Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället Kommunikation

Ta ett beslut – och stå för det!

Sommaren 1996 gjorde jag mitt första EM i golf, som ledare för Sveriges pojklandslag. Tävlingen gick på en bana strax utanför Graz i Österrike och vid min sida, som assisterande, hade jag Magnus Sunesson. Landskronapågen Magnus hade nyligen avslutat en lång karriär som professionell spelare, bland annat med sju år på herrarnas Europatour. För mig som ung och oprövad coach var Magnus erfarenhet, och vilja att dela med sig av denna, en skola för livet. I vårt unga lag, bestående av sex spelare, fanns löften som alla skulle kunna vandra i Magnus fotspår och kanske även längre. Men där och då var de som kalvar på grönbete. Glada, naiva, oförstörda och osannolikt entusiastiska. Och tänk att som 16- eller 17-åring få vägledning av någon som verkligen själv gjort jobbet. Som vet vad som krävs och dessutom har hunnit reflektera över var han gjorde sina största missar. Ja, det var inte bara jag som söp in allt jag kunde av Magnus dyrköpta kunskaper.

Jag minns den där dryga veckan i Graz med Magnus och laget i dessa Coronatider där beslut tycks svårare än någonsin att fatta. Informations- och kunskapsläget ändras hela tiden och med väldigt kort varsel. Ett mantra som Magnus trummande in i spelarna var ”fatta ett tydligt beslut och stå för det”. Den som har spelat golf, nästan oavsett på vilken nivå, vet hur kostsamt det oftast är att tveka över om det beslut jag fattat är rätt. Det är då jag i sista stund ändrar en liten aning på vad jag hade tänkt bara för att bråkdelen av en sekund senare se bollen försvinna i vattenhindret eller slicka hålkoppens utsida. Jag minns att Magnus också sa att ett hundraprocentigt genomförande av ett beslut som inte är helt rätt oftast är bättre än att halvdant fullfölja ett helt korrekt beslut. Tänk så många slag vi sparade den veckan på att spelarna där och då fick lära sig detta!

Just de lärdomarna reflekterar jag över då idrottare och idrottsorganisationer ställs inför en Corona-utbredning världen över som tycks helt ostoppbar. I början på veckan sa Charlotte Kalla att hon var helt inställd på att åka till USA och tävla imorgon fredag. Idag kom beskedet att president Trump stoppar flyg från Europa. UEFA har inga andra tankar än att herrarnas fotbolls-VM ska genomföras i sommar och IOK vill naturligtvis inte yppa att OS skulle kunna vara i fara, och därmed också Paralympics. Precis som att golfspelaren är helt dedikerad sitt beslut till dess att caddien tydligt ger direktiv om att det är fel kommer idrottaren och idrottens organisationer att lojalt följa sina beslut. Ända tills det tydligt framstår som helt omöjligt att göra det. Det är nämligen så vi är tränade. Just sådant gör oss till de vi är. Annars vore vi inte den idrott som så många förtjusas av. Det kan vara lätt att glömma i dessa dagar…

Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation In English Kommunikation

Why augmented reality should loose its augmenticity

A very Swedish tradition is the week’s break from school that students have sometime from the second week of February to the second week of March. Starting with the southernmost part of the country the break works it’s way up north. It is called the ”sport break” alluding to the fact that a good idea would be for the kids to get out of school and hit the slopes, the ice or perhaps nowadays, even the more or less evergreen grass. Whether kids actually do this is another issue as we know that much of the behaviour of children when they are out of school depends on their parents.

So, with very little winter sport happening around Stockholm, we decided to go on a little family trip. Our youngest child have read a serious of books called Pax. Seriously dramatic and exciting books taking place in the little town of Mariefred, south of Stockholm. The great thing now is that the books can be relived in the authentic surroundings of Mariefred. All it takes is a phone, the downloaded app and a pair of headphones. Five of us entered the world of Grimmen, Alrik and Viggo and in no time we were completely absorbed by the story and our exploration of the little village. An hour later we had clocked up 5km of walking without noticing.

As I return from an EU meeting in Zagreb, Croatia, on the theme of ”Why European sport needs skilled and competent coaches” I think about our experience in Mariefred. The skilled and competent coach is one that can influence people in a positive way and make them do things they did not think they were capable of, and perhaps did not even think they wanted to do. What I wonder though is whether the coach will have to be an actual person? I am still waiting to meet the coach that can tell me the kind of story that will make me so wholeheartedly step into what I am doing as the Pax-app did in Mariefred. Augmented reality simply needs to become reality in coaching!

Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället Kommunikation Tider som flytt

Storheters separation från verkligheten

I den stora morgontidningen på den första palindromdagen sedan medeltiden skriver den alltid så briljante Niklas Orrenius om vad som möjligtvis skulle kunna kallas Zlatans uppgång och fall i Malmö. Artikeln är förstås föranledd av att den staty som stolt placerades utanför Malmö Stadion, då det blev känt att Zlatan som delägare i Hammarby numera siktar på att göra Bajen till Nordens främsta lag, fått utstå vandalisering och slutlig mer eller mindre offentlig avrättning (även om det snarare var avsågning). Utan att på något sätt försvara den behandling statyn fått ger sig Orrenius in på att söka förklaringen till varför de som nyss dyrkade Zlatan som den störste av dem alla plötsligt inte tål se det bronsbelagda monumentet på den 8 ton tunga sockeln. För gissningsvis kunde inte varken statyns upphovsmakare eller Zlatan själv förutse något liknande. Eller hade den store fotbollsspelaren ändå valt att gå sin egen väg och ”byta lojalitet” även om han hade kunnat gissa sig till en upprördhet likt den som nu råder i landets tredje stad?

När det gäller Zlatan är det förmodligen omöjligt att gissa sig till bevekelsegrunder men jag kan inte låta bli att dra paralleller till då jag skriftväxlar med en kamrat i samband med att brexit formellt sker. Han skriver att det till stor del är ”EU:s fel”. Man har helt misslyckats med att ta signaler på tillräckligt allvar och dess lyhördhet inför missnöjet inte bara på de brittiska öarna tycks lika med noll och ingen. I vårt eget land ser vi detsamma då bitterheten är utbredd och föraktet inför de som har makten och inget begriper är totalt. I USA ser vi en president ta sig genom riksrätt med ett stärkt väljarstöd som konsekvens. Kanske främst därför att han lyckats göra tvärtom – förstå de människor som vill rösta på honom.

Donald Trumps framfart gör onekligen att tanken kring vad framtiden kommer att innehålla svindlar. Blir det folkopinion snarare än vad som är rätt och fel som ska avgöra? Om tillräckligt många på läktaren anser det vara straff, ska domaren då blåsa i pipan? Visst hopp går det ändå att få av att det finns människor som Mitt Romney. Religiös tro eller ej, att stå upp för det som är rätt och det sanningen förtjänar, det är en ganska hygglig egenskap att ha i ryggen. Synd att dess popularitet tycks vara på nedgående.

Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation En modern förening Kommunikation

Att driva beteende

Nyligen träffade jag en grupp från ett svenskt riksdagsparti och deras internationella gäster, från bror- och systerpartier runt om i Europa. De håller på med en slags internationell benchmarking och när, eftersom jag var inbjuden, även en förhoppning om att lära av andra intilliggande områden. Temat var medlemsengagemang vilket förstås kommer att få Dan Persson på Idrottens Affärer att ifrågasätta varför de frågar idrottsrörelsen. Kanske har han rätt i detta och därför roade jag mig bland annat med att göra en viss spaning hur annat medlemsengagemang kan se ut. Ni vet de där plastmedlemskorten som tar plats i plånboken men där medlemsklubben knappast har något årsmöte där vi kan engagera oss. Jag har en bild som jag ibland återkommer till som jämför ”gamla” storspelare (HM, IKEA mfl) med nya (Spotify, Alibaba, AirBnB etc). I den gamla världen var det stort då IKEA-katalogen kom och samma reklam landade hos alla. I den nya världen räcker det att jag funderat på att odla skägg för att en schysst trimmer ska ta plats i mitt flöde i telefonen.

Idag känner säljaren sin kund och vet vad hen vill ha. Data används för att driva beteende och inte för att konfirmera eller förstå det. I min bild byter jag, efter att jag pratat om detta, ut ordet ”kund” till ”medlem” och det blir uppenbart för de flesta vilka möjligheter som finns. Det blir också tydligt att såväl idrottsföreningar som politiska partier har en del att göra på området.

Tänker på detta också då jag bokar en resa till en storstad, inklusive hotell. Innan jag gjort något mera än att boka har Google skapat en händelse med restider, hotell inklusive en beskrivning av hur jag tar mig dit samt massor av tips på vad jag nog kommer att vara intresserad av på resmålet. Dessutom får jag förstås veta vad mina kompisar (som uppenbarligen är lika slapphänta med sina data som jag) gjort i samma stad.

Använd data för att driva beteende. Så var det ja…

Kategorier
Elitidrottsutveckling En modern förening Jämställd idrott Kommunikation

När historia och kommersialism går hand i hand

Jag har tur denna vecka och befinner mig på en plats där jag kommer åt att se BBC. Där tillåts Wimbledontennisen breda ut sig ordentligt och med John Inverdale som kommentator tillsammans med John McEnroes inflikade expertis blir upplevelsen en sann njutning. Ännu vassare hade förmodligen varit om Steffi Graf hade fått komplettera men så långt tycks inte brittiska public service ha kommit ännu.

Nåväl, nu är det förstås inte kommentatorerna som gör idrottsevenemanget utan hela kompositionen. Historien, gräset, publiken, tidpunkten, statusen och kanske även jordgubbarna och champagnen – ja, allt som på något sätt kan kopplas ihop med the All England Lawn Tennis and Croquet Club. Historien ja. Den går tillbaka till 1877 då den första herrturneringen spelades. 1884 följde sedan tävlingar för damer. Sedan 2007 får vinnande dam och vinnande herre ta emot samma ansenliga summa, en utveckling som följde den linje som övriga tre grand slam turneringar, Australian Open, Franska öppna och US Open, redan slagit in på.

När jag under fredagen fascineras av Wimbledontennisen är det dock något annat än prispengar som fångar min uppmärksamhet. Herrar Isner och Anderson är i full färd med att slita ut varandra fullständigt. Amerikanen John Isner har redan del i rekordet vad gäller historiens längsta match. 2010 gick han segrande ur striden mot fransmannen Mahut genom att knipa skiljesetet med nätta 70-68 i game. Jämfört med dryga 11 timmar är fredagens 6,5 timmar närmast att betrakta som halvtidsarbete. Den här gången var det sydafrikanen Anderson som fick vandra vidare och på söndag väntar final, efter segern med 26-24 i femte set. Förklaringen är förstås att Wimbledon (liksom Franska och Australian) inte tillämpar tiebreak i det sista setet utan helt enkelt kör på tills någon är två game upp.

I dagens snabbrörliga tillvaro är det enkelt att fundera på om denna evighetsmekanism är av godo eller ej. Med smått otroliga nästan 12 miljoner GBP i totala prispengar går det i alla fall snabbt att konstatera att Wimbledon genom åren anpassat sig till marknadens behov vad gäller kommersiella samarbeten och publikens intressen vad gäller underhållning. Jag minns ett samtal med en kompis som har ett långt förflutet inom en av världens största managementgrupper och i den egenskapen jobbat nära flera stora idrottsevenemang. Han sa:

”Det finns ingen mera professionell och kommersiell organisation, i världen, än den runt Wimbledon. Det är den enda möjligheten att överleva så länge.”

Det faktumet är lätt att missa när jag småler över namnet ”All England Lawn Tennis and Croquet Club”. Och förresten, redan nästa vecka är det dags för en annan juvel i idrottshistorien då the Open Championship tar över BBC:s tablåer. Arrangör? The Royal and Ancient Golf Club of St Andrews.

Kategorier
Digital innovation Idrottens roll i samhället Kommunikation

Sport in a global arena

Fredag eftermiddag på väg hem från jobbet och jag passar på att lyssna på en podd. Jag hör Londons borgmästare, Sadiq Khan, prata om sina planer på att göra London till världens idrottshuvudstad. Han berättar om hur han vill att Londonbor, och för den delen människor från hela Storbritannien eller stora delar av Europa, ska få chansen att uppleva sina favoritidrotter i staden. Och för den tillresta är det förstås ett ypperligt tillfälle att spendera pengar på logi, restauranger och alla tänkbara upplevelser i området. Egentligen är det inget nytt eller revolutionerande med detta tankesätt men det som slår mig är att när borgmästaren talar om ”major sporting events” är det inte OS och VM han nämner. Nej, istället lyfter han Major League baseball, NBA basket, ATP slutspel i tennis med flera. Det är här, menar Khan, som de största varumärkena finns.

När jag hör detta tänker jag på det lunchsamtal jag just haft där vi pratat om huruvida det kommersiella värdet på ett OS guld devalverats från Ragnar Skanåkers i München 1972 till motsvarigheten i Rio 2016. Frågan är förstås vilka samarbeten stora företag kommer att göra i framtiden för att stärka sitt varumärke i samband med idrott. Även här, och då kopplat till att få flera att utöva idrott, är Londons borgmästare långt framme. ”Sport Tech in London”siktar på att få 1 000 000 Londoners mer fysiskt aktiva innan 2020. Att skapa närhet till evenemang, prestationer, varumärken och med teknologins hjälp låta detta inspirera individer, det låter i alla fall för mig som en utmärkt modell för framtidens idrott!

Kategorier
Idrottens roll i samhället Kommunikation

Det går bra nu!

Besöker en av Sveriges växande städer i en region med stark framtidstro. I Östersund är det stort medaljfirande hos Svenska Skidskytteförbundet, för sponsorer, samarbetspartners, förbundsledare och framför allt aktiva. Östersund är litet av navet i svenskt skidskytte, bland annat i kraft av den fina arena som kommunen investerat 150 msek i de senaste åren. Traditionellt står staden värd för skidskyttevärldscupens säsongspremiär och 2019 är det så dags för den riktiga kronjuvelen då VM åter kommer på besök.

Vid middagen sitter jag mitt emot kommunalrådet i Östersund. Han är en idrottsengagerad man som ser potentialen i idrotten som näring. Han berättar om en konferens med näringslivs- och kommuntoppar där flera, från andra delar av landet, kommenterat att ”det går bra för Östersund”. Kommunalrådet tillskriver till stor del denna uppfattning idrotten. Fotbollen i form av ÖFK naturligtvis, medaljörer i både OS och Paralympics som har sin hemvist i kommunen eller närliggande kommun, ett antal evenemang av nationellt och internationellt format samt anläggningar som möjliggör för ökat idrottande för fler. I det sistnämnda hör jag till exempel om hur den nya superfina och moderna gymnastikhallen gjort att truppgymnastiken fyrdubblat sitt deltagarantal (från en redan innan ansenlig siffra) och barnen står ändå i kö.

Vid middagsbordet har vi en ganska omfattande diskussion om vad som driver utvecklingen i Östersund. Här finns ingen större industri menar ett inlägg Kommunen är en stor arbetsgivare, universitetet finns men i övrigt är idrotten en kraftig motor. I mångt och mycket driver den också besöksnäringen.

Med det åker jag hem och tänker att idrottsrörelsen gör Sverige rätt mycket starkare. På många sätt.

Kategorier
Idrottens roll i samhället Kommunikation

Lögn, förbannad lögn och statistik

Förra veckan hade vi viktigt besök i svensk idrott. Tack vare ett sammanträffande där gymnastikförbundet hade Dr Dean Kriellaars som talare på sitt gymnastikforum under helgen kunde också idrottens högste tjänstemän i förbund och distrikt ta del av samma viktiga budskap. Dean menar i korthet att rörelseförståelse, som sammanfattat kan sägas utgöra både förmågan till rörelse samt motivationen och självförtroendet att faktiskt göra, är lika viktigt som läsförståelse. Självklart visar han också, med all önskvärd tydlighet, i vilken olycklig riktning världen styr, med hisnande hastighet. Barns utrymme, både rent fysiskt och tidsmässigt, för rörelse och fysisk aktivitet blir allt mer begränsat och som en effekt breder såväl överviktsproblematik som diabetes ut sig världen över. Dean visar på data från Kanada där det framgår att oavsett regering, röd eller blå, påverkas inte den mer eller mindre linjära kurva som illustrerar hur eländet tar ett allt starkare grepp kring befolkningen.

Vad gäller ohälsoutvecklingen är Kanada knappast unikt i världen. Tvärtom är detta en resa som står att finna på många håll, inte minst i stora delar av Asien där utvecklingen till och med går ännu snabbare. Oftast tack vare att befolkninfen snabbt tar efter västvärldens vanor. Inom idrotten sticker Kanada snarare ut på ett annat område. På senare år har man stärkt sina aktier ordentligt inom elitidrottens område och landet tar allt fler medaljer i olympiska och Paralympiska sammanhang. Det ironiska är förstås att när kurvan över medaljer i olympiska spel kontrolleras för korrelation mot ohälsa uppstår ett närmast linjärt samband.

Ger olympiska framgångar större problem med övervikt och ohälsa?

Nu är nog inte sanningen så enkel som en perfekt korrelation. Precis som min fru säger då jag tar upp detta med henne finns det en mängd (andra) faktorer som påverkar ohälsutvecklingen. Kanske får man dock konstatera att elitidrottsframgångars påverkan på folkhälsan är begränsad.

Jag tänker på både detta och på Stefan Lindeberg, tidigare ordförande i Sveriges Olympiska Kommitté, då jag besöker Kungliga Dramatiska Teatern på lördagskvällen. Istället för att fascineras av åtta svenska mål på Friends Arena blir jag helt betagen av kraften i föreställningen Anna Karenina. Och inte en enda gång efter denna upplevelse har det slagit mig att jag skulle börja med teater. Däremot skulle jag gärna gå tillbaka till Dramaten.

Precis så sa Stefan Lindeberg om elitidrotten och menade att dess största värde faktiskt är just egenvärdet. Dramatiken, upplevelsen, fascinationen. Och tänk om den i sig faktiskt är värd en del av våra gemensamma resurser. Men att hoppas att elitidrotten eller kulturen ska lösa det samhället som helhet misslyckats med, det är nog att hoppas lite väl mycket!

Kategorier
Kommunikation

Ligger framgången i berättelsen?

Nyheten blixtrar till i digitaltidningens flashmeddelande. Det stora skandinaviska flygbolaget tjänar pengar! Två miljarder under räkenskapsårets tredje kvartal får väl även av den mest nitiske kritikern sägas vara ett rätt skaplig resultat. I morgonhandeln rusar aktien vilket tyder på att detta nog inte var något marknaden riktigt hade väntat sig. Samma dag finner jag mig ombord på ett av nämnda flygbolags avgångar och bläddrar förstås förstrött i den tidning som hittas i stolsfickan. Jag fastnar på näst sista sidan (ok då, jag bläddrar bakifrån) och rubriken ”lounge imagined by travellers”. Lounge (finns det ens ett svenskt ord?) fantiserad av resenärer. Låter inte riktigt lika kul. Men i alla fall. Den nya lounge som bolaget snart ska introducera bjuder (frekventa) resenärer gym, chansen att upptäcka det senaste inom tekniken i loungens innovationscenter, ljusterapi, möjligheten att skapa sin egen avatar, kaffe av en riktig barista och möjligheten att spendera tid på det som är viktigt för dig. Och sen ger du dig ut för att se världen.

Utan att recensera vad som är troligt att människor vill göra på flygplatsen, eller ens bolagets verksamhet i övrigt, kan jag konstatera att här har det hänt något. Tänk om det faktiskt är hårt, målmedvetet arbete med känsla för vad människor vill ha som gjort att bolaget i alla fall vid denna rapport visar helt andra siffror än vad ägarna vant sig med på senare år? Dessutom har de hittat ett sätt att berätta som i alla fall får mig att vilja vara med. Storytelling i ett nötskal.

Innan jag klev ombord på det där flygplanet hade jag förmånen att lyssna till ett helt gäng med Mastersstudenter som hade den fiktiva uppgiften att för ett världsidrottsförbunds räkning presentera sin idrott inför en panel, antingen för att få stanna kvar eller för att få chansen att komma in på det olympiska programmet. Vid sidan om all innovativ utveckling av de olika idrotterna (som överlag var mycket bra) är det just förmågan att berätta historien som slår mig, från några av inslagen. Storytelling.

Note to self, som det heter på svenska. När 700 personer från RF, SISU och distrikt nu samlas på Bosön är det viktigt vad idrottsrörelsen gör. Men det är minst lika viktigt hur vi berättar om det som görs. Och hur det får människor att känna sig. För resultatet av det lär även vi snart märka. Och vem vet, detta kanske redan i nästa kvartalsrapport!

Kategorier
Kommunikation

Blåser det en ny vind?

Rio de Janeiro bjuder, för andra gången på kort tid, på idrottsfest. Den här gången är det världens Paralympier som står för underhållningen och prestationerna. Tidiga indikationer pekar på att Rios paralympiska spel blir det näst mest besökta hittills, efter den formidabla succé som London skapade 2012. Under lördagen besökte 167 000 människor den olympiska/paralympiska parken vilket till och med slog den mest populära dagen under OS.

Detta får naturligtvis följdeffekter på olika håll. Ett är det ekonomiska. Eller kanske rättare sagt det kommersiella. Företag vill förstås röra sig i sammanhang där man får uppmärksamhet från många människor. Samtidigt står det allt mer klart att tidigare former av sponsring, framför allt till elitidrotten, förändras i rask takt. En reklamskylt på en arena, en tröja eller bakom den intervjuade blir mer och mer ointressant. I ljuset av de värden den aktuella idrotten anses stå för kan den till och med vara rent olämplig. Vem vill kopplas ihop med exempelvis doping, läktarvåld eller helt orimliga ersättningsnivåer?

Ett vanligt innehåll i rättighetskatalogen som en sponsor köper in sig i har genom åren varit möjligheten att närvara vid evenemang. En tanke med det är att företags företrädare, och då främst höga chefer, genom idrotten sammanförs och hittar möjligheter till affärer som annars inte skulle uppstå. Utan tvekan har det varit en av idrottens starka säljargument. Idag är det få företag som kan försvara en resa till exotisk plats och spännande idrottsevenemang. Det sticker såväl i kunders som i den egna personalens ögon.

Och om lockbete inte längre är en skylt eller ett evenemang, vad är det då? Ja, det går nog åtminstone att konstatera att skylten och evenemanget behöver kopplas ihop med association. Och då helst med ”Den goda saken”. Och här är paraidrotten stark. Samtidigt är det glasklart att konkurrensen för idrotten därmed breddats. Väldigt många runtom sysslar med goda saker. Och när idrotten uppfattas elitistisk, selektiv och segregerande, då är det kanske inte så konstigt att det finns mera spännande alternativ. Men det kanske inte ens för idrottens skull är så dumt? Pengar brukar ju vara ett starkt skäl till förändring!