Etikett: Mattsson blog

Is it a new dawn?

· 2 kommentarer ·

It’s a new dawn
It’s a new day
It’s a new life for me, ooh
And I’m feeling good…

Perhaps the words of Nina Simone in Feeling Good is a way to start the new year? In some respects, 2022 marks a fresh start for me as I am embarking on a new challenge. From now on I will focus on managing the project of #elitesports2030. This is a new sports-overarching elite sports programme designed to turn around a negative trend for Swedish high performance sport. It is a joint initiative from the Swedish Sports Confederation, The Swedish National Olympic Committee, the Swedish Parasport Federation and the Swedish National Paralympic Committee.

Of course this project is not a million miles away from the directing of the high performance programme that I have done to date. The difference though is that this new assignment focuses more on what we (currently) have not got, rather than on making use of what we have. Money that is. Financials. Resources.

Without spoiling, some new research from the SPLISS-consortium will be published in January. The researchers behind the study that identified the nine pillars leading to olympic medal success have reinvestigated the first pillar, finances, and reviewed the participating countries in the study ahead of Tokyo 2020 (which in the end became 2021). Sweden was not part of the original study in 2008 but we are included in the review. And it comes timely. The data shows that Sweden places dead last of the 14 countries in the study. Behind Finland and Flanders, which is not even a country but a part of Belgium that, because of the political structure of the Belgian state, has it’s own sports policy. If your job is to support Swedish elite sports, that is not great.

Looking out in the world it is not like other countries are standing still. I have previously written about the UK where the government is continuing it’s strong support to UK Sport, and just before Christmas, news came from New Zealand about substantial investments in high performance sports. 810 million Swedish kronor (90 million USD) is forwarded by the government to High Performance Sport New Zealand (HPSNZ) and it is easy to be jealous.

However, there is no reason to start a new year in jealousy. Control the controllable is usually good advice and hence, work is just about to start!

Ute på hal is

· Lämna en kommentar ·
Ett Skandinaviskt isäventyr. På gräsmattan utanför Sjöhistoriska museet i Stockholm.

De två senaste helgerna tror jag att jag kan ha rört mig mellan idrottens ytterligheter. Den förra tillbringade jag på konferens med en synnerligen viktig del av idrottsrörelsens traditionella organisationsstruktur. Distrikten, i form av deras högste tjänstepersoner och förtroendevalda, samt stora delar av Riksidrottsstyrelsen och vår kansliledning. Den här helgen öppnade Scandinavian Ice Adventure och jag var tvungen att göra ett besök.

Det går förstås att hävda att dessa företeelser står så långt ifrån varandra att där inte ens finns något samband. Ni vet, organiserad idrott kontra upplevelse, ideellt gentemot kommersiellt. Klart skillnaderna är stora men det finns också gemensamma beröringspunkter.

På distriktskonferensen deltog Filip Wijkström från Handelshögskolan och gjorde en suverän genomgång, och förenkling, av sin egna mångåriga forskning om civilsamhället. Hans ”uppdragssnurra” belyser oerhört tydligt vikten av att ha en idé från vilken verksamhet utgår. Där blir det enda syftet med att söka skapa större resurser att ännu bättre kunna genomföra denna idé. Här vet nog alla som är engagerade i en idrottsförening idag hur oerhört svårt det är att mobilisera medlemmarna i den ljus-, lott-, saffrans- och underställsförsäljning som krävs för att hålla nere tränings- och tävlingsavgifterna.

Utanför Sjöhistoriska museet på Scandinavian Ice är det ganska tydligt vad idén är. Pengar in. Och även om där finns en del finjusteringar att göra kommer det säkert att lyckas bra. Och, om så blir fallet kommer mängder av människor att ha ägnat sig åt fysisk aktivitet, utomhus, under trevliga former. En ren vinna-vinna situation. Tyvärr tror jag det finns en viss risk att detta äventyr på halkig is kan kosta en och annan bruten handled. Detta då ovana skridskoåkare ska ge sig ut i nedförsbackarna. I alla fall var jag ganska nära trots många år på skridskor.

Det som förbryllar mig är hur det kan vara så långt mellan dessa båda former av idrott. Varför är det inte ishockeyklubben som startar en isäventyrsbana? Eller skridskoklubben? Eller BMX-klubben? Den senare har redan banan och skulle bara behöva spola den. Jag vet förstås svaret. Isäventyret har inte med deras idé att göra. Men, tänk om man både kunde få in pengar till den egna idén, och gradvis också utveckla något nytt? Rätt som det är kan ju skridskocross vara en olympisk idrott. Och kanske är det just den som räddar våra barn från stillasittandets fördärv!

Idrott på riktigt eller på blodigt allvar

· Lämna en kommentar ·

Smått, så smått börjar idrottslivet återvända. Folkhälsomyndigheten lovar lättnader och hopp finns att också serier och tävlingar snart ska kunna köras. På en idrottsplats i södra Stockholm är det match den här söndagen. Internt, inom laget och med den träningsgrupp som kämpat sig genom hela vintern, på hala utomhusplaner. Glädjen finns där, engagemanget och aktiviteten. För gruppen 11-åringar är det 7 spelare på planen som gäller. Riktigt och rätt, med domare, lagledare och tre perioder. Och med avbytare förstås.

Samma morgon har jag åkt förbi en av de parker i Stockholm som har någon form av kickbike-anläggning. Här är det som vanligt full fart. Och inte en enda sitter på bänken. Möjligen är det någon som hämtar andan en kortis, eller pustar ut efter en krasch. Oavsett är den intensitet jag ser per individ så enormt mycket högre än på fotbollsplanen.

Svenska Fotbollförbundet har gjort massor för att utveckla och förbättra spelformer. Samtidigt är det som att själva grundtanken, matchen och organiseringen, är det största problemet. Det har gått så långt att barnen själva tror att det ska vara så här. Att man måste spela mindre än man faktiskt skulle kunna göra.

Pappa, i fotboll har man avbytare

En till mig närstående fotbollsspelare

I Anders Franzéns park, bland kickbikeåkarna, är det ingen som kommit på detta. Och någonstans hade jag önskat att covidpandemin hade erbjudit oss en möjlighet att idrotta lite mera spontant och något mindre organiserat. Visst ja, det gjorde den ju. Tyvärr for nog möjligheten att av detta också dra lärdom de flesta av oss förbi!

2020 ett dystert hack i skivan eller starten på något annat?

· Lämna en kommentar ·

Så här runt årsskiftet är det många listor som ska summeras. 2020 års mest lästa inlägg dyker upp igen och framtidsspanarna avlöser varandra. Jag nås till exempel, en gång till, av The Economists artikel från augusti 2020. En av många som behandlar effekterna av covid-19. I denna artikel målas en dyster framtid för världens universitet. Åtminstone de som innan mars 2020 hade huvuddelen av sina intäkter kommande från internationella studenter. I idén om att ta sig från en torftig, otillräcklig hemmiljö till något av världens toppuniversitet ligger inte bara tanken på studier utan också drömmen om ett annat liv. På ett campus, bland likasinnade, med en tro på framtiden som ska bära in i kommande yrkesutövning. Utan tvekan har den senare delen fått sig en rejäl törn detta år. Och frågan är om världens flygplatser, i slutet av skolloven, någonsin åter kommer att fyllas med bortlängtande ungdomar. Eller kanske av andra åldrar med omskolningsambitioner?

Vilka alternativ kan då finnas? Och vad kan tänkas locka den med ambitioner att finna ny kunskap framöver? Många är nog de som fått nog av digitala föreläsningar och Skype-/Teams-/Zoom- eller vilken variant som helst av digitalmöten vid det här laget. Att studera är att längta bort och en sådan önskan stillas inte av att utbildningen kommer in i köket. Detta gäller förstås även idrottens utbildningar som digitaliserats i rask takt.

Det finns onekligen fördelar med digitala föreläsningar. Istället för bristfälliga lärarledda lektioner i klassrummet kan studenten ta del- och inspireras av den bäste på varje område, skriver The Economist. Digitalt är det ingen skillnad att föreläsa för 10 eller 100 000. Istället kan tiden i klassrummet ägnas åt smågrupper med fördjupning och diskussion. Det som, enligt The Economist, studenter uppskattar mest.

Så, om man inte är Harvard, Yale eller någon annan av de högst ansedda institutionerna, kanske det är bättre att lägga resurser på att finna världens bästa utbildningsinslag än att själv leverera det. Inom idrotten skulle det innebära att gemensamma resurser inte skulle skapa utan hitta utbildning. När det är gjort handlar den lokala utbildarprofessionen om att knyta an den egna verksamheten och göra budskapet tillämpbart. Kanske svaret som så många gånger förr är samverkan? Nog skulle många vara sugna på det lilla universitet som erbjuder närhet och egen förankring, men också bilägger en vecka per termin på ett av världens främsta lärosäten? För oss idrottstränare tror jag många skulle haka på den utbildning som utöver digitala studier i hemmiljön också har en vecka på Australian Institute of Sport, Stanford eller US Olympic Centre. För nog har mycket kommit närmare trots att Corona rent fysiskt dragit oss isär?

Kunskap i olika paket

· Lämna en kommentar ·

Läser en artikel i the Daily Telegraph:s techversion om Google Career Certificates. Enligt den brittiska tidningen är detta ett traditionellt Google utspel men denna gång riktat åt nytt håll – världens universitet. En massiv konkurrensfördel som Google har gentemot de flesta universitet i världen är förstås kostnaden. Med universitetsutbildning på många håll, och kanske framförallt i USA, betingande rejäla besparingar och/eller rätt föräldrar är Googles variant säkert ett attraktivt alternativ.

Om det är Googles goda känsla för timing eller ödets ironi som gör att detta initiativ kommer just då all världens universitetsutbildning i stort sett gått och blivit digital går nog att spekulera i. Skillnaden är så att säga mindre än någonsin mellan Stanford och Coursera (på nätet).Att det, som det mesta som det stora Silicon Valley bolaget ger sig på, kommer att medföra stora delar disruption är nog ganska klart. Detta sagt med tanke på att det mesta av digitaliseringen på utbildningsområdet, så vitt jag kan se, inte inneburit några massiva förändringar i sättet utbildning genomförs på.

När jag tillsammans med ett antal kollegor under förra våren lyssnade på presentationer av 56 specialidrottsförbunds utvecklingsplaner gällande elitidrott var det ett förbund som presenterade väsentligt annorlunda tankar kring utbildning än vad jag hört tidigare. Mer eller mindre alla pratade om hur man strävar efter att digitalisera sina tränarutbildningar. Och det måste man förstås göra. I stort handlar det dock om att överge pärmar och böcker för onlinematerial.

Det förbund jag fastande för hade dock tänkt längre än så. Förmodligen mest för att de saknar resurser att göra annat. I ljuset av Google Career Certificates är det dock inte alls dumt. Detta förbunds tanke var att tillsätta en person som utifrån allt som redan finns tillgängligt på nätet skulle sy ihop en digital tränarutbildning. Vore det inte idè att flera funderade på vilken nytta en ”digital education validation and management officer’ skulle kunna göra? Jag har en känsla av att den skulle kunna vara stor.

I spåren av ett Sommar i P1

· Lämna en kommentar ·

”Det har börjat bli dags att serva hem det här sommarpratet.”

Undrar just om det kan sägas bättre än så. Robin Söderling har just vänt ut och in på sig själv och tagit oss med till elitidrottens allra mörkaste psykologiska innandöme. I Robins fall resulterade tenniskarriären i en fjärde plats på världsrankingen och en djup depression. Någonstans där emellan lurade också en efterhängsen körtelfeber och när Söderling i sommarpratets tiebreak summerar sin resa är det till stora delar en lärobok i idrottsutveckling han signerar. Full av guldkorn men också av allvarliga medskick om såväl idrottarens som tränares, ledares och föräldrars tillkortakommanden. Det han beskriver är inget ovanligt. En tillvaro där frågan om hur han mådde kunde besvaras av placering på världsrankingen och vad som var viktigt i livet gick att koka ned till tekniska detaljer i baslinjespelet.

Tillbakablicken till barn- och ungdomens Tibro är enastående. Killen vars högsta önskan var att spela tennis gick förstås inte att stoppa. I hallen där han hängde från morgon till kväll fanns alltid en match att spela. Och förmodligen vinna.

-Jag skulle ha haft något mera, säger Robin. En hobbey, eller kanske en utbildning. Något att sprida uppmärksamheten på. Samtidigt inser han att om någon hade föreslagit detta hade det knappast fallit i god jord. Det är här paradoxen är som störst.

Det som gjorde Robin Söderling till en av världens främsta i en global idrott var förstås hans enorma driv och viljan att hela tiden pressa sig själv litet till. Samtidigt är det ingen tvekan om att det också blev hans fall. Balansgången mellan självdisciplin och att maniskt pressa sig själv för hårt, eller mellan rutiner som trygghet eller stöd i prestationen och tics som tar över en persons beteende helt (lyssna till Söderlings beskrivning av Nadal före match och du förstår vad jag menar) samt förstås mellan träningsnivå och överträning är ständigt närvarande för elitidrottaren.

Det fanns en tid då psykisk ohälsa sågs som något fjärran från elitidrottarens verklighet. Denne utgjorde ju raka motsatsen. Stark, ofta ensam, personifierandes självförtroende och välmående, målmedveten och prestationsinriktad. Elitidrottaren är ofta allt det där. Men sida vid sida vandrar ohälsan. Inte bara efter, eller kanske till och med före karriären, utan under. Ständigt närvarande. Minsta öppning och den släpps in. Och, vittnar många om, den släpper inte taget i första hand. Idag finns det stöd att få. Men för att morgondagens Söderlingare ska vara beredda att ta emot är vi många som behöver hjälpas åt att förklara att det är lika naturligt som att operera ett trasigt knä. Få skulle komma på tanken att klara det på egen hand.

Robin Söderlings sommarprat hittar du bland annat här.

Why augmented reality should loose its augmenticity

· Lämna en kommentar ·

A very Swedish tradition is the week’s break from school that students have sometime from the second week of February to the second week of March. Starting with the southernmost part of the country the break works it’s way up north. It is called the ”sport break” alluding to the fact that a good idea would be for the kids to get out of school and hit the slopes, the ice or perhaps nowadays, even the more or less evergreen grass. Whether kids actually do this is another issue as we know that much of the behaviour of children when they are out of school depends on their parents.

So, with very little winter sport happening around Stockholm, we decided to go on a little family trip. Our youngest child have read a serious of books called Pax. Seriously dramatic and exciting books taking place in the little town of Mariefred, south of Stockholm. The great thing now is that the books can be relived in the authentic surroundings of Mariefred. All it takes is a phone, the downloaded app and a pair of headphones. Five of us entered the world of Grimmen, Alrik and Viggo and in no time we were completely absorbed by the story and our exploration of the little village. An hour later we had clocked up 5km of walking without noticing.

As I return from an EU meeting in Zagreb, Croatia, on the theme of ”Why European sport needs skilled and competent coaches” I think about our experience in Mariefred. The skilled and competent coach is one that can influence people in a positive way and make them do things they did not think they were capable of, and perhaps did not even think they wanted to do. What I wonder though is whether the coach will have to be an actual person? I am still waiting to meet the coach that can tell me the kind of story that will make me so wholeheartedly step into what I am doing as the Pax-app did in Mariefred. Augmented reality simply needs to become reality in coaching!

Is this the end of a beautiful friendship?

· Lämna en kommentar ·

I still remember the first day we met. As a young and very nervous 19 year old I was abroad for the first time. Yes, in those days, and where I came from, that was not all that uncommon. In fact, it was the first time I sat foot on an airplane on my own. Some would say that I have spent the rest of my life catching up on that. I cannot say that it was love at first sight. On the contrary, I felt you were rather odd. You had habits that I certainly was not used to. Crossing the street in your country could be lethal, mainly because cars came running from the wrong direction and looking left was not something that I was familiar with. The breakfast you served was either ”continental” meaning I was hungry again after 30 minutes. That was about as long as a slice of white toast with jam lasted. Or it was big enough to go for a normal lunch. And it was cooked. The weirdest thing however was the fact that in your country most bathrooms had carpets, something I still do not understand.

From that first meeting our friendship slowly grew and, I would say, developed into love. Thanks to work later in life I had the opportunity to visit many times and you took me to some of the finest places on earth. Yes, another love of my life is golf and it was magical to get to experience some of those pieces of land, called the links, next to the ocean where golf has been played for generations.

After a while you and I got to know eachother really well. In 2005 the relationship that I was then in had gone a bit stale. I was looking for options where I could get out, to continue to grow and develop. You provided me an opportunity for which I will be forever grateful. In August we, me and my family, packed our home in boxes to throw ourselves fully into your arms. We went to live in a rural and friendly area where one of the best golf courses that I have ever seen is located. The start of our new, deeper relationship, was a bit rocky. Many things were new to us and without the friendliness of the people that I worked with, and the people that we met, our relationship would have ended quicker than it did.

As most relationships ours grew stronger with time. You only had to look at me at your front door (there was a system at immigrations called Iris which meant that a machine could recognise my irisis to let me through) to know that I was welcome. I learnt to appreciate your habits and in fact, picking up the Evening Standard on my way through the London Underground on a Friday night became one of my favourite pastimes. For five years we had a rather complicated distance relationship as I divided my time between Stockholm and your place. Love, however, is strong and can endure also pressured times.

Today is January the 31st and the divorce that you started talking about long ago is to come into effect. What I did not realise back in 2005 was that the rural part of the country that my family came to was to be one of the most pro-Brexit areas in the whole of Britain. The people that I met and became friends with are now divided into two. The Brexiteers and the Remainers. The latter have turned into Rejoiners. It truly is a sad day and I cannot tell you how sorry I am that my children will not have the chances that I once had. You say that we will always have a special relationship. Perhaps. But today something fundamental in that relationship is changing. And I am so sorry to see you go.

Goodbye Britain.

Alla dessa medaljer, podcast 7

· Lämna en kommentar ·
Bilden från ett besök på US Olympic Centre i Colorado Springs, USA

Det var länge sedan men, nu är det dags igen! Den här gången blir det en podcast om utbildning, och den för idrotten ack så viktiga tränarutbildningen och tränarutvecklingen. Då vi från Riksidrottsförbundet, Sveriges Olympiska Kommitté samt Svenska Parasportförbundet och Sveriges Paralympiska Kommitté lyssnat på presentationer av specialidrottsförbundens elitutvecklingsplaner är just tränarfrågan den kanske viktigaste och mest centrala. Världens bästa idrottare behöver världens bästa tränare. Jag samtalar med Kent Lindahl om hur individer, föreningar och förbund kan göra för att komma dit. I samtalet nämns en viss motivationsteori, Self Determination Theory eller självbestämmandeteorin, där Kent väljer att inte gå in på förklaringen bakom. Här kan du dock läsa mera om den.

För dig som behöver hjälp att komma igång – läs här. Du kan också lyssna eller prenumerera i Itunes.

Liten mot stor

· Lämna en kommentar ·

Idag var det pysselstuga i vårt hus. Äntligen ska den stora matchen stå. Enskede IK ska möta AIK i Svenska Cupen. Egentligen skulle drabbningen ha stått i augusti men då tvingades AIK till Skottland för match mot Celtic och därmed blev det en novemberuppgörelse på Friends Arena istället. Visst hade det varit kul med stormatch på den lokala idrottsplatsen, men när det nu blir till att besöka nationalarenan känns det onekligen ganska stort.

Vid vårt köksbord är det fyra grabbar som förbereder flaggor och hejaramsor. Det är samma grabbar som enligt egen utsago är Enskedes mest trogna supportrar:

-”Vi är ju Enskedes bästa supportrar.”

‘”Ja, vilka skulle det annars vara? Det är ju bara vi som är på matcherna!”

Själv sitter jag i soffan och reflekterar både över det jag hör från köksbordet och det som hänt de senaste dagarna. Årets herrallsvenska är slut, Djurgården gick segrande ur striden och inför den avgörande omgången skrev Johan Esk om hur detta år är en föraning om vad som komma skall. Skillnaden mellan storstadslagen (med större muskler) och övriga börjar bli allt tydligare. Då vi nu också kan se hur den ekonomiska konsekvensen av att hålla sig kvar/gå upp och att åka ur/fastna kvar alltjämt blir större, ja då är det en tydligare ojämlikhet som breder ut sig även i Sverige.

Här någonstans står förstås vägvalet. Ska svenska topplag ha något med Europa att göra är det nog tveklöst att de behöver större ekonomi och bättre förutsättningar. Samtidigt är det angeläget att fundera över hur det påverkar de som strävar och vill upp. Är skillnaden mellan att hänga kvar i Superettan och att åka ned i division 1 så stor att klubbens hela verksamhet hotas? Och om känslan att Enskede ska kunna rubba AIK i den där cupmatchen inte ens för nioåriga grabbar går att fantisera ihop – vad händer då med flaggtillverkningen i ett kök i Enskede?