Etikett: framtid

Att säga tack och hej

Till nutidens sällsynta upplevelser hör att få läsa en riktig tidning. En sån där i papper, med trycksvärta, stor som en hel väggposter och därmed omöjlig att bläddra i. Just den här morgonen får jag tag i måndagsexemplaret av den internationella New York Times till en kopp kaffe. Nu är inte jag den som normalt lusläser vad som står i denna bulletin men en notis på förstasidan fångar direkt min uppmärksamhet. Den handlar om golfspelaren Anthony Kim, som efter en snudd på sensationell start på herrarnas USA tour försvann från golfvärldens uppmärksamhet bara något år senare. Vad hände egentligen och hur kan någon med dessa fantastiska förutsättningar bara välja att inte utnyttja dem?

När jag läser om Anthony Kim påminns jag om det som efter covid pandemin blev känt som ”The Great Resignation”. Den inträffade då människor började ompröva sitt liv, sina val och kanske sina prioriteringar. Flera valde att sluta sina jobb, inte alltid för att gå till något annat utan för att använda sin tid här på jorden till något de upplever som mera värdefullt. Liksom i fallet Anthony Kim har flera diskussioner om detta handlat om huruvida man faktiskt kan göra så. Har vi inte någon slags skyldighet att bidra i produktion?

Just människor med tydlig fallenhet för något tycks ofta hamna i skottgluggen för andra människors tyckande när de väljer att inte använda sin talang. Det verkar som om att uppskatta andra saker, i mångas ögon, inte är okej om man, till exempel, är bra på idrott. Björn Borg fick uppleva detta då han som 26-åring lämnade tennisen. Hans egna förklaring var att det helt enkelt fanns andra saker han ville göra i livet.

I Anthony Kims fall verkar vägen till världstoppen ha varit kantad av en hårt drivande pappa. En far som Anthony till och med, under stundom, brutit med. Så vem vet, kanske var det inte alls för sin egen skull som Anthony Kim spelade golf. Möjligen var det just vad han upptäckte, efter att ha spelat ett Ryder Cup, när han helt enkelt smög iväg från golfen 2012. Och tänk om han idag, 2023, lever ett liv som är närmare det han egentligen önskade av sin tid till förfogande? I så fall är ju den här historien ganska vacker.

Att gå från gammalt till nytt

Här frodas RIKTIG träning!

En trogen följeslagare på mina träningsrundor är Martin Wicklin och hans Söndagsintervjuer. Senast var det jag, Martin och Ewa Fröling som var ute på en löptur. I den snåla blåsten är det två värmande röster som fyller mina lurar. Ett härligt samtal som fördjupar i en enastående karriär. Ewa är ett erfaret proffs som själv, som förstahandskälla, kan redogöra för flera av de största framgångarna och händelserna i modern svensk kulturhistoria. Hon var nämligen där och i allra högsta grad delaktig.

Medan mina ben trummar på fascineras jag av Ewa Frölings språk och kunskaper. Men, en stund in i intervjun får jag känslan av att något förändrats. Martin har ställt några frågor om den mera nutida kulturen och de som idag får störst utrymme. Och här har Ewa Fröling synpunkter må jag säga. Allt är yta, ingen är utbildad och det var minsann så väldigt mycket bättre förr. Och skulle hon, så här i karriärens senare skede uppmärksammas med ett pris av detta förtappade kulturetablissemang, då skulle hon minsann inte ta emot det. Från kunnig, kompetent och senior har hon, I mina öron, på några minuter förbytts till bitter föredetting. Gränsande till kultursnobb.

Det är då jag inser det. Med pulsen dunkande och benen skakande efter den sista uppförsbacken förstår jag att idrottens Ewa Fröling, det är jag. Ja, undantaget då den fantastiska karriären där jag inte har någon som helst chans att mäta mig med Ewa. Men när det gäller nutidens idrott och den uppväxande generationens förståelse för träning och prestation, ja då är jag att betrakta som en dinosaurie. Och tyvärr är jag rädd att jag inte är ensam. Jag och mina kamrater borde förstås gömma oss under närmsta sten och där läsa Ungdomsbarometerns senaste rapport om ungas syn på idrotten. Inte förrän vi förstår vad som står däri får vi komma ut. Det kan nog ta ett tag…

Sustaining sports

Through breakfast with a friend, where we are discussing the ins and outs of children’s and youth’s sports, I end up in very familiar territory. It is where most of us think that the way ”things” are done in the current ”system” of sports just ain’t right.

Most countries have ended up in a situation where we have physicians and medical doctors talking about how injuries that used to occur in the professional game, through years of overuse, are frequently seen among 15-year olds. We see numerous athletes fighting issues with mental health and, even more frightening, we have large groups within the population that either have not ever come in contact with sport, or have lost interest in it completely, somewhere along the road.

The question, how on earth did we get to this, might be simple but I have a feeling the answers are a bit more complicated. Unfortunately, I think high performance sport has a role in it. Or perhaps this should read: sport with incentives that relate to performance?

My head goes spinning as I come across an article in the magazine Times, about the Overtime Elite league. Here athletes are paid six figure (in USD) salaries to play basketball. Even I know that there are opportunities to play and earn money in sports. What I didn’t know is that you can do that, in basketball, instead of going to college, at the age of 16 to 19. The league suggests that this is an alternative route to get to the NBA and that the youngsters are also given support to study besides their basketball. Something in me starts to doubt that the latter will be particularly emphasised. The cynical in me instead sees similarities with how the young (boys), often with a deprived background, have been lured into various things before, and this is just yet another example.

However, the more I dig myself down in my own thoughts I realise that many of the young, and slightly older, athletes that are to compete in China in the Olympic and Paralympic games shortly have a very similar situation. Thanks to their excellence in sport they have been put on a scholarship, from an organisation that coordinates a national campaign for Olympic and Paralympic medals. Worst case they have been encouraged to scrap their education as that takes time away from training. And believe me, they have worked hard and focused on developing as an athlete. Some of them will come back with a medal, but very few will do so having secured a financially reasonable standard for themselves for the foreseeable future. Even less so have they earned themselves any points towards a healthy pension when, one day, it is time to retire. And, judging by what those physicians are saying, that day could come earlier than planned as by now, many of them will have been focused on one sport only for quite some time.

So, as a breath of fresh air comes this article about how Norway’s focus on participation, described as radically different, have helped lift the country to the top of the world in a number of sports. And these sports are not just winter sports with skiis closely tied to the feet. Interestingly, articles like this regularly come out ahead of, during or after the winter Olympics as Norway beats the rest of the world. Of course the sport for all philosophy is not the only explanation. Hard and focused work has a place in there to.

When I now consider how to put a new, fresh injection into Swedish international high performance sport I understand that it needs to be done in a way that is sustainable and long term viable – for the athletes. And I think that we can find some strong partners in this quest for excellence!

Is it a new dawn?

It’s a new dawn
It’s a new day
It’s a new life for me, ooh
And I’m feeling good…

Perhaps the words of Nina Simone in Feeling Good is a way to start the new year? In some respects, 2022 marks a fresh start for me as I am embarking on a new challenge. From now on I will focus on managing the project of #elitesports2030. This is a new sports-overarching elite sports programme designed to turn around a negative trend for Swedish high performance sport. It is a joint initiative from the Swedish Sports Confederation, The Swedish National Olympic Committee, the Swedish Parasport Federation and the Swedish National Paralympic Committee.

Of course this project is not a million miles away from the directing of the high performance programme that I have done to date. The difference though is that this new assignment focuses more on what we (currently) have not got, rather than on making use of what we have. Money that is. Financials. Resources.

Without spoiling, some new research from the SPLISS-consortium will be published in January. The researchers behind the study that identified the nine pillars leading to olympic medal success have reinvestigated the first pillar, finances, and reviewed the participating countries in the study ahead of Tokyo 2020 (which in the end became 2021). Sweden was not part of the original study in 2008 but we are included in the review. And it comes timely. The data shows that Sweden places dead last of the 14 countries in the study. Behind Finland and Flanders, which is not even a country but a part of Belgium that, because of the political structure of the Belgian state, has it’s own sports policy. If your job is to support Swedish elite sports, that is not great.

Looking out in the world it is not like other countries are standing still. I have previously written about the UK where the government is continuing it’s strong support to UK Sport, and just before Christmas, news came from New Zealand about substantial investments in high performance sports. 810 million Swedish kronor (90 million USD) is forwarded by the government to High Performance Sport New Zealand (HPSNZ) and it is easy to be jealous.

However, there is no reason to start a new year in jealousy. Control the controllable is usually good advice and hence, work is just about to start!

Ute på hal is

Ett Skandinaviskt isäventyr. På gräsmattan utanför Sjöhistoriska museet i Stockholm.

De två senaste helgerna tror jag att jag kan ha rört mig mellan idrottens ytterligheter. Den förra tillbringade jag på konferens med en synnerligen viktig del av idrottsrörelsens traditionella organisationsstruktur. Distrikten, i form av deras högste tjänstepersoner och förtroendevalda, samt stora delar av Riksidrottsstyrelsen och vår kansliledning. Den här helgen öppnade Scandinavian Ice Adventure och jag var tvungen att göra ett besök.

Det går förstås att hävda att dessa företeelser står så långt ifrån varandra att där inte ens finns något samband. Ni vet, organiserad idrott kontra upplevelse, ideellt gentemot kommersiellt. Klart skillnaderna är stora men det finns också gemensamma beröringspunkter.

På distriktskonferensen deltog Filip Wijkström från Handelshögskolan och gjorde en suverän genomgång, och förenkling, av sin egna mångåriga forskning om civilsamhället. Hans ”uppdragssnurra” belyser oerhört tydligt vikten av att ha en idé från vilken verksamhet utgår. Där blir det enda syftet med att söka skapa större resurser att ännu bättre kunna genomföra denna idé. Här vet nog alla som är engagerade i en idrottsförening idag hur oerhört svårt det är att mobilisera medlemmarna i den ljus-, lott-, saffrans- och underställsförsäljning som krävs för att hålla nere tränings- och tävlingsavgifterna.

Utanför Sjöhistoriska museet på Scandinavian Ice är det ganska tydligt vad idén är. Pengar in. Och även om där finns en del finjusteringar att göra kommer det säkert att lyckas bra. Och, om så blir fallet kommer mängder av människor att ha ägnat sig åt fysisk aktivitet, utomhus, under trevliga former. En ren vinna-vinna situation. Tyvärr tror jag det finns en viss risk att detta äventyr på halkig is kan kosta en och annan bruten handled. Detta då ovana skridskoåkare ska ge sig ut i nedförsbackarna. I alla fall var jag ganska nära trots många år på skridskor.

Det som förbryllar mig är hur det kan vara så långt mellan dessa båda former av idrott. Varför är det inte ishockeyklubben som startar en isäventyrsbana? Eller skridskoklubben? Eller BMX-klubben? Den senare har redan banan och skulle bara behöva spola den. Jag vet förstås svaret. Isäventyret har inte med deras idé att göra. Men, tänk om man både kunde få in pengar till den egna idén, och gradvis också utveckla något nytt? Rätt som det är kan ju skridskocross vara en olympisk idrott. Och kanske är det just den som räddar våra barn från stillasittandets fördärv!

The numbers game

Två miljarder, sjuhundrasjuttionio miljoner, sjuhundratrettiofem tusen, trettionio kronor. Och sextio öre. Google hjälper mig snabbt att översätta det svindlande beloppet 232 miljoner pund till svensk valuta.

2 779 735 039,60 kronor.

Så mycket tillkännagav den brittiska regeringen nyligen att man tänker satsa på att stärka landets olympiska och paralympiska chanser i Paris 2024. Jämfört med perioden som ledde fram till Tokyo-OS är det en ökning med 44%. Storbritannien, som i dessa sammanhang kompletteras med de nordirländska idrottare som väljer Team GB snarare än Irland, är framgångsrikt i både olympiska och paralympiska spel. Så har det inte alltid varit. Då jag 2005-2006 någon gång deltog på UK World Class Coaching Conference som organiserades av UK Sport minns jag hur det nästan låg ett löjets skimmer över målet ”fourth in the medal table” som just hade satts för Peking-OS 2008. Dels för att många tyckte det var märkligt att sikta på fjärde plats, om man nu skulle ta ordentlig sats, dels för att det ansågs nästan utopiskt. Målet nåddes, spelen på hemmaplan i London 2012 blev närmast mytiska, och 2016 blev British Olympic Association först att vid påföljande spel, efter sådana hållna på hemmaplan, vinna flera medaljer än just vid hemmaspelen.

Även hos oss har en viss diskussion förekommit i media om statligt stöd till elitidrott. Sveriges Olympiska Kommittés förre vice ordförande, Per Palmström, skrev om att medaljer i mindre idrotter kostar statligt stöd. Mottagandet från de (män) som engagerade sig var minst sagt svalt och tämligen raljerande. Att medaljer i ädla valörer och välstånd i landet skulle hänga ihop ifrågasätts kan man säga.

Och det är inte så himlans lätt att visa samband mellan idrottsliga framgångar och nästan vad som helst faktiskt. Kanske det kommer någon mer turist till ett land som visat sig framstående, möjligen säljs det en och annan exportvara ytterligare, och inte helt omöjligt är det att någon utsocknes ifrån, gärna med stort kapital, bestämmer sig att flytta hit.

Eller så är det bara så att det, för i alla fall ganska stora delar av befolkningen, är roligare när det går bra, än när det går dåligt. Och ska det gå bra så kommer det att kosta. Det verkar den brittiska regeringen ha accepterat. Och även om det går att tycka allt möjligt om att statliga pengar satsas på att bevisa nationalistisk excellens gör det onekligen situationen allvarligt svårare för oss andra. Det blir helt enkelt till att kavla upp ärmarna!

Möte med proffs

Proffs möter proffs

En av vår tids stora profiler inom sportjournalistiken lämnade oss för en tid sedan. Tommy Engstrand hade förmågan att med sin röst bidra till den där extra laddningen som ett stort idrottsögonblick ibland kan nå upp till. Efter hans död har formulerats mängder av krönikor om hur han påverkat, inte sällan, andra som följt i hans fotspår.

Jag träffade Tommy en gång. I samband med Idrottsgalan i Globen satt jag bredvid honom under middagen. Samtalet virvlade fram och Tommy berättade bland annat om sin egen skolning in i den roll han kommit att ha under så stor del av sitt liv. Som så många andra i hans generation talade han om Lennart Hyland som förebild och mentor. Tommy beskrev hur han lyssnat till Lennart i tidiga år och hur magiska sportsändningarna i radion då hade varit. Lika gärna som Tommy berättade om sig själv, lika ingående lyssnade han till vad jag hade att berätta, som representant för nästa generations sportradiolyssnare.

Jag berättade att för mig är det du Tommy, som är motsvarigheten till Lennart Hyland. Under hela min barndom kan jag minnas hur pappa lyssnade till elitseriehockeyn på radion där Tommy var den mest framträdande rösten. Då jag själv lärde mig att på riktigt tycka om Sportradion var det Tommy som tydligast framträdde.

Efter att jag förklarat detta, under middagen, trodde jag att Tommy skulle börja gråta. Han blev märkbart rörd och gjorde allt för att förklara hur andra egentligen var mycket bättre och hur liten hans, i eget tycke, betydelse egentligen var. Jag tänkte att så uppträder ett riktigt proffs. Ödmjuk inför sin egen storhet.

Bland riktiga proffs som jag träffat är det just den där inställningen till sin egen roll som gör mig varmast i hjärtat. Samma sak inträffar då jag tillsammans med barnen åker båt i Göteborgs skärgård. Precis bredvid noterar yngste sonen att Marcus Berg sitter. Marcus fru ser att vi tisslar och funderar på om sonen ska våga fråga om en bild. Innan båten lägger till är det hon som vinkar och inbjuder oss att ta kort. Marcus, säger lugnt och med ett leende:

Du ska inte vara blyg. Bara fråga!

Och jag, jag förstår att jag träffat ytterligare ett fullblodsproffs.

En trippel Helix för framtiden

Samtidigt på centre court

I vad som brukar vara en omfattande seminarievecka, kopplad till en viss park i Visby, har jag lyckats medverka i två panelsamtal. Det ena ledde jag själv och det andra var jag en av de inbjudna till. Först behandlade vi elitidrottens framtida förutsättningar och behovet av en starkare samling och satsning. Därefter tog jag mig på en utflykt till tennisens svenska högborg, Båstad. Här pågår den så kallade damveckan och vid intilliggande center spelas Next Generation, forna tiders Kalle Anka Cup. Hela bygden andas tennis och det är omöjligt att inte tycka om.

Det första seminariet arrangerades, helt digitalt, av RF vilket kan förklara min moderatorsroll. Dagens komboövning stod idrottens goda kamrat Akea, del av Eleda Group, för. 54 föreningsavtal kan den stolte marknads- och sponsringsansvarige Ingemar Queckfeldt rada upp. Helt enkelt därför att man som bolag tror på kraften i föreningsverksamheten, där människor utvecklas på ett sätt som gör dem åtråvärda också i andra sammanhang.

Det som samlat slår mig efter två dagars ivrigt seminariesamtalande är behovet av att mötas. Och då menar jag inte fysiskt utan mera bildligt. Ingen klarar på egen hand de utmaningar man ensamt står inför. Ja, i alla fall inte civilsamhället och inte den offentliga sektorn. Möjligen kan företag och näringsliv leva lyckliga på egen hand. Men då Jan Larsson, VD för Business Sweden, säger att när utländska företag som ska etablera sig i Sverige ska locka medarbetare hit, då spelar idrotten roll, är jag ändå säker på att få skulle nå sin egentliga potential i ett sådant samhälle. Nej, framtiden består nog av triader, eller så kallade trippel Helix. De där idrotten, det offentliga och näringslivet möts och löser både sina egna och varandras problem. Sådant kräver dock en djup förståelse för varandra. Lite som ett lyckligt äktenskap. Jag hjälper dig att nå din fulla potential, mot att du hjälper mig!

Tillståndet i svensk elitidrott på 1,5 minuter:

Att samlas runt en idé

Midsommar på landet – ett bedrägligt lugn eller starten på något nytt?

Efter att den stått i min bokhylla i många år har jag nu gett mig i kast med boken om den legendariske coachen, Vince Lombardi. When pride still mattered. Vad gäller ledarskapet hos den mytomspunna profilen finns det anledning att återkomma men i dessa tider är det främst frågan om att samla människor runt en gemensam idé som fascinerar mig.

Lombardi höjdes till skyarna under sina år hos Green Bay Packers, då laget vann fem NFL titlar över sju år. Laget och klubben är än idag unik genom att vara en medlemsägd, icke vinstinriktad klubb, byggd ifrån början på det lokala intresset runt en liten stad i Wisconsin. Klubben består av dryga 364 000 aktieägare och då den genomgått kriser genom åren är det dessa ”medlemmar” som med gemensamma krafter lyft verksamheten vidare.

I förra veckan hade en svensk idrottshistorisk klenod sitt årsmöte. Då Brynäs IF samlade sina medlemmar var det en rejält tilltufsad förening som gjorde bokslut och tog sats mot framtiden. Det stormade, stundtals såg skutan ut att kapsejsa fullständigt, men när kvällen var sen hade medlemmarna tillsatt en styrelse. Och eftersom den var helt annorlunda än vad valberedningen föreslagit tog denna den enda rimliga konsekvensen och ställde sina platser till förfogande.

Ett tredje exempel på hur demokratin ibland tar sin egen väg kan förstås hittas på den nyligen avhållna RF-stämman. Här fattade medlemmarna beslut som fick den största medlemmen, Svenska Fotbollförbundet, att gå i taket och utan att alls recensera den valda vägen går det att konstatera att uppslutningen runt denna var stor.

Så vart vill jag egentligen komma med dessa rader? Ja, vid en stilla insjö, med sommaren ännu i sin linda, tänker jag att då Stefan Löfven under måndagen ska lämna sitt besked till talmannen kan det kanske kännas lite lättare om han påminner sig om att demokratins beslut, dom är inte rätt eller fel. Dom bara är. Och ju flera medlemmar av Green Bay Packers, Brynäs IF, Riksidrottsförbundet eller Konungariket Sverige som står bakom dessa och med hjärta och kraft kan tänka sig att engagera sig i dem, ju mera troligt är det att de leder dit vi vill. Även om det för stunden inte verkar så. Så låt oss hoppas att den här måndagen bjuder en start på något gott. Och att Brynäs IF nu går en ljusare framtid till mötes!

Går det att centralisera inre motivation?

Den senaste veckan var av det mera späckade slaget. Specialidrottsförbunden har presenterat sin utvecklingsplaner – mot världstoppen och medaljer. Ja, i alla fall så många av dem som hinns med på en vecka, fem dagar mellan klockan 8 och 18. Det som slår mig när vi nu är uppe i 25-talet presentationer är hur många det är som umgås med tankar på att ökad centralisering behövs, och det tidigare i åldrarna. Det hänger förstås samman med upplevelsen av att man inte riktigt hänger med i den internationella toppidrotten. Att andra länder har ett försprång, ofta på grund av att deras aktiva tränat mera i tidiga år, och att kvalitén på verksamheten därmed måste upp. Ja, även kvantiteten i de flesta fall. Många SF har en klar bild av att vid ålder X behöver den aktive vara bland de bästa (i Europa eller i världen) för att ha möjligheten att nå ända fram. Det betyder inte att alla dessa, framträdande vid X ålder, kommer att nå världstopp och medaljer men det som framgår är att väldigt få, om ens någon, som inte fanns synlig vid X ålder kommer att dyka upp i världstoppen vid senare år.

Vad X är varierar från idrott till idrott och denna observation gäller inte alla idrotter. Vid en stilla eftertanke är dock min bestämda uppfattning att det gäller fler och fler. Och utvecklingen går i en rasande takt.

Under helgen hade jag nöjet att avnjuta en god middag med två kamrater. Den ena var en gång världens bästa slalomåkare, och är idag aktiv inom idrottspsykologins sfär. Därmed blir det förstås en hel del snack om idrott och utveckling. Ganska snart blir vi överens om att det nog definitivt är så att mera och tidigare är vad som krävs. Där vi dock kommer att uppehålla oss vid är det berömda ”hur:et”. Vi pratar länge och mycket om skillnaden mellan styrd träning och om den där inre motivationen som gör att individen själv väljer att hålla på, och detta vare sig det är organiserad träning eller ej. I många av de idrotter där specialidrottsförbunden idag talar om yngre och mer finns en makalös svensk idrottshistoria. Och nog sjutton tränade dom mer, och i unga år dessutom. Dom gjorde det dock då dom själv fick välja, och utan organisering.

Med det är jag nästan säker på att lösningen för (svensk) idrottslig framgång inte (bara) är centralisering, bättre coaching och skarpare uppföljning. Nej, svaret på gåtan ligger i kombinationen av detta och de miljöer som lockar till fortsatt aktivitet även då dagens träning har avslutats. Men var, och hur, hittar vi dessa miljöer?