I söndags sändes första avsnittet av P1 Kalibers program om barn- och ungdomsidrotten. Kaliber har utan tvekan gjort ett grundligt jobb och att dessa frågor diskuteras är utan tvekan bra.

Kaliber finns att lyssna på: http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/mp3

Det finns utan tvekan många perspektiv på det som framkommer i programmet och det som diskuterats i debatten. Bristande medicinsk support och kunskapsnivån hos tränare är definitivt en sida av problemet. Ett annat är formen för idrottandet. I skidspåret igår mötte jag en fotbollspappa vars son, 8 år gammal, spelar ishockey. Träning fyra gånger i veckan och match på helgen. Det är något helt galet här. Nog tror jag att Peter Forsberg, Mats Sundin, Niklas Lidström och allt vad de heter tränade fyra gånger i veckan plus en match. Har en känsla att många av oss faller inom samma ram om vi tänker tillbaka på vår uppväxt. Detta skedde dock inte i organiserad form och inte med den intensitet som det förmodligen innebär att träna på ”dagens sätt”. Tiden då pappas plan, eller kanske till och med kommunens, erbjöd kravfri och glädjefylld istid från morgon till kväll är lätt att minnas i ett rosa skimmer. Jag tror dock att vi behöver prata mycket mera om hur vi hittar moderna alternativ där detta är möjligt. Den resa som nu är inledd, mot organiserad, ensidig verksamhet från tidig ålder kommer varken att ge medaljer eller funktionsdugliga samhällamedborgare.

Måndags morgonen bjöd på uppföljning av Kalibers program i P1 morgon.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5415314

En betydligt mera positiv form av barn, ungdoms och elitidrott levererade Johan Esks krönika i DN i söndags:

http://www.dn.se/sport/johan-esk-boson-basta-platsen-nar-sma-idrottare-moter-stora