Etikett: Mattsson blog

How about nearby sports?

The other day I had one of those amazing mornings that only a golf course, a good friend and a sunrise can offer. 9 holes mean there is plenty of time for discussions of the kind that very seldom occurs inside the four walls of an office meeting room. My friend is involved in a bidding process for the so called ”förbifart Stockholm” which will create a smoother way to pass Stockholm in years to come. Of course he is not bidding for the whole project but I am going to stop short of even trying to explain what it is he does. Förbifart Stockholm is budgeted at just over 30 billion kronor (€3 billion) and I am sure nobody will be surprised if it turns out more expensive. Judging by the number of cars on the roads around Stockholm already I am sure most would consider this investment necessary, though expensive.

An interesting question that arises is why we are so fond of our cars. My friend tells me about a conversation they have had over coffee at his workplace. He, and his colleagues were all in agreement that the main reason to still own a car is that we need it to take our kids to sports. That raises an interesting hypothetical question about what would happen if 31 billion kronor were used to build sport facilities close to where people live, instead of on building a road?

As I sit down to prepare a presentation that I am giving at the International Physical Literacy Conference in Umeå I come to think about this. Through our project leader for ”Places for sport” I learn that all of us are much more likely to be physically active if there is a nearby facility that makes this possible. In addition I learn that there are norms that govern how many parking lots that need to be built when developing housing facilities for x number of people. But there are no norms that stipulate the number of sports facilities that should come with a new set of houses. Over a coming number of years the plan is for Stockholm to have 140 000 new apartments. Isn’t it time to say that equals y number of sports facilities? It sure would be interesting to find out how many cars that would keep off the streets!

När coach blir gammal, blir han inte religiös men…

Jag styr kosan hemåt igen efter ett snabbt besök på Nordea Masters på Hills Golf and Sports Club utanför Göteborg. En traditionsenlig pro-am middag, ett morgonsemnarium om barn- och ungdomsidrott under ledning av Rickard Olsson samt en stunds vandring vid sidan av välklippta fairways hann jag med.

Seminariet är välbesökt. 200 personer tvingar arrangören att sätta lapp på luckan redan vid frukosten i arla morgonstund. Rickard leder proffsigt diskussionen mellan mig, tidigare längdskidåkaren Johan Olsson, förre längdhopparen Erica Johansson, tv-entrepenören Anna Bråkenhielm och forskaren P-G Fahlström. Temat för samtalet är ”skapar Sverige vinnare, bland annat med anledning av de många diskussioner som förs på många håll om resultat, tabeller och barns drivkrafter i idrott. Kanske även vuxnas drivkrafter för barns idrottande kan sägas beröras. Engagemanget är stort och flera före detta elitidrottare deltar i samtalet.

När jag vänder hemåt är det dock inte morgonseminariet som gjort störst intryck på mig. 1996 tog jag mina första stapplande steg som landslagskapten och så småningom, 1998, som huvudansvarig förbundskapten i golflandslagen. De jag först stötte på, i pojklandslaget, har nu fyllt 40. De har familj och barn, till och med något stråk av grått hår, och flera av dem finns väldigt nära golfen. Ett antal befinner sig innanför repen den här veckan för ännu en (nästan) vanlig vecka på touren, andra är här på samma sätt som klasser återträffas efter 20 år och en tredje kategori står på scenen under middagen och är kraften bakom att denna tävling överhuvud taget blir av. Jag hälsar på underbara människor som jag inte sett sedan jag lämnade Sverige och flyttade till England 2005. Och det bästa av allt är att de verkar nästan lika glada över att se mig som jag är över att på nytt få träffa dem. Tiden har inte på något sätt stått stilla. Tvärtom, den har gått i ett rasande tempo och de människor jag möter nu är helt andra än de jag levde så intensivt samman med under en väldigt speciell period av livet. Erfarenheter, framgångar och förstås även motgångar har gjort dem sådana. Det som mest av allt gläder ett gammalt coachhjärta är dock att det tycks ha gått så bra. De har förflyttats från unga, hungriga och lovande individer till ödmjuka, ansvarstagande och kompetenta samhällsmedborgare, i full färd med att både förverkliga sig själva och stötta nästa generation. Med den vetskapen kan jag gärna bli gammal. Jag lutar mig tillbaka i sätet och tänker att den där visionen vi hade, om att alla en dag skulle kunna se tillbaka och tänka att:

”Vad glad jag är att jag fick vara med om en sådan satsning. Jag lärde mig mycket som jag har haft nytta av i så många sammanhang av livet”, den var inte så dum. Så länge som något sådant genomsyrar idrotten är nog frågan om tabeller eller ej sekundär. Med det i bakhuvudet kan jag både bli gammal och sova gott ikväll.

Mot Jönköping!

Av ”guld i mun” som morgonstund utlovas ha märks inget när jag sätter mig på SJ:s tåg 519 mot Jönköping strax efter fem på fredagsmorgonen. Resan går söderut hade antagligen Kristian Luuk inlett i På Spåret. Jag passerar röda stugor med vita knutar, fantastiska sjöar och slås för ett ögonblick av att detta inte kunde vara någon annanstans i världen. Om bara någon vecka kommer landskapet att vara än väckrare. Grönt, blommande och så mycket mera levande än under de månader som naturen nu bara väntat på att få återvända till den skönhet som gör den så mycket mera rättvisa.

På programmet idag står idrottsmedicinskt Vårmöte i arrangemang av Svensk förening för fysisk aktivitet och idrottsmedicin (SFAIM), en av våra viktigaste partners i arbetet med att stärka stödet till svensk elitidrott. Temat för mötet är ”idrottaren i fokus” och föredragarlistan är onekligen imponerande. Många av Sveriges ledande forskare, läkare, sjukgymnaster finns på plats och dessutom ett antal aktiva idrottare, absolut ledande inom sina områden, för att redovisa sina erfarenheter och senaste forskning. Tyvärr lär det inte vara så väldigt många tränare, denna gång heller, och det är här som RF:s viktigaste roll i dessa frågor kommer in. Medicinen och idrotten behöver mötas i större utsträckning. Frågan om skadeprevention borde vara central i varje tränarutbildning eftersom en av de viktigaste delarna för att nå framgång i väldigt många idrotter är att hålla sig skadefri. En skadad aktiv tränar inte bra och tävlar om möjligt ännu sämre. Naturligtvis är den debatt som varit under senare tid kring barns idrottande och eventuella tidiga elitsatsande också oerhört central. Den är dock inte enkel. Men solklart är att kunskapen måste öka. I eftermiddag är det till exempel debatt med Michail Tonkonogi och Leif Swärd som lär bli spännande. Läs gärna Jonas Arnesens intervju med Leif Svärd i Svenska Dagbladet.