Etikett: värderingar

The golden opportunity

Recently, I had the pleasure of attending the World Golf Conference, organised by The R&A at St Andrews. The R&A is the governing body of golf in the world outside the US and Mexico. My role was to be part of a panel that discussed high performance, in sport in general and in golf specifically.

Having been away from golf now for more than 10 years this conference was a bit like coming home again. At the same time it was evident how different many things are, both in terms of golf then and now, and in terms of how golf compare to other sports that I have seen more closely over the latter years.

One thing that struck me is how broad a conference on golf is. A World Conference in most sports would be about performance on the world stage. The golf conference is too, but there are so many other topics, from the golf course to equipment, that also need covering. Golf in this way controls its own destiny, much more than other sports, as all things relating playing the game are in control of the game itself. On the other hand, the issues around the performance side of the game are likely not to get the same attention, as they do in sports that have little influence over facilities or other infrastructural factors.

Awakening number two for me was how much golf related innovation that is happening right now, as a result of developments in technology. This includes everything from virtual reality golf gaming to Top Golf point scoring. Whether it is this fact, the pandemic, or something else that has had the greatest impact is hard to know but according to the R&A, more people (66 million) than ever before play golf around the world. And the last five years have seen a dramatic increase.

This is exactly where things get both interesting and difficult. The traditionalist in me admits that the numbers may look positive, but, many of those new golfers are not really playing golf. I mean, they are not members, they play a few holes at best, or they bang balls at a driving range. And do not even get started on trying to convince me that anything that can be done indoors have anything to do with the beautiful game that I love.

The alternative would say that perhaps the stale, pale and male me should open up, realise that following the times, and developing with the opportunities that innovation brings is exactly what a sport that is to be relevant in 50 years from now needs to do. And will benefit from doing.

I am just gradually getting used to it…

Mamma Mia, what a party!

Mamma Mia!

I was lucky enough to get invited to a Christmas party yesterday. To be honest, it was a Christmas lunch but as the afternoon went on and the festivities evolved I think the word ”party” more adequately sums up the general feeling. Hosting, was the Swedish Chamber of Commerce in the UK, very professionally mastered by chairman Jan Olsson and CEO Peter Sandberg. Most of the work, however, done by the incredibly talented group of young men and women on scholarships with the Chamber. The reason I was there was that the project #elitesports2030 took part in the conference, #outerthinking, the day before. Having written about the conference, and the role of sports, already I am not going to go into that again. Instead I am focusing on the partying.

The role of the Chamber is to promote Swedish-UK relations in order to increase and help business. This could also be put in the reverse order. No matter how it is phrased, this is a long standing relationship. Sweden seems to have a good reputation, one linked to quality, nature and, overall what is perceived as sound values, in the UK. After a very nice lunch, filled with Swedish and British anecdotes, including a Swedish Lucia performance, the grand finale consists of a true Swedish success story. When the cast from Mamma Mia, the Party, enters the ballroom, they embody all the values that every politician and business person would like to be able to communicate, through being perceived as ”Swedish”. What Abba has done for the perception of Sweden abroad cannot be overestimated.

As I am travelling home the following day I am thinking that this is the role that sport has the opportunity to step into. Particularly as I remember the words of my next-door neighbour at the lunch, saying that the Sweden connection for our global companies is not all positive nowadays. The Sweden brand has been hurt by the changes of the political landscape, the increase in shootings and the overall perception of where the country is going. I think it is simply time for sport to step forward. After all,

When Sweden wins, we all win.

Sustaining sports

Through breakfast with a friend, where we are discussing the ins and outs of children’s and youth’s sports, I end up in very familiar territory. It is where most of us think that the way ”things” are done in the current ”system” of sports just ain’t right.

Most countries have ended up in a situation where we have physicians and medical doctors talking about how injuries that used to occur in the professional game, through years of overuse, are frequently seen among 15-year olds. We see numerous athletes fighting issues with mental health and, even more frightening, we have large groups within the population that either have not ever come in contact with sport, or have lost interest in it completely, somewhere along the road.

The question, how on earth did we get to this, might be simple but I have a feeling the answers are a bit more complicated. Unfortunately, I think high performance sport has a role in it. Or perhaps this should read: sport with incentives that relate to performance?

My head goes spinning as I come across an article in the magazine Times, about the Overtime Elite league. Here athletes are paid six figure (in USD) salaries to play basketball. Even I know that there are opportunities to play and earn money in sports. What I didn’t know is that you can do that, in basketball, instead of going to college, at the age of 16 to 19. The league suggests that this is an alternative route to get to the NBA and that the youngsters are also given support to study besides their basketball. Something in me starts to doubt that the latter will be particularly emphasised. The cynical in me instead sees similarities with how the young (boys), often with a deprived background, have been lured into various things before, and this is just yet another example.

However, the more I dig myself down in my own thoughts I realise that many of the young, and slightly older, athletes that are to compete in China in the Olympic and Paralympic games shortly have a very similar situation. Thanks to their excellence in sport they have been put on a scholarship, from an organisation that coordinates a national campaign for Olympic and Paralympic medals. Worst case they have been encouraged to scrap their education as that takes time away from training. And believe me, they have worked hard and focused on developing as an athlete. Some of them will come back with a medal, but very few will do so having secured a financially reasonable standard for themselves for the foreseeable future. Even less so have they earned themselves any points towards a healthy pension when, one day, it is time to retire. And, judging by what those physicians are saying, that day could come earlier than planned as by now, many of them will have been focused on one sport only for quite some time.

So, as a breath of fresh air comes this article about how Norway’s focus on participation, described as radically different, have helped lift the country to the top of the world in a number of sports. And these sports are not just winter sports with skiis closely tied to the feet. Interestingly, articles like this regularly come out ahead of, during or after the winter Olympics as Norway beats the rest of the world. Of course the sport for all philosophy is not the only explanation. Hard and focused work has a place in there to.

When I now consider how to put a new, fresh injection into Swedish international high performance sport I understand that it needs to be done in a way that is sustainable and long term viable – for the athletes. And I think that we can find some strong partners in this quest for excellence!

En lektion om skillnaden mellan person och prestation

Foto av Rodolpho Zanardo pu00e5

Så kom då vad som ser ut att vara det sista steget i fallet Novak Djokovic vs Australien. Tennisens världsetta, som i Australian Open hade chansen att bli den första i historien att vinna 21 Grand Slams. Den första manliga spelaren. Serena Williams tronar på 23 så till henne har den gode Novak en bit kvar. Och i Australien kommer han inte att närma sig. Novak Djokovic är nämligen på väg hem igen efter att en federal domstol slutligen nekat honom visum. Utan ordentlig insyn i alla turer som varit i detta fall är det naturligtvis omöjligt att göra en vettig bedömning av vad som var rätt eller fel. Trots det kostar jag på mig att höja Australiens premiärminister till skyarna för att han enkelt konstaterar att:

Regler är regler. Det finns inga undantag.

Scott Morrison, premiärminister i Australien

I en annan del av världen är det enkelt att konstatera att det är denna insikt som saknas då problem uppstår. Jag tänker till exempel på den gode premiärministerkollegan som Morrison har i Storbritannien. Här tycks Boris Johnson befinna sig i konstant blåsväder, nu senast då det uppdagats att det inte bara förekommit en fest på Downing Street no 10 under ”lockdown”. Nej, här passade man tydligen också på att festa loss dagen före Prins Philips begravning och även om PM själv inte var närvarande på festerna är det förstås ganska svårt att förklara hur dessa kunde förekomma i en tid då direktiven till befolkningen var att inte socialisera med personer utanför det egna hushållet.

För att återgå till Australien och Djokovics äventyr i förvar hos inresemyndigheterna är det intressant att ändå spekulera i var det gick snett. Enligt Craig Tiley, chef för Australiens tennisförbund, Tennis Australia, har ärendet kantats av motstridiga uppgifter. Tidigt var det uppgjort att genomförandet av Australian Open byggde på att turneringen kunde ge medicinska dispenser till spelare för deltagande. Något som alltså gjorts till Novak Djokovic. Och det är kanske enkelt att förstå att turneringsarrangören är ganska intresserad av att inkludera en niofaldig mästare i startfältet. Men, om nu denne är ovaccinerad mot covid 19, det fortfarande pågår en pandemi i världen, och Australien har några av de striktaste reglerna som finns – hur gör man då?

Kanske är det här som lektionen om att skilja på person och prestation gör sig som allra bäst. Inte minst inom idrotten är historien full av exempel där detta inte gjorts särskilt bra. Den som i kraft av sin prestation, av andra, anses stå över såväl regler som ”vanligt hyfs” utvecklar snart också en sådan syn på sig själv. Risken är stor att inte någon tjänar på detta. Varken omvärlden eller individen själv. En dag, i alla fall i idrotten, tar nämligen prestationen slut. Eller upphör i alla fall att av andra firas som ”God’s greatest gift to mankind”. Och om då personen bakom prestationen inte fått chansen till utveckling, växande och lärande, vad finns då kvar?

När Djokovic nu reser hem från Australien är det förmodligen inte han som ska ses som den skyldige i något avseende. Mer än att han valt att inte vaccinera sig och därmed får finna sig i att ta konsekvenserna av det. Nej, istället är det premiärministern i Australien som läxat upp en hel idrottsvärld. Och hela den övriga globala tillvaro som så ofta lurar oss att tro att vissa ska behandlas annorlunda än andra. Det är helt enkelt bara att tacka och ta emot!

Möte med proffs

Proffs möter proffs

En av vår tids stora profiler inom sportjournalistiken lämnade oss för en tid sedan. Tommy Engstrand hade förmågan att med sin röst bidra till den där extra laddningen som ett stort idrottsögonblick ibland kan nå upp till. Efter hans död har formulerats mängder av krönikor om hur han påverkat, inte sällan, andra som följt i hans fotspår.

Jag träffade Tommy en gång. I samband med Idrottsgalan i Globen satt jag bredvid honom under middagen. Samtalet virvlade fram och Tommy berättade bland annat om sin egen skolning in i den roll han kommit att ha under så stor del av sitt liv. Som så många andra i hans generation talade han om Lennart Hyland som förebild och mentor. Tommy beskrev hur han lyssnat till Lennart i tidiga år och hur magiska sportsändningarna i radion då hade varit. Lika gärna som Tommy berättade om sig själv, lika ingående lyssnade han till vad jag hade att berätta, som representant för nästa generations sportradiolyssnare.

Jag berättade att för mig är det du Tommy, som är motsvarigheten till Lennart Hyland. Under hela min barndom kan jag minnas hur pappa lyssnade till elitseriehockeyn på radion där Tommy var den mest framträdande rösten. Då jag själv lärde mig att på riktigt tycka om Sportradion var det Tommy som tydligast framträdde.

Efter att jag förklarat detta, under middagen, trodde jag att Tommy skulle börja gråta. Han blev märkbart rörd och gjorde allt för att förklara hur andra egentligen var mycket bättre och hur liten hans, i eget tycke, betydelse egentligen var. Jag tänkte att så uppträder ett riktigt proffs. Ödmjuk inför sin egen storhet.

Bland riktiga proffs som jag träffat är det just den där inställningen till sin egen roll som gör mig varmast i hjärtat. Samma sak inträffar då jag tillsammans med barnen åker båt i Göteborgs skärgård. Precis bredvid noterar yngste sonen att Marcus Berg sitter. Marcus fru ser att vi tisslar och funderar på om sonen ska våga fråga om en bild. Innan båten lägger till är det hon som vinkar och inbjuder oss att ta kort. Marcus, säger lugnt och med ett leende:

Du ska inte vara blyg. Bara fråga!

Och jag, jag förstår att jag träffat ytterligare ett fullblodsproffs.

En trippel Helix för framtiden

Samtidigt på centre court

I vad som brukar vara en omfattande seminarievecka, kopplad till en viss park i Visby, har jag lyckats medverka i två panelsamtal. Det ena ledde jag själv och det andra var jag en av de inbjudna till. Först behandlade vi elitidrottens framtida förutsättningar och behovet av en starkare samling och satsning. Därefter tog jag mig på en utflykt till tennisens svenska högborg, Båstad. Här pågår den så kallade damveckan och vid intilliggande center spelas Next Generation, forna tiders Kalle Anka Cup. Hela bygden andas tennis och det är omöjligt att inte tycka om.

Det första seminariet arrangerades, helt digitalt, av RF vilket kan förklara min moderatorsroll. Dagens komboövning stod idrottens goda kamrat Akea, del av Eleda Group, för. 54 föreningsavtal kan den stolte marknads- och sponsringsansvarige Ingemar Queckfeldt rada upp. Helt enkelt därför att man som bolag tror på kraften i föreningsverksamheten, där människor utvecklas på ett sätt som gör dem åtråvärda också i andra sammanhang.

Det som samlat slår mig efter två dagars ivrigt seminariesamtalande är behovet av att mötas. Och då menar jag inte fysiskt utan mera bildligt. Ingen klarar på egen hand de utmaningar man ensamt står inför. Ja, i alla fall inte civilsamhället och inte den offentliga sektorn. Möjligen kan företag och näringsliv leva lyckliga på egen hand. Men då Jan Larsson, VD för Business Sweden, säger att när utländska företag som ska etablera sig i Sverige ska locka medarbetare hit, då spelar idrotten roll, är jag ändå säker på att få skulle nå sin egentliga potential i ett sådant samhälle. Nej, framtiden består nog av triader, eller så kallade trippel Helix. De där idrotten, det offentliga och näringslivet möts och löser både sina egna och varandras problem. Sådant kräver dock en djup förståelse för varandra. Lite som ett lyckligt äktenskap. Jag hjälper dig att nå din fulla potential, mot att du hjälper mig!

Tillståndet i svensk elitidrott på 1,5 minuter:

Rätt beslut – en nåd att stilla bedja!

En till mig mycket kär idrottsförening är i blåsväder. Eller, det är en alldeles för mild formulering. Snarare befinner man sig i en Titanic-situation. Isberget är påkört, skrovet vidöppet och vattnet forsar in. Om skutan ska segla vidare krävs nu annat än plåsterlappar. Ja, vem vet vad som krävs egentligen. Risken är oerhört stor att alla försök till reparation faller under kategorin ”too little, too late”.

Jag menar förstås den situation som Brynäs IF befinner sig i. Eller mera korrekt, har försatt sig i. De idrottsliga svårigheterna detta år visade sig helt enkelt vara västanfläktar i jämförelse med vad som nu utspelar sig. Och det är så väldigt lätt att vara efterklok och så väldigt mycket svårare att fatta rätt beslut under press. Det vet varje elitidrottare. Och just därför måste elitidrottare, deras ledare och styrelser träna så oerhört mycket mera på detta. Att tänka rätt under press, kallade Englands vinnande rugbycoach Clive Woodward det.

I samma veva som Brynäs situation rullas upp har jag en av mina bättre dagar. Med tre fantastiska kamrater på en golfbana i bästa miljö. Kamrater är för övrigt en underdrift. Förebilder är en bättre benämning. I en fascinerande bok från ett antal år tillbaka skriver författaren Michael Murphy att ”golf är som röntgen för själen”. Det är spelet som får den äkta versionen av människan att komma fram. Det sägs ju att Donald Trump är en notorisk fuskare på golfbanan. En av mina medspelare den där dagen berättar om ett besök hos sin idol, Ben Hogan, och om en rond med dåvarande VD på Hogans hemmaklubb.

– Han (VD:n) fuskade, säger min kamrat. La upp bollen hela tiden. Hogan hade sparkat ut honom direkt om han vetat.

Det är då jag förstår. I golf fattar man inte fel beslut. Man lär sig vad som är rätt beslut. Det är därför vår spelkamrat vägrar ta emot en Mulligan på första tee när hans första slag smyger sig out of bounds. Det finns inte i hans sinnevärld. Ibland fattar man fel beslut säger Brynäs styrelseledamot. Ja, kanske. Och då får man också ta konsekvenserna av det. Där är jämförelsen med Titanic riktigt jobbig för den som i själ och hjärta är Brynäsare.

En dröm om paradiset, eller en fullt möjlig framtid?

Jag erkänner. Redan före frukost idag hade jag förlorat mig i LinkedIn. Det händer (som tur är) inte varje dag men det som fångade mitt intresse den här gången var särskilt intressant. Kom och jobba på distans, från Hawaii. Programmet Movers and Shakas siktar på att locka såväl före detta öbor som nytillkommande att sätta sina bopålar på någon av paradisöarna i Stilla Havet. För många av oss låter detta som en dröm, förmodligen för bra för att vara sann.

Ganska snabbt seglar tanken iväg, även om det inte tar så lång tid att förstå att steget skulle vara ganska svårt. I alla fall för mig och just nu. Självklart är upplägget ett resultat av den omdaning av arbetslivet som pågår, och som eskalerat med en viss pandemi. Hawaii eller ej, är det troligt att var vi arbetar aldrig har varit så ointressant i relation till vad vi gör, eller ännu mera, vad vi åstadkommer. För företag och organisationer borde det betyda att den potentiella medarbetarskaran blivit väsentligt större. Om vi alla mer eller mindre kan jobba var som helst, vad begränsar då, eller bestämmer, vem som anställs?

En liknande fråga kan förstås komma att ställas när det gäller vem som ska få bo var. Vem tillför något eller adderar värde? Det tycks ju vara en alltmera populär fråga att ställa vid länders gränser. På Hawaii gör man det dock något snyggare. Ställ upp på våra värderingar, hjälp oss vara det vi vill vara – då är du välkommen hit! Man kallar det ”the pledge to our Keiki”. Något säger mig att Hawaii kommer att lyckas ganska bra…

Har världen blivit galen?

Just gett mig i kast med Piers Morgan’s bok Wake Up. Piers är den före detta chefredaktören på News of the World som blev kompis med Donald Trump efter att han (Piers alltså) varit med i amerikanska Celebrity Apprentice. Morgan tog över efter Larry King i Live, djupintervjuprogrammet på CNN och gav sig på USA:s så kallade vapenlobbey genom att kraftigt ifrågasätta gällande vapenlagar. Piers Morgan får nog sägas vara liberal i varje cell av kroppen och hans bok går i stort ut på att ifrågasätta politisk korrekthet. Och kanske lättkränkthet. Redan i förordet har han gett så många exempel på vad som är tokigt att det räcker och blir över. Mest av allt riktar sig hans ifrågasättande mot världens liberaler som inte längre, enligt Piers, vågar ifrågasätta varför så mycket galenskap får pågå. Detta av rädsla för att kölhalas av allt från veganer till radikalfeminister.

Parallellt med Piers Morgan läser jag Malin Ekmans utmärkta artikel om medier som inte längre vågar granska utan snarare intar aktivistställning än utövar oberoende journalistik. Detta för att aktivismen helt enkelt kan vara ekonomiskt fördelaktig.

Att vara obekväm har aldrig varit enkelt men förmodligen heller aldrig viktigare än nu. Varje fungerande demokrati bygger på att människor faktiskt säger som det är. Eller i alla fall hur de upplever saker. Både inom idrotten och på annat håll har det på sistone pratats mycket om tystnadskultur. Den uppstår då att vara obekväm har ett så högt pris att tigandet uppfattas som ett bättre alternativ. Då blir världen galen. Där har både Piers Morgan och Malin Ekman rätt. Den liberala idén bygger på åsiktsfrihet, öppenhet och att olika uppfattningar nöts och utvecklas mot varandra. Den som inte känner sig mogen att ta sig an den uppgiften i politiken kan med fördel träna i idrottsföreningen!

En ny tid

En av de fina höstdagarna som passerat tog jag mig en (av ganska många faktiskt) cykeltur. Just den här gången tog tvåhjulingen mig till bilverkstaden i Saltsjö Boo och jag kom därför en väg jag inte passerat på ett bra tag. Vid den gamla landsvägen ut mot Saltsjö Duvnäs har alltid legat en ganska anspråkslös, tråkig och oanvänd grusplan för fotboll. Men se, denna eftermiddag är allt förändrat. Istället för knäskrapande grus och outnyttjade ytor ligger nu sand. En masse. Och nät är spända på tvärsan över den gamla fotbollsplanen. Det har helt enkelt skapats tre beach volley planer. De är fullbelagda, alla tre.

På sätt och vis är dessa planer ett ypperligt exempel på vilken väg idrotten tagit, såväl före som under Corona. Eller, mera korrekt, hur människors idrottande förändrats. Fotbollen är onekligen Sveriges mest populära idrott men om den just i detta fall får symbolisera en tämligen traditionell, inordnad och organiserad verksamhet så har den som tagit dess plats mycket av vad Ungdomsbarometerm menar att dagens unga (och just i detta är vi många som rent beteendemässigt faller under den beskrivningen) söker i idrotten. Verksamheten ska utgå från mig, och vad jag tycker är roligt. Den ska låta mig välja när jag vill träna och hur jag vill träna. Och med vem förstås. Idrotten ska vara urban och därmed gå att genomföra på liten, lättillgänglig yta, uppfattas modern och den ska helst vara individuell, eller i alla fall helt möta mina behov. Dessutom får den gärna ha tydliga inslag av ”gamification”, det vill säga den får gärna innehålla tävling men på andra sätt än traditionella. Det vi också lärt oss under det senaste halvåret är att den gärna (ja, helst kanske snarare) också får utövas utomhus och till liten eller ingen kostnad. Beach volley planerna i Hästhagen kan leverera allt detta.

Så vad bjuder framtiden? Ja, en dag är det möjligt att det virus som har hållit världen i schack är ett minne blott. I alla fall har vi lärt oss leva med det och, med hjälp av vaccin, hantera det. Mitt tips dock är att de idrottsvanor vi nu ser inte kommer att återvända till hur det en gång var. Nej, det är en ny tid och den idrott som vill vara relevant framledes gör nog bäst i att hitta sina sätt att möta den efterfrågan som människor i alla åldrar uppvisar. Det påstods att digitaliseringsnivån i samhället snabbt nådde den nivå som utan Corona hade inträffat 2030. Något säger mig att vi ser något liknande med människors idrottande!