Etikett: Mattsson blogg

Jo tack, vi jobbar på kafé!

Så kom då forskningen som bekräftar det många av oss redan visste. Tänk om det inte är frånvaron av att arbeta på jobbet som ger nedgång i effektivitet och produktivitet under pandemin (om det nu är så) utan istället det faktum att färre kan ta plats på landets kaféer?

När BBC skriver om varför vi är mera kreativa i en ”coffee shop” än hemma, eller på jobbet, är jag snabb att läsa. Otaliga är nämligen de texter, rapporter och styrelsehandlingar jag producerat på ett kafé, i ett flygplan, i en hotellobby eller i en lounge. Intrycken påverkar alla mina sinnen, känslan av att vara del av något större gör sig påmind, världen kommer till mig och när jag låter den silas genom mina egna filter är det som att allt blir så mycket enklare. Det enda som på allvar kan konkurrera när det gäller problemlösning är en löptur, helst då längs ett vattendrag i en pulserande storstad. Uppväxt på landet, i den lilla byn, tycks jag fortfarande ha ett underskott på metropolernas medryckande atmosfär.

Det är många i världen som nu funderar över vad som ska komma sen. Hur ser kontoren ut i världen efter pandemin? Resandet? Idrotten? De publika evenemangen? Människors träning och friluftsliv? Tyvärr har jag inga svar på det. Men några saker ser jag som kan ha viss betydelse:

Människan är ingen eremit. I alla fall är väldigt få av oss sådana. Solen sken i Stockholm i helgen och folk gick man ur huse. Det tränades, dock ej i stora grupper och förstås utomhus, vilket den som fått smak därav inte lär sluta med. Det åktes skridskor, på nyfrusen sjöis och på, efter nedstängning återspolad, bollplan, och det dracks varm choklad. Hade snön legat som förra helgen hade spåren snabbt fyllts upp. Nu var det konstsnöanläggningarna som fick sörja för de största entusiasterna. Förstås så inmundigades det kaffe, och åts bullar, kanske en och annan korv slank ned och det förmedlades intryck. Många av dem på kafé.

Min teori är också att det jobbats en del i helgen. Och då tänker jag inte på de som serverat och stått i affär. Nej, alla vi andra som först njöt av solen och som satte oss på söndagskvällen. Måndagen kanske har hemmastuderande barn som behöver hjälp, eller kräver den en löprunda, eller har dagen bara inte timmar som räcker. De av oss som har turen att själva kunna styra har nog därmed inga problem att byta Agenda i SVT mot en stund framför datorn.

Vi är många nu som vant oss med det där självstyrande tillståndet. I allra högsta grad gäller det också Sveriges gymnasieungdomar. De har dessutom fått se sina ordnade träningstillfällen gå upp i rök eftersom de tillhör de som bedömts riskera att bidra till smittspridning vid fortsatt idrottande. Jag tror dock inte att majoriteten slutat idrotta. De har gjort som du och jag och hittat alternativ, oftast utomhus och oorganiserat. Nu ska idrottsföreningen locka dem tillbaka. Behöver jag säga att sammanslutningen nog behöver göra annorlunda än tidigare? Kanske läge att börja med att schysst kafé, valfria träningstider, ett smörgåsbord av aktiviteter och att fundera på sätt som kan få världens energinoder att kännas nära? Möjligen kan YouTube, Tiktok och diverse andra appar och webbsidor hjälpa till…

Vad betyder ett VM-guld?

Sverige är Världsmästare i ishockey, för herrar. En seger på hemmaplan måste ju vara något av det bästa man kan åstadkomma som idrott och idrottare. Kvällstidningarna svämmar över med hurrarop och superlativa beskrivningar av insatsen och publiken såväl framför teven som i arenan tycks aldrig få nog. I Kungsträdgården menar Aftonbladet att 20000 jublande firade Tre Kronor dagen efter segern.

Själv tillbringade jag helgen i London på en konferens på temat talangutveckling. Där kunde jag bland annat höra om hur engelsk rugby fullkomligen översköljdes av unga som ville börja spela rugby efter det att England vunnit World Cup 2003. På sätt och vis menar man att man fortfarande försöker återhämta sig efter detta. Att ta hand om alla de som ville börja var nämligen ingen lätt uppgift. Samtidigt är man i engelsk rugby nu helt övertygade om att ett VM guld på hemmaplan 2015 ,då man står som värd, är precis vad rugbyn nu behöver för att lyfta sina deltagarsiffror. Och den här gången är man beredd.

Beredd får man nog säga att Storbritannien var efter OS. Då Sport England i december, enligt the Guardian, räknade in 750000 nya idrottsdeltagare (som idrottar minst en gång i veckan) jämfört med året innan. Störst ökning av alla hade cykel (=väldigt framgångsrik i OS) och från rodd (=väldigt framgångsrik i OS) rapporteras att vattendragen på öarna inte räcker till för alla som vill prova på. Vad sägs om det som en härledning till varför en satsad krona på elitidrott faktiskt är en väl avvägd investering i både folkhälsa och ungdomsverksamhet?

Talangutveckling med risk för avveckling

Medan Eurovision Song Contest håller på som bäst smälter jag intrycken efter 1,5 dagars konferens på temat talangutveckling. Jag är inbjuden av det Engelska rugbyförbundet (RFU) för att sitta i en panel tillsammans med 10-talet mer eller mindre experter på området. Vår uppgift är att efter att ha lyssnat till ett antal riktiga experter/forskare och fått synpunkter från de olika medlemmarna/intressenterna i rugby (stakeholders), som utgör en slags publik, författa ett konsensus-dokument över hur RFU ska organisera och driva sin verksamhet framöver, i syfte att få fram bästa möjliga seniorlandslag. Jag tror det är rimligt att anta att de inte vill åt mina rugbykunskaper men jag passar så klart på att suga åt mig så mycket jag kan.
Föga förvånande blir frågan om ”relative age effect” (född tidigt på året=tidigt utvecklad=fördel i uttagningar) ganska återkommande i flera föredrag. Rugby följer samma mönster som fotboll och många andra idrotter. Frågan är vilken effekt detta får på slutprodukten, seniorlandslaget. Här går åsikterna isär. Professor Mark Williams menar att det till och med kan vara positivt eftersom han i sin forskning i fotboll visat att många av spelarna som fått utmärkelser som årets spelare faktiskt är födda under tredje kvartalet. Teorin är att just det faktum att de inte blev uttagna som unga fick dem att knyta näven och kämpa hårdare. Och därmed lär debatten fotsätta…

Monday night – in the Newsroom

Igår kväll var det dags igen. Veckans högtidstimme framför teven. Den spenderar jag med Will McAvoy i the Newsroom, måndagar KL 22 i SVT1. När hustrun tittar på mig med någon slags ”du stackars medelålders man som inte kan se hur otroligt banalt detta är” medlidande blick och jag torkar en tår i ögat försöker jag mig på en snabbanalys över vad jag fäst mig vid hos detta program. Det tydligaste jag kan komma på är att det faktiskt är ”rätt”. Ambitionen från nyhetsrummet är att framhålla fakta, visa på hur saker och ting faktiskt ligger till, i syfte att göra människor mer kompetenta och kunniga. Tron är att upplysta, medvetna människor engagerar sig och gör bättre val. Hela demokratins grundfundament alltså.

I mitt huvud spinner hjärnan nu vidare och min lekmannamässiga beteendeanalys stoppar när nyhetsredaktionen står upp mot sina egna ägares kortsiktiga vinstkrav och med stor integritet vägrar göra vad ”alla” andra nyhetsredaktioner gör då en nyhet, som senare visare sig vara falsk, sprids i etern. Detta trots att man riskerar att tittarna byter kanal med försvunna reklamavtal som resultat. Då slår det mig att det ju är precis detta som är ”riktig idrotts” allra mest genuina själ. Integritet, och känslan för vad som är rätt och fel är egentligen hela idrottens poäng, på planen och utanför planen. Idrotten blir ointressant när fusk, hot, match-fixing eller annat elände kommer ens i närheten. Och när det som hände i Djurgården händer i vilket lag som helst, eller för den delen i vilket sammanhang som helst, då är det nog bara att lägga ned. Och det var väl precis vad både tränaren Magnus Pehrsson och ordförande Tommy Jacobsson gjorde. Frågan nu är var Will McAvoy’s lärjunge befinner sig, beredd att göra vad som krävs för att återupprätta demokratin som styrelseform i både Djurgården och på ett antal andra håll i vårt kantstötta samhälle. Var han än är har han mitt stöd…

I gränslandet

Den första fulla veckan av april är helig för många golfare. Det är då magnolian blommar som allra vackrast och rhododendrons färger lyser som allra klarast i TV-bilderna från Augusta. Årets första så kallade major går av stapeln på herrsidan. Under alla mina år i golf lyckades jag aldrig ta mig nerför Magnolia Drive, upp mot det vita klubbhuset och ut på de böljande fairways som är så mytomspunna. Men, även svensk TV följer ju faktiskt tävlingen riktigt bra så jag håller till godo med det.

Ett Masters passerar sällan utan en riktig snackis och i år lär denna utan tvekan bli Tiger Woods eventuella regelbrott. I morse kom beskedet att han inte diskas, med motiveringen att han själv inte kan ha insett brottet då det begicks. Det regeltillägget är nytt och har skapats för att tv-bilder av idag avslöjar mer än vad spelaren själv har möjlighet att se/upptäcka/bedöma. Under lång tid kommer det dock att diskuteras om detta beslut var riktigt. Woods säger ju faktiskt själv att han medvetet droppade 2 yards ifrån den punkt där han senast slog. Reglerna mrnar att slaget ska spelas (så nära den punkt man senast slog från som möjligt). För de flesta av oss har 2 yards ingen som helst betydelse eftersom vi inte har en susning om hur man kontrollerar bollen med sådan exakthet. För Woods är det möjligt att det gör skillnad dock. Likt Bernhard Langer som en gång undrade om måttet han fått var från bak- eller framkant på sprinklerlocket (som är ungefär 1,5dm i diameter…). Den ende som vet detta är Woods själv. Om han håller golfens ideal i första rummet har han också svaret på om han ska spela vidare eller ej.

Läs en utmärkt redogörelse från The Guardian

Smarta textilier

Idag har jag varit på spännande saker. På Textilhögskolan i Borås körde man ett samarrangemang med Chalmers Tekniska högskola kring utvecklingen inom idrottsteknologi och främst då med avseende på textilier. Helt klart är att det händer saker, på flera håll i vårt land, och att ambitionen är hög. Idrotten är spännande för många att ge sig in i, såväl företag som forskare, och det gäller att idrotten är beredd när det knackar på vår dörr. När universitet och högskolor tillsammans med idrotten och kommersiella intressenter lyckas slå sina påsar ihop då finns det förutsättningar. Det som nu händer i Västsverige, med Ulf Gustafsson som entusiastisk inspiratör kan bli hur bra som helst. Titta bara på den hemsida som Chalmers driver.

En ny tid, en annan värld

Den senaste veckan har jag upplevt något av en revolution. Jag hade ju sportlov vecka 9 och vid sidan om att kommentera bekymmer på RIG i SVT, från backen, ”halkade” jag in på två väldigt spännande saker. Jag läste helt enkelt i DN om massutbildningar på nätet – högklassiga universitet med Stanford i spetsen som lägger ut flera av sina kurser, gratis på Coursera. Det är bara att välja och vraka. Jag studerar numera i telefonen, på datorn och på tider och platser jag aldrig trodde var möjligt. Jag drog med en kompis på kursen ”Leading strategic innovation” och nu har vi en study group med folk från London, Bath, Nairobi och Mumbai. Hur coolt som helst!

Det andra som jag upptäckte, där är jag knappast en ”early adopter” men har du inte läst böcker i Amazon Kindle – gör det! Med en app i mobilen har du all världens böcker vid fingertopparna när som helst. Jag går nu runt och gapskrattar litet här och var åt Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

Tänk när idrotten mäktar att utnyttja dessa möjligheter till fullo. Att utbilda tränare och ledare blir ju ingen match alls!

Sportlovsfrukost

Den här veckan har vi haft Sportlovsfrukost. Ja, typ Hälsingland och uppåt har väl fortfarande sportlov? Traditionen Sportlovsfrukost startade vi förra året då vi samlade sportchefer, generalsekreterare och eventuellt andra elitansvariga till en stunds information om RF Elitidrott. I år satsade vi något hårdare än senast och bjöd på både frukost och lunch!

När jag pratade på förra årets frukost berättade jag om tre mål för elitverksamheten 2012:
– att skapa en transparent och begriplig modell för hur det ekonomiska stödet delas ut där alla idrotter värderas utifrån samma principer
– att integrera såväl elitidrott och utbildning som tränarutbildning i elitverksamheten som ska stödja SF och
– att från RF håll skapa en tydligare relation och dialog med ALLA SF och att i kraft av detta samverka bättre med SOK och SPK.

I år kunde jag stå upp och berätta att vi faktiskt gjort allt detta. Någon sa att frukosten denna gång var litet av en manifestation där det äntligen redoovisades vad som gjorts av vad som så länge pratats om. Att också Peter Reinebo från SOK fanns med och berättade om SOK:s roll i helheten stärkte känslan av att detta nu faktiskt är en samlad elitsatsning. Självklart finns det kvar att göra dock. Resan har bara börjat.

Administrationsparadigmet…

Efter en helg full av skidåkning, antingen på tv eller ”in real life” blev det åter ny vecka. Dagens Nyheter har fortsatt sätta alpin skidåkning under lupp med ytterligare artiklar signerade ”hetsen i backen”. Detta apropå hårda satsningar, eller kanske bara mycket åkning, med ambitionen att både bli bra och att på vägen dit, komma in på riksidrottsgymnasium. Det talas om både tidigt tävlande (typ USM) och tidiga rankinglistor. Jag kommer att tänka på något väldigt intressant jag läste på en kurs i organisationspsykologi i höstas – om skillnaden mellan det professionella och det administrativa paradigmet. Det första litar till människor, kompetenta på det de gör, att göra bedömningar kring vad som är rätt. Det andra litar till datorer och system. Idag är det nog ingen tvekan om vilket paradigm som råder då vi pratar rankinglistor för 14-åringar i ganska många idrotter. Detta är ju inte på något sätt unikt för idrotten utan gäller på många håll i samhället – titta till exempel in i skolan eller på väldigt många företag. Att dessa åtgärder får effekter är nog helt utan tvekan. Helst ska ju effekterna vara önskvärda men ibland blir det effekter som inte kunnat förutses. Eller velat förutses. Skidförbundets Jan Brattström fick idag ge sina kommentarer till vad som tidigare skrivits.

Som vanligt är ju den gyllene frågan hur det går att hitta fram till ett ”system” där alla möter sin utmaning och får utlopp för sin motivation och inspiration. För några är det jakt på rankingpoäng och resultat som sporrar. För andra är det bara glädjen och lusten som är centrala. ”Square that circle” den som kan…

Mot nya segrar?

Idag var det dags för ett nytt uppslag i DN. Alpin skidåkning och hårdsatsande barn. Eller är det kanske föräldrar?
Dagens artikel i DN pekar onekligen på ett intressant fenomen. Hur mycket tid och pengar tar det att fostra en elitidrottare? Och är det rätt väg att lägga all denna tid och dessa pengar så tidigt i livet?

När Anja Pärson var på besök på Bosön i förra veckan, på den konferens kring idrottsskador som vi anordnade, var hon tydlig med vad hon tyckte:
Anja beskrev en uppväxt bestående av minst lika mycket skogslek som skidåkning. Hon tyckte också det var galet att möta svenska 12-åringar på snöläger i Nya Zealand i augusti. Vad blir steget vidare efter det, undrade Anja?

Jag tänker att när Sveriges golfare en gång slog världen med häpnad, av att det gick att bli riktigt bra även om man kom från ett land med vinter sex månader om året, var det inte i första hand för att man hade bytt dessa månader mot värmen i Spanien. Snarare hade man hittat nya vägar att utveckla golfträningen – på sätt man inte reflekterat över i länder där man spelade året runt.