Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället

Kompetens och karaktär

Jag fastnar för ett inlägg på LinkedIn idag, från min gode vän Dr Paul Schempp. Han skriver ofta om ett kärt och omdiskuterat ämne – ledarskap. Ja, för att vara ärlig är det just det han skriver om när han skriver. Han har nämligen lagt större delen av sitt liv på att forska om ledarskap, främst i idrottens värld. Paul har under lång tid ansvarat för en enhet, Sports Instruction Research lab, på Universitetet i Athens, Georgia och hans arbete omfattar områden som världsledande coaching, mentorskap, expertis och en hel del annat. På senare tid har Paul överlämnat labansvaret till sin mångårige kollega, Dr Brian McCullick.

Det som får mig att läsa Pauls inlägg lite extra noggrant idag är att det kommer väldigt lägligt i dessa tider. En sak som jag länge funderat på, som tycks vara en egenskap som blir allt tydligare ju mera kompetens inom sitt ämnesområde personen har, är att när personen ifråga inte vet – då säger han eller hon det. Inga gissningar, inga spekulationer utan rätt och slätt:

– Jag vet inte.

Ibland kan det också följas av ett utlägg om vad forskningen faktiskt har visat och att det möjligen skulle gå att svara på den där frågan du ställer men det skulle kräva x och y. Dessutom skulle det ta tid och vara kostsamt.

Redan Sokrates menade med glasklar insikt att ju mera jag lärt, desto mera förstår jag att jag inte vet. I Pauls LinkedIn post kallas detta för personlig integritet och är den viktigaste egenskapen hos en bra ledare.

Att inte veta är dock inte detsamma som att inte fatta beslut. Ibland måste en ledare göra det ändå. Men att fatta beslut i något som inte säkert går att säga är en helt annan sak än att göra det när fakta ligger på bordet. Det kräver en helt annan lyhördhet och beredskap för att backa och ändra på vad som tidigare bestämts. Också det stavas personlig integritet och kan vara bra att komma ihåg under rådande världsläge. Andra skulle säga att det sammanfattar själva essensen av kompetens och karaktär. De är olika sidor av samma mynt. Fram- och baksida av den gode ledaren.

Kategorier
Coaching och ledarskap En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället

Livet före och efter Corona

Under dagens cykeltur passar jag på att lyssna på en av mina favoriter ur genren torr, brittisk humor; Friday Night Comedy från BBC4. Möjligen finns det något unikt i ursprunget hos komiker med hemvist på dom där öarna som gör att de kan ta det riktigt svåra, spegla det i sin egen otillräcklighet och lyckas göra träffande och roliga poänger av det. Självfallet innehöll denna veckas avsnitt gott om anspelningar på Corona. Men då framför allt i form av att den exponentiella kurva som nu diskuteras världen över också tycks spegla den utveckling som hemmavarande britters intresse för fitnessutrustning och hemmaträning verkar visa. Oron är stor gällande hur det brittiska samhället ska klara utvecklingen och framför allt hur NHS, det vill säga sjukvården, ska kunna hantera alla de överansträngningar och skador som lär uppträda i kölvattnet av ett ökat träningsintesse.

En liknande tanke slår mig då jag under söndagen passerar en fullpackad bilparkering vid Hellasgården. Det är löpare, cyklister, vinter/vårbadare och söndagsflanörer om varandra och lite längre bort har Mountainbikeskolan en härlig grillbjudning i skogsbrynet. Att Corona förändrat beteenden råder det ingen tvekan om. Uteaktiviteter har fått ersätta många av de vanliga söndagssysslor som annars gäller och spontanidrotten för både liten och stor blomstrar igen. Jag läser ett sporadiskt, argt inlägg på Facebook om att ungdomsidrotten minsann inte bryr sig i Folkhälsomyndighetens gräns på 50 personer eftersom långt flera skådats på en idrottsplats. Så kan det möjligen vara på något håll. Men det jag ser på min söndagstur är respekt. För människor, för myndigheters riktlinjer och för livet. Kanske, kanske finns en liten lärdom att dra för ett liv efter Corona kring hur vi använder vår tid?

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället In English Tider som flytt

Not just the The English Game

With the Corona-virus, or some other bug, holding its grip firmly around my neck I spent Saturday night on the couch with my only company being Netflix and the brilliant new original series The English Game. This takes us back to the late 19th century when football was a game played between gentlemen that predominantly came out of the private schools in the south. Already in the first episode these gentlemen are challenged by a team from the north, made up of working men from one of the many mills where football was what carried a bit of hope and joy into the hard life of a blue collar. For the quarter final of the FA Cup where this team of northerners were to travel to London the owner of the mill had brought in an additional two players from Scotland. This caused serious friction in the team as why on earth would somebody leave home to play football? Football was something you did with your mates in your local team. Of course these players were two of the first professional players in the game, even though payment probably came in the form of a job at the mill.

As I watch the English game I reflect on how sports over the years at different times have had to deal with the issue of professionalism. To the players in the English Game playing football for money was to go as low as you could possibly go in sports. It was cheating, not just because it was against the rules but because it had absolutely no decency. Now, compare that with where football is today.

Other sports have been much later in this process. For example my own sport, golf, is only now looking at rewriting its rules of amateur status. The purpose of the amateur status rules in most sports have always been twofold:

  1. To protect the (amateur) athlete who plays sport in his or her time off from work and therefore will find it difficult to compete with somebody who plays full time.
  2. To protect the sport from what would always be ”the lure of the dollar” where the risk of players bending, or even breaking, the rules in order to find advantages on the pitch would simply threaten to destroy the game.

Watching the English Game gives me a feeling that something at the heart of what sport used to be, and probably was meant to be, has been lost, and is also forever gone. Even if it might take some time before we have another chance (post Corona) it is worth considering what difference it would have made if that next Premier League or Serie A match did not have money on the line. But then again no, in our time that is impossible to even imagine!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället Kommunikation

Ta ett beslut – och stå för det!

Sommaren 1996 gjorde jag mitt första EM i golf, som ledare för Sveriges pojklandslag. Tävlingen gick på en bana strax utanför Graz i Österrike och vid min sida, som assisterande, hade jag Magnus Sunesson. Landskronapågen Magnus hade nyligen avslutat en lång karriär som professionell spelare, bland annat med sju år på herrarnas Europatour. För mig som ung och oprövad coach var Magnus erfarenhet, och vilja att dela med sig av denna, en skola för livet. I vårt unga lag, bestående av sex spelare, fanns löften som alla skulle kunna vandra i Magnus fotspår och kanske även längre. Men där och då var de som kalvar på grönbete. Glada, naiva, oförstörda och osannolikt entusiastiska. Och tänk att som 16- eller 17-åring få vägledning av någon som verkligen själv gjort jobbet. Som vet vad som krävs och dessutom har hunnit reflektera över var han gjorde sina största missar. Ja, det var inte bara jag som söp in allt jag kunde av Magnus dyrköpta kunskaper.

Jag minns den där dryga veckan i Graz med Magnus och laget i dessa Coronatider där beslut tycks svårare än någonsin att fatta. Informations- och kunskapsläget ändras hela tiden och med väldigt kort varsel. Ett mantra som Magnus trummande in i spelarna var ”fatta ett tydligt beslut och stå för det”. Den som har spelat golf, nästan oavsett på vilken nivå, vet hur kostsamt det oftast är att tveka över om det beslut jag fattat är rätt. Det är då jag i sista stund ändrar en liten aning på vad jag hade tänkt bara för att bråkdelen av en sekund senare se bollen försvinna i vattenhindret eller slicka hålkoppens utsida. Jag minns att Magnus också sa att ett hundraprocentigt genomförande av ett beslut som inte är helt rätt oftast är bättre än att halvdant fullfölja ett helt korrekt beslut. Tänk så många slag vi sparade den veckan på att spelarna där och då fick lära sig detta!

Just de lärdomarna reflekterar jag över då idrottare och idrottsorganisationer ställs inför en Corona-utbredning världen över som tycks helt ostoppbar. I början på veckan sa Charlotte Kalla att hon var helt inställd på att åka till USA och tävla imorgon fredag. Idag kom beskedet att president Trump stoppar flyg från Europa. UEFA har inga andra tankar än att herrarnas fotbolls-VM ska genomföras i sommar och IOK vill naturligtvis inte yppa att OS skulle kunna vara i fara, och därmed också Paralympics. Precis som att golfspelaren är helt dedikerad sitt beslut till dess att caddien tydligt ger direktiv om att det är fel kommer idrottaren och idrottens organisationer att lojalt följa sina beslut. Ända tills det tydligt framstår som helt omöjligt att göra det. Det är nämligen så vi är tränade. Just sådant gör oss till de vi är. Annars vore vi inte den idrott som så många förtjusas av. Det kan vara lätt att glömma i dessa dagar…

Kategorier
Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Har ute blivit inne, och sommar blivit vinter?

Grönt är förstås skönt. Också i februari.


Jag minns en affisch i omklädningsrummet vid månskensrinken i centrum. Där stod det om kvalspel till Elitserien 1975/1976. Hofors IK mötte Djurgården. När jag i dag läser på (tack Djurgårdens IF för utmärkt statistik och historia på hemsidan) ser jag att just säsongen 75/76 var Elitseriens första. Och förstås var möjligheten att få kvalspela en milstolpe i hoforshockeyns historia. Jag gissar att jag började på hockeyskola vintern 1976/77 och det var nog inte så konstigt att affischen satt kvar som minne. Ja, om inte omklädningrummen lika mycket som uterinken varit historia vid det här laget hade den säkert suttit där fortfarande.

Med hjälp av statistikarkiven hos Djurgården lär jag mig att det nog var en stor händelse som utspelade sig i Hofors den där aftonen. Dryga 2700 personer kom och såg sitt hemmalag segra med klara 5-1. Och till exempel gjorde Berra Sundberg mål. Honom minns jag från de första A-lagsmatcherna jag såg. Säg dock den glädje som varar för evigt. När stålverksgrabbarna besökte huvudstaden för returmatch blev det till att bita i gräset. Eller tugga i isen snarare. Möjligen var det storheten i Johanneshovs Isstadion, inomhus, som blev övermäktig. 12-1 till Stockholmarna kan ha gjort resan hem till Dalgränsen lång. Djurgården fick elitserieplatsen, och sedan dess har Hofors IK inte synts till i dylika sammanhang. Trots att en ny, fin ishall snart stod färdig för invigning till Berra och hans lagkamrater.

Mycket har förstås hänt sedan det första elitserieåret. Jag undrar så smått hur långt ned i seriesystemet jag skulle behöva leta för att hitta det första laget med månskenshemmarink? Om det ens finns något. Nej, istället tycks det som om annan idrott blivit februari månads aktivitet under bar himmel. Ja, hur gick det egentligen till då uteidrotten ishockey blev inneidrott och sommaridrotten fotboll blev vinteridrott? Den, och många andra frågor, hinner jag fundera på där jag står och fryser på en konstgräsplan i Tullinge. En helt vanlig söndag i februari. Och jag undrar helt enkelt om inte något tappats bort på vägen hit.

Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället Kommunikation Tider som flytt

Storheters separation från verkligheten

I den stora morgontidningen på den första palindromdagen sedan medeltiden skriver den alltid så briljante Niklas Orrenius om vad som möjligtvis skulle kunna kallas Zlatans uppgång och fall i Malmö. Artikeln är förstås föranledd av att den staty som stolt placerades utanför Malmö Stadion, då det blev känt att Zlatan som delägare i Hammarby numera siktar på att göra Bajen till Nordens främsta lag, fått utstå vandalisering och slutlig mer eller mindre offentlig avrättning (även om det snarare var avsågning). Utan att på något sätt försvara den behandling statyn fått ger sig Orrenius in på att söka förklaringen till varför de som nyss dyrkade Zlatan som den störste av dem alla plötsligt inte tål se det bronsbelagda monumentet på den 8 ton tunga sockeln. För gissningsvis kunde inte varken statyns upphovsmakare eller Zlatan själv förutse något liknande. Eller hade den store fotbollsspelaren ändå valt att gå sin egen väg och ”byta lojalitet” även om han hade kunnat gissa sig till en upprördhet likt den som nu råder i landets tredje stad?

När det gäller Zlatan är det förmodligen omöjligt att gissa sig till bevekelsegrunder men jag kan inte låta bli att dra paralleller till då jag skriftväxlar med en kamrat i samband med att brexit formellt sker. Han skriver att det till stor del är ”EU:s fel”. Man har helt misslyckats med att ta signaler på tillräckligt allvar och dess lyhördhet inför missnöjet inte bara på de brittiska öarna tycks lika med noll och ingen. I vårt eget land ser vi detsamma då bitterheten är utbredd och föraktet inför de som har makten och inget begriper är totalt. I USA ser vi en president ta sig genom riksrätt med ett stärkt väljarstöd som konsekvens. Kanske främst därför att han lyckats göra tvärtom – förstå de människor som vill rösta på honom.

Donald Trumps framfart gör onekligen att tanken kring vad framtiden kommer att innehålla svindlar. Blir det folkopinion snarare än vad som är rätt och fel som ska avgöra? Om tillräckligt många på läktaren anser det vara straff, ska domaren då blåsa i pipan? Visst hopp går det ändå att få av att det finns människor som Mitt Romney. Religiös tro eller ej, att stå upp för det som är rätt och det sanningen förtjänar, det är en ganska hygglig egenskap att ha i ryggen. Synd att dess popularitet tycks vara på nedgående.

Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället In English Tider som flytt

Is this the end of a beautiful friendship?

I still remember the first day we met. As a young and very nervous 19 year old I was abroad for the first time. Yes, in those days, and where I came from, that was not all that uncommon. In fact, it was the first time I sat foot on an airplane on my own. Some would say that I have spent the rest of my life catching up on that. I cannot say that it was love at first sight. On the contrary, I felt you were rather odd. You had habits that I certainly was not used to. Crossing the street in your country could be lethal, mainly because cars came running from the wrong direction and looking left was not something that I was familiar with. The breakfast you served was either ”continental” meaning I was hungry again after 30 minutes. That was about as long as a slice of white toast with jam lasted. Or it was big enough to go for a normal lunch. And it was cooked. The weirdest thing however was the fact that in your country most bathrooms had carpets, something I still do not understand.

From that first meeting our friendship slowly grew and, I would say, developed into love. Thanks to work later in life I had the opportunity to visit many times and you took me to some of the finest places on earth. Yes, another love of my life is golf and it was magical to get to experience some of those pieces of land, called the links, next to the ocean where golf has been played for generations.

After a while you and I got to know eachother really well. In 2005 the relationship that I was then in had gone a bit stale. I was looking for options where I could get out, to continue to grow and develop. You provided me an opportunity for which I will be forever grateful. In August we, me and my family, packed our home in boxes to throw ourselves fully into your arms. We went to live in a rural and friendly area where one of the best golf courses that I have ever seen is located. The start of our new, deeper relationship, was a bit rocky. Many things were new to us and without the friendliness of the people that I worked with, and the people that we met, our relationship would have ended quicker than it did.

As most relationships ours grew stronger with time. You only had to look at me at your front door (there was a system at immigrations called Iris which meant that a machine could recognise my irisis to let me through) to know that I was welcome. I learnt to appreciate your habits and in fact, picking up the Evening Standard on my way through the London Underground on a Friday night became one of my favourite pastimes. For five years we had a rather complicated distance relationship as I divided my time between Stockholm and your place. Love, however, is strong and can endure also pressured times.

Today is January the 31st and the divorce that you started talking about long ago is to come into effect. What I did not realise back in 2005 was that the rural part of the country that my family came to was to be one of the most pro-Brexit areas in the whole of Britain. The people that I met and became friends with are now divided into two. The Brexiteers and the Remainers. The latter have turned into Rejoiners. It truly is a sad day and I cannot tell you how sorry I am that my children will not have the chances that I once had. You say that we will always have a special relationship. Perhaps. But today something fundamental in that relationship is changing. And I am so sorry to see you go.

Goodbye Britain.

Kategorier
Digital innovation Idrottens roll i samhället

Lite väckelse kan vi nog alla behöva!

Jag har varit på väckelsemöte. Ja, två faktiskt. Först var det Generation Pep som med både Prins och Kronprinsessa lyckades pricka in den perfekta dagen för sitt Pep Forum, i fredags förra veckan. På morgonen samma dag kunde vi nämligen läsa stora rubriker med anledning av WHO:s rapport om hur få barn som rör sig tillräckligt i Sverige. Ingen i Aula Medica på KI den dagen hade missat den rapporten. Och förmodligen behövde ingen heller övertygas om hur mycket bättre det skulle vara om siffrorna såg markant annorlunda ut. Nej, tvärtom, Här är det jubel, stående applåder (för då måste vi ju alla röra på oss) och barn som utövar fysisk aktivitet på scenen. Och det är förstås väldigt bra.

I början av den här veckan var jag på väckelse nummer två. Internetstiftelsen arrangerar varje år Internetdagarna. Stiftelsen är en himla cool organisation som verkar för ett internet som bidrar positivt till människan och samhället. Programmet är verkligen top notch och jag får massor av inspiration. När jag lyssnar på eftermiddagens första key note, David Rowan, förstår jag hur otroligt dumt det är att dessa båda väckelsemöten inte äger rum på samma plats och vid samma tid. Internetdagarna är förstås fullmatade med människor som funderar över problem som behöver sin lösning, och svaret är Internet, innovation och teknologi. Davids budskap är tämligen enkelt: spendera inte er tid på idiotiska innovationer – lös riktiga problem! Likt Simon Sinek pekar Rowan på vikten av att starta med ett syfte, ”why”. Med hjälp av innovation gäller det sedan att skapa en service som människor kan använda för att lösa sina problem. Precis här skulle det där mötet kunna göra riktig nytta. Tänk om 1000 hjärnor på Pep Forum skulle multipliceras med lika många internetentusiaster i Waterfront, nog 17 skulle problemet med att både barn och vuxna rör sig för lite snart vara löst?

David Rowan har ett viktigt budskap till. ”You’re not too late”. Och nog är det svårt att hitta något mera inspirerande än just det budskapet?

Kategorier
En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Idrotten och världsfreden

På hemväg från den femte världskongressen om doping inom idrotten ägnar jag en stund åt att läsa den stora morgontidningen. Där får sig svenska idrottsledare en rejäl uppläxning. Ja, kanske inte alla men Peja Lindholm, idag förbundskapten i curling i Kina, och Pia Sundhage, som en gång sa att det skulle vara häftigt att träna Nordkoreas landslag, får i alla fall räknas dit. Erik Helmersson menar att även om en ledare valt att jobba i en diktatur behöver denne inte stryka sina uppdragsgivare medhårs.

Under ett par dagar i Polen och i flera samtal på sistone har jag haft anledning att fundera på vad vi egentligen ska ha elitidrotten till. Ganska länge har den varit, vid sidan om både kalla och mera konkreta krig, ett sätt för nationer att visa sin förträfflighet. Tidigare var det östländer som med statliga resurser ville visa väst sin storhet. Minns den legendariska hockeycoachen Herb Brooks som efter USA:s seger mot Sovjet i herrfinalen i ishockey i Lake Placid 1980 ringde presidenten och förklarade att det var en seger för vår ”way of life” för att förstå hur viktigt det var för honom att de inte lyckades. Idag har öststaternas system flyttat världen över och stora resurser satsas på den elitidrott som ska bidra till nationell stolthet. Och den återkommande frågan i Katowice där jag just varit är förstås hur nära tillhands det ligger att använda otillåtna medel i kampen. Här någonstans börjar ambitionerna komma farligt nära 1936 och en viss Olympiad i Berlin.

Ett samtal med en god kamrat häromdagen går snarast åt rakt motsatt håll. Elitidrott kanske inte alls ska ha med nationell stolthet att göra. Tvärtom. Vi lyfter fram fredstanken och låter idrotten bryta gränser, bygga nätverk, skapa vänskap och knyta band. Bilden på de tre medaljörerna i herrarnas stavhopp i Doha då de gör en bakåtvolt hållandes varandras händer gör sig påmind. Tänk om det budskapet kunde vara det rådande. Då skulle OS och VM förläggas till världens allra svåraste konflikthärdar. Och vem 17 skulle då ha tid att, eller ens komma på tanken att, ställa till jäkelskap. Fredspriset synes helt enkelt vara inom räckhåll!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En modern förening Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Liten mot stor

Idag var det pysselstuga i vårt hus. Äntligen ska den stora matchen stå. Enskede IK ska möta AIK i Svenska Cupen. Egentligen skulle drabbningen ha stått i augusti men då tvingades AIK till Skottland för match mot Celtic och därmed blev det en novemberuppgörelse på Friends Arena istället. Visst hade det varit kul med stormatch på den lokala idrottsplatsen, men när det nu blir till att besöka nationalarenan känns det onekligen ganska stort.

Vid vårt köksbord är det fyra grabbar som förbereder flaggor och hejaramsor. Det är samma grabbar som enligt egen utsago är Enskedes mest trogna supportrar:

-”Vi är ju Enskedes bästa supportrar.”

‘”Ja, vilka skulle det annars vara? Det är ju bara vi som är på matcherna!”

Själv sitter jag i soffan och reflekterar både över det jag hör från köksbordet och det som hänt de senaste dagarna. Årets herrallsvenska är slut, Djurgården gick segrande ur striden och inför den avgörande omgången skrev Johan Esk om hur detta år är en föraning om vad som komma skall. Skillnaden mellan storstadslagen (med större muskler) och övriga börjar bli allt tydligare. Då vi nu också kan se hur den ekonomiska konsekvensen av att hålla sig kvar/gå upp och att åka ur/fastna kvar alltjämt blir större, ja då är det en tydligare ojämlikhet som breder ut sig även i Sverige.

Här någonstans står förstås vägvalet. Ska svenska topplag ha något med Europa att göra är det nog tveklöst att de behöver större ekonomi och bättre förutsättningar. Samtidigt är det angeläget att fundera över hur det påverkar de som strävar och vill upp. Är skillnaden mellan att hänga kvar i Superettan och att åka ned i division 1 så stor att klubbens hela verksamhet hotas? Och om känslan att Enskede ska kunna rubba AIK i den där cupmatchen inte ens för nioåriga grabbar går att fantisera ihop – vad händer då med flaggtillverkningen i ett kök i Enskede?