Kategori: Kommunikation

Att jobba med proffs

Funderar på ett nytt blogginlägg och tänker att jag någon gång tidigare skrivit om proffs. En sökning på ordet i min egen inläggshistoria och jag hittar till exempel Marcus Berg, Tommy Engstrand och Wille Löfqvist. Även Suzy Whaley, då nytillträdd president för amerikanska PGA, alltså professionella golfares organisation, dyker upp. Och min dotters båda handbollstränare. Ett proffs är vanligtvis någon som är riktigt rackarns bra på det den gör. Ibland betyder det också att proffset i fråga tjänar bra med pengar på att vara riktigt bra. Långt ifrån alltid dock.

Jag tänker på det där med proffs igen, i samband med ett samarbete kring en kommunikationsinsats eller aktivitet som jag är med i. Nu hör det till saken att jag trodde mig förstå något om kommunikation. Detta utan att ha en enda poäng i ämnet. Men jag menar, Säg vad du tänker säga. Säg det. Säg vad du har sagt, räcker väl ändå ganska långt? Snacka om patetisk medelålders man, gravt överskattande sin egen förmåga.

I det här projektet jobbar vi med ett helt gäng proffs från D.et. Just det. Den där punkten mellan D och et är förstås ganska viktig. Och genomtänkt. Det är nu jag långsamt, långsamt börjar förstå vilken konstform, och ja, antagligen också vetenskap, kommunikation är. Manér, typsnitt, placering, storlek, bildval, musik, röst, intonation, färg. Listan är så lång att jag blir helt snurrig. En sak förstår jag dock. Hur allt detta påverkar mig. Det kan jag nämligen uppleva i hela min kropp. Jag ser, hör och översköljs snabbt av känslor när min hjärna stimuleras. Och dom proffs som jag hänger med vet precis var de ska skruva. Bilder, musik, film, voice over, text och ja, typsnitt också. Inget lämnas åt slumpen. Till slut så blir det så grymt bra. Jag förstår att jag återigen haft den där förmånen. Att vara nära de som verkligen kan. Proffsen. Den turen har jag faktiskt haft ganska många gånger i mitt liv. Och då märks det ju nästan inte att jag själv inget kan…

Möte med proffs

Proffs möter proffs

En av vår tids stora profiler inom sportjournalistiken lämnade oss för en tid sedan. Tommy Engstrand hade förmågan att med sin röst bidra till den där extra laddningen som ett stort idrottsögonblick ibland kan nå upp till. Efter hans död har formulerats mängder av krönikor om hur han påverkat, inte sällan, andra som följt i hans fotspår.

Jag träffade Tommy en gång. I samband med Idrottsgalan i Globen satt jag bredvid honom under middagen. Samtalet virvlade fram och Tommy berättade bland annat om sin egen skolning in i den roll han kommit att ha under så stor del av sitt liv. Som så många andra i hans generation talade han om Lennart Hyland som förebild och mentor. Tommy beskrev hur han lyssnat till Lennart i tidiga år och hur magiska sportsändningarna i radion då hade varit. Lika gärna som Tommy berättade om sig själv, lika ingående lyssnade han till vad jag hade att berätta, som representant för nästa generations sportradiolyssnare.

Jag berättade att för mig är det du Tommy, som är motsvarigheten till Lennart Hyland. Under hela min barndom kan jag minnas hur pappa lyssnade till elitseriehockeyn på radion där Tommy var den mest framträdande rösten. Då jag själv lärde mig att på riktigt tycka om Sportradion var det Tommy som tydligast framträdde.

Efter att jag förklarat detta, under middagen, trodde jag att Tommy skulle börja gråta. Han blev märkbart rörd och gjorde allt för att förklara hur andra egentligen var mycket bättre och hur liten hans, i eget tycke, betydelse egentligen var. Jag tänkte att så uppträder ett riktigt proffs. Ödmjuk inför sin egen storhet.

Bland riktiga proffs som jag träffat är det just den där inställningen till sin egen roll som gör mig varmast i hjärtat. Samma sak inträffar då jag tillsammans med barnen åker båt i Göteborgs skärgård. Precis bredvid noterar yngste sonen att Marcus Berg sitter. Marcus fru ser att vi tisslar och funderar på om sonen ska våga fråga om en bild. Innan båten lägger till är det hon som vinkar och inbjuder oss att ta kort. Marcus, säger lugnt och med ett leende:

Du ska inte vara blyg. Bara fråga!

Och jag, jag förstår att jag träffat ytterligare ett fullblodsproffs.

Att samlas runt en idé

Midsommar på landet – ett bedrägligt lugn eller starten på något nytt?

Efter att den stått i min bokhylla i många år har jag nu gett mig i kast med boken om den legendariske coachen, Vince Lombardi. When pride still mattered. Vad gäller ledarskapet hos den mytomspunna profilen finns det anledning att återkomma men i dessa tider är det främst frågan om att samla människor runt en gemensam idé som fascinerar mig.

Lombardi höjdes till skyarna under sina år hos Green Bay Packers, då laget vann fem NFL titlar över sju år. Laget och klubben är än idag unik genom att vara en medlemsägd, icke vinstinriktad klubb, byggd ifrån början på det lokala intresset runt en liten stad i Wisconsin. Klubben består av dryga 364 000 aktieägare och då den genomgått kriser genom åren är det dessa ”medlemmar” som med gemensamma krafter lyft verksamheten vidare.

I förra veckan hade en svensk idrottshistorisk klenod sitt årsmöte. Då Brynäs IF samlade sina medlemmar var det en rejält tilltufsad förening som gjorde bokslut och tog sats mot framtiden. Det stormade, stundtals såg skutan ut att kapsejsa fullständigt, men när kvällen var sen hade medlemmarna tillsatt en styrelse. Och eftersom den var helt annorlunda än vad valberedningen föreslagit tog denna den enda rimliga konsekvensen och ställde sina platser till förfogande.

Ett tredje exempel på hur demokratin ibland tar sin egen väg kan förstås hittas på den nyligen avhållna RF-stämman. Här fattade medlemmarna beslut som fick den största medlemmen, Svenska Fotbollförbundet, att gå i taket och utan att alls recensera den valda vägen går det att konstatera att uppslutningen runt denna var stor.

Så vart vill jag egentligen komma med dessa rader? Ja, vid en stilla insjö, med sommaren ännu i sin linda, tänker jag att då Stefan Löfven under måndagen ska lämna sitt besked till talmannen kan det kanske kännas lite lättare om han påminner sig om att demokratins beslut, dom är inte rätt eller fel. Dom bara är. Och ju flera medlemmar av Green Bay Packers, Brynäs IF, Riksidrottsförbundet eller Konungariket Sverige som står bakom dessa och med hjärta och kraft kan tänka sig att engagera sig i dem, ju mera troligt är det att de leder dit vi vill. Även om det för stunden inte verkar så. Så låt oss hoppas att den här måndagen bjuder en start på något gott. Och att Brynäs IF nu går en ljusare framtid till mötes!

En dröm om paradiset, eller en fullt möjlig framtid?

Jag erkänner. Redan före frukost idag hade jag förlorat mig i LinkedIn. Det händer (som tur är) inte varje dag men det som fångade mitt intresse den här gången var särskilt intressant. Kom och jobba på distans, från Hawaii. Programmet Movers and Shakas siktar på att locka såväl före detta öbor som nytillkommande att sätta sina bopålar på någon av paradisöarna i Stilla Havet. För många av oss låter detta som en dröm, förmodligen för bra för att vara sann.

Ganska snabbt seglar tanken iväg, även om det inte tar så lång tid att förstå att steget skulle vara ganska svårt. I alla fall för mig och just nu. Självklart är upplägget ett resultat av den omdaning av arbetslivet som pågår, och som eskalerat med en viss pandemi. Hawaii eller ej, är det troligt att var vi arbetar aldrig har varit så ointressant i relation till vad vi gör, eller ännu mera, vad vi åstadkommer. För företag och organisationer borde det betyda att den potentiella medarbetarskaran blivit väsentligt större. Om vi alla mer eller mindre kan jobba var som helst, vad begränsar då, eller bestämmer, vem som anställs?

En liknande fråga kan förstås komma att ställas när det gäller vem som ska få bo var. Vem tillför något eller adderar värde? Det tycks ju vara en alltmera populär fråga att ställa vid länders gränser. På Hawaii gör man det dock något snyggare. Ställ upp på våra värderingar, hjälp oss vara det vi vill vara – då är du välkommen hit! Man kallar det ”the pledge to our Keiki”. Något säger mig att Hawaii kommer att lyckas ganska bra…

Har världen blivit galen?

Just gett mig i kast med Piers Morgan’s bok Wake Up. Piers är den före detta chefredaktören på News of the World som blev kompis med Donald Trump efter att han (Piers alltså) varit med i amerikanska Celebrity Apprentice. Morgan tog över efter Larry King i Live, djupintervjuprogrammet på CNN och gav sig på USA:s så kallade vapenlobbey genom att kraftigt ifrågasätta gällande vapenlagar. Piers Morgan får nog sägas vara liberal i varje cell av kroppen och hans bok går i stort ut på att ifrågasätta politisk korrekthet. Och kanske lättkränkthet. Redan i förordet har han gett så många exempel på vad som är tokigt att det räcker och blir över. Mest av allt riktar sig hans ifrågasättande mot världens liberaler som inte längre, enligt Piers, vågar ifrågasätta varför så mycket galenskap får pågå. Detta av rädsla för att kölhalas av allt från veganer till radikalfeminister.

Parallellt med Piers Morgan läser jag Malin Ekmans utmärkta artikel om medier som inte längre vågar granska utan snarare intar aktivistställning än utövar oberoende journalistik. Detta för att aktivismen helt enkelt kan vara ekonomiskt fördelaktig.

Att vara obekväm har aldrig varit enkelt men förmodligen heller aldrig viktigare än nu. Varje fungerande demokrati bygger på att människor faktiskt säger som det är. Eller i alla fall hur de upplever saker. Både inom idrotten och på annat håll har det på sistone pratats mycket om tystnadskultur. Den uppstår då att vara obekväm har ett så högt pris att tigandet uppfattas som ett bättre alternativ. Då blir världen galen. Där har både Piers Morgan och Malin Ekman rätt. Den liberala idén bygger på åsiktsfrihet, öppenhet och att olika uppfattningar nöts och utvecklas mot varandra. Den som inte känner sig mogen att ta sig an den uppgiften i politiken kan med fördel träna i idrottsföreningen!

Lekmannen är inte död – ej heller är hen professionell!

Då RF för några år sedan gjorde en omfattande omvärlds- och trendanalys med hjälp av företaget United Minds var en av slutsatserna att lekmannen är död. Innebörden av detta var att ingen av oss längre är att betrakta som särskilt okunnig, åtminstone inte inom områden som berör oss. Varenda läkare vet numera att en patient som söker vård för någon slags bekymmer helt säkert vet minst lika mycket, om inte mer, om just sin diagnos än vad doktorn gör. Förmodligen drabbar detta också rörmokare, elektriker, lärare och andra yrkesgrupper som har just kunskap som sin profession. Möjligen går tandläkaren fri då jag ännu inte stött på någon som gett sig på att laga sina tänder på egen hand.

Jag tänker på detta då jag i mitt huvud summerar den digitala elitidrottskonferens som vi just avslutat på Bosön. Ja, i alla fall fanns vår studio och några av föreläsarna på Bosön. Åhörarna fanns på andra sidan en skärm, oklart var. Detta är inte på något vis ovanligt i dagens situation. Många är de som pratat om hur digitaliseringen tagit årsvisa kliv inom loppet av månader, sedan covid-19 gav konfererandet helt andra villkor. Vi klarar saker på egen hand som vi bara kunde drömma om i början av året. Knappt någon av oss vill erkänna oss som lekman inom det digitala längre. Vi har ju googlat och lärt oss.

I en uppbyggd studio på Bosön, framför ett mixerbord, otaliga skärmar och flera kameror fattar jag dock vad skillnaden blir då den professionella kliver in. I min egen idrott, golf, har ordet professionell ofta använts som sättet att beskriva skillnaden mellan den som tjänar (läs: har rätt att tjäna) pengar och den som inte gör det. I sämsta fall blir det ett sätt att skydda den som är professionell (tränare) men som egentligen inte gör ett bättre jobb än den som läst på ordentligt och egentligen kallas lekman. Nej, då är tävlingssidan i de flesta idrotter en bättre förebild. Här är det den som presterar bra nog som får betalt. I golf är det som bekant inte hur utan hur många (slag) som avgör vem som tjänar mest. Att det sedan fortfarande finns knöliga amatörregler är en helt annan sak.

Överlevnaden hos den professionella ligger förstås inte i att upprätta skyddsräcken och gränser utan att fortsätta sin utveckling till att även framöver vara överlägset bättre än oss lekmän som trots benämningen faktiskt kan klara oss ganska hyfsat. Precis just det såg jag hos Andreas som producerade åt oss på Bosön och det ser jag hos den läkare som förstår att pedagogiskt svara på den påläste patientens frågor. Visst finns där mekanismer som måste till för att skydda människors väl och ve men jag undrar om de inte är färre än vi tror? I alla fall så länge både lekmannen och den professionella tar sin roll på allvar och förstår att kunskaps- och kompetensutveckling är det enda som kan ge framtida trygghet.

Så med det – länge leve lekmannen OCH den professionelle!

Juniorsport, Noice och popkungen Ola

Det händer inte varje vecka men i helgen har jag lyssnat på Sveriges Radios Juniorsporten. Jag får väl erkänna att det nog främst berodde på det berömda egenintresset. Ni vet det som enligt Karl Marx aldrig ljuger. Linn Nänzen från Radiosporten intervjuade mig tidigare i veckan med anledning av Riksidrottsförbundets kampanj #minandraidrott. Linn är påläst och ställer väldigt relevanta frågor. När barnen i Juniorsporten kompletterar blir det till ett riktigt bra samtal i det komplexa som gömmer sig i att vara ung och att växa upp.

Min andra idrott kan sägas handla om att inte lägga alla ägg i samma korg. Med större mångfald blir valmöjligheterna flera och risken att stå och falla med ett intresse, som med tiden kan falna, minskar. Jag tänker på detta under söndagskvällen då jag ser den både enastående och mycket sorgliga dokumentären om Noice. Gruppen utgjorde en stor del av min uppväxt och än idag kan jag texten till En kväll i tunnelbanan utantill. Under tidigt 80-tal var det Noice som ägde den svenska musikscenen. I programmet får vi följa grabbarna under de tidiga åren i replokalen i Gustavsberg. De lever för musiken och lägger all sin vakna tid på att öva, skriva låtar och utveckla både sig själva och musiken.

Berättelserna från de bandmedlemmar som fortfarande finns kvar låter ungefär som de som kommer från många av våra bästa idrottare. Det är bara musiken som behöver bytas mot idrotten. I historien finns den där totala hängivenheten som skapar genier. Parallellt löper dock det potentiella mörker som drabbat alltför många under eller efter karriären. Och som kanske kan förklaras av en alltför enkelspårig livsföring.

En andra idrott är inte svaret på psykisk ohälsa. Ej heller är det någon säker väg till en plats på världens prispallar. För många kan den till och med vara en utopi då blotta kostnaden för att vara aktiv i mer än, eller ens en idrott är oöverstiglig. Det som däremot är helt nödvändigt är att både världsstjärnan och den livslångt aktiva behöver hitta sin riktiga kärlek i idrotten. Ja, faktiskt precis som huvudpersonen i den dokumentär som automatiskt följer i SVT Play hos mig. Den om Ola, den svenske popkungen. Fortfarande vid 75 års ålder ytterst aktiv i svenskt och internationellt musikliv. Där finns mycket att lära!

På jakt efter det som är äkta

Foto av ROMAN ODINTSOV pu00e5 Pexels.com

Bara att erkänna. Jag är en av de som är oerhört svag för Martin Wicklins röst i Söndagsintervjun i P1. Eller egentligen är det väl vad Martin får sina gäster att berätta som gör mig till en enträgen lyssnare. Wicklin har den där förmågan att vara precis lagom tyst, vid rätt tillfälle, för att få den intervjuade att kanske säga aningens lite mer än vad som var tanken från början. Visst, han har en och annan ”car crash”, för att citera Michael Parkinson efter att han hamnat helt fel i en intervju med Meg Ryan, (Söndagsintervjun med Thåström var plågsam att höra) men i huvudsak är det programledarens skicklighet som gör samtalet levande.

På det sistone har Martin Wicklin bland annat träffat (även om det kanske varit med väl avvägt fysiskt avstånd) Björn Natthiko Lindeblad och Johan Croneman. Den förstnämnda fick väldigt stort genomslag i somras då hans sommarprat var källa till både gråt och glädje. På min träningsrunda bjuder det nedladdade poddavsnittet där Björn möter Wicklin på liknande känslor. Den senare, Croneman, är Sveriges mest läste med sina TV-krönikor i Dagens Nyheter. Även hans livshistoria är full av lärdomar av såväl sorgligt som mera glatt slag och där jag susar fram genom Nackareservatet är det en intressant lyssning. Här kunde berättelsen ha stannat. Jag har lyssnat, lärt och inspirerats.

Mitt problem uppstår då jag strax därefter stöter på både Natthiko Lindeblad och Croneman i intervjuer på Nyhetsmorgon på TV4. För min del byts känslan av att jag nyss hört en unik historia, som berättades (nästan) bara för mig, till att jag egentligen bara upplevt ett steg i en utstuderad och genomtänkt marknadsföringsstrategi. När jag hör Johan Croneman svara på exakt samma fråga, med precis samma ord som han använt hos Wicklin i TV, då falnar mitt intresse radikalt. Jag tänker på detta samtidigt som jag läser om 2020 års kanske viktigaste megatrend – Authenticity, eller äkthet.

När det gäller säljande tycks frågan om äkthet handla om att företaget på riktigt bryr sig om andra saker än att sälja just sin specifika pryl. Eller att prylen som sådan kan bidra till något människor verkligen bryr sig om. Förmodligen var det just det som fick Coca Cola att 2013 vilja visa hur mycket man engagerar sig i relationen mellan Indien och Pakistan. En av de bättre reklamsnuttarna som gjorts blev resultatet, förmodligen samtidigt som det såldes mera läskeblask.

När jag nu ska göra mitt vanliga kliv över till idrotten är förstås frågan hur jag ska få till detta. Jag tror att äkthet och individualism hänger nära ihop. Min besvikelse bestod nog inte egentligen av att Croneman och Lindeblad dök upp i TV4. Jag förstår att det är en del i att sälja böcker. Snarare handlade det om att min upplevelse av vad som var äkta, individuellt och riktat till mig slogs sönder då den förbyttes i en känsla av försäljning och kommers. Med andra ord gäller det för idrotten, likväl för den som vill sälja historier, att lyckas med konststycket att ge mig det jag är ute efter, och samtidigt lika individinriktat klara att få så många som möjligt ytterligare att ha samma upplevelse. Ingen har sagt att det är lätt, varken att sälja böcker eller bedriva idrott, år 2020!

Börja med varför

På sistone har jag dykt ner ordentligt i vad Simon Sinek skriver och säger. Ganska många har stött på Sinek via den digitala föreläsarsidan Ted, där hans ”How great leaders inspire action” nått smått otroliga 51 miljoner visningar. Det som denna gång får mig att gå lite djupare är att jag åter ger mig i kast med hans bok, Start with why.

Simon Sineks huvudbudskap är att människor inte köper vad du gör utan varför du gör det. People don’t buy what you do. People buy why you do it. Att Sinek gillar Apple råder det ingen tvekan om och då boken kom ut, 2009, får väl också medges att Steve Jobs var i full färd med att rubba den gällande världsordningen. Enligt Sinek är just detta skillnaden mellan att vara ett företag som säljer elektronikprodukter och att vara någon som människor på allvar vill identifiera sig med. Den som delar Apples idè om att utmana status quo kommer att vara lojal med Jobs & Co:s försök till detta oavsett om produkten är en dator, telefon eller något annat. Produkten är bara ett sätt att realisera idèn.

Jag tänker på detta i relation till idrottsrörelsens idè: Vi bedriver idrott i föreningar för att ha roligt, må bra och utvecklas under hela livet.

Enligt Sinek är en idè som inspirerar inte skriven för verksamheten utan för de människor som verksamheten vill involvera. Studerandes idrottsrörelsens verksamhetsidé tror jag Simon Sinek hade föreslagit några alternativ, som till exempel:

Vi bedriver idrott där människor är engagerade, inspirerade och delaktiga för att må bra, utvecklas och ha roligt.

I Simon Sineks modell, the golden circle, är det ledarens roll att inspirera till idéer och innovation men uppgiften att lösa hur idèn ska realiseras, den ligger på andra. På så vis skapas ett engagemang där varje individs tankekraft kan tas tillvara. Sättet att lösa uppgiften på ligger ju öppet.

Kanske är det läge att smaka på vad som känns mest spännande?

Kanske, kanske inte

Den senaste tiden har jag haft anledning att fundera över vad som händer och om det som hänt är bra eller dåligt. Och kanske är det många som gjort det efter att ha lyssnat till det uppmärksammade Björn Natthiko Lindeblads sommarprat. Björn är en fantastisk berättare med en oerhörd historia. Han knyter sin berättelse till sägen om den kloke bonden som oavsett vad som inträffade, och utan hänsyn till hur människor i hans närhet kommenterade det som skett med ”vilken tur” eller ”sådan olycka”, konstaterade ”kanske, kanske inte”.

I mitt fall, och i filosofiska samtal jag ofta för med en god kamrat, handlar det bland annat om när människor väljer att sluta sitt jobb och gå vidare till annat. Många gånger är det en riktigt bra person som försvinner och känslan av att tappa en stark kraft kan förstås vara förlamande. Men är det verkligen så illa? Kanske, kanske inte skulle bonden förstås ha sagt.

Min kompis berättar om ett tillfälle då en riktigt duktig medarbetare hos honom slutat och börjat nytt jobb. Runt om fanns gott om människor som beklagade det inträffade och menade att det var synd att en så värdefull arbetskamrat valt att gå till annat uppdrag. Min vän, som kanske tänkte som bonden, valde dock att istället utgå från att oavsett var denne person finns, så är han en av oss. Med all sin erfarenhet, kunskap och med den bakgrund han har är han nyttig för det vi vill åstadkomma oavsett var han finns.

När jag, och vi i ”mitt gäng”, nu under hösten ska tacka två synnerligen duktiga och nyttiga personer som fortsättningsvis ska jobba för oss på annat håll och med lön från annan kassa är det en ganska skön tanke att bära. De lär fortsätta att verka för idrottens utveckling. Det står bara ett annat organisationsnamn på anställningsavtalet.

Jag tror att det är det som på nysvenska skulle kallas ”it’s all interrelated”. Allt hänger ihop. Och just det, den där toppspelaren i min kompis lag. Han är nu tillbaka där han hör hemma och gör ännu fler poäng än innan.