Etikett: coaching

The evolution of a sport – and a nation

Wimbledon Park on Sunday morning. Lots of courts and lots of tennis.

I had almost forgotten. What it can be like when a nation comes to a stop, because of sports. Perhaps it was not quite the type of Stenmark halt that Sweden came to in the 1970’s, when the alpine giant speeded down the slopes. But for 2021, it is spectacular how many of the British spent their Saturday night in front of the TV watching the Women’s US Open final. In fact, it was so special that it deserves an English blog post from me.

As it happened, I spent this weekend in London. And not just in the city, but in Wimbledon. Perhaps the most tennisloving part of the planet. My friends tell me about how the neighbors compete at doing the greatest tennis decoration of their house and garden, during the weeks of the All England Championship every year. This could be explained, at least in part, by the view that greeted me during my Sunday morning run through Wimbledon Park. There is a lot of tennis played in that park. It may not have increased from Saturday night, and Emma Raducanu’s fantastic win at the Arthur Ashe stadium where she entered the championship as a qualifier, but there sure is every chance to get involved if you are interested.

As the British papers write about this being the greatest moment of British tennis ever, transforming elite performance into mass participation has never been an easy thing. Something tells me the British might just be able to do that though. Yes, tennis is still (considered) elitist and expensive, but here is a champion of the multicultural country of the modern day. She must be a dream come true for the Lawn Tennis Association (LTA), and why not for the Queen herself, given that Emma is already believed to be in line for the New Year’s Honour’s list. And if somebody can manage that conversion, from elite to grassroots – and back again, perhaps it is the LTA. They have got the money, the personnel and the desire. And they certainly have the support of the British media. Now, it is up to you guys.

Just do it!

Att samlas runt en idé

Midsommar på landet – ett bedrägligt lugn eller starten på något nytt?

Efter att den stått i min bokhylla i många år har jag nu gett mig i kast med boken om den legendariske coachen, Vince Lombardi. When pride still mattered. Vad gäller ledarskapet hos den mytomspunna profilen finns det anledning att återkomma men i dessa tider är det främst frågan om att samla människor runt en gemensam idé som fascinerar mig.

Lombardi höjdes till skyarna under sina år hos Green Bay Packers, då laget vann fem NFL titlar över sju år. Laget och klubben är än idag unik genom att vara en medlemsägd, icke vinstinriktad klubb, byggd ifrån början på det lokala intresset runt en liten stad i Wisconsin. Klubben består av dryga 364 000 aktieägare och då den genomgått kriser genom åren är det dessa ”medlemmar” som med gemensamma krafter lyft verksamheten vidare.

I förra veckan hade en svensk idrottshistorisk klenod sitt årsmöte. Då Brynäs IF samlade sina medlemmar var det en rejält tilltufsad förening som gjorde bokslut och tog sats mot framtiden. Det stormade, stundtals såg skutan ut att kapsejsa fullständigt, men när kvällen var sen hade medlemmarna tillsatt en styrelse. Och eftersom den var helt annorlunda än vad valberedningen föreslagit tog denna den enda rimliga konsekvensen och ställde sina platser till förfogande.

Ett tredje exempel på hur demokratin ibland tar sin egen väg kan förstås hittas på den nyligen avhållna RF-stämman. Här fattade medlemmarna beslut som fick den största medlemmen, Svenska Fotbollförbundet, att gå i taket och utan att alls recensera den valda vägen går det att konstatera att uppslutningen runt denna var stor.

Så vart vill jag egentligen komma med dessa rader? Ja, vid en stilla insjö, med sommaren ännu i sin linda, tänker jag att då Stefan Löfven under måndagen ska lämna sitt besked till talmannen kan det kanske kännas lite lättare om han påminner sig om att demokratins beslut, dom är inte rätt eller fel. Dom bara är. Och ju flera medlemmar av Green Bay Packers, Brynäs IF, Riksidrottsförbundet eller Konungariket Sverige som står bakom dessa och med hjärta och kraft kan tänka sig att engagera sig i dem, ju mera troligt är det att de leder dit vi vill. Även om det för stunden inte verkar så. Så låt oss hoppas att den här måndagen bjuder en start på något gott. Och att Brynäs IF nu går en ljusare framtid till mötes!

Går det att centralisera inre motivation?

Den senaste veckan var av det mera späckade slaget. Specialidrottsförbunden har presenterat sin utvecklingsplaner – mot världstoppen och medaljer. Ja, i alla fall så många av dem som hinns med på en vecka, fem dagar mellan klockan 8 och 18. Det som slår mig när vi nu är uppe i 25-talet presentationer är hur många det är som umgås med tankar på att ökad centralisering behövs, och det tidigare i åldrarna. Det hänger förstås samman med upplevelsen av att man inte riktigt hänger med i den internationella toppidrotten. Att andra länder har ett försprång, ofta på grund av att deras aktiva tränat mera i tidiga år, och att kvalitén på verksamheten därmed måste upp. Ja, även kvantiteten i de flesta fall. Många SF har en klar bild av att vid ålder X behöver den aktive vara bland de bästa (i Europa eller i världen) för att ha möjligheten att nå ända fram. Det betyder inte att alla dessa, framträdande vid X ålder, kommer att nå världstopp och medaljer men det som framgår är att väldigt få, om ens någon, som inte fanns synlig vid X ålder kommer att dyka upp i världstoppen vid senare år.

Vad X är varierar från idrott till idrott och denna observation gäller inte alla idrotter. Vid en stilla eftertanke är dock min bestämda uppfattning att det gäller fler och fler. Och utvecklingen går i en rasande takt.

Under helgen hade jag nöjet att avnjuta en god middag med två kamrater. Den ena var en gång världens bästa slalomåkare, och är idag aktiv inom idrottspsykologins sfär. Därmed blir det förstås en hel del snack om idrott och utveckling. Ganska snart blir vi överens om att det nog definitivt är så att mera och tidigare är vad som krävs. Där vi dock kommer att uppehålla oss vid är det berömda ”hur:et”. Vi pratar länge och mycket om skillnaden mellan styrd träning och om den där inre motivationen som gör att individen själv väljer att hålla på, och detta vare sig det är organiserad träning eller ej. I många av de idrotter där specialidrottsförbunden idag talar om yngre och mer finns en makalös svensk idrottshistoria. Och nog sjutton tränade dom mer, och i unga år dessutom. Dom gjorde det dock då dom själv fick välja, och utan organisering.

Med det är jag nästan säker på att lösningen för (svensk) idrottslig framgång inte (bara) är centralisering, bättre coaching och skarpare uppföljning. Nej, svaret på gåtan ligger i kombinationen av detta och de miljöer som lockar till fortsatt aktivitet även då dagens träning har avslutats. Men var, och hur, hittar vi dessa miljöer?

Rätt beslut – en nåd att stilla bedja!

En till mig mycket kär idrottsförening är i blåsväder. Eller, det är en alldeles för mild formulering. Snarare befinner man sig i en Titanic-situation. Isberget är påkört, skrovet vidöppet och vattnet forsar in. Om skutan ska segla vidare krävs nu annat än plåsterlappar. Ja, vem vet vad som krävs egentligen. Risken är oerhört stor att alla försök till reparation faller under kategorin ”too little, too late”.

Jag menar förstås den situation som Brynäs IF befinner sig i. Eller mera korrekt, har försatt sig i. De idrottsliga svårigheterna detta år visade sig helt enkelt vara västanfläktar i jämförelse med vad som nu utspelar sig. Och det är så väldigt lätt att vara efterklok och så väldigt mycket svårare att fatta rätt beslut under press. Det vet varje elitidrottare. Och just därför måste elitidrottare, deras ledare och styrelser träna så oerhört mycket mera på detta. Att tänka rätt under press, kallade Englands vinnande rugbycoach Clive Woodward det.

I samma veva som Brynäs situation rullas upp har jag en av mina bättre dagar. Med tre fantastiska kamrater på en golfbana i bästa miljö. Kamrater är för övrigt en underdrift. Förebilder är en bättre benämning. I en fascinerande bok från ett antal år tillbaka skriver författaren Michael Murphy att ”golf är som röntgen för själen”. Det är spelet som får den äkta versionen av människan att komma fram. Det sägs ju att Donald Trump är en notorisk fuskare på golfbanan. En av mina medspelare den där dagen berättar om ett besök hos sin idol, Ben Hogan, och om en rond med dåvarande VD på Hogans hemmaklubb.

– Han (VD:n) fuskade, säger min kamrat. La upp bollen hela tiden. Hogan hade sparkat ut honom direkt om han vetat.

Det är då jag förstår. I golf fattar man inte fel beslut. Man lär sig vad som är rätt beslut. Det är därför vår spelkamrat vägrar ta emot en Mulligan på första tee när hans första slag smyger sig out of bounds. Det finns inte i hans sinnevärld. Ibland fattar man fel beslut säger Brynäs styrelseledamot. Ja, kanske. Och då får man också ta konsekvenserna av det. Där är jämförelsen med Titanic riktigt jobbig för den som i själ och hjärta är Brynäsare.

Idrott på riktigt eller på blodigt allvar

Smått, så smått börjar idrottslivet återvända. Folkhälsomyndigheten lovar lättnader och hopp finns att också serier och tävlingar snart ska kunna köras. På en idrottsplats i södra Stockholm är det match den här söndagen. Internt, inom laget och med den träningsgrupp som kämpat sig genom hela vintern, på hala utomhusplaner. Glädjen finns där, engagemanget och aktiviteten. För gruppen 11-åringar är det 7 spelare på planen som gäller. Riktigt och rätt, med domare, lagledare och tre perioder. Och med avbytare förstås.

Samma morgon har jag åkt förbi en av de parker i Stockholm som har någon form av kickbike-anläggning. Här är det som vanligt full fart. Och inte en enda sitter på bänken. Möjligen är det någon som hämtar andan en kortis, eller pustar ut efter en krasch. Oavsett är den intensitet jag ser per individ så enormt mycket högre än på fotbollsplanen.

Svenska Fotbollförbundet har gjort massor för att utveckla och förbättra spelformer. Samtidigt är det som att själva grundtanken, matchen och organiseringen, är det största problemet. Det har gått så långt att barnen själva tror att det ska vara så här. Att man måste spela mindre än man faktiskt skulle kunna göra.

Pappa, i fotboll har man avbytare

En till mig närstående fotbollsspelare

I Anders Franzéns park, bland kickbikeåkarna, är det ingen som kommit på detta. Och någonstans hade jag önskat att covidpandemin hade erbjudit oss en möjlighet att idrotta lite mera spontant och något mindre organiserat. Visst ja, det gjorde den ju. Tyvärr for nog möjligheten att av detta också dra lärdom de flesta av oss förbi!

The Masters

The Masters, US Masters, Masters eller kanske till och med herrarnas US Masters är över för denna gång. Namnet som bäst passar hänger nog mest på vem som ska förstå vad som avses. Det finns några sådana företeelser inom idrotten som enbart beskrivs i bestämd form. The FA. Engelska fotbollsförbundet, The Open, herrarnas brittiska öppna golfmästerskap som i vårt land oftast (felaktigt) benämns British Open, och så då The Masters. Onekligen vilar det en särskild mystik över den sortens egennamn och i de allra flesta fall är de förtjänade genom lång och trogen tjänst. Kanske är det inte riktigt den nivån som landslaget når upp till, trots den med denna underskrift signerade tavlan som en gång överräcktes till labbet på Bosön, som tack för kompetent bistånd till herrarnas fotbollslandslag. Men nog måste ambitionen applåderas.

För mig och många andra golfälskare är den första fulla veckan i april varje år speciell. I år är de svenska förväntningarna dock rätt lågt ställda, även om Henrik Stenson ända fram till sista dagen håller skaplig kontakt med täten. Det blir till slut japanskt i toppen och en av veckans höjdpunkter är när segrarens caddie avslutar söndagsronden med att buga sitt huvud inför banan, blickandes ut över 18:e fairway. Det är magiskt.

Som så ofta i anslutning till en större tävling böljar debatten om vad som fattas i svensk golf och om ”vi” någonsin kommer att få se en ny Stenson. Svenska Golfförbundet gör sitt genom att köra ett avsnitt av välproducerade Pitch på temat. Mycket av samtalet handlar om hur verksamheten måste bli bättre på klubbarna. Bredden behöver öka och kvalité och mängd på träning förbättras. Fredrik Westerstrand får frågan om hur många klubbar som har en tillräckligt omfattande verksamhet för att föda världsstjärnor. Och Fredrik ger ett nyktert svar – ingen!

Det troliga är att Fredrik i all framtid kommer att behöva ge samma svar. Och att frågan aldrig någonsin har haft ett annat svar. Det är inte klubbar som skapar världsstjärnor i golf. Av den enkla anledning att ingen erbjuder 25 timmar eller mer i veckan. Frågan som borde ställas är vad som idag, och helst i morgon, krävs för att några individer, av egen fri vilja och för att allt annat vore tråkigare, ska lägga 30+ timmar per vecka på att med hjälp av klubba få den lilla vita bollen i hål på så få slag som möjligt. Och vad som ska få dem att lägga all sin kraft på att fundera över hur det går att göra ännu bättre i morgon.

Problemet – att sådana frågor är ruskigt svåra att svara på – gör dock att vi gärna låter bli att ens fundera.

2020 ett dystert hack i skivan eller starten på något annat?

Så här runt årsskiftet är det många listor som ska summeras. 2020 års mest lästa inlägg dyker upp igen och framtidsspanarna avlöser varandra. Jag nås till exempel, en gång till, av The Economists artikel från augusti 2020. En av många som behandlar effekterna av covid-19. I denna artikel målas en dyster framtid för världens universitet. Åtminstone de som innan mars 2020 hade huvuddelen av sina intäkter kommande från internationella studenter. I idén om att ta sig från en torftig, otillräcklig hemmiljö till något av världens toppuniversitet ligger inte bara tanken på studier utan också drömmen om ett annat liv. På ett campus, bland likasinnade, med en tro på framtiden som ska bära in i kommande yrkesutövning. Utan tvekan har den senare delen fått sig en rejäl törn detta år. Och frågan är om världens flygplatser, i slutet av skolloven, någonsin åter kommer att fyllas med bortlängtande ungdomar. Eller kanske av andra åldrar med omskolningsambitioner?

Vilka alternativ kan då finnas? Och vad kan tänkas locka den med ambitioner att finna ny kunskap framöver? Många är nog de som fått nog av digitala föreläsningar och Skype-/Teams-/Zoom- eller vilken variant som helst av digitalmöten vid det här laget. Att studera är att längta bort och en sådan önskan stillas inte av att utbildningen kommer in i köket. Detta gäller förstås även idrottens utbildningar som digitaliserats i rask takt.

Det finns onekligen fördelar med digitala föreläsningar. Istället för bristfälliga lärarledda lektioner i klassrummet kan studenten ta del- och inspireras av den bäste på varje område, skriver The Economist. Digitalt är det ingen skillnad att föreläsa för 10 eller 100 000. Istället kan tiden i klassrummet ägnas åt smågrupper med fördjupning och diskussion. Det som, enligt The Economist, studenter uppskattar mest.

Så, om man inte är Harvard, Yale eller någon annan av de högst ansedda institutionerna, kanske det är bättre att lägga resurser på att finna världens bästa utbildningsinslag än att själv leverera det. Inom idrotten skulle det innebära att gemensamma resurser inte skulle skapa utan hitta utbildning. När det är gjort handlar den lokala utbildarprofessionen om att knyta an den egna verksamheten och göra budskapet tillämpbart. Kanske svaret som så många gånger förr är samverkan? Nog skulle många vara sugna på det lilla universitet som erbjuder närhet och egen förankring, men också bilägger en vecka per termin på ett av världens främsta lärosäten? För oss idrottstränare tror jag många skulle haka på den utbildning som utöver digitala studier i hemmiljön också har en vecka på Australian Institute of Sport, Stanford eller US Olympic Centre. För nog har mycket kommit närmare trots att Corona rent fysiskt dragit oss isär?

Sånt vi behöver höra men inte vill veta av

Ett av mina barn har många gånger pratat om den så kallade åsiktskorridoren. Ni vet den där ytan som alltför ofta, åtminstone av den som kommenterar den, upplevs som alltför smal. Mellan väggarna ryms det som i olika sammanhang är accepterat att säga och i värsta fall också tycka. I Sverige förfäras vi över mer eller mindre totalitära regimer som begränsar den för oss självklara yttrandefriheten, men är vi säkra på att vi i vår närhet orkar med att höra vad människor verkligen tycker?

Idag, söndag den 13 december 2020, levererade krönikören Johan Esk på den stora morgontidningen en riktig slägga rakt in i idrottsrörelsens grundfundament. Enligt Johan är 2020 året då idrottsrörelsens idé om en samlad idrott sköts i sank. Orsaken är covid-19 och sättet elit- respektive bredd-, barn- och ungdomsidrott behandlades. Rätt eller fel är det fundamentalt att Esk har möjligheten att säga vad han tycker och att vi som har chansen att påverka framtiden (i detta fall för idrottsrörelsen) har både orken och självförtroendet att analysera det han uttrycker.

Det senare är i många organisationer långt ifrån självklart. Det krävs inte en totalitär stat för att tycka att oliktänkande är besvärligt. Tvärtom har forskare länge visat att så kallat ”group think” utgör ett allvarligt hot mot utveckling och nya idéer. Begreppet handlar om att människor som verkar ihop tenderar att bli alltmer lika och därmed tänka på liknande sätt. De utanför gruppen, med andra synpunkter, ses som fiender eller som havandes ”fel”.

För något år sedan gick jag en utbildning vid universitetet i Oxford. Denna handlade om scenarioplanering. När jag nyligen av en händelse läste igenom mina anteckningar därifrån fastnade min uppmärksamhet på en notering från projektarbetet vi gjorde som del av utbildningen. Jag läser:

IBM News @10: As a result of the latest H50N12 virus spread a new health screening rule was passed today by the IBM board. The new rule will come into effect immediately as the new machines have already been installed by our city gates. Finally, on the outside the riots over affordable energy continue.

Obekvämt, hade detta varit att höra för många för några år sedan. Idag tycks inget av det särskilt osannolikt längre även om IBM i alla fall ännu så länge inte byggt egna städer. Att orka ta emot inte bara det vi vill veta utan också det vi behöver höra lär nog vara en egenskap vi har nytta av i framtiden. Och hur var det nu? Jo, det gör ont när knoppar brister.

Lekmannen är inte död – ej heller är hen professionell!

Då RF för några år sedan gjorde en omfattande omvärlds- och trendanalys med hjälp av företaget United Minds var en av slutsatserna att lekmannen är död. Innebörden av detta var att ingen av oss längre är att betrakta som särskilt okunnig, åtminstone inte inom områden som berör oss. Varenda läkare vet numera att en patient som söker vård för någon slags bekymmer helt säkert vet minst lika mycket, om inte mer, om just sin diagnos än vad doktorn gör. Förmodligen drabbar detta också rörmokare, elektriker, lärare och andra yrkesgrupper som har just kunskap som sin profession. Möjligen går tandläkaren fri då jag ännu inte stött på någon som gett sig på att laga sina tänder på egen hand.

Jag tänker på detta då jag i mitt huvud summerar den digitala elitidrottskonferens som vi just avslutat på Bosön. Ja, i alla fall fanns vår studio och några av föreläsarna på Bosön. Åhörarna fanns på andra sidan en skärm, oklart var. Detta är inte på något vis ovanligt i dagens situation. Många är de som pratat om hur digitaliseringen tagit årsvisa kliv inom loppet av månader, sedan covid-19 gav konfererandet helt andra villkor. Vi klarar saker på egen hand som vi bara kunde drömma om i början av året. Knappt någon av oss vill erkänna oss som lekman inom det digitala längre. Vi har ju googlat och lärt oss.

I en uppbyggd studio på Bosön, framför ett mixerbord, otaliga skärmar och flera kameror fattar jag dock vad skillnaden blir då den professionella kliver in. I min egen idrott, golf, har ordet professionell ofta använts som sättet att beskriva skillnaden mellan den som tjänar (läs: har rätt att tjäna) pengar och den som inte gör det. I sämsta fall blir det ett sätt att skydda den som är professionell (tränare) men som egentligen inte gör ett bättre jobb än den som läst på ordentligt och egentligen kallas lekman. Nej, då är tävlingssidan i de flesta idrotter en bättre förebild. Här är det den som presterar bra nog som får betalt. I golf är det som bekant inte hur utan hur många (slag) som avgör vem som tjänar mest. Att det sedan fortfarande finns knöliga amatörregler är en helt annan sak.

Överlevnaden hos den professionella ligger förstås inte i att upprätta skyddsräcken och gränser utan att fortsätta sin utveckling till att även framöver vara överlägset bättre än oss lekmän som trots benämningen faktiskt kan klara oss ganska hyfsat. Precis just det såg jag hos Andreas som producerade åt oss på Bosön och det ser jag hos den läkare som förstår att pedagogiskt svara på den påläste patientens frågor. Visst finns där mekanismer som måste till för att skydda människors väl och ve men jag undrar om de inte är färre än vi tror? I alla fall så länge både lekmannen och den professionella tar sin roll på allvar och förstår att kunskaps- och kompetensutveckling är det enda som kan ge framtida trygghet.

Så med det – länge leve lekmannen OCH den professionelle!

Juniorsport, Noice och popkungen Ola

Det händer inte varje vecka men i helgen har jag lyssnat på Sveriges Radios Juniorsporten. Jag får väl erkänna att det nog främst berodde på det berömda egenintresset. Ni vet det som enligt Karl Marx aldrig ljuger. Linn Nänzen från Radiosporten intervjuade mig tidigare i veckan med anledning av Riksidrottsförbundets kampanj #minandraidrott. Linn är påläst och ställer väldigt relevanta frågor. När barnen i Juniorsporten kompletterar blir det till ett riktigt bra samtal i det komplexa som gömmer sig i att vara ung och att växa upp.

Min andra idrott kan sägas handla om att inte lägga alla ägg i samma korg. Med större mångfald blir valmöjligheterna flera och risken att stå och falla med ett intresse, som med tiden kan falna, minskar. Jag tänker på detta under söndagskvällen då jag ser den både enastående och mycket sorgliga dokumentären om Noice. Gruppen utgjorde en stor del av min uppväxt och än idag kan jag texten till En kväll i tunnelbanan utantill. Under tidigt 80-tal var det Noice som ägde den svenska musikscenen. I programmet får vi följa grabbarna under de tidiga åren i replokalen i Gustavsberg. De lever för musiken och lägger all sin vakna tid på att öva, skriva låtar och utveckla både sig själva och musiken.

Berättelserna från de bandmedlemmar som fortfarande finns kvar låter ungefär som de som kommer från många av våra bästa idrottare. Det är bara musiken som behöver bytas mot idrotten. I historien finns den där totala hängivenheten som skapar genier. Parallellt löper dock det potentiella mörker som drabbat alltför många under eller efter karriären. Och som kanske kan förklaras av en alltför enkelspårig livsföring.

En andra idrott är inte svaret på psykisk ohälsa. Ej heller är det någon säker väg till en plats på världens prispallar. För många kan den till och med vara en utopi då blotta kostnaden för att vara aktiv i mer än, eller ens en idrott är oöverstiglig. Det som däremot är helt nödvändigt är att både världsstjärnan och den livslångt aktiva behöver hitta sin riktiga kärlek i idrotten. Ja, faktiskt precis som huvudpersonen i den dokumentär som automatiskt följer i SVT Play hos mig. Den om Ola, den svenske popkungen. Fortfarande vid 75 års ålder ytterst aktiv i svenskt och internationellt musikliv. Där finns mycket att lära!