Etikett: samverkan

Mamma Mia, what a party!

· Lämna en kommentar ·
Mamma Mia!

I was lucky enough to get invited to a Christmas party yesterday. To be honest, it was a Christmas lunch but as the afternoon went on and the festivities evolved I think the word ”party” more adequately sums up the general feeling. Hosting, was the Swedish Chamber of Commerce in the UK, very professionally mastered by chairman Jan Olsson and CEO Peter Sandberg. Most of the work, however, done by the incredibly talented group of young men and women on scholarships with the Chamber. The reason I was there was that the project #elitesports2030 took part in the conference, #outerthinking, the day before. Having written about the conference, and the role of sports, already I am not going to go into that again. Instead I am focusing on the partying.

The role of the Chamber is to promote Swedish-UK relations in order to increase and help business. This could also be put in the reverse order. No matter how it is phrased, this is a long standing relationship. Sweden seems to have a good reputation, one linked to quality, nature and, overall what is perceived as sound values, in the UK. After a very nice lunch, filled with Swedish and British anecdotes, including a Swedish Lucia performance, the grand finale consists of a true Swedish success story. When the cast from Mamma Mia, the Party, enters the ballroom, they embody all the values that every politician and business person would like to be able to communicate, through being perceived as ”Swedish”. What Abba has done for the perception of Sweden abroad cannot be overestimated.

As I am travelling home the following day I am thinking that this is the role that sport has the opportunity to step into. Particularly as I remember the words of my next-door neighbour at the lunch, saying that the Sweden connection for our global companies is not all positive nowadays. The Sweden brand has been hurt by the changes of the political landscape, the increase in shootings and the overall perception of where the country is going. I think it is simply time for sport to step forward. After all,

When Sweden wins, we all win.

En trippel Helix för framtiden

· Lämna en kommentar ·
Samtidigt på centre court

I vad som brukar vara en omfattande seminarievecka, kopplad till en viss park i Visby, har jag lyckats medverka i två panelsamtal. Det ena ledde jag själv och det andra var jag en av de inbjudna till. Först behandlade vi elitidrottens framtida förutsättningar och behovet av en starkare samling och satsning. Därefter tog jag mig på en utflykt till tennisens svenska högborg, Båstad. Här pågår den så kallade damveckan och vid intilliggande center spelas Next Generation, forna tiders Kalle Anka Cup. Hela bygden andas tennis och det är omöjligt att inte tycka om.

Det första seminariet arrangerades, helt digitalt, av RF vilket kan förklara min moderatorsroll. Dagens komboövning stod idrottens goda kamrat Akea, del av Eleda Group, för. 54 föreningsavtal kan den stolte marknads- och sponsringsansvarige Ingemar Queckfeldt rada upp. Helt enkelt därför att man som bolag tror på kraften i föreningsverksamheten, där människor utvecklas på ett sätt som gör dem åtråvärda också i andra sammanhang.

Det som samlat slår mig efter två dagars ivrigt seminariesamtalande är behovet av att mötas. Och då menar jag inte fysiskt utan mera bildligt. Ingen klarar på egen hand de utmaningar man ensamt står inför. Ja, i alla fall inte civilsamhället och inte den offentliga sektorn. Möjligen kan företag och näringsliv leva lyckliga på egen hand. Men då Jan Larsson, VD för Business Sweden, säger att när utländska företag som ska etablera sig i Sverige ska locka medarbetare hit, då spelar idrotten roll, är jag ändå säker på att få skulle nå sin egentliga potential i ett sådant samhälle. Nej, framtiden består nog av triader, eller så kallade trippel Helix. De där idrotten, det offentliga och näringslivet möts och löser både sina egna och varandras problem. Sådant kräver dock en djup förståelse för varandra. Lite som ett lyckligt äktenskap. Jag hjälper dig att nå din fulla potential, mot att du hjälper mig!

Tillståndet i svensk elitidrott på 1,5 minuter:

Jo tack, vi jobbar på kafé!

· Lämna en kommentar ·

Så kom då forskningen som bekräftar det många av oss redan visste. Tänk om det inte är frånvaron av att arbeta på jobbet som ger nedgång i effektivitet och produktivitet under pandemin (om det nu är så) utan istället det faktum att färre kan ta plats på landets kaféer?

När BBC skriver om varför vi är mera kreativa i en ”coffee shop” än hemma, eller på jobbet, är jag snabb att läsa. Otaliga är nämligen de texter, rapporter och styrelsehandlingar jag producerat på ett kafé, i ett flygplan, i en hotellobby eller i en lounge. Intrycken påverkar alla mina sinnen, känslan av att vara del av något större gör sig påmind, världen kommer till mig och när jag låter den silas genom mina egna filter är det som att allt blir så mycket enklare. Det enda som på allvar kan konkurrera när det gäller problemlösning är en löptur, helst då längs ett vattendrag i en pulserande storstad. Uppväxt på landet, i den lilla byn, tycks jag fortfarande ha ett underskott på metropolernas medryckande atmosfär.

Det är många i världen som nu funderar över vad som ska komma sen. Hur ser kontoren ut i världen efter pandemin? Resandet? Idrotten? De publika evenemangen? Människors träning och friluftsliv? Tyvärr har jag inga svar på det. Men några saker ser jag som kan ha viss betydelse:

Människan är ingen eremit. I alla fall är väldigt få av oss sådana. Solen sken i Stockholm i helgen och folk gick man ur huse. Det tränades, dock ej i stora grupper och förstås utomhus, vilket den som fått smak därav inte lär sluta med. Det åktes skridskor, på nyfrusen sjöis och på, efter nedstängning återspolad, bollplan, och det dracks varm choklad. Hade snön legat som förra helgen hade spåren snabbt fyllts upp. Nu var det konstsnöanläggningarna som fick sörja för de största entusiasterna. Förstås så inmundigades det kaffe, och åts bullar, kanske en och annan korv slank ned och det förmedlades intryck. Många av dem på kafé.

Min teori är också att det jobbats en del i helgen. Och då tänker jag inte på de som serverat och stått i affär. Nej, alla vi andra som först njöt av solen och som satte oss på söndagskvällen. Måndagen kanske har hemmastuderande barn som behöver hjälp, eller kräver den en löprunda, eller har dagen bara inte timmar som räcker. De av oss som har turen att själva kunna styra har nog därmed inga problem att byta Agenda i SVT mot en stund framför datorn.

Vi är många nu som vant oss med det där självstyrande tillståndet. I allra högsta grad gäller det också Sveriges gymnasieungdomar. De har dessutom fått se sina ordnade träningstillfällen gå upp i rök eftersom de tillhör de som bedömts riskera att bidra till smittspridning vid fortsatt idrottande. Jag tror dock inte att majoriteten slutat idrotta. De har gjort som du och jag och hittat alternativ, oftast utomhus och oorganiserat. Nu ska idrottsföreningen locka dem tillbaka. Behöver jag säga att sammanslutningen nog behöver göra annorlunda än tidigare? Kanske läge att börja med att schysst kafé, valfria träningstider, ett smörgåsbord av aktiviteter och att fundera på sätt som kan få världens energinoder att kännas nära? Möjligen kan YouTube, Tiktok och diverse andra appar och webbsidor hjälpa till…

2020 ett dystert hack i skivan eller starten på något annat?

· Lämna en kommentar ·

Så här runt årsskiftet är det många listor som ska summeras. 2020 års mest lästa inlägg dyker upp igen och framtidsspanarna avlöser varandra. Jag nås till exempel, en gång till, av The Economists artikel från augusti 2020. En av många som behandlar effekterna av covid-19. I denna artikel målas en dyster framtid för världens universitet. Åtminstone de som innan mars 2020 hade huvuddelen av sina intäkter kommande från internationella studenter. I idén om att ta sig från en torftig, otillräcklig hemmiljö till något av världens toppuniversitet ligger inte bara tanken på studier utan också drömmen om ett annat liv. På ett campus, bland likasinnade, med en tro på framtiden som ska bära in i kommande yrkesutövning. Utan tvekan har den senare delen fått sig en rejäl törn detta år. Och frågan är om världens flygplatser, i slutet av skolloven, någonsin åter kommer att fyllas med bortlängtande ungdomar. Eller kanske av andra åldrar med omskolningsambitioner?

Vilka alternativ kan då finnas? Och vad kan tänkas locka den med ambitioner att finna ny kunskap framöver? Många är nog de som fått nog av digitala föreläsningar och Skype-/Teams-/Zoom- eller vilken variant som helst av digitalmöten vid det här laget. Att studera är att längta bort och en sådan önskan stillas inte av att utbildningen kommer in i köket. Detta gäller förstås även idrottens utbildningar som digitaliserats i rask takt.

Det finns onekligen fördelar med digitala föreläsningar. Istället för bristfälliga lärarledda lektioner i klassrummet kan studenten ta del- och inspireras av den bäste på varje område, skriver The Economist. Digitalt är det ingen skillnad att föreläsa för 10 eller 100 000. Istället kan tiden i klassrummet ägnas åt smågrupper med fördjupning och diskussion. Det som, enligt The Economist, studenter uppskattar mest.

Så, om man inte är Harvard, Yale eller någon annan av de högst ansedda institutionerna, kanske det är bättre att lägga resurser på att finna världens bästa utbildningsinslag än att själv leverera det. Inom idrotten skulle det innebära att gemensamma resurser inte skulle skapa utan hitta utbildning. När det är gjort handlar den lokala utbildarprofessionen om att knyta an den egna verksamheten och göra budskapet tillämpbart. Kanske svaret som så många gånger förr är samverkan? Nog skulle många vara sugna på det lilla universitet som erbjuder närhet och egen förankring, men också bilägger en vecka per termin på ett av världens främsta lärosäten? För oss idrottstränare tror jag många skulle haka på den utbildning som utöver digitala studier i hemmiljön också har en vecka på Australian Institute of Sport, Stanford eller US Olympic Centre. För nog har mycket kommit närmare trots att Corona rent fysiskt dragit oss isär?

Lekmannen är inte död – ej heller är hen professionell!

· Lämna en kommentar ·

Då RF för några år sedan gjorde en omfattande omvärlds- och trendanalys med hjälp av företaget United Minds var en av slutsatserna att lekmannen är död. Innebörden av detta var att ingen av oss längre är att betrakta som särskilt okunnig, åtminstone inte inom områden som berör oss. Varenda läkare vet numera att en patient som söker vård för någon slags bekymmer helt säkert vet minst lika mycket, om inte mer, om just sin diagnos än vad doktorn gör. Förmodligen drabbar detta också rörmokare, elektriker, lärare och andra yrkesgrupper som har just kunskap som sin profession. Möjligen går tandläkaren fri då jag ännu inte stött på någon som gett sig på att laga sina tänder på egen hand.

Jag tänker på detta då jag i mitt huvud summerar den digitala elitidrottskonferens som vi just avslutat på Bosön. Ja, i alla fall fanns vår studio och några av föreläsarna på Bosön. Åhörarna fanns på andra sidan en skärm, oklart var. Detta är inte på något vis ovanligt i dagens situation. Många är de som pratat om hur digitaliseringen tagit årsvisa kliv inom loppet av månader, sedan covid-19 gav konfererandet helt andra villkor. Vi klarar saker på egen hand som vi bara kunde drömma om i början av året. Knappt någon av oss vill erkänna oss som lekman inom det digitala längre. Vi har ju googlat och lärt oss.

I en uppbyggd studio på Bosön, framför ett mixerbord, otaliga skärmar och flera kameror fattar jag dock vad skillnaden blir då den professionella kliver in. I min egen idrott, golf, har ordet professionell ofta använts som sättet att beskriva skillnaden mellan den som tjänar (läs: har rätt att tjäna) pengar och den som inte gör det. I sämsta fall blir det ett sätt att skydda den som är professionell (tränare) men som egentligen inte gör ett bättre jobb än den som läst på ordentligt och egentligen kallas lekman. Nej, då är tävlingssidan i de flesta idrotter en bättre förebild. Här är det den som presterar bra nog som får betalt. I golf är det som bekant inte hur utan hur många (slag) som avgör vem som tjänar mest. Att det sedan fortfarande finns knöliga amatörregler är en helt annan sak.

Överlevnaden hos den professionella ligger förstås inte i att upprätta skyddsräcken och gränser utan att fortsätta sin utveckling till att även framöver vara överlägset bättre än oss lekmän som trots benämningen faktiskt kan klara oss ganska hyfsat. Precis just det såg jag hos Andreas som producerade åt oss på Bosön och det ser jag hos den läkare som förstår att pedagogiskt svara på den påläste patientens frågor. Visst finns där mekanismer som måste till för att skydda människors väl och ve men jag undrar om de inte är färre än vi tror? I alla fall så länge både lekmannen och den professionella tar sin roll på allvar och förstår att kunskaps- och kompetensutveckling är det enda som kan ge framtida trygghet.

Så med det – länge leve lekmannen OCH den professionelle!

Kanske, kanske inte

· Lämna en kommentar ·

Den senaste tiden har jag haft anledning att fundera över vad som händer och om det som hänt är bra eller dåligt. Och kanske är det många som gjort det efter att ha lyssnat till det uppmärksammade Björn Natthiko Lindeblads sommarprat. Björn är en fantastisk berättare med en oerhörd historia. Han knyter sin berättelse till sägen om den kloke bonden som oavsett vad som inträffade, och utan hänsyn till hur människor i hans närhet kommenterade det som skett med ”vilken tur” eller ”sådan olycka”, konstaterade ”kanske, kanske inte”.

I mitt fall, och i filosofiska samtal jag ofta för med en god kamrat, handlar det bland annat om när människor väljer att sluta sitt jobb och gå vidare till annat. Många gånger är det en riktigt bra person som försvinner och känslan av att tappa en stark kraft kan förstås vara förlamande. Men är det verkligen så illa? Kanske, kanske inte skulle bonden förstås ha sagt.

Min kompis berättar om ett tillfälle då en riktigt duktig medarbetare hos honom slutat och börjat nytt jobb. Runt om fanns gott om människor som beklagade det inträffade och menade att det var synd att en så värdefull arbetskamrat valt att gå till annat uppdrag. Min vän, som kanske tänkte som bonden, valde dock att istället utgå från att oavsett var denne person finns, så är han en av oss. Med all sin erfarenhet, kunskap och med den bakgrund han har är han nyttig för det vi vill åstadkomma oavsett var han finns.

När jag, och vi i ”mitt gäng”, nu under hösten ska tacka två synnerligen duktiga och nyttiga personer som fortsättningsvis ska jobba för oss på annat håll och med lön från annan kassa är det en ganska skön tanke att bära. De lär fortsätta att verka för idrottens utveckling. Det står bara ett annat organisationsnamn på anställningsavtalet.

Jag tror att det är det som på nysvenska skulle kallas ”it’s all interrelated”. Allt hänger ihop. Och just det, den där toppspelaren i min kompis lag. Han är nu tillbaka där han hör hemma och gör ännu fler poäng än innan.

Lite väckelse kan vi nog alla behöva!

· Lämna en kommentar ·

Jag har varit på väckelsemöte. Ja, två faktiskt. Först var det Generation Pep som med både Prins och Kronprinsessa lyckades pricka in den perfekta dagen för sitt Pep Forum, i fredags förra veckan. På morgonen samma dag kunde vi nämligen läsa stora rubriker med anledning av WHO:s rapport om hur få barn som rör sig tillräckligt i Sverige. Ingen i Aula Medica på KI den dagen hade missat den rapporten. Och förmodligen behövde ingen heller övertygas om hur mycket bättre det skulle vara om siffrorna såg markant annorlunda ut. Nej, tvärtom, Här är det jubel, stående applåder (för då måste vi ju alla röra på oss) och barn som utövar fysisk aktivitet på scenen. Och det är förstås väldigt bra.

I början av den här veckan var jag på väckelse nummer två. Internetstiftelsen arrangerar varje år Internetdagarna. Stiftelsen är en himla cool organisation som verkar för ett internet som bidrar positivt till människan och samhället. Programmet är verkligen top notch och jag får massor av inspiration. När jag lyssnar på eftermiddagens första key note, David Rowan, förstår jag hur otroligt dumt det är att dessa båda väckelsemöten inte äger rum på samma plats och vid samma tid. Internetdagarna är förstås fullmatade med människor som funderar över problem som behöver sin lösning, och svaret är Internet, innovation och teknologi. Davids budskap är tämligen enkelt: spendera inte er tid på idiotiska innovationer – lös riktiga problem! Likt Simon Sinek pekar Rowan på vikten av att starta med ett syfte, ”why”. Med hjälp av innovation gäller det sedan att skapa en service som människor kan använda för att lösa sina problem. Precis här skulle det där mötet kunna göra riktig nytta. Tänk om 1000 hjärnor på Pep Forum skulle multipliceras med lika många internetentusiaster i Waterfront, nog 17 skulle problemet med att både barn och vuxna rör sig för lite snart vara löst?

David Rowan har ett viktigt budskap till. ”You’re not too late”. Och nog är det svårt att hitta något mera inspirerande än just det budskapet?

How about nearby sports?

· Lämna en kommentar ·

The other day I had one of those amazing mornings that only a golf course, a good friend and a sunrise can offer. 9 holes mean there is plenty of time for discussions of the kind that very seldom occurs inside the four walls of an office meeting room. My friend is involved in a bidding process for the so called ”förbifart Stockholm” which will create a smoother way to pass Stockholm in years to come. Of course he is not bidding for the whole project but I am going to stop short of even trying to explain what it is he does. Förbifart Stockholm is budgeted at just over 30 billion kronor (€3 billion) and I am sure nobody will be surprised if it turns out more expensive. Judging by the number of cars on the roads around Stockholm already I am sure most would consider this investment necessary, though expensive.

An interesting question that arises is why we are so fond of our cars. My friend tells me about a conversation they have had over coffee at his workplace. He, and his colleagues were all in agreement that the main reason to still own a car is that we need it to take our kids to sports. That raises an interesting hypothetical question about what would happen if 31 billion kronor were used to build sport facilities close to where people live, instead of on building a road?

As I sit down to prepare a presentation that I am giving at the International Physical Literacy Conference in Umeå I come to think about this. Through our project leader for ”Places for sport” I learn that all of us are much more likely to be physically active if there is a nearby facility that makes this possible. In addition I learn that there are norms that govern how many parking lots that need to be built when developing housing facilities for x number of people. But there are no norms that stipulate the number of sports facilities that should come with a new set of houses. Over a coming number of years the plan is for Stockholm to have 140 000 new apartments. Isn’t it time to say that equals y number of sports facilities? It sure would be interesting to find out how many cars that would keep off the streets!

Samsyn föder framgång?!

· Lämna en kommentar ·

Mitt i brinnande OS har jag ägnat en del senare tid åt att delta i träffar med våra distrikt. Träffarna är ett led i att följa upp och stödja distriktens verksamhet. Distriktens viktigaste funktion är naturligtvis att stödja den idrott som bedrivs i föreningar i distriktet. Mer och bättre idrott i blickfånget helt enkelt.

Idag träffade vi den gruppering vi kallar för norr och som vanligt i sådana sammanhang är spännvidden därmed stor; från Gästrikland i söder till Norrbotten i andra änden. Många guldkorn finns i rapporterna och det arbete som görs är viktigt. I just Gästrikland har men ett projekt som nästan ger mig gåshud. Samsyn Gästrikland är namnet på den samverkan som borde finnas mellan idrotter överallt men som ändå är så sällsynt. Här har man kommit överens om att helt enkelt komma överens. Aktiva ska kunna vara aktiva i flera idrotter och respektive ”högsäsong” ska ha företräde framför annan idrotts uppbyggnads- eller försäsong. Inget mera nej till fotbollen för att ishockeyn har löpning i spåret bredvid med andra ord. Det är så man gör för att praktiskt skapa förutsättningar för både mer och bättre idrott!