Etikett: coaching

Making way to the Ryder Cup

· Lämna en kommentar ·
Not the Swiss alps, but the Home of Golf

My brother suggested to me that Ludvig Åberg winning the Omega European Masters, two shots ahead of Alexander Björk, would be a good topic for a blog post. The event in the Swiss alps carries a strong Swedish tradition, with several wins by Swedish players. This past weekend a new generation took over.

The following day, Luke Donald announced his Ryder Cup team and, to few people’s surprise, decided to give one of his captain’s picks to the newly crowned European Masters champion. Having won in only his ninth event as a professional Åberg’s rise to the occasion is sensational. Or is it?

On the PGA tour Åberg made his debut in the Canadian Open in June. This opportunity opened up as he finished his final collegiate year as the number one on the PGA Tour University Ranking. Starting in 2023, this leading player earns full exempt for the incumbent and following season. That the top ranked college player is PGA tour material is nothing new. The automatic qualification is though. No doubt a wise move by the tour.

Looking at Åberg’s college career makes impressive reading. He wasn’t the best player in only his senior year, but the two last years, playing for Texas Tech University. In fact, his fourth and final year he won all the prices there are to win: the Ben Hogan Award, the Jack Nicklaus Award and the Fred Haskins Award. And yes, he was also an All American collegiate golfer, meaning his grade point average was above 3.2 (where 4.0 is maximum).

So, in summary – should we be surprised? No. Should we be impressed? Yes. Immensely. And the simple reality is that Ludvig Åberg follows a long established principle:

Most of the ones that reach world class are at the top of their class at an early age*. However, not all of the ones that are, reach all the way.

Starting in Rome in a couple of weeks, Ludvig Åberg’s future journey will no doubt continue to impress.

*This age is different from sport to sport and will depend on the structure of the sport. Whether it really has to be ”early” is debatable.

Att gå från gammalt till nytt

· Lämna en kommentar ·
Här frodas RIKTIG träning!

En trogen följeslagare på mina träningsrundor är Martin Wicklin och hans Söndagsintervjuer. Senast var det jag, Martin och Ewa Fröling som var ute på en löptur. I den snåla blåsten är det två värmande röster som fyller mina lurar. Ett härligt samtal som fördjupar i en enastående karriär. Ewa är ett erfaret proffs som själv, som förstahandskälla, kan redogöra för flera av de största framgångarna och händelserna i modern svensk kulturhistoria. Hon var nämligen där och i allra högsta grad delaktig.

Medan mina ben trummar på fascineras jag av Ewa Frölings språk och kunskaper. Men, en stund in i intervjun får jag känslan av att något förändrats. Martin har ställt några frågor om den mera nutida kulturen och de som idag får störst utrymme. Och här har Ewa Fröling synpunkter må jag säga. Allt är yta, ingen är utbildad och det var minsann så väldigt mycket bättre förr. Och skulle hon, så här i karriärens senare skede uppmärksammas med ett pris av detta förtappade kulturetablissemang, då skulle hon minsann inte ta emot det. Från kunnig, kompetent och senior har hon, I mina öron, på några minuter förbytts till bitter föredetting. Gränsande till kultursnobb.

Det är då jag inser det. Med pulsen dunkande och benen skakande efter den sista uppförsbacken förstår jag att idrottens Ewa Fröling, det är jag. Ja, undantaget då den fantastiska karriären där jag inte har någon som helst chans att mäta mig med Ewa. Men när det gäller nutidens idrott och den uppväxande generationens förståelse för träning och prestation, ja då är jag att betrakta som en dinosaurie. Och tyvärr är jag rädd att jag inte är ensam. Jag och mina kamrater borde förstås gömma oss under närmsta sten och där läsa Ungdomsbarometerns senaste rapport om ungas syn på idrotten. Inte förrän vi förstår vad som står däri får vi komma ut. Det kan nog ta ett tag…

Sustaining sports

· Lämna en kommentar ·

Through breakfast with a friend, where we are discussing the ins and outs of children’s and youth’s sports, I end up in very familiar territory. It is where most of us think that the way ”things” are done in the current ”system” of sports just ain’t right.

Most countries have ended up in a situation where we have physicians and medical doctors talking about how injuries that used to occur in the professional game, through years of overuse, are frequently seen among 15-year olds. We see numerous athletes fighting issues with mental health and, even more frightening, we have large groups within the population that either have not ever come in contact with sport, or have lost interest in it completely, somewhere along the road.

The question, how on earth did we get to this, might be simple but I have a feeling the answers are a bit more complicated. Unfortunately, I think high performance sport has a role in it. Or perhaps this should read: sport with incentives that relate to performance?

My head goes spinning as I come across an article in the magazine Times, about the Overtime Elite league. Here athletes are paid six figure (in USD) salaries to play basketball. Even I know that there are opportunities to play and earn money in sports. What I didn’t know is that you can do that, in basketball, instead of going to college, at the age of 16 to 19. The league suggests that this is an alternative route to get to the NBA and that the youngsters are also given support to study besides their basketball. Something in me starts to doubt that the latter will be particularly emphasised. The cynical in me instead sees similarities with how the young (boys), often with a deprived background, have been lured into various things before, and this is just yet another example.

However, the more I dig myself down in my own thoughts I realise that many of the young, and slightly older, athletes that are to compete in China in the Olympic and Paralympic games shortly have a very similar situation. Thanks to their excellence in sport they have been put on a scholarship, from an organisation that coordinates a national campaign for Olympic and Paralympic medals. Worst case they have been encouraged to scrap their education as that takes time away from training. And believe me, they have worked hard and focused on developing as an athlete. Some of them will come back with a medal, but very few will do so having secured a financially reasonable standard for themselves for the foreseeable future. Even less so have they earned themselves any points towards a healthy pension when, one day, it is time to retire. And, judging by what those physicians are saying, that day could come earlier than planned as by now, many of them will have been focused on one sport only for quite some time.

So, as a breath of fresh air comes this article about how Norway’s focus on participation, described as radically different, have helped lift the country to the top of the world in a number of sports. And these sports are not just winter sports with skiis closely tied to the feet. Interestingly, articles like this regularly come out ahead of, during or after the winter Olympics as Norway beats the rest of the world. Of course the sport for all philosophy is not the only explanation. Hard and focused work has a place in there to.

When I now consider how to put a new, fresh injection into Swedish international high performance sport I understand that it needs to be done in a way that is sustainable and long term viable – for the athletes. And I think that we can find some strong partners in this quest for excellence!

En lektion om skillnaden mellan person och prestation

· Lämna en kommentar ·
Foto av Rodolpho Zanardo pu00e5 Pexels.com

Så kom då vad som ser ut att vara det sista steget i fallet Novak Djokovic vs Australien. Tennisens världsetta, som i Australian Open hade chansen att bli den första i historien att vinna 21 Grand Slams. Den första manliga spelaren. Serena Williams tronar på 23 så till henne har den gode Novak en bit kvar. Och i Australien kommer han inte att närma sig. Novak Djokovic är nämligen på väg hem igen efter att en federal domstol slutligen nekat honom visum. Utan ordentlig insyn i alla turer som varit i detta fall är det naturligtvis omöjligt att göra en vettig bedömning av vad som var rätt eller fel. Trots det kostar jag på mig att höja Australiens premiärminister till skyarna för att han enkelt konstaterar att:

Regler är regler. Det finns inga undantag.

Scott Morrison, premiärminister i Australien

I en annan del av världen är det enkelt att konstatera att det är denna insikt som saknas då problem uppstår. Jag tänker till exempel på den gode premiärministerkollegan som Morrison har i Storbritannien. Här tycks Boris Johnson befinna sig i konstant blåsväder, nu senast då det uppdagats att det inte bara förekommit en fest på Downing Street no 10 under ”lockdown”. Nej, här passade man tydligen också på att festa loss dagen före Prins Philips begravning och även om PM själv inte var närvarande på festerna är det förstås ganska svårt att förklara hur dessa kunde förekomma i en tid då direktiven till befolkningen var att inte socialisera med personer utanför det egna hushållet.

För att återgå till Australien och Djokovics äventyr i förvar hos inresemyndigheterna är det intressant att ändå spekulera i var det gick snett. Enligt Craig Tiley, chef för Australiens tennisförbund, Tennis Australia, har ärendet kantats av motstridiga uppgifter. Tidigt var det uppgjort att genomförandet av Australian Open byggde på att turneringen kunde ge medicinska dispenser till spelare för deltagande. Något som alltså gjorts till Novak Djokovic. Och det är kanske enkelt att förstå att turneringsarrangören är ganska intresserad av att inkludera en niofaldig mästare i startfältet. Men, om nu denne är ovaccinerad mot covid 19, det fortfarande pågår en pandemi i världen, och Australien har några av de striktaste reglerna som finns – hur gör man då?

Kanske är det här som lektionen om att skilja på person och prestation gör sig som allra bäst. Inte minst inom idrotten är historien full av exempel där detta inte gjorts särskilt bra. Den som i kraft av sin prestation, av andra, anses stå över såväl regler som ”vanligt hyfs” utvecklar snart också en sådan syn på sig själv. Risken är stor att inte någon tjänar på detta. Varken omvärlden eller individen själv. En dag, i alla fall i idrotten, tar nämligen prestationen slut. Eller upphör i alla fall att av andra firas som ”God’s greatest gift to mankind”. Och om då personen bakom prestationen inte fått chansen till utveckling, växande och lärande, vad finns då kvar?

När Djokovic nu reser hem från Australien är det förmodligen inte han som ska ses som den skyldige i något avseende. Mer än att han valt att inte vaccinera sig och därmed får finna sig i att ta konsekvenserna av det. Nej, istället är det premiärministern i Australien som läxat upp en hel idrottsvärld. Och hela den övriga globala tillvaro som så ofta lurar oss att tro att vissa ska behandlas annorlunda än andra. Det är helt enkelt bara att tacka och ta emot!

The evolution of a sport – and a nation

· Lämna en kommentar ·
Wimbledon Park on Sunday morning. Lots of courts and lots of tennis.

I had almost forgotten. What it can be like when a nation comes to a stop, because of sports. Perhaps it was not quite the type of Stenmark halt that Sweden came to in the 1970’s, when the alpine giant speeded down the slopes. But for 2021, it is spectacular how many of the British spent their Saturday night in front of the TV watching the Women’s US Open final. In fact, it was so special that it deserves an English blog post from me.

As it happened, I spent this weekend in London. And not just in the city, but in Wimbledon. Perhaps the most tennisloving part of the planet. My friends tell me about how the neighbors compete at doing the greatest tennis decoration of their house and garden, during the weeks of the All England Championship every year. This could be explained, at least in part, by the view that greeted me during my Sunday morning run through Wimbledon Park. There is a lot of tennis played in that park. It may not have increased from Saturday night, and Emma Raducanu’s fantastic win at the Arthur Ashe stadium where she entered the championship as a qualifier, but there sure is every chance to get involved if you are interested.

As the British papers write about this being the greatest moment of British tennis ever, transforming elite performance into mass participation has never been an easy thing. Something tells me the British might just be able to do that though. Yes, tennis is still (considered) elitist and expensive, but here is a champion of the multicultural country of the modern day. She must be a dream come true for the Lawn Tennis Association (LTA), and why not for the Queen herself, given that Emma is already believed to be in line for the New Year’s Honour’s list. And if somebody can manage that conversion, from elite to grassroots – and back again, perhaps it is the LTA. They have got the money, the personnel and the desire. And they certainly have the support of the British media. Now, it is up to you guys.

Just do it!

Att samlas runt en idé

· Lämna en kommentar ·
Midsommar på landet – ett bedrägligt lugn eller starten på något nytt?

Efter att den stått i min bokhylla i många år har jag nu gett mig i kast med boken om den legendariske coachen, Vince Lombardi. When pride still mattered. Vad gäller ledarskapet hos den mytomspunna profilen finns det anledning att återkomma men i dessa tider är det främst frågan om att samla människor runt en gemensam idé som fascinerar mig.

Lombardi höjdes till skyarna under sina år hos Green Bay Packers, då laget vann fem NFL titlar över sju år. Laget och klubben är än idag unik genom att vara en medlemsägd, icke vinstinriktad klubb, byggd ifrån början på det lokala intresset runt en liten stad i Wisconsin. Klubben består av dryga 364 000 aktieägare och då den genomgått kriser genom åren är det dessa ”medlemmar” som med gemensamma krafter lyft verksamheten vidare.

I förra veckan hade en svensk idrottshistorisk klenod sitt årsmöte. Då Brynäs IF samlade sina medlemmar var det en rejält tilltufsad förening som gjorde bokslut och tog sats mot framtiden. Det stormade, stundtals såg skutan ut att kapsejsa fullständigt, men när kvällen var sen hade medlemmarna tillsatt en styrelse. Och eftersom den var helt annorlunda än vad valberedningen föreslagit tog denna den enda rimliga konsekvensen och ställde sina platser till förfogande.

Ett tredje exempel på hur demokratin ibland tar sin egen väg kan förstås hittas på den nyligen avhållna RF-stämman. Här fattade medlemmarna beslut som fick den största medlemmen, Svenska Fotbollförbundet, att gå i taket och utan att alls recensera den valda vägen går det att konstatera att uppslutningen runt denna var stor.

Så vart vill jag egentligen komma med dessa rader? Ja, vid en stilla insjö, med sommaren ännu i sin linda, tänker jag att då Stefan Löfven under måndagen ska lämna sitt besked till talmannen kan det kanske kännas lite lättare om han påminner sig om att demokratins beslut, dom är inte rätt eller fel. Dom bara är. Och ju flera medlemmar av Green Bay Packers, Brynäs IF, Riksidrottsförbundet eller Konungariket Sverige som står bakom dessa och med hjärta och kraft kan tänka sig att engagera sig i dem, ju mera troligt är det att de leder dit vi vill. Även om det för stunden inte verkar så. Så låt oss hoppas att den här måndagen bjuder en start på något gott. Och att Brynäs IF nu går en ljusare framtid till mötes!

Går det att centralisera inre motivation?

· Lämna en kommentar ·

Den senaste veckan var av det mera späckade slaget. Specialidrottsförbunden har presenterat sin utvecklingsplaner – mot världstoppen och medaljer. Ja, i alla fall så många av dem som hinns med på en vecka, fem dagar mellan klockan 8 och 18. Det som slår mig när vi nu är uppe i 25-talet presentationer är hur många det är som umgås med tankar på att ökad centralisering behövs, och det tidigare i åldrarna. Det hänger förstås samman med upplevelsen av att man inte riktigt hänger med i den internationella toppidrotten. Att andra länder har ett försprång, ofta på grund av att deras aktiva tränat mera i tidiga år, och att kvalitén på verksamheten därmed måste upp. Ja, även kvantiteten i de flesta fall. Många SF har en klar bild av att vid ålder X behöver den aktive vara bland de bästa (i Europa eller i världen) för att ha möjligheten att nå ända fram. Det betyder inte att alla dessa, framträdande vid X ålder, kommer att nå världstopp och medaljer men det som framgår är att väldigt få, om ens någon, som inte fanns synlig vid X ålder kommer att dyka upp i världstoppen vid senare år.

Vad X är varierar från idrott till idrott och denna observation gäller inte alla idrotter. Vid en stilla eftertanke är dock min bestämda uppfattning att det gäller fler och fler. Och utvecklingen går i en rasande takt.

Under helgen hade jag nöjet att avnjuta en god middag med två kamrater. Den ena var en gång världens bästa slalomåkare, och är idag aktiv inom idrottspsykologins sfär. Därmed blir det förstås en hel del snack om idrott och utveckling. Ganska snart blir vi överens om att det nog definitivt är så att mera och tidigare är vad som krävs. Där vi dock kommer att uppehålla oss vid är det berömda ”hur:et”. Vi pratar länge och mycket om skillnaden mellan styrd träning och om den där inre motivationen som gör att individen själv väljer att hålla på, och detta vare sig det är organiserad träning eller ej. I många av de idrotter där specialidrottsförbunden idag talar om yngre och mer finns en makalös svensk idrottshistoria. Och nog sjutton tränade dom mer, och i unga år dessutom. Dom gjorde det dock då dom själv fick välja, och utan organisering.

Med det är jag nästan säker på att lösningen för (svensk) idrottslig framgång inte (bara) är centralisering, bättre coaching och skarpare uppföljning. Nej, svaret på gåtan ligger i kombinationen av detta och de miljöer som lockar till fortsatt aktivitet även då dagens träning har avslutats. Men var, och hur, hittar vi dessa miljöer?

Rätt beslut – en nåd att stilla bedja!

· Lämna en kommentar ·

En till mig mycket kär idrottsförening är i blåsväder. Eller, det är en alldeles för mild formulering. Snarare befinner man sig i en Titanic-situation. Isberget är påkört, skrovet vidöppet och vattnet forsar in. Om skutan ska segla vidare krävs nu annat än plåsterlappar. Ja, vem vet vad som krävs egentligen. Risken är oerhört stor att alla försök till reparation faller under kategorin ”too little, too late”.

Jag menar förstås den situation som Brynäs IF befinner sig i. Eller mera korrekt, har försatt sig i. De idrottsliga svårigheterna detta år visade sig helt enkelt vara västanfläktar i jämförelse med vad som nu utspelar sig. Och det är så väldigt lätt att vara efterklok och så väldigt mycket svårare att fatta rätt beslut under press. Det vet varje elitidrottare. Och just därför måste elitidrottare, deras ledare och styrelser träna så oerhört mycket mera på detta. Att tänka rätt under press, kallade Englands vinnande rugbycoach Clive Woodward det.

I samma veva som Brynäs situation rullas upp har jag en av mina bättre dagar. Med tre fantastiska kamrater på en golfbana i bästa miljö. Kamrater är för övrigt en underdrift. Förebilder är en bättre benämning. I en fascinerande bok från ett antal år tillbaka skriver författaren Michael Murphy att ”golf är som röntgen för själen”. Det är spelet som får den äkta versionen av människan att komma fram. Det sägs ju att Donald Trump är en notorisk fuskare på golfbanan. En av mina medspelare den där dagen berättar om ett besök hos sin idol, Ben Hogan, och om en rond med dåvarande VD på Hogans hemmaklubb.

– Han (VD:n) fuskade, säger min kamrat. La upp bollen hela tiden. Hogan hade sparkat ut honom direkt om han vetat.

Det är då jag förstår. I golf fattar man inte fel beslut. Man lär sig vad som är rätt beslut. Det är därför vår spelkamrat vägrar ta emot en Mulligan på första tee när hans första slag smyger sig out of bounds. Det finns inte i hans sinnevärld. Ibland fattar man fel beslut säger Brynäs styrelseledamot. Ja, kanske. Och då får man också ta konsekvenserna av det. Där är jämförelsen med Titanic riktigt jobbig för den som i själ och hjärta är Brynäsare.

Idrott på riktigt eller på blodigt allvar

· Lämna en kommentar ·

Smått, så smått börjar idrottslivet återvända. Folkhälsomyndigheten lovar lättnader och hopp finns att också serier och tävlingar snart ska kunna köras. På en idrottsplats i södra Stockholm är det match den här söndagen. Internt, inom laget och med den träningsgrupp som kämpat sig genom hela vintern, på hala utomhusplaner. Glädjen finns där, engagemanget och aktiviteten. För gruppen 11-åringar är det 7 spelare på planen som gäller. Riktigt och rätt, med domare, lagledare och tre perioder. Och med avbytare förstås.

Samma morgon har jag åkt förbi en av de parker i Stockholm som har någon form av kickbike-anläggning. Här är det som vanligt full fart. Och inte en enda sitter på bänken. Möjligen är det någon som hämtar andan en kortis, eller pustar ut efter en krasch. Oavsett är den intensitet jag ser per individ så enormt mycket högre än på fotbollsplanen.

Svenska Fotbollförbundet har gjort massor för att utveckla och förbättra spelformer. Samtidigt är det som att själva grundtanken, matchen och organiseringen, är det största problemet. Det har gått så långt att barnen själva tror att det ska vara så här. Att man måste spela mindre än man faktiskt skulle kunna göra.

Pappa, i fotboll har man avbytare

En till mig närstående fotbollsspelare

I Anders Franzéns park, bland kickbikeåkarna, är det ingen som kommit på detta. Och någonstans hade jag önskat att covidpandemin hade erbjudit oss en möjlighet att idrotta lite mera spontant och något mindre organiserat. Visst ja, det gjorde den ju. Tyvärr for nog möjligheten att av detta också dra lärdom de flesta av oss förbi!

The Masters

· Lämna en kommentar ·

The Masters, US Masters, Masters eller kanske till och med herrarnas US Masters är över för denna gång. Namnet som bäst passar hänger nog mest på vem som ska förstå vad som avses. Det finns några sådana företeelser inom idrotten som enbart beskrivs i bestämd form. The FA. Engelska fotbollsförbundet, The Open, herrarnas brittiska öppna golfmästerskap som i vårt land oftast (felaktigt) benämns British Open, och så då The Masters. Onekligen vilar det en särskild mystik över den sortens egennamn och i de allra flesta fall är de förtjänade genom lång och trogen tjänst. Kanske är det inte riktigt den nivån som landslaget når upp till, trots den med denna underskrift signerade tavlan som en gång överräcktes till labbet på Bosön, som tack för kompetent bistånd till herrarnas fotbollslandslag. Men nog måste ambitionen applåderas.

För mig och många andra golfälskare är den första fulla veckan i april varje år speciell. I år är de svenska förväntningarna dock rätt lågt ställda, även om Henrik Stenson ända fram till sista dagen håller skaplig kontakt med täten. Det blir till slut japanskt i toppen och en av veckans höjdpunkter är när segrarens caddie avslutar söndagsronden med att buga sitt huvud inför banan, blickandes ut över 18:e fairway. Det är magiskt.

Som så ofta i anslutning till en större tävling böljar debatten om vad som fattas i svensk golf och om ”vi” någonsin kommer att få se en ny Stenson. Svenska Golfförbundet gör sitt genom att köra ett avsnitt av välproducerade Pitch på temat. Mycket av samtalet handlar om hur verksamheten måste bli bättre på klubbarna. Bredden behöver öka och kvalité och mängd på träning förbättras. Fredrik Westerstrand får frågan om hur många klubbar som har en tillräckligt omfattande verksamhet för att föda världsstjärnor. Och Fredrik ger ett nyktert svar – ingen!

Det troliga är att Fredrik i all framtid kommer att behöva ge samma svar. Och att frågan aldrig någonsin har haft ett annat svar. Det är inte klubbar som skapar världsstjärnor i golf. Av den enkla anledning att ingen erbjuder 25 timmar eller mer i veckan. Frågan som borde ställas är vad som idag, och helst i morgon, krävs för att några individer, av egen fri vilja och för att allt annat vore tråkigare, ska lägga 30+ timmar per vecka på att med hjälp av klubba få den lilla vita bollen i hål på så få slag som möjligt. Och vad som ska få dem att lägga all sin kraft på att fundera över hur det går att göra ännu bättre i morgon.

Problemet – att sådana frågor är ruskigt svåra att svara på – gör dock att vi gärna låter bli att ens fundera.