just det som fick Coca Cola att 2013 vilja visa hur mycket man engagerar sig i relationen mellan Indien och Pakistan. En av de bättre reklamsnuttarna som gjorts blev resultatet, förmodligen samtidigt som det såldes mera läskeblask.

När jag nu ska göra mitt vanliga kliv över till idrotten är förstås frågan hur jag ska få till detta. Jag tror att äkthet och individualism hänger nära ihop. Min besvikelse bestod nog inte egentligen av att Croneman och Lindeblad dök upp i TV4. Jag förstår att det är en del i att sälja böcker. Snarare handlade det om att min upplevelse av vad som var äkta, individuellt och riktat till mig slogs sönder då den förbyttes i en känsla av försäljning och kommers. Med andra ord gäller det för idrotten, likväl för den som vill sälja historier, att lyckas med konststycket att ge mig det jag är ute efter, och samtidigt lika individinriktat klara att få så många som möjligt ytterligare att ha samma upplevelse. Ingen har sagt att det är lätt, varken att sälja böcker eller bedriva idrott, år 2020!

Kategorier
En modern förening En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället

En ny tid

En av de fina höstdagarna som passerat tog jag mig en (av ganska många faktiskt) cykeltur. Just den här gången tog tvåhjulingen mig till bilverkstaden i Saltsjö Boo och jag kom därför en väg jag inte passerat på ett bra tag. Vid den gamla landsvägen ut mot Saltsjö Duvnäs har alltid legat en ganska anspråkslös, tråkig och oanvänd grusplan för fotboll. Men se, denna eftermiddag är allt förändrat. Istället för knäskrapande grus och outnyttjade ytor ligger nu sand. En masse. Och nät är spända på tvärsan över den gamla fotbollsplanen. Det har helt enkelt skapats tre beach volley planer. De är fullbelagda, alla tre.

På sätt och vis är dessa planer ett ypperligt exempel på vilken väg idrotten tagit, såväl före som under Corona. Eller, mera korrekt, hur människors idrottande förändrats. Fotbollen är onekligen Sveriges mest populära idrott men om den just i detta fall får symbolisera en tämligen traditionell, inordnad och organiserad verksamhet så har den som tagit dess plats mycket av vad Ungdomsbarometerm menar att dagens unga (och just i detta är vi många som rent beteendemässigt faller under den beskrivningen) söker i idrotten. Verksamheten ska utgå från mig, och vad jag tycker är roligt. Den ska låta mig välja när jag vill träna och hur jag vill träna. Och med vem förstås. Idrotten ska vara urban och därmed gå att genomföra på liten, lättillgänglig yta, uppfattas modern och den ska helst vara individuell, eller i alla fall helt möta mina behov. Dessutom får den gärna ha tydliga inslag av ”gamification”, det vill säga den får gärna innehålla tävling men på andra sätt än traditionella. Det vi också lärt oss under det senaste halvåret är att den gärna (ja, helst kanske snarare) också får utövas utomhus och till liten eller ingen kostnad. Beach volley planerna i Hästhagen kan leverera allt detta.

Så vad bjuder framtiden? Ja, en dag är det möjligt att det virus som har hållit världen i schack är ett minne blott. I alla fall har vi lärt oss leva med det och, med hjälp av vaccin, hantera det. Mitt tips dock är att de idrottsvanor vi nu ser inte kommer att återvända till hur det en gång var. Nej, det är en ny tid och den idrott som vill vara relevant framledes gör nog bäst i att hitta sina sätt att möta den efterfrågan som människor i alla åldrar uppvisar. Det påstods att digitaliseringsnivån i samhället snabbt nådde den nivå som utan Corona hade inträffat 2030. Något säger mig att vi ser något liknande med människors idrottande!

Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

Ett scenario för världen och ett annat för idrotten

Den senaste veckan har jag haft anledning att fundera på vad som brukar kallas scenarioplanering. Det är, som säkert bekant, ett strukturerat sätt att förbereda för ett antal möjliga, och inte helt osannolika, vägar på vilka framtiden kan te sig. Jag inspirerades dels av en film om Stephen Hawking (Netflix), dels av funderingar om vart covid-19 härnäst tar vägen. Den första var klart mera intressant och jag var raskt tvungen att också införskaffa hans bok om de korta svaren till de stora frågorna.

Hawking har en ganska enkel teori om jordens och mänsklighetens framtid. Vi kommer att gå under. Det är bara en fråga om när (och ja, det är ett bra tag kvar är tipset). Till detta finns det två möjliga motmedel. Ja, egentligen bara ett eftersom det andra snarare är ett sätt att rädda oss utan att för den skull klara jorden. Och det är klart, att det kanske vi inte behöver. Enligt Hawking vore att säga nej till att utforska och försöka befolka andra delar av universum ungefär som om människorna 1492 hade sagt nej till Columbus resa västerut. Med ett sånt beslut hade vi onekligen varit ganska begränsade idag.

Alternativ två, och enligt Hawking det enda som kan rädda både oss och jorden är att släppa loss artificiell intelligens och hoppas på att den hittar lösningar som vi inte är kapabla att skapa. Detta är förstås en riskfylld metod eftersom ett av svaren som kan komma skulle kunna vara att mänskligheten måste bort. Lurigt läge kanske det går att säga.

Frågan är ju nu om Stephen Hawking har någon hjälp att ge när vi inom idrotten ska scenarioplanera i en Coronaoviss tid? Detta har vi ju sysslat med sedan i mars och jag vet inte om det blir något enklare. Med Hawkings scenario i åtanke finns det skäl att helt lägga ned eftersom det troligtvis ändå är kört.

Precis just där gömmer sig dock det briljanta i Hawkings sätt att ta sig an ett troligt scenario. Han ger inte upp utan vänder varje sten och utforskar varje alternativ som skulle kunna ge oss chansen att klara oss vidare. Att ett av dessa just nu handlar om en resa till närmaste stjärna, ungefär 70 000 år bort, det är en världslig sak.

Med det går jag stärkt in i idrottens scenarioplanering. Säg att det kommer en andra och kanske en tredje våg av covid-19 Om inte i Sverige så internationellt. Lägg till att forskningen kring vaccin misslyckas och vi sitter fast i detta för lång tid framåt. Ett alternativ är förstås självömkan, nedbrytning, lågkonjunktur och självkompostering. Ett annat är att hitta de lösningar som gör att idrott går att pyssla med ändå. Även om det inte ser ut exakt som idag. Nog borde det väl kunna ligga något mindre än 70 000 år bort?