Drygt 3,2 miljoner nya medlemmar i över 15 000 föreningar med stöd av nästan 500 000 ledare. Det är, enligt Strategirådet, vad som krävs om idrottsrörelsen ska räta ut den medlemskurva som idag har sin topp vid 11 års ålder och sedan bryter tämligen brant nedåt. Detta i alla fall om föreningstätheten (och antal medlemmar per förening) ska vara densamma som idag. Och med tanke på hur Sveriges befolkning fördelas över landet kommer huvuddelen av dessa att behöva rekryteras i storstadsområdena.

Hur i hela friden ska detta gå till funderar jag över under en träningsrunda på min cykel? Det är förstås ingen tillfällighet att idrottsrörelsens starkaste gemensamma budskap i den kommande valrörelsen är att flera idrottsanläggningar behövs. För var ska annars dessa nya medlemmar ta vägen? Om de nu strömmar till vill säga. Strategirådet, som gör en så kallade processutvärdering av Idrottslyftet, har intervjuat en mängd föreningar, förbund och distrikt. Här fastnar jag bland annat för den gymnastikförening strax utanför Stockholm som uppger att 900 barn stor i kö för att komma in i verksamheten. Hur många nya gymnastikhallar behöver kommunen (eller någon annan, föreningen inkluderat) bygga för att bereda plats för denna skara?

Risken är förstås stor att om alla andra byggprojekt lades åt sidan för den närmaste framtiden skulle ändå inte tillräckligt mycket plats åt gymnastik kunna upplåtas. Ska idrotten växa markant behövs med andra ord innovation. Hur ser gymnastik ut som inte kräver en inomhushall? Eller vilka idrotter skulle kunna knacka på hos de 900 för att erbjuda ett alternativ? Och då helst något som barnen kan tänka sig att testa och småningom fastna för. I detta sammanhang är det upplyftande att cykla över Nytorps gärde och se att cricket går att spela under väldigt olika förutsättningar!