Idag var det dags för en ny svenskmedalj, även om valören kanske inte riktigt var vad vi hoppats, och vi hade önskat fler. I längdspåret igår i Sotji fortsatte skidåkarna att leverera. Två stycken brons från damernas respektive herrarnas sprintstafettlag. Jag såg herrarnas tävling på BBC och kommenteringen var fantastisk. Trots att Storbrittanien inte hade något med tävlingen i sig att göra. När bilderna på de segerglada finnarna kablades ut var kommentatorn fullkomligt lyrisk och skrek att det är just såna här bilder som räddar nationen. Som får barn och unga att börja med idrott istället för att ägna sig åt annat elände. Det han pratar om brukar kallas för ”Trickle-down effect” och beskrivas som minoritetens påverkan på majoriteten. Vanligtvis tror jag begreppet används i marknadsföringssammanhang och i flera avseenden är det nog just vad olympiska spel och elitidrott är. Frågan är om effekten fungerar. Ja och nej tyckas svaret vara. Det finns gott om exempel på hur framgångar skapat köer till föreningar eller andra sammanhang där aktuell idrott erbjuds. Men det finns också sammanhang där effekten helt har uteblivet.

Nyckeln tycks vara beredskap och kringaktiviteter. I korthet betyder det att ett skeletonguld för Storbritannien inte kommer att få nationen att kasta sig huvudstupa utför en isbana. Men ett svenskt guld i stafetten i kombination med ambitionen att få alla på snö, gnistrande vintrar från Götaland och norrut, Vinterstudion i TV, full satsning från Sveriges återförsäljare av skidutrustning och ett, åtminstone till synes, ökande intresse för träning – ja, det skulle kunna ge effekt och sörja för också framtida guldmedaljer! Och kanske ännu bättre, förbättrad folkhälsa!