Coaching och ledarskap, Elitidrottsutveckling, En ny syn på träning och tävling

”Livet är SKIT Ibland”

Så lyder titeln på den vlogg Irene Ekelund lagt upp på Youtube. I ett mycket starkt inslag berättar hon öppet om sina utmaningar och tankar. Så starkt att DN plockar upp det och gör en helsida i dagens tidning. Det är bra och bör läsas av både ungdomar, tränare och föräldrar. ”Det är för stor press på unga”, säger Irene och konstaterar att hon började uppmärksammas då hon var 14 och gick i högstadiet. Se Irenes inslag här.

I förra veckan kunde man i SvD läsa en debattartikel om hur toppstyrningen från RF förstör hela idrotter. Vid sidan om själva rubriken finns det mycket i den artikeln som knyter an till Irenes historia. En av frågorna är nämligen hur en elvaåring som inget hellre vill än att spela bordtennis bäst tas om hand. Är det rätt eller fel att spelaren i fråga ska få ställa upp i ungdoms-SM och förmodligen vinna hela klabbet, trots sin ringa ålder?

Jag törs säga att den som har ett rakt och glasklart svar på den frågan har inte tänkt ordentligt. Men i bordtennis fall är det många som tänkt. Hela den demokratiska rörelsen har tänkt. Och kommit fram till att det inte är värt ”risken” att släppa fram en lovande yngling för tidigt. Samtidigt tror jag många är medvetna om att även det är en risk. För hur finner den elvaåring som slår alla sina kamrater i samma ålder med lätthet fortsatt stimulans till utveckling? Och kanske framför allt, fortsatt intresse för bordtennis och idrott?

Idrottens roll i samhället, Kommunikation

Lögn, förbannad lögn och statistik

Förra veckan hade vi viktigt besök i svensk idrott. Tack vare ett sammanträffande där gymnastikförbundet hade Dr Dean Kriellaars som talare på sitt gymnastikforum under helgen kunde också idrottens högste tjänstemän i förbund och distrikt ta del av samma viktiga budskap. Dean menar i korthet att rörelseförståelse, som sammanfattat kan sägas utgöra både förmågan till rörelse samt motivationen och självförtroendet att faktiskt göra, är lika viktigt som läsförståelse. Självklart visar han också, med all önskvärd tydlighet, i vilken olycklig riktning världen styr, med hisnande hastighet. Barns utrymme, både rent fysiskt och tidsmässigt, för rörelse och fysisk aktivitet blir allt mer begränsat och som en effekt breder såväl överviktsproblematik som diabetes ut sig världen över. Dean visar på data från Kanada där det framgår att oavsett regering, röd eller blå, påverkas inte den mer eller mindre linjära kurva som illustrerar hur eländet tar ett allt starkare grepp kring befolkningen.

Vad gäller ohälsoutvecklingen är Kanada knappast unikt i världen. Tvärtom är detta en resa som står att finna på många håll, inte minst i stora delar av Asien där utvecklingen till och med går ännu snabbare. Oftast tack vare att befolkninfen snabbt tar efter västvärldens vanor. Inom idrotten sticker Kanada snarare ut på ett annat område. På senare år har man stärkt sina aktier ordentligt inom elitidrottens område och landet tar allt fler medaljer i olympiska och Paralympiska sammanhang. Det ironiska är förstås att när kurvan över medaljer i olympiska spel kontrolleras för korrelation mot ohälsa uppstår ett närmast linjärt samband.

Ger olympiska framgångar större problem med övervikt och ohälsa?

Nu är nog inte sanningen så enkel som en perfekt korrelation. Precis som min fru säger då jag tar upp detta med henne finns det en mängd (andra) faktorer som påverkar ohälsutvecklingen. Kanske får man dock konstatera att elitidrottsframgångars påverkan på folkhälsan är begränsad.

Jag tänker på både detta och på Stefan Lindeberg, tidigare ordförande i Sveriges Olympiska Kommitté, då jag besöker Kungliga Dramatiska Teatern på lördagskvällen. Istället för att fascineras av åtta svenska mål på Friends Arena blir jag helt betagen av kraften i föreställningen Anna Karenina. Och inte en enda gång efter denna upplevelse har det slagit mig att jag skulle börja med teater. Däremot skulle jag gärna gå tillbaka till Dramaten.

Precis så sa Stefan Lindeberg om elitidrotten och menade att dess största värde faktiskt är just egenvärdet. Dramatiken, upplevelsen, fascinationen. Och tänk om den i sig faktiskt är värd en del av våra gemensamma resurser. Men att hoppas att elitidrotten eller kulturen ska lösa det samhället som helhet misslyckats med, det är nog att hoppas lite väl mycket!

Coaching och ledarskap, Elitidrottsutveckling, En ny syn på träning och tävling

Samsyn föder framgång?!

Mitt i brinnande OS har jag ägnat en del senare tid åt att delta i träffar med våra distrikt. Träffarna är ett led i att följa upp och stödja distriktens verksamhet. Distriktens viktigaste funktion är naturligtvis att stödja den idrott som bedrivs i föreningar i distriktet. Mer och bättre idrott i blickfånget helt enkelt.

Idag träffade vi den gruppering vi kallar för norr och som vanligt i sådana sammanhang är spännvidden därmed stor; från Gästrikland i söder till Norrbotten i andra änden. Många guldkorn finns i rapporterna och det arbete som görs är viktigt. I just Gästrikland har men ett projekt som nästan ger mig gåshud. Samsyn Gästrikland är namnet på den samverkan som borde finnas mellan idrotter överallt men som ändå är så sällsynt. Här har man kommit överens om att helt enkelt komma överens. Aktiva ska kunna vara aktiva i flera idrotter och respektive ”högsäsong” ska ha företräde framför annan idrotts uppbyggnads- eller försäsong. Inget mera nej till fotbollen för att ishockeyn har löpning i spåret bredvid med andra ord. Det är så man gör för att praktiskt skapa förutsättningar för både mer och bättre idrott!

Coaching och ledarskap, Idrottens roll i samhället

Monday night – in the Newsroom

Igår kväll var det dags igen. Veckans högtidstimme framför teven. Den spenderar jag med Will McAvoy i the Newsroom, måndagar KL 22 i SVT1. När hustrun tittar på mig med någon slags ”du stackars medelålders man som inte kan se hur otroligt banalt detta är” medlidande blick och jag torkar en tår i ögat försöker jag mig på en snabbanalys över vad jag fäst mig vid hos detta program. Det tydligaste jag kan komma på är att det faktiskt är ”rätt”. Ambitionen från nyhetsrummet är att framhålla fakta, visa på hur saker och ting faktiskt ligger till, i syfte att göra människor mer kompetenta och kunniga. Tron är att upplysta, medvetna människor engagerar sig och gör bättre val. Hela demokratins grundfundament alltså.

I mitt huvud spinner hjärnan nu vidare och min lekmannamässiga beteendeanalys stoppar när nyhetsredaktionen står upp mot sina egna ägares kortsiktiga vinstkrav och med stor integritet vägrar göra vad ”alla” andra nyhetsredaktioner gör då en nyhet, som senare visare sig vara falsk, sprids i etern. Detta trots att man riskerar att tittarna byter kanal med försvunna reklamavtal som resultat. Då slår det mig att det ju är precis detta som är ”riktig idrotts” allra mest genuina själ. Integritet, och känslan för vad som är rätt och fel är egentligen hela idrottens poäng, på planen och utanför planen. Idrotten blir ointressant när fusk, hot, match-fixing eller annat elände kommer ens i närheten. Och när det som hände i Djurgården händer i vilket lag som helst, eller för den delen i vilket sammanhang som helst, då är det nog bara att lägga ned. Och det var väl precis vad både tränaren Magnus Pehrsson och ordförande Tommy Jacobsson gjorde. Frågan nu är var Will McAvoy’s lärjunge befinner sig, beredd att göra vad som krävs för att återupprätta demokratin som styrelseform i både Djurgården och på ett antal andra håll i vårt kantstötta samhälle. Var han än är har han mitt stöd…