Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling Kommunikation

Juniorsport, Noice och popkungen Ola

Det händer inte varje vecka men i helgen har jag lyssnat på Sveriges Radios Juniorsporten. Jag får väl erkänna att det nog främst berodde på det berömda egenintresset. Ni vet det som enligt Karl Marx aldrig ljuger. Linn Nänzen från Radiosporten intervjuade mig tidigare i veckan med anledning av Riksidrottsförbundets kampanj #minandraidrott. Linn är påläst och ställer väldigt relevanta frågor. När barnen i Juniorsporten kompletterar blir det till ett riktigt bra samtal i det komplexa som gömmer sig i att vara ung och att växa upp.

Min andra idrott kan sägas handla om att inte lägga alla ägg i samma korg. Med större mångfald blir valmöjligheterna flera och risken att stå och falla med ett intresse, som med tiden kan falna, minskar. Jag tänker på detta under söndagskvällen då jag ser den både enastående och mycket sorgliga dokumentären om Noice. Gruppen utgjorde en stor del av min uppväxt och än idag kan jag texten till En kväll i tunnelbanan utantill. Under tidigt 80-tal var det Noice som ägde den svenska musikscenen. I programmet får vi följa grabbarna under de tidiga åren i replokalen i Gustavsberg. De lever för musiken och lägger all sin vakna tid på att öva, skriva låtar och utveckla både sig själva och musiken.

Berättelserna från de bandmedlemmar som fortfarande finns kvar låter ungefär som de som kommer från många av våra bästa idrottare. Det är bara musiken som behöver bytas mot idrotten. I historien finns den där totala hängivenheten som skapar genier. Parallellt löper dock det potentiella mörker som drabbat alltför många under eller efter karriären. Och som kanske kan förklaras av en alltför enkelspårig livsföring.

En andra idrott är inte svaret på psykisk ohälsa. Ej heller är det någon säker väg till en plats på världens prispallar. För många kan den till och med vara en utopi då blotta kostnaden för att vara aktiv i mer än, eller ens en idrott är oöverstiglig. Det som däremot är helt nödvändigt är att både världsstjärnan och den livslångt aktiva behöver hitta sin riktiga kärlek i idrotten. Ja, faktiskt precis som huvudpersonen i den dokumentär som automatiskt följer i SVT Play hos mig. Den om Ola, den svenske popkungen. Fortfarande vid 75 års ålder ytterst aktiv i svenskt och internationellt musikliv. Där finns mycket att lära!

Kategorier
Podcasts

Alla dessa medaljer, podcast #2

grass green golf golf ball
Photo by tyler hendy on Pexels.com

Nummer två… Egentligen är det här snarare att betrakta som det första avsnittet. Ett avsnitt som är ”på riktigt” alltså. I detta samtalar jag med Stuart Armstrong som är ”Head of Coaching” på Sport England i London, Storbritannien. Stuart och jag jobbade nära tillsammans under mina sex år i England, då både han och jag jobbade för England Golf. Sedan en tid gör Stuart sin egen podcast, The Talent Equation podcast, där han samtalat med många av världens främsta experter inom områden som prestationsutveckling, coaching, ledarskap med mera. Ta del av vårt samtal på Alla dessa medaljer, podcast #2.

För dig som behöver hjälp att komma igång – läs här.

Use https://petermattssonrf.com/category/podcasts/feed/ in your podcast catcher!

 

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

”Livet är SKIT Ibland”

Så lyder titeln på den vlogg Irene Ekelund lagt upp på Youtube. I ett mycket starkt inslag berättar hon öppet om sina utmaningar och tankar. Så starkt att DN plockar upp det och gör en helsida i dagens tidning. Det är bra och bör läsas av både ungdomar, tränare och föräldrar. ”Det är för stor press på unga”, säger Irene och konstaterar att hon började uppmärksammas då hon var 14 och gick i högstadiet. Se Irenes inslag här.

I förra veckan kunde man i SvD läsa en debattartikel om hur toppstyrningen från RF förstör hela idrotter. Vid sidan om själva rubriken finns det mycket i den artikeln som knyter an till Irenes historia. En av frågorna är nämligen hur en elvaåring som inget hellre vill än att spela bordtennis bäst tas om hand. Är det rätt eller fel att spelaren i fråga ska få ställa upp i ungdoms-SM och förmodligen vinna hela klabbet, trots sin ringa ålder?

Jag törs säga att den som har ett rakt och glasklart svar på den frågan har inte tänkt ordentligt. Men i bordtennis fall är det många som tänkt. Hela den demokratiska rörelsen har tänkt. Och kommit fram till att det inte är värt ”risken” att släppa fram en lovande yngling för tidigt. Samtidigt tror jag många är medvetna om att även det är en risk. För hur finner den elvaåring som slår alla sina kamrater i samma ålder med lätthet fortsatt stimulans till utveckling? Och kanske framför allt, fortsatt intresse för bordtennis och idrott?