Elitidrottsutveckling, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället

The skateboard city

Häromdagen landade ett nyhetsklipp i min inbox. Det berättas om hur Malmö blivit skejtarnas favoritstad. Det är forskaren Karin Book som tillsammans med Malmö Stads skatesamordnare (bara en sån sak…) analyserat hur Malmö ur ett varumärkesperspektiv växt fram som en skatestad. Jag måste säga att jag blir rätt imponerad ju mera jag läser. Inte bara för att skateboarding snart ska bli OS-idrott utan för att det verkar som om Malmö verkligen tänkt till. Det är nog inte osannolikt att en god tillgång till skate-möjligheter kan få flera i målgruppen att undvika att pyssla med andra betydligt mera skadliga aktiviteter.

Hur en stad eller ett samhälle förknippas med en idrott och tillsammans med denna utvecklar ett spännande varumärke kanske flera svenska kommuner skulle fundera på. Runt om i världen finns några exempel. Min personliga favorit är så klart ”the Home of Golf”, St Andrews i Skottland. Här ligger golfbanan, eller -banorna, mitt i byn och utgör ryggraden i hela samhällets livskraft, möjligen tillsammans med universitetet. I Sverige tänker jag på platser som Båstad och tennis, Åre och alpint eller varför inte Falun och längdskidåkning.

De flesta av dessa platser med idrottskoppling tycks mer eller mindre historiska. Det Malmö gör är att skapa en modern tappning. Men kanske krävs det egentligen inte så mycket. Inför en föreläsning vid Mittuniversitetet läser jag åter en gång Rolf Carlsons rapport om det svenska tennisundret. Ni vet, där Växjö blev världens verkliga tenniscenter. Eller kanske det egentligen var Sverige. Det hände knappast för att vare sig Växjö eller Sverige, då, hade världens bästa anläggningar. Men för just de sex grabbar, som i november 1986, skulle ta plats inom topp 20 på världsrankingen i tennis var miljön helt enkelt synnerligen gynnsam. Närhet, tillgänglighet och tillräckligt bra. Det tror jag egentligen att många, både små och större samhällen skulle kunna klara. Jag gillar att Malmö Stad varit målmedvetna och hoppas de med detta drar med sig flera!

Coaching och ledarskap, En modern förening, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället, Tider som flytt

Från en kulle till en annan

Jag får en bild skickad till mig från en av mina barndomskamrater. Flera bilder faktiskt. Det är gott om snö, barn, backar och skidåkning. Min vän är uppväxt i backen. I Friluftsfrämjandets regi. Det ideella ledarskapet och den frivilliga insatsen har skolat honom från start. Vi messar fram och tillbaka om hur vårt tidiga livs skidåkarnäste är på väg att läggas i träda. De ideella krafterna har blivit för få och orkar inte längre med. Nya står inte bi, redo att ta vid. Kanske är det den lilla bruksortens öde vi summerar i slalombackens utveckling och avveckling.

De bilder min kompis skickar ger dock en vision av en helt annan framtid. Den är lika ideell, byggd av entusiastiska människor som gladeligen ger av sin tid. Det är ett sätt att leva, för sig själv och tillsammans med andra. Med en bild från Åreskutan en sen fredagskväll, på en hel grupp 10-12 åringar, med min kompis och hans partner, då är det enkelt att förstå att detta inte är en uppoffring. Det är en självklarhet. Och det är livet självt. Det är träningsläger.

Förstås är det inte alla barn som har möjligheten till en helg i Åre i februari. Men egentligen är det dom andra bilderna som säger mera om vad idrott egentligen är. Vi skojar om Hemlingby Hill. Min kompis bor vid foten av. En kulle i Gävles södra förorter. Utan hundratals frivilliga timmar vore den inget. Nu är den allt. Glädje, gemenskap, fysiskt aktivitet. Samt skidåkning. Och därifrån till en fredagskväll på Åreskutan är steget inte så långt. Det är snarare en självklarhet.

Elitidrottsutveckling, Idrottens roll i samhället

Några kronor till glädje och samhörighet

1990 var en kompis till mig på övervintrande skidresa till Chamonix. Det var sådant man gjorde på den tiden, efter avslutat gymnasium, några månaders hårt arbete och med en lust att uppleva världen. För egen del nöjde jag mig med att hämta upp då bussen från södern angjorde Norra Bantorget. Det både jag och min kompis minns som det käraste minnet från den här tiden är dock inte varken ski-bum perioden eller hemresan en tidig vårmorgon från huvudstaden och norrut. Nej, det vi oftare pratar om är ett vykort jag skickade, möjligen poste restante Chamonix, efter att Sveriges handbollsherrar slagit Sovjetunionen i en smått otrolig finalmatch. Superlativen fyllde det där vykortet och jag minns en nationell uppslutning runt ”Bengans grabbar” som smått magisk.

I helgen som just gick fick vi uppleva något som ändå liknade 90-talsvibbar. Statsminister Löfven gratulerade trots att sista matchen slutade i förlust. Och visst var landslaget värda detta. På söndagsmorgonen diskuterar jag den där frågan om värdet av svenska, internationella idrottsframgångar med mina frukostkompisar. Folket behöver sina hjältar säger den ene. Tänk vilken publik Vinterstudion drar säger den andre. I tidningen senare läser jag om hur vår skridskostjärna, Nils van der Poel, hoppas på att hans framgångar ska inspirera flera att åka skridskor. Jag är rädd för att han hoppas förgäves. Ja, med tanke på att skridskosporten börjar på väldigt små tal kanske det blir en ökning. Men, det mesta av den forskning som finns tyder på att det inte blir någon större skillnad.

Så, om handbolls-, skridsko-, skidskytte- och längdskidframgångar inte leder till en dramatisk förändring av folkhälsan, är det ändå värt att lägga pengar på dem? Jag vill förstås tro det. Och det finns faktiskt forskning som styrker att internationella idrottsframgångar för oss människor i samma land samman. Vi blir något mindre ensamma och vi uppskattar att få leva här en aning mera. Även omvärlden tycks bry sig. Det var inte så längesedan som Obama uttryckte sin beundran över bland annat Sverige för att vi ”punch above our weight”. Presterar över vår förmåga.

Att kontinuerligt göra detta i elitidrottens värld är dock en kostsam historia. I ett program för #elitidrott2030 räknar jag och några till med att det betingar ungefär en halv miljard. Om året. Då är det ändå inga stora pengar i jämförelse med andra, större idrottsnationer. Men det ska kunna bromsa vad som trots ett antal lysande undantag faktiskt är en trend som pekar i fel riktning. Och om alla de företag, med Sverige som bas, som även de presterar över sin förmåga, kunde tänka sig att gå samman, under missionen ett roligare, starkare och bättre Sverige – med hjälp av idrott – ja, då tror i alla fall jag att vi skulle ha en bra chans!

Coaching och ledarskap, Digital innovation, Elitidrottsutveckling, En modern förening, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället

Sånt vi behöver höra men inte vill veta av

Ett av mina barn har många gånger pratat om den så kallade åsiktskorridoren. Ni vet den där ytan som alltför ofta, åtminstone av den som kommenterar den, upplevs som alltför smal. Mellan väggarna ryms det som i olika sammanhang är accepterat att säga och i värsta fall också tycka. I Sverige förfäras vi över mer eller mindre totalitära regimer som begränsar den för oss självklara yttrandefriheten, men är vi säkra på att vi i vår närhet orkar med att höra vad människor verkligen tycker?

Idag, söndag den 13 december 2020, levererade krönikören Johan Esk på den stora morgontidningen en riktig slägga rakt in i idrottsrörelsens grundfundament. Enligt Johan är 2020 året då idrottsrörelsens idé om en samlad idrott sköts i sank. Orsaken är covid-19 och sättet elit- respektive bredd-, barn- och ungdomsidrott behandlades. Rätt eller fel är det fundamentalt att Esk har möjligheten att säga vad han tycker och att vi som har chansen att påverka framtiden (i detta fall för idrottsrörelsen) har både orken och självförtroendet att analysera det han uttrycker.

Det senare är i många organisationer långt ifrån självklart. Det krävs inte en totalitär stat för att tycka att oliktänkande är besvärligt. Tvärtom har forskare länge visat att så kallat ”group think” utgör ett allvarligt hot mot utveckling och nya idéer. Begreppet handlar om att människor som verkar ihop tenderar att bli alltmer lika och därmed tänka på liknande sätt. De utanför gruppen, med andra synpunkter, ses som fiender eller som havandes ”fel”.

För något år sedan gick jag en utbildning vid universitetet i Oxford. Denna handlade om scenarioplanering. När jag nyligen av en händelse läste igenom mina anteckningar därifrån fastnade min uppmärksamhet på en notering från projektarbetet vi gjorde som del av utbildningen. Jag läser:

IBM News @10: As a result of the latest H50N12 virus spread a new health screening rule was passed today by the IBM board. The new rule will come into effect immediately as the new machines have already been installed by our city gates. Finally, on the outside the riots over affordable energy continue.

Obekvämt, hade detta varit att höra för många för några år sedan. Idag tycks inget av det särskilt osannolikt längre även om IBM i alla fall ännu så länge inte byggt egna städer. Att orka ta emot inte bara det vi vill veta utan också det vi behöver höra lär nog vara en egenskap vi har nytta av i framtiden. Och hur var det nu? Jo, det gör ont när knoppar brister.

Digital innovation, Idrottens roll i samhället, Kommunikation

En dröm om paradiset, eller en fullt möjlig framtid?

Jag erkänner. Redan före frukost idag hade jag förlorat mig i LinkedIn. Det händer (som tur är) inte varje dag men det som fångade mitt intresse den här gången var särskilt intressant. Kom och jobba på distans, från Hawaii. Programmet Movers and Shakas siktar på att locka såväl före detta öbor som nytillkommande att sätta sina bopålar på någon av paradisöarna i Stilla Havet. För många av oss låter detta som en dröm, förmodligen för bra för att vara sann.

Ganska snabbt seglar tanken iväg, även om det inte tar så lång tid att förstå att steget skulle vara ganska svårt. I alla fall för mig och just nu. Självklart är upplägget ett resultat av den omdaning av arbetslivet som pågår, och som eskalerat med en viss pandemi. Hawaii eller ej, är det troligt att var vi arbetar aldrig har varit så ointressant i relation till vad vi gör, eller ännu mera, vad vi åstadkommer. För företag och organisationer borde det betyda att den potentiella medarbetarskaran blivit väsentligt större. Om vi alla mer eller mindre kan jobba var som helst, vad begränsar då, eller bestämmer, vem som anställs?

En liknande fråga kan förstås komma att ställas när det gäller vem som ska få bo var. Vem tillför något eller adderar värde? Det tycks ju vara en alltmera populär fråga att ställa vid länders gränser. På Hawaii gör man det dock något snyggare. Ställ upp på våra värderingar, hjälp oss vara det vi vill vara – då är du välkommen hit! Man kallar det ”the pledge to our Keiki”. Något säger mig att Hawaii kommer att lyckas ganska bra…

Coaching och ledarskap, Elitidrottsutveckling, Idrottens roll i samhället

Har moralen en ljusare morgondag?

De flesta verkar nu vara överens om att det är avgjort. Likaså tycks i alla fall majoriteten med på att en segrare korats på det sätt som reglerna föreskriver. I kölvattnet följde allehanda nidbilder på den nu sittande presidentens väg ut. När de så smått ebbat ut övergick mitt flöde till att istället explodera med inlägg om den inkommande vicepresidenten. Ja, nog verkade det som om hon fick mera utrymme än den blivande commander in chief. Välförtjänt förmodligen också. Jag talar förstås om det amerikanska presidentvalet, likt väldigt många andra denna helg.

Smått ironiskt är det att den exposé av en så kallad värdegrunds totala kollaps, ja på annat sätt går inte att beskriva eftermälet av den 3 november i USA, infaller samma helg som jag står inför 200+ deltagare och pratar om Sveriges nya nationella antidopingorganisation. Grunden för detta är nämligen att idrottare, idrottsledare och till och med statsföreträdare genom åren haft ganska svårt att hålla sig till idrottens värdegrund. Ja, eller egentligen till idrottens regelverk vilket är en benämning de flesta skulle uppfatta tydligare än det något flummiga begreppet värdegrund. Det är nämligen väldigt tydligt i reglerna att intag av förbjudna preparat är förbjudet.

Eftersom idrotten, och även vissa stater, visat sig inte gå att lita på (jo, det var så han sa, Ivar Lo Johansson – jag tvivlar på idrotten) har en alltmer omfattande kontrollapparat byggts upp. Nästa steg nu blir att hålla denna struktur utanför såväl idrott som stat, i tron att just oberoendet ska säkra att resultat verkligen är pålitliga och dessutom leder till påföljd.

Christer Pallin, som efter 39 år pensionerade sig från uppdraget som jurist på RF sa en gång att om etik hade funnits hade jurister inte behövts. Något säger mig att president Trump växt upp med en annan värdegrund än rent spel. Ungefär samma misstanke viskar också till mig att så länge det finns idrottare vars moral går att likna med vissa statsöverhuvudens – då finns det att göra för de rättsliga instanserna både i idrottens och samhällets domstolar.

En modern förening, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället

En ny tid

En av de fina höstdagarna som passerat tog jag mig en (av ganska många faktiskt) cykeltur. Just den här gången tog tvåhjulingen mig till bilverkstaden i Saltsjö Boo och jag kom därför en väg jag inte passerat på ett bra tag. Vid den gamla landsvägen ut mot Saltsjö Duvnäs har alltid legat en ganska anspråkslös, tråkig och oanvänd grusplan för fotboll. Men se, denna eftermiddag är allt förändrat. Istället för knäskrapande grus och outnyttjade ytor ligger nu sand. En masse. Och nät är spända på tvärsan över den gamla fotbollsplanen. Det har helt enkelt skapats tre beach volley planer. De är fullbelagda, alla tre.

På sätt och vis är dessa planer ett ypperligt exempel på vilken väg idrotten tagit, såväl före som under Corona. Eller, mera korrekt, hur människors idrottande förändrats. Fotbollen är onekligen Sveriges mest populära idrott men om den just i detta fall får symbolisera en tämligen traditionell, inordnad och organiserad verksamhet så har den som tagit dess plats mycket av vad Ungdomsbarometerm menar att dagens unga (och just i detta är vi många som rent beteendemässigt faller under den beskrivningen) söker i idrotten. Verksamheten ska utgå från mig, och vad jag tycker är roligt. Den ska låta mig välja när jag vill träna och hur jag vill träna. Och med vem förstås. Idrotten ska vara urban och därmed gå att genomföra på liten, lättillgänglig yta, uppfattas modern och den ska helst vara individuell, eller i alla fall helt möta mina behov. Dessutom får den gärna ha tydliga inslag av ”gamification”, det vill säga den får gärna innehålla tävling men på andra sätt än traditionella. Det vi också lärt oss under det senaste halvåret är att den gärna (ja, helst kanske snarare) också får utövas utomhus och till liten eller ingen kostnad. Beach volley planerna i Hästhagen kan leverera allt detta.

Så vad bjuder framtiden? Ja, en dag är det möjligt att det virus som har hållit världen i schack är ett minne blott. I alla fall har vi lärt oss leva med det och, med hjälp av vaccin, hantera det. Mitt tips dock är att de idrottsvanor vi nu ser inte kommer att återvända till hur det en gång var. Nej, det är en ny tid och den idrott som vill vara relevant framledes gör nog bäst i att hitta sina sätt att möta den efterfrågan som människor i alla åldrar uppvisar. Det påstods att digitaliseringsnivån i samhället snabbt nådde den nivå som utan Corona hade inträffat 2030. Något säger mig att vi ser något liknande med människors idrottande!

Coaching och ledarskap, Digital innovation, En modern förening, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället, Kommunikation

Börja med varför

På sistone har jag dykt ner ordentligt i vad Simon Sinek skriver och säger. Ganska många har stött på Sinek via den digitala föreläsarsidan Ted, där hans ”How great leaders inspire action” nått smått otroliga 51 miljoner visningar. Det som denna gång får mig att gå lite djupare är att jag åter ger mig i kast med hans bok, Start with why.

Simon Sineks huvudbudskap är att människor inte köper vad du gör utan varför du gör det. People don’t buy what you do. People buy why you do it. Att Sinek gillar Apple råder det ingen tvekan om och då boken kom ut, 2009, får väl också medges att Steve Jobs var i full färd med att rubba den gällande världsordningen. Enligt Sinek är just detta skillnaden mellan att vara ett företag som säljer elektronikprodukter och att vara någon som människor på allvar vill identifiera sig med. Den som delar Apples idè om att utmana status quo kommer att vara lojal med Jobs & Co:s försök till detta oavsett om produkten är en dator, telefon eller något annat. Produkten är bara ett sätt att realisera idèn.

Jag tänker på detta i relation till idrottsrörelsens idè: Vi bedriver idrott i föreningar för att ha roligt, må bra och utvecklas under hela livet.

Enligt Sinek är en idè som inspirerar inte skriven för verksamheten utan för de människor som verksamheten vill involvera. Studerandes idrottsrörelsens verksamhetsidé tror jag Simon Sinek hade föreslagit några alternativ, som till exempel:

Vi bedriver idrott där människor är engagerade, inspirerade och delaktiga för att må bra, utvecklas och ha roligt.

I Simon Sineks modell, the golden circle, är det ledarens roll att inspirera till idéer och innovation men uppgiften att lösa hur idèn ska realiseras, den ligger på andra. På så vis skapas ett engagemang där varje individs tankekraft kan tas tillvara. Sättet att lösa uppgiften på ligger ju öppet.

Kanske är det läge att smaka på vad som känns mest spännande?

Coaching och ledarskap, Idrottens roll i samhället, Kommunikation

Kanske, kanske inte

Den senaste tiden har jag haft anledning att fundera över vad som händer och om det som hänt är bra eller dåligt. Och kanske är det många som gjort det efter att ha lyssnat till det uppmärksammade Björn Natthiko Lindeblads sommarprat. Björn är en fantastisk berättare med en oerhörd historia. Han knyter sin berättelse till sägen om den kloke bonden som oavsett vad som inträffade, och utan hänsyn till hur människor i hans närhet kommenterade det som skett med ”vilken tur” eller ”sådan olycka”, konstaterade ”kanske, kanske inte”.

I mitt fall, och i filosofiska samtal jag ofta för med en god kamrat, handlar det bland annat om när människor väljer att sluta sitt jobb och gå vidare till annat. Många gånger är det en riktigt bra person som försvinner och känslan av att tappa en stark kraft kan förstås vara förlamande. Men är det verkligen så illa? Kanske, kanske inte skulle bonden förstås ha sagt.

Min kompis berättar om ett tillfälle då en riktigt duktig medarbetare hos honom slutat och börjat nytt jobb. Runt om fanns gott om människor som beklagade det inträffade och menade att det var synd att en så värdefull arbetskamrat valt att gå till annat uppdrag. Min vän, som kanske tänkte som bonden, valde dock att istället utgå från att oavsett var denne person finns, så är han en av oss. Med all sin erfarenhet, kunskap och med den bakgrund han har är han nyttig för det vi vill åstadkomma oavsett var han finns.

När jag, och vi i ”mitt gäng”, nu under hösten ska tacka två synnerligen duktiga och nyttiga personer som fortsättningsvis ska jobba för oss på annat håll och med lön från annan kassa är det en ganska skön tanke att bära. De lär fortsätta att verka för idrottens utveckling. Det står bara ett annat organisationsnamn på anställningsavtalet.

Jag tror att det är det som på nysvenska skulle kallas ”it’s all interrelated”. Allt hänger ihop. Och just det, den där toppspelaren i min kompis lag. Han är nu tillbaka där han hör hemma och gör ännu fler poäng än innan.

Elitidrottsutveckling, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället, Tider som flytt

Möte med det nya och det gamla

I dessa tider av hem- och/eller Sverigesemester har jag varit på besök både i det nya och det gamla idrottssverige. Ett par nätter på Kviberg Park Hotel, mitt i den alldeles enastående idrottspark som byggts upp på det gamla regementsområdet i utkanten av Göteborg. Utöver ett stort, fint hotell finns här längdskidåkning inomhus, fotbollsplaner ”en masse”, varav en fullstor i hall, beachvolleyboll inne och ute, idrottshallar, klättring, bordtennis, löparspår, hinderbana, gym både inne och ute samt säkert mycket mera som jag inte hann uppfatta. En idrottsmedicinsk klinik finns parkerad mitt i anläggningen och jag räknade till tre skolor på eller i anslutning till området. Även i dessa semestertider bubblar stället av liv.

Kviberg är i huvudsak utvecklat av privata pengar och över allt vilar en känd byggherres ande. Omfattande bostadsprojektering sker runt omkring och det är lätt att gissa sig till hur den ekonomiska ekvationen ser ut. Idrott och bostäder skapar en attraktiv miljö.

Bara några minuter bort får jag också syn på det gamla idrottssverige. Här ligger två asfaltstennisbanor som en gång i tiden förstås var nylagda. Nu är näten borta och färgen flagnad. Bredvid finns en gräsfotbollsplan som säkert var både fin och välanvänd förut. Nu har flera björkar växt sig upp till ribban i den ena målburen och tanken på en match här känns sedan länge förgången. Min gissning är att kommunen en gång anlagt båda dessa planer, tennis och fotboll, men att de nu gått samma öde till möte som så många andra allmänna ytor.

Jag får inte ihop detta. På Kviberg finns tillgång till idrott men långt ifrån alla kommer att ha de ekonomiska förutsättningar som ändå krävs för att ta sig ut i längdspåret. Utgångspunkten för anläggningen är kommersiell, men den bidrar samtidigt till både folkhälsa och rolig fritid för både vuxna och barn. Detta borde få kommunen att jubla över utvecklingen eftersom den säkerligen kapar kostnader för kommunen på annat håll.

Strax bredvid denna anläggning finns alltså idrottsytor som någon låter förfalla. Varför blir de inte viktiga brickor i spelet om var människor vill bo och vad människor kan ägna sig åt? Hur kommer det sig att kommun och bostadsbyggande inte bättre kan slå sig ihop och tillsammans skapa förutsättningar både för nya områden och anläggningar och för att de som redan finns ska leva vidare?

Länge har Dan Persson i Idrottens Affärer pratat om att vi behöver få in nytt kapital i idrotten. Något säger mig att han har rätt. Och kanske att kommunerna också behöver få in ny idrott i kapitalet?