Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

I spåren av ett Sommar i P1

”Det har börjat bli dags att serva hem det här sommarpratet.”

Undrar just om det kan sägas bättre än så. Robin Söderling har just vänt ut och in på sig själv och tagit oss med till elitidrottens allra mörkaste psykologiska innandöme. I Robins fall resulterade tenniskarriären i en fjärde plats på världsrankingen och en djup depression. Någonstans där emellan lurade också en efterhängsen körtelfeber och när Söderling i sommarpratets tiebreak summerar sin resa är det till stora delar en lärobok i idrottsutveckling han signerar. Full av guldkorn men också av allvarliga medskick om såväl idrottarens som tränares, ledares och föräldrars tillkortakommanden. Det han beskriver är inget ovanligt. En tillvaro där frågan om hur han mådde kunde besvaras av placering på världsrankingen och vad som var viktigt i livet gick att koka ned till tekniska detaljer i baslinjespelet.

Tillbakablicken till barn- och ungdomens Tibro är enastående. Killen vars högsta önskan var att spela tennis gick förstås inte att stoppa. I hallen där han hängde från morgon till kväll fanns alltid en match att spela. Och förmodligen vinna.

-Jag skulle ha haft något mera, säger Robin. En hobbey, eller kanske en utbildning. Något att sprida uppmärksamheten på. Samtidigt inser han att om någon hade föreslagit detta hade det knappast fallit i god jord. Det är här paradoxen är som störst.

Det som gjorde Robin Söderling till en av världens främsta i en global idrott var förstås hans enorma driv och viljan att hela tiden pressa sig själv litet till. Samtidigt är det ingen tvekan om att det också blev hans fall. Balansgången mellan självdisciplin och att maniskt pressa sig själv för hårt, eller mellan rutiner som trygghet eller stöd i prestationen och tics som tar över en persons beteende helt (lyssna till Söderlings beskrivning av Nadal före match och du förstår vad jag menar) samt förstås mellan träningsnivå och överträning är ständigt närvarande för elitidrottaren.

Det fanns en tid då psykisk ohälsa sågs som något fjärran från elitidrottarens verklighet. Denne utgjorde ju raka motsatsen. Stark, ofta ensam, personifierandes självförtroende och välmående, målmedveten och prestationsinriktad. Elitidrottaren är ofta allt det där. Men sida vid sida vandrar ohälsan. Inte bara efter, eller kanske till och med före karriären, utan under. Ständigt närvarande. Minsta öppning och den släpps in. Och, vittnar många om, den släpper inte taget i första hand. Idag finns det stöd att få. Men för att morgondagens Söderlingare ska vara beredda att ta emot är vi många som behöver hjälpas åt att förklara att det är lika naturligt som att operera ett trasigt knä. Få skulle komma på tanken att klara det på egen hand.

Robin Söderlings sommarprat hittar du bland annat här.

Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation In English Kommunikation

Why augmented reality should loose its augmenticity

A very Swedish tradition is the week’s break from school that students have sometime from the second week of February to the second week of March. Starting with the southernmost part of the country the break works it’s way up north. It is called the ”sport break” alluding to the fact that a good idea would be for the kids to get out of school and hit the slopes, the ice or perhaps nowadays, even the more or less evergreen grass. Whether kids actually do this is another issue as we know that much of the behaviour of children when they are out of school depends on their parents.

So, with very little winter sport happening around Stockholm, we decided to go on a little family trip. Our youngest child have read a serious of books called Pax. Seriously dramatic and exciting books taking place in the little town of Mariefred, south of Stockholm. The great thing now is that the books can be relived in the authentic surroundings of Mariefred. All it takes is a phone, the downloaded app and a pair of headphones. Five of us entered the world of Grimmen, Alrik and Viggo and in no time we were completely absorbed by the story and our exploration of the little village. An hour later we had clocked up 5km of walking without noticing.

As I return from an EU meeting in Zagreb, Croatia, on the theme of ”Why European sport needs skilled and competent coaches” I think about our experience in Mariefred. The skilled and competent coach is one that can influence people in a positive way and make them do things they did not think they were capable of, and perhaps did not even think they wanted to do. What I wonder though is whether the coach will have to be an actual person? I am still waiting to meet the coach that can tell me the kind of story that will make me so wholeheartedly step into what I am doing as the Pax-app did in Mariefred. Augmented reality simply needs to become reality in coaching!

Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället In English Tider som flytt

Is this the end of a beautiful friendship?

I still remember the first day we met. As a young and very nervous 19 year old I was abroad for the first time. Yes, in those days, and where I came from, that was not all that uncommon. In fact, it was the first time I sat foot on an airplane on my own. Some would say that I have spent the rest of my life catching up on that. I cannot say that it was love at first sight. On the contrary, I felt you were rather odd. You had habits that I certainly was not used to. Crossing the street in your country could be lethal, mainly because cars came running from the wrong direction and looking left was not something that I was familiar with. The breakfast you served was either ”continental” meaning I was hungry again after 30 minutes. That was about as long as a slice of white toast with jam lasted. Or it was big enough to go for a normal lunch. And it was cooked. The weirdest thing however was the fact that in your country most bathrooms had carpets, something I still do not understand.

From that first meeting our friendship slowly grew and, I would say, developed into love. Thanks to work later in life I had the opportunity to visit many times and you took me to some of the finest places on earth. Yes, another love of my life is golf and it was magical to get to experience some of those pieces of land, called the links, next to the ocean where golf has been played for generations.

After a while you and I got to know eachother really well. In 2005 the relationship that I was then in had gone a bit stale. I was looking for options where I could get out, to continue to grow and develop. You provided me an opportunity for which I will be forever grateful. In August we, me and my family, packed our home in boxes to throw ourselves fully into your arms. We went to live in a rural and friendly area where one of the best golf courses that I have ever seen is located. The start of our new, deeper relationship, was a bit rocky. Many things were new to us and without the friendliness of the people that I worked with, and the people that we met, our relationship would have ended quicker than it did.

As most relationships ours grew stronger with time. You only had to look at me at your front door (there was a system at immigrations called Iris which meant that a machine could recognise my irisis to let me through) to know that I was welcome. I learnt to appreciate your habits and in fact, picking up the Evening Standard on my way through the London Underground on a Friday night became one of my favourite pastimes. For five years we had a rather complicated distance relationship as I divided my time between Stockholm and your place. Love, however, is strong and can endure also pressured times.

Today is January the 31st and the divorce that you started talking about long ago is to come into effect. What I did not realise back in 2005 was that the rural part of the country that my family came to was to be one of the most pro-Brexit areas in the whole of Britain. The people that I met and became friends with are now divided into two. The Brexiteers and the Remainers. The latter have turned into Rejoiners. It truly is a sad day and I cannot tell you how sorry I am that my children will not have the chances that I once had. You say that we will always have a special relationship. Perhaps. But today something fundamental in that relationship is changing. And I am so sorry to see you go.

Goodbye Britain.

Kategorier
Podcasts

Alla dessa medaljer, podcast 7

Bilden från ett besök på US Olympic Centre i Colorado Springs, USA

Det var länge sedan men, nu är det dags igen! Den här gången blir det en podcast om utbildning, och den för idrotten ack så viktiga tränarutbildningen och tränarutvecklingen. Då vi från Riksidrottsförbundet, Sveriges Olympiska Kommitté samt Svenska Parasportförbundet och Sveriges Paralympiska Kommitté lyssnat på presentationer av specialidrottsförbundens elitutvecklingsplaner är just tränarfrågan den kanske viktigaste och mest centrala. Världens bästa idrottare behöver världens bästa tränare. Jag samtalar med Kent Lindahl om hur individer, föreningar och förbund kan göra för att komma dit. I samtalet nämns en viss motivationsteori, Self Determination Theory eller självbestämmandeteorin, där Kent väljer att inte gå in på förklaringen bakom. Här kan du dock läsa mera om den.

För dig som behöver hjälp att komma igång – läs här. Du kan också lyssna eller prenumerera i Itunes.

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En modern förening Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Liten mot stor

Idag var det pysselstuga i vårt hus. Äntligen ska den stora matchen stå. Enskede IK ska möta AIK i Svenska Cupen. Egentligen skulle drabbningen ha stått i augusti men då tvingades AIK till Skottland för match mot Celtic och därmed blev det en novemberuppgörelse på Friends Arena istället. Visst hade det varit kul med stormatch på den lokala idrottsplatsen, men när det nu blir till att besöka nationalarenan känns det onekligen ganska stort.

Vid vårt köksbord är det fyra grabbar som förbereder flaggor och hejaramsor. Det är samma grabbar som enligt egen utsago är Enskedes mest trogna supportrar:

-”Vi är ju Enskedes bästa supportrar.”

‘”Ja, vilka skulle det annars vara? Det är ju bara vi som är på matcherna!”

Själv sitter jag i soffan och reflekterar både över det jag hör från köksbordet och det som hänt de senaste dagarna. Årets herrallsvenska är slut, Djurgården gick segrande ur striden och inför den avgörande omgången skrev Johan Esk om hur detta år är en föraning om vad som komma skall. Skillnaden mellan storstadslagen (med större muskler) och övriga börjar bli allt tydligare. Då vi nu också kan se hur den ekonomiska konsekvensen av att hålla sig kvar/gå upp och att åka ur/fastna kvar alltjämt blir större, ja då är det en tydligare ojämlikhet som breder ut sig även i Sverige.

Här någonstans står förstås vägvalet. Ska svenska topplag ha något med Europa att göra är det nog tveklöst att de behöver större ekonomi och bättre förutsättningar. Samtidigt är det angeläget att fundera över hur det påverkar de som strävar och vill upp. Är skillnaden mellan att hänga kvar i Superettan och att åka ned i division 1 så stor att klubbens hela verksamhet hotas? Och om känslan att Enskede ska kunna rubba AIK i den där cupmatchen inte ens för nioåriga grabbar går att fantisera ihop – vad händer då med flaggtillverkningen i ett kök i Enskede?

Kategorier
Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället In English

How about nearby sports?

The other day I had one of those amazing mornings that only a golf course, a good friend and a sunrise can offer. 9 holes mean there is plenty of time for discussions of the kind that very seldom occurs inside the four walls of an office meeting room. My friend is involved in a bidding process for the so called ”förbifart Stockholm” which will create a smoother way to pass Stockholm in years to come. Of course he is not bidding for the whole project but I am going to stop short of even trying to explain what it is he does. Förbifart Stockholm is budgeted at just over 30 billion kronor (€3 billion) and I am sure nobody will be surprised if it turns out more expensive. Judging by the number of cars on the roads around Stockholm already I am sure most would consider this investment necessary, though expensive.

An interesting question that arises is why we are so fond of our cars. My friend tells me about a conversation they have had over coffee at his workplace. He, and his colleagues were all in agreement that the main reason to still own a car is that we need it to take our kids to sports. That raises an interesting hypothetical question about what would happen if 31 billion kronor were used to build sport facilities close to where people live, instead of on building a road?

As I sit down to prepare a presentation that I am giving at the International Physical Literacy Conference in Umeå I come to think about this. Through our project leader for ”Places for sport” I learn that all of us are much more likely to be physically active if there is a nearby facility that makes this possible. In addition I learn that there are norms that govern how many parking lots that need to be built when developing housing facilities for x number of people. But there are no norms that stipulate the number of sports facilities that should come with a new set of houses. Over a coming number of years the plan is for Stockholm to have 140 000 new apartments. Isn’t it time to say that equals y number of sports facilities? It sure would be interesting to find out how many cars that would keep off the streets!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

När coach blir gammal, blir han inte religiös men…

Jag styr kosan hemåt igen efter ett snabbt besök på Nordea Masters på Hills Golf and Sports Club utanför Göteborg. En traditionsenlig pro-am middag, ett morgonsemnarium om barn- och ungdomsidrott under ledning av Rickard Olsson samt en stunds vandring vid sidan av välklippta fairways hann jag med.

Seminariet är välbesökt. 200 personer tvingar arrangören att sätta lapp på luckan redan vid frukosten i arla morgonstund. Rickard leder proffsigt diskussionen mellan mig, tidigare längdskidåkaren Johan Olsson, förre längdhopparen Erica Johansson, tv-entrepenören Anna Bråkenhielm och forskaren P-G Fahlström. Temat för samtalet är ”skapar Sverige vinnare, bland annat med anledning av de många diskussioner som förs på många håll om resultat, tabeller och barns drivkrafter i idrott. Kanske även vuxnas drivkrafter för barns idrottande kan sägas beröras. Engagemanget är stort och flera före detta elitidrottare deltar i samtalet.

När jag vänder hemåt är det dock inte morgonseminariet som gjort störst intryck på mig. 1996 tog jag mina första stapplande steg som landslagskapten och så småningom, 1998, som huvudansvarig förbundskapten i golflandslagen. De jag först stötte på, i pojklandslaget, har nu fyllt 40. De har familj och barn, till och med något stråk av grått hår, och flera av dem finns väldigt nära golfen. Ett antal befinner sig innanför repen den här veckan för ännu en (nästan) vanlig vecka på touren, andra är här på samma sätt som klasser återträffas efter 20 år och en tredje kategori står på scenen under middagen och är kraften bakom att denna tävling överhuvud taget blir av. Jag hälsar på underbara människor som jag inte sett sedan jag lämnade Sverige och flyttade till England 2005. Och det bästa av allt är att de verkar nästan lika glada över att se mig som jag är över att på nytt få träffa dem. Tiden har inte på något sätt stått stilla. Tvärtom, den har gått i ett rasande tempo och de människor jag möter nu är helt andra än de jag levde så intensivt samman med under en väldigt speciell period av livet. Erfarenheter, framgångar och förstås även motgångar har gjort dem sådana. Det som mest av allt gläder ett gammalt coachhjärta är dock att det tycks ha gått så bra. De har förflyttats från unga, hungriga och lovande individer till ödmjuka, ansvarstagande och kompetenta samhällsmedborgare, i full färd med att både förverkliga sig själva och stötta nästa generation. Med den vetskapen kan jag gärna bli gammal. Jag lutar mig tillbaka i sätet och tänker att den där visionen vi hade, om att alla en dag skulle kunna se tillbaka och tänka att:

”Vad glad jag är att jag fick vara med om en sådan satsning. Jag lärde mig mycket som jag har haft nytta av i så många sammanhang av livet”, den var inte så dum. Så länge som något sådant genomsyrar idrotten är nog frågan om tabeller eller ej sekundär. Med det i bakhuvudet kan jag både bli gammal och sova gott ikväll.

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling

Mot Jönköping!

Av ”guld i mun” som morgonstund utlovas ha märks inget när jag sätter mig på SJ:s tåg 519 mot Jönköping strax efter fem på fredagsmorgonen. Resan går söderut hade antagligen Kristian Luuk inlett i På Spåret. Jag passerar röda stugor med vita knutar, fantastiska sjöar och slås för ett ögonblick av att detta inte kunde vara någon annanstans i världen. Om bara någon vecka kommer landskapet att vara än väckrare. Grönt, blommande och så mycket mera levande än under de månader som naturen nu bara väntat på att få återvända till den skönhet som gör den så mycket mera rättvisa.

På programmet idag står idrottsmedicinskt Vårmöte i arrangemang av Svensk förening för fysisk aktivitet och idrottsmedicin (SFAIM), en av våra viktigaste partners i arbetet med att stärka stödet till svensk elitidrott. Temat för mötet är ”idrottaren i fokus” och föredragarlistan är onekligen imponerande. Många av Sveriges ledande forskare, läkare, sjukgymnaster finns på plats och dessutom ett antal aktiva idrottare, absolut ledande inom sina områden, för att redovisa sina erfarenheter och senaste forskning. Tyvärr lär det inte vara så väldigt många tränare, denna gång heller, och det är här som RF:s viktigaste roll i dessa frågor kommer in. Medicinen och idrotten behöver mötas i större utsträckning. Frågan om skadeprevention borde vara central i varje tränarutbildning eftersom en av de viktigaste delarna för att nå framgång i väldigt många idrotter är att hålla sig skadefri. En skadad aktiv tränar inte bra och tävlar om möjligt ännu sämre. Naturligtvis är den debatt som varit under senare tid kring barns idrottande och eventuella tidiga elitsatsande också oerhört central. Den är dock inte enkel. Men solklart är att kunskapen måste öka. I eftermiddag är det till exempel debatt med Michail Tonkonogi och Leif Swärd som lär bli spännande. Läs gärna Jonas Arnesens intervju med Leif Svärd i Svenska Dagbladet.