En helg i vårens eller kanske snarare försommarens tecken har passerat. Ja, ska sanningen fram var det riktig sommartemperatur som rådde till stora delar. Som en del i att verkligen njuta av denna naturens explosion har jag ägnat helgen åt mycket idrott. En försvinnande liten del på tv, trots de svenska herrarnas framfart i både Halmstad (bordtennis) och Danmark (ishockey). Nej, istället har jag löptränat, gympat och cyklat. Lagom mått egen träning blandat med ledar- och tränarskap. Och jag tror det går att gissa sig till vad som gällde i vilken idrott.

Efter en riktig långtur på min mountainbike slår det mig vilken otrolig aktivitet det är en sån här dag. Längs min runda ser jag fotboll, volleyboll, löpning, promenader, stavgång, cykel (såväl landsväg som mtb), tennis, gymträning (utomhus), golf och friidrott. Säkert har jag glömt något men det som också slår mig är hur väldigt blandad formen för dessa aktiviteter är. Många är som jag, ensamma på en tur. Andra är med familjen, några tillsammans i ett kompisgäng och ett antal förstås som del i organiserad verksamhet, träning eller match. Kort sagt är det bästa tänkbara propaganda för svensk idrott!

Och för att då återvända till Halmstad och bordtennisen skulle jag vilja påstå att även Anders Lindblads krönika i SvD igår är en form av propaganda. Han skriver om en svunnen tid då pingisbordet hade en given plats i var familjs garage och i varje uppehållsrum. Där gick matcherna slag i slag. Problemet är att det som förr fick upp intresset för en idrott (framgång och bra tv-tid) idag är en minimal komponent. Det jag såg idag väcker hopp – men den idrott som vill göra anspråk på människors tid behöver vara relevant och tillgänglig. Just så som pingisen var i både min och Anders Lindblads ungdom. Det recept som gällde då gäller dock inte idag!