Etikett: talang

Sustaining sports

· Lämna en kommentar ·

Through breakfast with a friend, where we are discussing the ins and outs of children’s and youth’s sports, I end up in very familiar territory. It is where most of us think that the way ”things” are done in the current ”system” of sports just ain’t right.

Most countries have ended up in a situation where we have physicians and medical doctors talking about how injuries that used to occur in the professional game, through years of overuse, are frequently seen among 15-year olds. We see numerous athletes fighting issues with mental health and, even more frightening, we have large groups within the population that either have not ever come in contact with sport, or have lost interest in it completely, somewhere along the road.

The question, how on earth did we get to this, might be simple but I have a feeling the answers are a bit more complicated. Unfortunately, I think high performance sport has a role in it. Or perhaps this should read: sport with incentives that relate to performance?

My head goes spinning as I come across an article in the magazine Times, about the Overtime Elite league. Here athletes are paid six figure (in USD) salaries to play basketball. Even I know that there are opportunities to play and earn money in sports. What I didn’t know is that you can do that, in basketball, instead of going to college, at the age of 16 to 19. The league suggests that this is an alternative route to get to the NBA and that the youngsters are also given support to study besides their basketball. Something in me starts to doubt that the latter will be particularly emphasised. The cynical in me instead sees similarities with how the young (boys), often with a deprived background, have been lured into various things before, and this is just yet another example.

However, the more I dig myself down in my own thoughts I realise that many of the young, and slightly older, athletes that are to compete in China in the Olympic and Paralympic games shortly have a very similar situation. Thanks to their excellence in sport they have been put on a scholarship, from an organisation that coordinates a national campaign for Olympic and Paralympic medals. Worst case they have been encouraged to scrap their education as that takes time away from training. And believe me, they have worked hard and focused on developing as an athlete. Some of them will come back with a medal, but very few will do so having secured a financially reasonable standard for themselves for the foreseeable future. Even less so have they earned themselves any points towards a healthy pension when, one day, it is time to retire. And, judging by what those physicians are saying, that day could come earlier than planned as by now, many of them will have been focused on one sport only for quite some time.

So, as a breath of fresh air comes this article about how Norway’s focus on participation, described as radically different, have helped lift the country to the top of the world in a number of sports. And these sports are not just winter sports with skiis closely tied to the feet. Interestingly, articles like this regularly come out ahead of, during or after the winter Olympics as Norway beats the rest of the world. Of course the sport for all philosophy is not the only explanation. Hard and focused work has a place in there to.

When I now consider how to put a new, fresh injection into Swedish international high performance sport I understand that it needs to be done in a way that is sustainable and long term viable – for the athletes. And I think that we can find some strong partners in this quest for excellence!

Går det att centralisera inre motivation?

· Lämna en kommentar ·

Den senaste veckan var av det mera späckade slaget. Specialidrottsförbunden har presenterat sin utvecklingsplaner – mot världstoppen och medaljer. Ja, i alla fall så många av dem som hinns med på en vecka, fem dagar mellan klockan 8 och 18. Det som slår mig när vi nu är uppe i 25-talet presentationer är hur många det är som umgås med tankar på att ökad centralisering behövs, och det tidigare i åldrarna. Det hänger förstås samman med upplevelsen av att man inte riktigt hänger med i den internationella toppidrotten. Att andra länder har ett försprång, ofta på grund av att deras aktiva tränat mera i tidiga år, och att kvalitén på verksamheten därmed måste upp. Ja, även kvantiteten i de flesta fall. Många SF har en klar bild av att vid ålder X behöver den aktive vara bland de bästa (i Europa eller i världen) för att ha möjligheten att nå ända fram. Det betyder inte att alla dessa, framträdande vid X ålder, kommer att nå världstopp och medaljer men det som framgår är att väldigt få, om ens någon, som inte fanns synlig vid X ålder kommer att dyka upp i världstoppen vid senare år.

Vad X är varierar från idrott till idrott och denna observation gäller inte alla idrotter. Vid en stilla eftertanke är dock min bestämda uppfattning att det gäller fler och fler. Och utvecklingen går i en rasande takt.

Under helgen hade jag nöjet att avnjuta en god middag med två kamrater. Den ena var en gång världens bästa slalomåkare, och är idag aktiv inom idrottspsykologins sfär. Därmed blir det förstås en hel del snack om idrott och utveckling. Ganska snart blir vi överens om att det nog definitivt är så att mera och tidigare är vad som krävs. Där vi dock kommer att uppehålla oss vid är det berömda ”hur:et”. Vi pratar länge och mycket om skillnaden mellan styrd träning och om den där inre motivationen som gör att individen själv väljer att hålla på, och detta vare sig det är organiserad träning eller ej. I många av de idrotter där specialidrottsförbunden idag talar om yngre och mer finns en makalös svensk idrottshistoria. Och nog sjutton tränade dom mer, och i unga år dessutom. Dom gjorde det dock då dom själv fick välja, och utan organisering.

Med det är jag nästan säker på att lösningen för (svensk) idrottslig framgång inte (bara) är centralisering, bättre coaching och skarpare uppföljning. Nej, svaret på gåtan ligger i kombinationen av detta och de miljöer som lockar till fortsatt aktivitet även då dagens träning har avslutats. Men var, och hur, hittar vi dessa miljöer?

Idrott på riktigt eller på blodigt allvar

· Lämna en kommentar ·

Smått, så smått börjar idrottslivet återvända. Folkhälsomyndigheten lovar lättnader och hopp finns att också serier och tävlingar snart ska kunna köras. På en idrottsplats i södra Stockholm är det match den här söndagen. Internt, inom laget och med den träningsgrupp som kämpat sig genom hela vintern, på hala utomhusplaner. Glädjen finns där, engagemanget och aktiviteten. För gruppen 11-åringar är det 7 spelare på planen som gäller. Riktigt och rätt, med domare, lagledare och tre perioder. Och med avbytare förstås.

Samma morgon har jag åkt förbi en av de parker i Stockholm som har någon form av kickbike-anläggning. Här är det som vanligt full fart. Och inte en enda sitter på bänken. Möjligen är det någon som hämtar andan en kortis, eller pustar ut efter en krasch. Oavsett är den intensitet jag ser per individ så enormt mycket högre än på fotbollsplanen.

Svenska Fotbollförbundet har gjort massor för att utveckla och förbättra spelformer. Samtidigt är det som att själva grundtanken, matchen och organiseringen, är det största problemet. Det har gått så långt att barnen själva tror att det ska vara så här. Att man måste spela mindre än man faktiskt skulle kunna göra.

Pappa, i fotboll har man avbytare

En till mig närstående fotbollsspelare

I Anders Franzéns park, bland kickbikeåkarna, är det ingen som kommit på detta. Och någonstans hade jag önskat att covidpandemin hade erbjudit oss en möjlighet att idrotta lite mera spontant och något mindre organiserat. Visst ja, det gjorde den ju. Tyvärr for nog möjligheten att av detta också dra lärdom de flesta av oss förbi!

En dröm om paradiset, eller en fullt möjlig framtid?

· 2 kommentarer ·

Jag erkänner. Redan före frukost idag hade jag förlorat mig i LinkedIn. Det händer (som tur är) inte varje dag men det som fångade mitt intresse den här gången var särskilt intressant. Kom och jobba på distans, från Hawaii. Programmet Movers and Shakas siktar på att locka såväl före detta öbor som nytillkommande att sätta sina bopålar på någon av paradisöarna i Stilla Havet. För många av oss låter detta som en dröm, förmodligen för bra för att vara sann.

Ganska snabbt seglar tanken iväg, även om det inte tar så lång tid att förstå att steget skulle vara ganska svårt. I alla fall för mig och just nu. Självklart är upplägget ett resultat av den omdaning av arbetslivet som pågår, och som eskalerat med en viss pandemi. Hawaii eller ej, är det troligt att var vi arbetar aldrig har varit så ointressant i relation till vad vi gör, eller ännu mera, vad vi åstadkommer. För företag och organisationer borde det betyda att den potentiella medarbetarskaran blivit väsentligt större. Om vi alla mer eller mindre kan jobba var som helst, vad begränsar då, eller bestämmer, vem som anställs?

En liknande fråga kan förstås komma att ställas när det gäller vem som ska få bo var. Vem tillför något eller adderar värde? Det tycks ju vara en alltmera populär fråga att ställa vid länders gränser. På Hawaii gör man det dock något snyggare. Ställ upp på våra värderingar, hjälp oss vara det vi vill vara – då är du välkommen hit! Man kallar det ”the pledge to our Keiki”. Något säger mig att Hawaii kommer att lyckas ganska bra…

Juniorsport, Noice och popkungen Ola

· Lämna en kommentar ·

Det händer inte varje vecka men i helgen har jag lyssnat på Sveriges Radios Juniorsporten. Jag får väl erkänna att det nog främst berodde på det berömda egenintresset. Ni vet det som enligt Karl Marx aldrig ljuger. Linn Nänzen från Radiosporten intervjuade mig tidigare i veckan med anledning av Riksidrottsförbundets kampanj #minandraidrott. Linn är påläst och ställer väldigt relevanta frågor. När barnen i Juniorsporten kompletterar blir det till ett riktigt bra samtal i det komplexa som gömmer sig i att vara ung och att växa upp.

Min andra idrott kan sägas handla om att inte lägga alla ägg i samma korg. Med större mångfald blir valmöjligheterna flera och risken att stå och falla med ett intresse, som med tiden kan falna, minskar. Jag tänker på detta under söndagskvällen då jag ser den både enastående och mycket sorgliga dokumentären om Noice. Gruppen utgjorde en stor del av min uppväxt och än idag kan jag texten till En kväll i tunnelbanan utantill. Under tidigt 80-tal var det Noice som ägde den svenska musikscenen. I programmet får vi följa grabbarna under de tidiga åren i replokalen i Gustavsberg. De lever för musiken och lägger all sin vakna tid på att öva, skriva låtar och utveckla både sig själva och musiken.

Berättelserna från de bandmedlemmar som fortfarande finns kvar låter ungefär som de som kommer från många av våra bästa idrottare. Det är bara musiken som behöver bytas mot idrotten. I historien finns den där totala hängivenheten som skapar genier. Parallellt löper dock det potentiella mörker som drabbat alltför många under eller efter karriären. Och som kanske kan förklaras av en alltför enkelspårig livsföring.

En andra idrott är inte svaret på psykisk ohälsa. Ej heller är det någon säker väg till en plats på världens prispallar. För många kan den till och med vara en utopi då blotta kostnaden för att vara aktiv i mer än, eller ens en idrott är oöverstiglig. Det som däremot är helt nödvändigt är att både världsstjärnan och den livslångt aktiva behöver hitta sin riktiga kärlek i idrotten. Ja, faktiskt precis som huvudpersonen i den dokumentär som automatiskt följer i SVT Play hos mig. Den om Ola, den svenske popkungen. Fortfarande vid 75 års ålder ytterst aktiv i svenskt och internationellt musikliv. Där finns mycket att lära!

Alla dessa medaljer, podcast #2

· Lämna en kommentar ·

grass green golf golf ball
Photo by tyler hendy on Pexels.com

Nummer två… Egentligen är det här snarare att betrakta som det första avsnittet. Ett avsnitt som är ”på riktigt” alltså. I detta samtalar jag med Stuart Armstrong som är ”Head of Coaching” på Sport England i London, Storbritannien. Stuart och jag jobbade nära tillsammans under mina sex år i England, då både han och jag jobbade för England Golf. Sedan en tid gör Stuart sin egen podcast, The Talent Equation podcast, där han samtalat med många av världens främsta experter inom områden som prestationsutveckling, coaching, ledarskap med mera. Ta del av vårt samtal på Alla dessa medaljer, podcast #2.

För dig som behöver hjälp att komma igång – läs här.

Use https://petermattssonrf.com/category/podcasts/feed/ in your podcast catcher!