Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället In English Tider som flytt

Is this the end of a beautiful friendship?

I still remember the first day we met. As a young and very nervous 19 year old I was abroad for the first time. Yes, in those days, and where I came from, that was not all that uncommon. In fact, it was the first time I sat foot on an airplane on my own. Some would say that I have spent the rest of my life catching up on that. I cannot say that it was love at first sight. On the contrary, I felt you were rather odd. You had habits that I certainly was not used to. Crossing the street in your country could be lethal, mainly because cars came running from the wrong direction and looking left was not something that I was familiar with. The breakfast you served was either ”continental” meaning I was hungry again after 30 minutes. That was about as long as a slice of white toast with jam lasted. Or it was big enough to go for a normal lunch. And it was cooked. The weirdest thing however was the fact that in your country most bathrooms had carpets, something I still do not understand.

From that first meeting our friendship slowly grew and, I would say, developed into love. Thanks to work later in life I had the opportunity to visit many times and you took me to some of the finest places on earth. Yes, another love of my life is golf and it was magical to get to experience some of those pieces of land, called the links, next to the ocean where golf has been played for generations.

After a while you and I got to know eachother really well. In 2005 the relationship that I was then in had gone a bit stale. I was looking for options where I could get out, to continue to grow and develop. You provided me an opportunity for which I will be forever grateful. In August we, me and my family, packed our home in boxes to throw ourselves fully into your arms. We went to live in a rural and friendly area where one of the best golf courses that I have ever seen is located. The start of our new, deeper relationship, was a bit rocky. Many things were new to us and without the friendliness of the people that I worked with, and the people that we met, our relationship would have ended quicker than it did.

As most relationships ours grew stronger with time. You only had to look at me at your front door (there was a system at immigrations called Iris which meant that a machine could recognise my irisis to let me through) to know that I was welcome. I learnt to appreciate your habits and in fact, picking up the Evening Standard on my way through the London Underground on a Friday night became one of my favourite pastimes. For five years we had a rather complicated distance relationship as I divided my time between Stockholm and your place. Love, however, is strong and can endure also pressured times.

Today is January the 31st and the divorce that you started talking about long ago is to come into effect. What I did not realise back in 2005 was that the rural part of the country that my family came to was to be one of the most pro-Brexit areas in the whole of Britain. The people that I met and became friends with are now divided into two. The Brexiteers and the Remainers. The latter have turned into Rejoiners. It truly is a sad day and I cannot tell you how sorry I am that my children will not have the chances that I once had. You say that we will always have a special relationship. Perhaps. But today something fundamental in that relationship is changing. And I am so sorry to see you go.

Goodbye Britain.

Kategorier
Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling Jämställd idrott

Isärhållandets princip

Det skrivs historia den här veckan då Vic Open i golf traditionsenligt spelas i Melbourne, Victoria, Australien. Damer och herrar spelar nämligen samtidigt, på samma banor med samma prispengar i potten. Ja, ska sanningen fram har tävlingen spelats på detta sätt alla år sedan sex år tillbaka. Skillnaden är att den nu tagit plats på de största tourernas schema, för damer och herrar. Och inte helt oväsentligt är att tävlingen har växt. Inte så litet heller. Under de sex år den har spelats på detta sätt har prissumman tiofaldigats. Från AusD 300,000 till 3,000,000. Det kan inte finns så många idrottstävlingar som under samma period gjort samma resa.

I år är tävlingen i världsmedia och såväl spelare som Melbourne och tävlingens sponsorer får värdefull och eftersökt exponering. Fenomenet är synnerligen intressant och frågan är vad som skulle hända om detta upplägg var regel snarare än undantag.

2003 spelade världens då bästa kvinnliga golfspelare mot männen. Annika Sörenstam fick en inbjudan att delta på Colonial på PGA touren. Uppståndelsen var enorm. Minst tre gånger så många journalister som på en vanlig tävling var ackrediterade. Jag kommer ihåg hur herrspelarna i omklädningsrummet menade att ”detta borde vi göra varje vecka”. Uppmärksamhet är ju oftast lika med mera pengar i professionell idrott. I någon slags försnack i radions Studio 1 minns jag att jag var med och diskuterade frågan om särandet på mäns och kvinnors idrott. Filosofen Claudio Tamburini menade att detta förvägrar kvinnor både pengar och uppmärksamhet som de annars skulle fått – om de tävlat mot männen. Tror det går att säga att Vic Open nog visar att han har rätt!

Kategorier
Podcasts

Alla dessa medaljer, podcast 5

trees grass lawn park
Photo by Pixabay on Pexels.com

Golf igen? Ja, på sätt och vis. I alla fall en Förbundskapten i golf. Men mest av allt coaching, prestationsutveckling och hårt arbete. Jag samtalar med Svenska Golfförbundets förbundskapten, Katarina Vangdal, ansvarig för den landslagsverksamhet som under många år stöttat spelare att bli bland de absolut bästa i världen i sin idrott.

För dig som behöver hjälp att komma igång – läs här. Du kan också lyssna eller prenumerera i Itunes.

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

När coach blir gammal, blir han inte religiös men…

Jag styr kosan hemåt igen efter ett snabbt besök på Nordea Masters på Hills Golf and Sports Club utanför Göteborg. En traditionsenlig pro-am middag, ett morgonsemnarium om barn- och ungdomsidrott under ledning av Rickard Olsson samt en stunds vandring vid sidan av välklippta fairways hann jag med.

Seminariet är välbesökt. 200 personer tvingar arrangören att sätta lapp på luckan redan vid frukosten i arla morgonstund. Rickard leder proffsigt diskussionen mellan mig, tidigare längdskidåkaren Johan Olsson, förre längdhopparen Erica Johansson, tv-entrepenören Anna Bråkenhielm och forskaren P-G Fahlström. Temat för samtalet är ”skapar Sverige vinnare, bland annat med anledning av de många diskussioner som förs på många håll om resultat, tabeller och barns drivkrafter i idrott. Kanske även vuxnas drivkrafter för barns idrottande kan sägas beröras. Engagemanget är stort och flera före detta elitidrottare deltar i samtalet.

När jag vänder hemåt är det dock inte morgonseminariet som gjort störst intryck på mig. 1996 tog jag mina första stapplande steg som landslagskapten och så småningom, 1998, som huvudansvarig förbundskapten i golflandslagen. De jag först stötte på, i pojklandslaget, har nu fyllt 40. De har familj och barn, till och med något stråk av grått hår, och flera av dem finns väldigt nära golfen. Ett antal befinner sig innanför repen den här veckan för ännu en (nästan) vanlig vecka på touren, andra är här på samma sätt som klasser återträffas efter 20 år och en tredje kategori står på scenen under middagen och är kraften bakom att denna tävling överhuvud taget blir av. Jag hälsar på underbara människor som jag inte sett sedan jag lämnade Sverige och flyttade till England 2005. Och det bästa av allt är att de verkar nästan lika glada över att se mig som jag är över att på nytt få träffa dem. Tiden har inte på något sätt stått stilla. Tvärtom, den har gått i ett rasande tempo och de människor jag möter nu är helt andra än de jag levde så intensivt samman med under en väldigt speciell period av livet. Erfarenheter, framgångar och förstås även motgångar har gjort dem sådana. Det som mest av allt gläder ett gammalt coachhjärta är dock att det tycks ha gått så bra. De har förflyttats från unga, hungriga och lovande individer till ödmjuka, ansvarstagande och kompetenta samhällsmedborgare, i full färd med att både förverkliga sig själva och stötta nästa generation. Med den vetskapen kan jag gärna bli gammal. Jag lutar mig tillbaka i sätet och tänker att den där visionen vi hade, om att alla en dag skulle kunna se tillbaka och tänka att:

”Vad glad jag är att jag fick vara med om en sådan satsning. Jag lärde mig mycket som jag har haft nytta av i så många sammanhang av livet”, den var inte så dum. Så länge som något sådant genomsyrar idrotten är nog frågan om tabeller eller ej sekundär. Med det i bakhuvudet kan jag både bli gammal och sova gott ikväll.