Etikett: idrott

Alla dessa medaljer, podcast #2

grass green golf golf ball
Photo by tyler hendy on Pexels.com

Nummer två… Egentligen är det här snarare att betrakta som det första avsnittet. Ett avsnitt som är ”på riktigt” alltså. I detta samtalar jag med Stuart Armstrong som är ”Head of Coaching” på Sport England i London, Storbritannien. Stuart och jag jobbade nära tillsammans under mina sex år i England, då både han och jag jobbade för England Golf. Sedan en tid gör Stuart sin egen podcast, The Talent Equation podcast, där han samtalat med många av världens främsta experter inom områden som prestationsutveckling, coaching, ledarskap med mera. Ta del av vårt samtal på Alla dessa medaljer, podcast #2.

För dig som behöver hjälp att komma igång – läs här.

Use https://petermattssonrf.com/category/podcasts/feed/ in your podcast catcher!

 

Lögn, förbannad lögn och statistik

Förra veckan hade vi viktigt besök i svensk idrott. Tack vare ett sammanträffande där gymnastikförbundet hade Dr Dean Kriellaars som talare på sitt gymnastikforum under helgen kunde också idrottens högste tjänstemän i förbund och distrikt ta del av samma viktiga budskap. Dean menar i korthet att rörelseförståelse, som sammanfattat kan sägas utgöra både förmågan till rörelse samt motivationen och självförtroendet att faktiskt göra, är lika viktigt som läsförståelse. Självklart visar han också, med all önskvärd tydlighet, i vilken olycklig riktning världen styr, med hisnande hastighet. Barns utrymme, både rent fysiskt och tidsmässigt, för rörelse och fysisk aktivitet blir allt mer begränsat och som en effekt breder såväl överviktsproblematik som diabetes ut sig världen över. Dean visar på data från Kanada där det framgår att oavsett regering, röd eller blå, påverkas inte den mer eller mindre linjära kurva som illustrerar hur eländet tar ett allt starkare grepp kring befolkningen.

Vad gäller ohälsoutvecklingen är Kanada knappast unikt i världen. Tvärtom är detta en resa som står att finna på många håll, inte minst i stora delar av Asien där utvecklingen till och med går ännu snabbare. Oftast tack vare att befolkninfen snabbt tar efter västvärldens vanor. Inom idrotten sticker Kanada snarare ut på ett annat område. På senare år har man stärkt sina aktier ordentligt inom elitidrottens område och landet tar allt fler medaljer i olympiska och Paralympiska sammanhang. Det ironiska är förstås att när kurvan över medaljer i olympiska spel kontrolleras för korrelation mot ohälsa uppstår ett närmast linjärt samband.

Ger olympiska framgångar större problem med övervikt och ohälsa?

Nu är nog inte sanningen så enkel som en perfekt korrelation. Precis som min fru säger då jag tar upp detta med henne finns det en mängd (andra) faktorer som påverkar ohälsutvecklingen. Kanske får man dock konstatera att elitidrottsframgångars påverkan på folkhälsan är begränsad.

Jag tänker på både detta och på Stefan Lindeberg, tidigare ordförande i Sveriges Olympiska Kommitté, då jag besöker Kungliga Dramatiska Teatern på lördagskvällen. Istället för att fascineras av åtta svenska mål på Friends Arena blir jag helt betagen av kraften i föreställningen Anna Karenina. Och inte en enda gång efter denna upplevelse har det slagit mig att jag skulle börja med teater. Däremot skulle jag gärna gå tillbaka till Dramaten.

Precis så sa Stefan Lindeberg om elitidrotten och menade att dess största värde faktiskt är just egenvärdet. Dramatiken, upplevelsen, fascinationen. Och tänk om den i sig faktiskt är värd en del av våra gemensamma resurser. Men att hoppas att elitidrotten eller kulturen ska lösa det samhället som helhet misslyckats med, det är nog att hoppas lite väl mycket!

Samsyn föder framgång?!

Mitt i brinnande OS har jag ägnat en del senare tid åt att delta i träffar med våra distrikt. Träffarna är ett led i att följa upp och stödja distriktens verksamhet. Distriktens viktigaste funktion är naturligtvis att stödja den idrott som bedrivs i föreningar i distriktet. Mer och bättre idrott i blickfånget helt enkelt.

Idag träffade vi den gruppering vi kallar för norr och som vanligt i sådana sammanhang är spännvidden därmed stor; från Gästrikland i söder till Norrbotten i andra änden. Många guldkorn finns i rapporterna och det arbete som görs är viktigt. I just Gästrikland har men ett projekt som nästan ger mig gåshud. Samsyn Gästrikland är namnet på den samverkan som borde finnas mellan idrotter överallt men som ändå är så sällsynt. Här har man kommit överens om att helt enkelt komma överens. Aktiva ska kunna vara aktiva i flera idrotter och respektive ”högsäsong” ska ha företräde framför annan idrotts uppbyggnads- eller försäsong. Inget mera nej till fotbollen för att ishockeyn har löpning i spåret bredvid med andra ord. Det är så man gör för att praktiskt skapa förutsättningar för både mer och bättre idrott!

Monday night – in the Newsroom

Igår kväll var det dags igen. Veckans högtidstimme framför teven. Den spenderar jag med Will McAvoy i the Newsroom, måndagar KL 22 i SVT1. När hustrun tittar på mig med någon slags ”du stackars medelålders man som inte kan se hur otroligt banalt detta är” medlidande blick och jag torkar en tår i ögat försöker jag mig på en snabbanalys över vad jag fäst mig vid hos detta program. Det tydligaste jag kan komma på är att det faktiskt är ”rätt”. Ambitionen från nyhetsrummet är att framhålla fakta, visa på hur saker och ting faktiskt ligger till, i syfte att göra människor mer kompetenta och kunniga. Tron är att upplysta, medvetna människor engagerar sig och gör bättre val. Hela demokratins grundfundament alltså.

I mitt huvud spinner hjärnan nu vidare och min lekmannamässiga beteendeanalys stoppar när nyhetsredaktionen står upp mot sina egna ägares kortsiktiga vinstkrav och med stor integritet vägrar göra vad ”alla” andra nyhetsredaktioner gör då en nyhet, som senare visare sig vara falsk, sprids i etern. Detta trots att man riskerar att tittarna byter kanal med försvunna reklamavtal som resultat. Då slår det mig att det ju är precis detta som är ”riktig idrotts” allra mest genuina själ. Integritet, och känslan för vad som är rätt och fel är egentligen hela idrottens poäng, på planen och utanför planen. Idrotten blir ointressant när fusk, hot, match-fixing eller annat elände kommer ens i närheten. Och när det som hände i Djurgården händer i vilket lag som helst, eller för den delen i vilket sammanhang som helst, då är det nog bara att lägga ned. Och det var väl precis vad både tränaren Magnus Pehrsson och ordförande Tommy Jacobsson gjorde. Frågan nu är var Will McAvoy’s lärjunge befinner sig, beredd att göra vad som krävs för att återupprätta demokratin som styrelseform i både Djurgården och på ett antal andra håll i vårt kantstötta samhälle. Var han än är har han mitt stöd…