Etikett: Mattsson

Sånt vi behöver höra men inte vill veta av

· Lämna en kommentar ·

Ett av mina barn har många gånger pratat om den så kallade åsiktskorridoren. Ni vet den där ytan som alltför ofta, åtminstone av den som kommenterar den, upplevs som alltför smal. Mellan väggarna ryms det som i olika sammanhang är accepterat att säga och i värsta fall också tycka. I Sverige förfäras vi över mer eller mindre totalitära regimer som begränsar den för oss självklara yttrandefriheten, men är vi säkra på att vi i vår närhet orkar med att höra vad människor verkligen tycker?

Idag, söndag den 13 december 2020, levererade krönikören Johan Esk på den stora morgontidningen en riktig slägga rakt in i idrottsrörelsens grundfundament. Enligt Johan är 2020 året då idrottsrörelsens idé om en samlad idrott sköts i sank. Orsaken är covid-19 och sättet elit- respektive bredd-, barn- och ungdomsidrott behandlades. Rätt eller fel är det fundamentalt att Esk har möjligheten att säga vad han tycker och att vi som har chansen att påverka framtiden (i detta fall för idrottsrörelsen) har både orken och självförtroendet att analysera det han uttrycker.

Det senare är i många organisationer långt ifrån självklart. Det krävs inte en totalitär stat för att tycka att oliktänkande är besvärligt. Tvärtom har forskare länge visat att så kallat ”group think” utgör ett allvarligt hot mot utveckling och nya idéer. Begreppet handlar om att människor som verkar ihop tenderar att bli alltmer lika och därmed tänka på liknande sätt. De utanför gruppen, med andra synpunkter, ses som fiender eller som havandes ”fel”.

För något år sedan gick jag en utbildning vid universitetet i Oxford. Denna handlade om scenarioplanering. När jag nyligen av en händelse läste igenom mina anteckningar därifrån fastnade min uppmärksamhet på en notering från projektarbetet vi gjorde som del av utbildningen. Jag läser:

IBM News @10: As a result of the latest H50N12 virus spread a new health screening rule was passed today by the IBM board. The new rule will come into effect immediately as the new machines have already been installed by our city gates. Finally, on the outside the riots over affordable energy continue.

Obekvämt, hade detta varit att höra för många för några år sedan. Idag tycks inget av det särskilt osannolikt längre även om IBM i alla fall ännu så länge inte byggt egna städer. Att orka ta emot inte bara det vi vill veta utan också det vi behöver höra lär nog vara en egenskap vi har nytta av i framtiden. Och hur var det nu? Jo, det gör ont när knoppar brister.

Kanske, kanske inte

· Lämna en kommentar ·

Den senaste tiden har jag haft anledning att fundera över vad som händer och om det som hänt är bra eller dåligt. Och kanske är det många som gjort det efter att ha lyssnat till det uppmärksammade Björn Natthiko Lindeblads sommarprat. Björn är en fantastisk berättare med en oerhörd historia. Han knyter sin berättelse till sägen om den kloke bonden som oavsett vad som inträffade, och utan hänsyn till hur människor i hans närhet kommenterade det som skett med ”vilken tur” eller ”sådan olycka”, konstaterade ”kanske, kanske inte”.

I mitt fall, och i filosofiska samtal jag ofta för med en god kamrat, handlar det bland annat om när människor väljer att sluta sitt jobb och gå vidare till annat. Många gånger är det en riktigt bra person som försvinner och känslan av att tappa en stark kraft kan förstås vara förlamande. Men är det verkligen så illa? Kanske, kanske inte skulle bonden förstås ha sagt.

Min kompis berättar om ett tillfälle då en riktigt duktig medarbetare hos honom slutat och börjat nytt jobb. Runt om fanns gott om människor som beklagade det inträffade och menade att det var synd att en så värdefull arbetskamrat valt att gå till annat uppdrag. Min vän, som kanske tänkte som bonden, valde dock att istället utgå från att oavsett var denne person finns, så är han en av oss. Med all sin erfarenhet, kunskap och med den bakgrund han har är han nyttig för det vi vill åstadkomma oavsett var han finns.

När jag, och vi i ”mitt gäng”, nu under hösten ska tacka två synnerligen duktiga och nyttiga personer som fortsättningsvis ska jobba för oss på annat håll och med lön från annan kassa är det en ganska skön tanke att bära. De lär fortsätta att verka för idrottens utveckling. Det står bara ett annat organisationsnamn på anställningsavtalet.

Jag tror att det är det som på nysvenska skulle kallas ”it’s all interrelated”. Allt hänger ihop. Och just det, den där toppspelaren i min kompis lag. Han är nu tillbaka där han hör hemma och gör ännu fler poäng än innan.

Not just the The English Game

· Lämna en kommentar ·

With the Corona-virus, or some other bug, holding its grip firmly around my neck I spent Saturday night on the couch with my only company being Netflix and the brilliant new original series The English Game. This takes us back to the late 19th century when football was a game played between gentlemen that predominantly came out of the private schools in the south. Already in the first episode these gentlemen are challenged by a team from the north, made up of working men from one of the many mills where football was what carried a bit of hope and joy into the hard life of a blue collar. For the quarter final of the FA Cup where this team of northerners were to travel to London the owner of the mill had brought in an additional two players from Scotland. This caused serious friction in the team as why on earth would somebody leave home to play football? Football was something you did with your mates in your local team. Of course these players were two of the first professional players in the game, even though payment probably came in the form of a job at the mill.

As I watch the English game I reflect on how sports over the years at different times have had to deal with the issue of professionalism. To the players in the English Game playing football for money was to go as low as you could possibly go in sports. It was cheating, not just because it was against the rules but because it had absolutely no decency. Now, compare that with where football is today.

Other sports have been much later in this process. For example my own sport, golf, is only now looking at rewriting its rules of amateur status. The purpose of the amateur status rules in most sports have always been twofold:

  1. To protect the (amateur) athlete who plays sport in his or her time off from work and therefore will find it difficult to compete with somebody who plays full time.
  2. To protect the sport from what would always be ”the lure of the dollar” where the risk of players bending, or even breaking, the rules in order to find advantages on the pitch would simply threaten to destroy the game.

Watching the English Game gives me a feeling that something at the heart of what sport used to be, and probably was meant to be, has been lost, and is also forever gone. Even if it might take some time before we have another chance (post Corona) it is worth considering what difference it would have made if that next Premier League or Serie A match did not have money on the line. But then again no, in our time that is impossible to even imagine!

Att driva beteende

· Lämna en kommentar ·

Nyligen träffade jag en grupp från ett svenskt riksdagsparti och deras internationella gäster, från bror- och systerpartier runt om i Europa. De håller på med en slags internationell benchmarking och när, eftersom jag var inbjuden, även en förhoppning om att lära av andra intilliggande områden. Temat var medlemsengagemang vilket förstås kommer att få Dan Persson på Idrottens Affärer att ifrågasätta varför de frågar idrottsrörelsen. Kanske har han rätt i detta och därför roade jag mig bland annat med att göra en viss spaning hur annat medlemsengagemang kan se ut. Ni vet de där plastmedlemskorten som tar plats i plånboken men där medlemsklubben knappast har något årsmöte där vi kan engagera oss. Jag har en bild som jag ibland återkommer till som jämför ”gamla” storspelare (HM, IKEA mfl) med nya (Spotify, Alibaba, AirBnB etc). I den gamla världen var det stort då IKEA-katalogen kom och samma reklam landade hos alla. I den nya världen räcker det att jag funderat på att odla skägg för att en schysst trimmer ska ta plats i mitt flöde i telefonen.

Idag känner säljaren sin kund och vet vad hen vill ha. Data används för att driva beteende och inte för att konfirmera eller förstå det. I min bild byter jag, efter att jag pratat om detta, ut ordet ”kund” till ”medlem” och det blir uppenbart för de flesta vilka möjligheter som finns. Det blir också tydligt att såväl idrottsföreningar som politiska partier har en del att göra på området.

Tänker på detta också då jag bokar en resa till en storstad, inklusive hotell. Innan jag gjort något mera än att boka har Google skapat en händelse med restider, hotell inklusive en beskrivning av hur jag tar mig dit samt massor av tips på vad jag nog kommer att vara intresserad av på resmålet. Dessutom får jag förstås veta vad mina kompisar (som uppenbarligen är lika slapphänta med sina data som jag) gjort i samma stad.

Använd data för att driva beteende. Så var det ja…

Har barnkonventionen tänkt på uterink?

· 3 kommentarer ·

Helgens löprunda tog mig förbi en klassisk idrottsplats i Stockholms södra förorter. Faktiskt en med månskensrink. Och på denna spelas det match. Jag var förstås tvungen att stanna till och bevittna denna historiska företeelse. Min egen nostalgi visste inga gränser och minnet av stelfrusna tår som sakta tinar upp i duschen på Testebovallen kom snabbt tillbaka.

Frågan är väl hur stark dragningskraft nostalgi har på de som inte ens var med då det begav sig, och som har sin enda upplevelse av uterink just här och nu. Glider de runt där på isen och myser i lyckan över att ha fått kvällens match på uteis snarare än i en varmbonad hall? Kanske inte.

Det är här någonstans det blir tydligt att idrottens utmaningar idag och imorgon inte bara handlar om att göra verksamheten rolig. Den behöver överlag trumfa alla andra aktiviteter som konkurrerar om samma tid. Möjligen är jag där på min springtur påverkad av att yngste sonen just valt FIFA och nybakade småkakor hemma hos kompisen framför ett fotbollsträningspass i en minimal gympasal. Och vem kan klandra honom för det. Men när vi i den sanna andan av barnkonventionen framöver, i första hand ska beakta vad som bedöms vara barnets bästa – då kanske det inte alltid blir rätt att fråga barnet.

Borrowing a podcast with Graham Henry

· Lämna en kommentar ·

A great book that I am in the middle of reading is ”Legacy” by James Kerr. It is a book about leadership and business but the beauty of the book is that it finds its inspiration in sports. Every example that is explained by leadership theory comes from the business of the All Blacks, the New Zealand National men’s rugby team. The leader of this team at the time was Graham Henry. Sir Graham Henry that is. During Coach Henry’s time at the helm the All Blacks continuously punched above their weight. That is not unusual when it comes to the All Blacks but Henry came in at a difficult time and turned the team into what it could be. The best advice today will be to read the book. The second best is to listen to the podcast that I am borrowing from the NZBusinesspodcast. Enjoy!