Kategori: Idrottens roll i samhället

Breaking through

Sedona Prince, soon the be ready for the WNBA draft.

If you think you are too small to make a difference, try sleeping with a mosquito.

This quote allegedly originates from the 14th Dalai Lama. And everyone that has experienced the sound of a mosquito in the bedroom understands the meaning. Trying to find the origin of this quote, it seems however unclear when it was actually first used. Having just read some research about how sports has the potential to influence community building and social connection, I think now would have been a good time to say it, had the quote not already existed.

A couple of things lately have drawn my attention. Well, many people’s attention actually. It is probably wrong to resemble Gary Lineker with a mosquito, given his almost 9 million followers on Twitter. However, when he posted his take on the Home Secretary’s speech about how the Government’s new Immigration Bill aims to stop the boats with refugees coming across the Channel, he reached far outside those interested in football and the Match of the Day on BBC. In fact, he managed to get a lot of people interested in the charter of the BBC and it’s ”impartiality” requirement. Is that possible to balance with free speech and millions of people in a social media following?

After a few days of suspension Lineker was back on the air, perhaps thanks to the backing of many other high profile media people. So it would seem that using your voice to stand up for your values is allowed, even if you are a high profile TV presenter.

My second example of social media impact, to the extent of a mosquito in the bedroom, is Sedona Prince. As a high profile college senior on the University of Oregon basketball team she managed to go viral with a tiktok video showing the inequality of the men’s and women’s locker room gyms at the NCAA March Madness. As you might guess the video did not highlight how great the women’s gym was compared to the men’s. The interesting thing is that with 190 million likes to her account Sedona Prince by far bypasses her male equivalent in college basketball. On court he is a very sought after first draft for the NBA the following year. In social media however, it seems like the stories he has to tell have a smaller spread. And I think it is fair to believe that the NCAA from now on will equip the women’s gym in a slightly different way.

In summary, it would seem like when sports profiles choose to raise their voice on issues relating to how we all in society view people, and on questions of inequality, then things happen. And they break through to people far outside the sports bubble. And there is the chance for sport, and athletes, to really affect social connection and community building. The individuals have already gone there. What remains to be seen is if the large organisations of sport will follow.

En torsdag i januari

Blågult i Scandinavium

En helt vanlig torsdag i januari kan vara mörk, regnig och utan större glädjeämnen där man känner sig så där trött och grå som bara vi här uppe i Norden kan göra, efter att inte ha sett solen på flera månvarv. Precis så var den här dagen i Göteborg också. Men, inne i Scandinavium, och i anslutning till, var det som om ett helt annat tillstånd hade spridit sig. Det var fest och det var kul. Och det var blågult!

Sveriges herrar inledde VM på hemmaplan och Henrik Jonsson, som var en av de som gjorde sitt bästa för att höja temperaturen, menade att handbollen nu befann sig i sin huvudstad. Läktarna var fullbesatta, barnen glada och de vuxna förväntansfulla. Hotellen och restaurangerna i Göteborg levererade på högvarv. Många var glada!

Vi som gillar elitidrott vill gärna tro att det är bra för Sverige med evenemang och idrottsliga framgångar. Och detta, visar det sig nu ännu en gång, är inte helt ogrundat. I Storbritannien släpptes just en rapport som tittat på den ekonomiska och sociala nyttan med idrottsevenemang. Enligt rapporten tycker 70% av britterna att de blir gladare av att se och/eller gå på idrottsevenemang. Fyra av fem menar också att de är stolta över att Storbritannien är värd för stora mästerskap. Rent ekonomiskt levererade 12 evenemang i 25 städer sex pund tillbaka i värde på varje satsat pund, bland annat i form av 1600 jobb under 2022.

På idrottsarenan vann britter 315 medaljer i de evenemang som ägde rum på hemmaplan. En av de mest uppmärksammade var ”The Lionesses” som tog hem guldet i fotbolls-EM. En bidragande orsak till de många medaljerna var förstås att ett av mästerskapen var the Commonwealth Games, som är nästan lika stort som ett OS.

Så vad gömmer sig bakom denna framgångssaga? Ja, till exempel en väldigt medveten kalkyl med tillhörande strategi. Stora evenemang bringar intäkter till landet. Alltså satsar man pengar för att ”vinna hem” mästerskap. Idrottsliga framgångar gör tävlingarna roligare för hemmapubliken. Alltså satsar man resurser för att stödja idrottslig utveckling. Glada invånare tycker att landet är bättre att leva i. Alltså sluter man cirkeln och satsar skattebetalarnas pengar. Så enkelt kan det faktiskt vara.

Mamma Mia, what a party!

Mamma Mia!

I was lucky enough to get invited to a Christmas party yesterday. To be honest, it was a Christmas lunch but as the afternoon went on and the festivities evolved I think the word ”party” more adequately sums up the general feeling. Hosting, was the Swedish Chamber of Commerce in the UK, very professionally mastered by chairman Jan Olsson and CEO Peter Sandberg. Most of the work, however, done by the incredibly talented group of young men and women on scholarships with the Chamber. The reason I was there was that the project #elitesports2030 took part in the conference, #outerthinking, the day before. Having written about the conference, and the role of sports, already I am not going to go into that again. Instead I am focusing on the partying.

The role of the Chamber is to promote Swedish-UK relations in order to increase and help business. This could also be put in the reverse order. No matter how it is phrased, this is a long standing relationship. Sweden seems to have a good reputation, one linked to quality, nature and, overall what is perceived as sound values, in the UK. After a very nice lunch, filled with Swedish and British anecdotes, including a Swedish Lucia performance, the grand finale consists of a true Swedish success story. When the cast from Mamma Mia, the Party, enters the ballroom, they embody all the values that every politician and business person would like to be able to communicate, through being perceived as ”Swedish”. What Abba has done for the perception of Sweden abroad cannot be overestimated.

As I am travelling home the following day I am thinking that this is the role that sport has the opportunity to step into. Particularly as I remember the words of my next-door neighbour at the lunch, saying that the Sweden connection for our global companies is not all positive nowadays. The Sweden brand has been hurt by the changes of the political landscape, the increase in shootings and the overall perception of where the country is going. I think it is simply time for sport to step forward. After all,

When Sweden wins, we all win.

Advancing from division 6

Returning home after two days on the road. All the way to the west coast of Sweden. Chalmers Technological University hosted two days, fully loaded with Sports Tech. At the same time, the school celebrated the first 10 years in the field. From the early steps taken, Sports Tech is now an established part of what this distinguished university does. And they do it well.

At the same time, when reflecting, I cannot help thinking that what I have experienced over these two days is very similar to the status of a large part of Swedish sport. People give of their time and go out of their way to help and support. In fact, when asked for key factors supporting their career many athletes say that it is the people along the way, in very few ways acting in a professional capacity, that have meant the most for their development as an athlete. The researchers that I meet at Chalmers are just like those people. They have a ”proper job” on the side. Often doing research that is important to the car industry or the shipping. Or some other major industry. But whenever they get a chance, they turn to sport. Maybe because that is where they would rather be. And we, in sport, owe them greatly for it.

In my presentation about #elitesports2030 at the conference, I spoke about strong institutes where research and sport meet. Such as the English Institute of sport, or the Australian equivalent. The funding that is put into these establishments makes our efforts look as if we are playing in the 6th division. And then we try to compete in the Champions league. However, I also said in my presentation, that president Obama said, that we are punching above our weight. One of the reasons for that is that we do like the stretched out, helping hand. And we like to extend it.

Now is the time to use those helping hands to increase the funding. The funding that is put into sports, elite sports and the research that helps develop it. Sport has the power to change the world, Nelson Mandela said. I think there has never been a better time, or a bigger need, for that!

The simple secret of Swedish sporting success

Moon- and floodlit padel by lake Storgösken in Hofors.

I sometimes use a quote from President Obama saying that the Nordic countries punch above their weight. He said that referring to many areas were our countries outperform what can be expected based on size and population. When I borrow the quote I am, of course, talking about sports.

Becoming among the best in the world at something is usually linked with having the chance to do that something more than anybody else. But not too much as that is often linked to burn out, over use injuries and drop out due to boredom. Those that manage to reach their true potential seem to have mastered to keep the fun and playful approach while at the same time, doing almost nothing else. This equation is likely to be true in music, business, academia and, perhaps above all, in sports.

I come to think about this again when visiting my home grounds in Hofors, Sweden. Next to the golf course, where I spent most of my awake summer hours as a youngster, now lie two padel courts. Having played a bit in Stockholm where finding court time can be quite a challenge, this is a different world. The kids and I can turn up and play just about any time of the day, and we are on our own.

When I go to pick up a lost ball outside the court I realise what playing sports is supposed to be about.

Come on, let’s play while he gets that other ball.

There is no stopping play…

The kids would not even wait the few seconds it took me to collect the ball. They were way to eager to play. And if the lights had not gone out at 23.10 I reckon we would have been playing all night. Nobody stopped and looked at their phone while we were playing. Let alone did anybody think about the latest postings on social media. We were too occupied by playing.

Today very few children grow up with these kind of opportunities in their immediate surroundings. I am not saying that Sweden’s next padel superstar will come from Hofors. But, I am convinced that with these kind of facilities available, there is a possibility that this could happen. There is, however, one catch. Had the sport been football the pitch would have probably been built and paid for by the local council. With it being padel the courts are privately developed and there is therefore an hourly cost to playing. And unless there is a way around that for my aspiring super athlete in the making, there goes my dream of a Hoforsian world class padel player!

Är det läge eller ej att prata om elitidrott?

Sveriges paralympier hälsas välkomna hem

Nio svenska paralympier kommer idag hem med sju paralympiska medaljer. Det är ett helt enastående resultat och en effekt av individers målmedvetenhet, närståendes generositet, stödapparatens professionalitet och ett helt samhälles samlade insatser. Likaså är det ett kvitto på att humlan faktiskt kan flyga. För ställt i relation till många andra länders satsningar är det osannolikt att Sverige ska prestera på denna nivå. Matematiskt lika svårgreppat som att humlan kan lyfta.

För bara någon vecka sedan var det snudd på lika otroligt att en svensk trupp i OS återvände med 18 medaljer.

Mitt emellan dessa händelser har världen blivit en annan. Idrottare som representerade sitt land i kamp om den ädlaste medaljen strider nu i helt andra sammanhang. För de ukrainska paralympier som vann 29 medaljer i Peking, och därmed placerade sitt land på andra plats i medaljligan, vågar jag inte tänka på hur hemkomsten ska bli. Om den ens är aktuell.

I vårt lilla land i nord har jag uppdraget att genom Projekt #elitidrott2030 driva frågan om större resurser som stöd till elitidrotten. Frågan är om det är det sämsta uppdrag någon kan ha i dagsläget?

Ställd bredvid världens katastrofer, krig och allmänt elände är elitidrotten förstås en helt världslig sak. Om valet står mellan att skicka hjälp till Ukraina och pengar till elitidrott vet jag vad jag skulle välja. Men om vi för ett ögonblick tillåter oss att undvika polarisering, finns det något som just den svenska elitidrotten kan visa för världen en tid som denna?

Svensk idrottsrörelse vilar på en gemensam värdegrund bestående av glädje och gemenskap, demokrati och delaktighet, allas rätt att vara med samt rent spel. Hela idén är att denna värdegrund ska genomsyra verksamheten från den lilla byföreningen till det yppersta landslaget. När president Obama för något år sedan konstaterade att de nordiska länderna presterar över förväntan, punch above their weight, hade han kunnat använda idrotten som ett exempel utöver ländernas bidrag i den internationella kampen mot terrorism, sjukdomar, klimatförändringar och migration. Att visa på ett exempel där konkurrenskraft, excellens och enastående prestationer baseras på schyssta principer – ja, nog verkar behov finnas av sådant i den värld där vi numera befinner oss. Kanske är det till och med värt litet större resurser till elitidrotten?

Att välja själv eller att styras och ställas

Lite väl röd-vit-blå färger i det svensk-norska planet hem från Peking

Den olympiska elden har slocknat för den här gången. Peking med omnejd bjöd på spel som var kalla, konstiga (och då tänker jag främst på vad som orsakades av covid) och på flera håll idrottsligt rent fantastiska. Glädje och sorg blandas när idrottsutövare, och hela deras uppväxt, samt det utvecklingssystem dom befunnit sig i, ska prövas mot varandra. Inte längre är det den tydliga skillnaden mellan öst och väst som ska värderas. Nej, dagens elitidrottsprogram är mycket mera sofistikerade och lånar av varandra i jakt på perfektion. Samtidigt är det ingen tvekan om att när en 15-åring testar positivt för doping och hennes närmaste stöttepelare av president Bach pekas ut som iskalla och okänsliga, då är det tack och lov fortfarande väldigt olika ting som värderas i olika miljöer och kulturer. 

Just den där frågan om hur ”man” får någon annan att göra det som krävs eller helt enkelt ska göras är en debatt som ständigt tycks föras på flera håll. Inte minst i skolan förstås, där motsättningen tycks stå mellan lust och glädje för görandet, och disciplin och ordning där det som ska läras helt enkelt blir ett resultat av att individen i frånvaro av andra möjliga val gör det den ska. 

Uppfattningen om vilket av dessa två vägval som är det bästa tycks variera med både politisk åskådning och sammanhang. Ibland är det förbud mot mobiler som ska rädda skolan. Andra gånger är det frivillighet, och att vara relevant, och därmed det självklara valet på en fri marknad, som är det enda rätta.

Jag reflekterar över detta i den så kallade ”closed loop” som råder i närheten av aktiva och ledare i samband med OS. Som vid andra, tidigare tillfällen, är det partners till den Internationella Olympiska Kommittén som fått exklusivitet för sin produkt på området. En av dessa är kortföretaget Visa, och därmed finns bara ett fungerande betalmedel om man till exempel ska ta en taxi. Om detta hör jag inget annat än svärande och jag är övertygad om att det är ett riktigt dumt vägval som knappast skapar lust och glädje hos någon av oss att vid hemkomst fortsätta använda detta bolag mer än absolut nödvändigt. 

Kanske är detta också skillnaden mellan svensk-norsk idrott samt några av de motståndare våra aktiva möter. Jag vill tro att de blågula gör det de gör av egen fri vilja, och i bästa fall av lust och glädje. Samtidigt ser jag också idrottare som, likt vår reaktion inför ett påkallat Visakort, ser ut som att de hellre skulle ha valt något annat. Så länge vi kan stå för det förstnämnda är min känsla att vi vinner, oavsett hur det går i spåren, i backarna, på rinken, i ovalen och på skjutvallen. Och nog finns där ett antal exempel på att detta kanske också är det bästa sättet att nå de där medaljerna.

Sustaining sports

Through breakfast with a friend, where we are discussing the ins and outs of children’s and youth’s sports, I end up in very familiar territory. It is where most of us think that the way ”things” are done in the current ”system” of sports just ain’t right.

Most countries have ended up in a situation where we have physicians and medical doctors talking about how injuries that used to occur in the professional game, through years of overuse, are frequently seen among 15-year olds. We see numerous athletes fighting issues with mental health and, even more frightening, we have large groups within the population that either have not ever come in contact with sport, or have lost interest in it completely, somewhere along the road.

The question, how on earth did we get to this, might be simple but I have a feeling the answers are a bit more complicated. Unfortunately, I think high performance sport has a role in it. Or perhaps this should read: sport with incentives that relate to performance?

My head goes spinning as I come across an article in the magazine Times, about the Overtime Elite league. Here athletes are paid six figure (in USD) salaries to play basketball. Even I know that there are opportunities to play and earn money in sports. What I didn’t know is that you can do that, in basketball, instead of going to college, at the age of 16 to 19. The league suggests that this is an alternative route to get to the NBA and that the youngsters are also given support to study besides their basketball. Something in me starts to doubt that the latter will be particularly emphasised. The cynical in me instead sees similarities with how the young (boys), often with a deprived background, have been lured into various things before, and this is just yet another example.

However, the more I dig myself down in my own thoughts I realise that many of the young, and slightly older, athletes that are to compete in China in the Olympic and Paralympic games shortly have a very similar situation. Thanks to their excellence in sport they have been put on a scholarship, from an organisation that coordinates a national campaign for Olympic and Paralympic medals. Worst case they have been encouraged to scrap their education as that takes time away from training. And believe me, they have worked hard and focused on developing as an athlete. Some of them will come back with a medal, but very few will do so having secured a financially reasonable standard for themselves for the foreseeable future. Even less so have they earned themselves any points towards a healthy pension when, one day, it is time to retire. And, judging by what those physicians are saying, that day could come earlier than planned as by now, many of them will have been focused on one sport only for quite some time.

So, as a breath of fresh air comes this article about how Norway’s focus on participation, described as radically different, have helped lift the country to the top of the world in a number of sports. And these sports are not just winter sports with skiis closely tied to the feet. Interestingly, articles like this regularly come out ahead of, during or after the winter Olympics as Norway beats the rest of the world. Of course the sport for all philosophy is not the only explanation. Hard and focused work has a place in there to.

When I now consider how to put a new, fresh injection into Swedish international high performance sport I understand that it needs to be done in a way that is sustainable and long term viable – for the athletes. And I think that we can find some strong partners in this quest for excellence!

En lektion om skillnaden mellan person och prestation

Foto av Rodolpho Zanardo pu00e5 Pexels.com

Så kom då vad som ser ut att vara det sista steget i fallet Novak Djokovic vs Australien. Tennisens världsetta, som i Australian Open hade chansen att bli den första i historien att vinna 21 Grand Slams. Den första manliga spelaren. Serena Williams tronar på 23 så till henne har den gode Novak en bit kvar. Och i Australien kommer han inte att närma sig. Novak Djokovic är nämligen på väg hem igen efter att en federal domstol slutligen nekat honom visum. Utan ordentlig insyn i alla turer som varit i detta fall är det naturligtvis omöjligt att göra en vettig bedömning av vad som var rätt eller fel. Trots det kostar jag på mig att höja Australiens premiärminister till skyarna för att han enkelt konstaterar att:

Regler är regler. Det finns inga undantag.

Scott Morrison, premiärminister i Australien

I en annan del av världen är det enkelt att konstatera att det är denna insikt som saknas då problem uppstår. Jag tänker till exempel på den gode premiärministerkollegan som Morrison har i Storbritannien. Här tycks Boris Johnson befinna sig i konstant blåsväder, nu senast då det uppdagats att det inte bara förekommit en fest på Downing Street no 10 under ”lockdown”. Nej, här passade man tydligen också på att festa loss dagen före Prins Philips begravning och även om PM själv inte var närvarande på festerna är det förstås ganska svårt att förklara hur dessa kunde förekomma i en tid då direktiven till befolkningen var att inte socialisera med personer utanför det egna hushållet.

För att återgå till Australien och Djokovics äventyr i förvar hos inresemyndigheterna är det intressant att ändå spekulera i var det gick snett. Enligt Craig Tiley, chef för Australiens tennisförbund, Tennis Australia, har ärendet kantats av motstridiga uppgifter. Tidigt var det uppgjort att genomförandet av Australian Open byggde på att turneringen kunde ge medicinska dispenser till spelare för deltagande. Något som alltså gjorts till Novak Djokovic. Och det är kanske enkelt att förstå att turneringsarrangören är ganska intresserad av att inkludera en niofaldig mästare i startfältet. Men, om nu denne är ovaccinerad mot covid 19, det fortfarande pågår en pandemi i världen, och Australien har några av de striktaste reglerna som finns – hur gör man då?

Kanske är det här som lektionen om att skilja på person och prestation gör sig som allra bäst. Inte minst inom idrotten är historien full av exempel där detta inte gjorts särskilt bra. Den som i kraft av sin prestation, av andra, anses stå över såväl regler som ”vanligt hyfs” utvecklar snart också en sådan syn på sig själv. Risken är stor att inte någon tjänar på detta. Varken omvärlden eller individen själv. En dag, i alla fall i idrotten, tar nämligen prestationen slut. Eller upphör i alla fall att av andra firas som ”God’s greatest gift to mankind”. Och om då personen bakom prestationen inte fått chansen till utveckling, växande och lärande, vad finns då kvar?

När Djokovic nu reser hem från Australien är det förmodligen inte han som ska ses som den skyldige i något avseende. Mer än att han valt att inte vaccinera sig och därmed får finna sig i att ta konsekvenserna av det. Nej, istället är det premiärministern i Australien som läxat upp en hel idrottsvärld. Och hela den övriga globala tillvaro som så ofta lurar oss att tro att vissa ska behandlas annorlunda än andra. Det är helt enkelt bara att tacka och ta emot!

Is it a new dawn?

It’s a new dawn
It’s a new day
It’s a new life for me, ooh
And I’m feeling good…

Perhaps the words of Nina Simone in Feeling Good is a way to start the new year? In some respects, 2022 marks a fresh start for me as I am embarking on a new challenge. From now on I will focus on managing the project of #elitesports2030. This is a new sports-overarching elite sports programme designed to turn around a negative trend for Swedish high performance sport. It is a joint initiative from the Swedish Sports Confederation, The Swedish National Olympic Committee, the Swedish Parasport Federation and the Swedish National Paralympic Committee.

Of course this project is not a million miles away from the directing of the high performance programme that I have done to date. The difference though is that this new assignment focuses more on what we (currently) have not got, rather than on making use of what we have. Money that is. Financials. Resources.

Without spoiling, some new research from the SPLISS-consortium will be published in January. The researchers behind the study that identified the nine pillars leading to olympic medal success have reinvestigated the first pillar, finances, and reviewed the participating countries in the study ahead of Tokyo 2020 (which in the end became 2021). Sweden was not part of the original study in 2008 but we are included in the review. And it comes timely. The data shows that Sweden places dead last of the 14 countries in the study. Behind Finland and Flanders, which is not even a country but a part of Belgium that, because of the political structure of the Belgian state, has it’s own sports policy. If your job is to support Swedish elite sports, that is not great.

Looking out in the world it is not like other countries are standing still. I have previously written about the UK where the government is continuing it’s strong support to UK Sport, and just before Christmas, news came from New Zealand about substantial investments in high performance sports. 810 million Swedish kronor (90 million USD) is forwarded by the government to High Performance Sport New Zealand (HPSNZ) and it is easy to be jealous.

However, there is no reason to start a new year in jealousy. Control the controllable is usually good advice and hence, work is just about to start!