Elitidrottsutveckling, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället

The skateboard city

Häromdagen landade ett nyhetsklipp i min inbox. Det berättas om hur Malmö blivit skejtarnas favoritstad. Det är forskaren Karin Book som tillsammans med Malmö Stads skatesamordnare (bara en sån sak…) analyserat hur Malmö ur ett varumärkesperspektiv växt fram som en skatestad. Jag måste säga att jag blir rätt imponerad ju mera jag läser. Inte bara för att skateboarding snart ska bli OS-idrott utan för att det verkar som om Malmö verkligen tänkt till. Det är nog inte osannolikt att en god tillgång till skate-möjligheter kan få flera i målgruppen att undvika att pyssla med andra betydligt mera skadliga aktiviteter.

Hur en stad eller ett samhälle förknippas med en idrott och tillsammans med denna utvecklar ett spännande varumärke kanske flera svenska kommuner skulle fundera på. Runt om i världen finns några exempel. Min personliga favorit är så klart ”the Home of Golf”, St Andrews i Skottland. Här ligger golfbanan, eller -banorna, mitt i byn och utgör ryggraden i hela samhällets livskraft, möjligen tillsammans med universitetet. I Sverige tänker jag på platser som Båstad och tennis, Åre och alpint eller varför inte Falun och längdskidåkning.

De flesta av dessa platser med idrottskoppling tycks mer eller mindre historiska. Det Malmö gör är att skapa en modern tappning. Men kanske krävs det egentligen inte så mycket. Inför en föreläsning vid Mittuniversitetet läser jag åter en gång Rolf Carlsons rapport om det svenska tennisundret. Ni vet, där Växjö blev världens verkliga tenniscenter. Eller kanske det egentligen var Sverige. Det hände knappast för att vare sig Växjö eller Sverige, då, hade världens bästa anläggningar. Men för just de sex grabbar, som i november 1986, skulle ta plats inom topp 20 på världsrankingen i tennis var miljön helt enkelt synnerligen gynnsam. Närhet, tillgänglighet och tillräckligt bra. Det tror jag egentligen att många, både små och större samhällen skulle kunna klara. Jag gillar att Malmö Stad varit målmedvetna och hoppas de med detta drar med sig flera!

Coaching och ledarskap, Elitidrottsutveckling, En modern förening, En ny syn på träning och tävling

Jo tack, vi jobbar på kafé!

Så kom då forskningen som bekräftar det många av oss redan visste. Tänk om det inte är frånvaron av att arbeta på jobbet som ger nedgång i effektivitet och produktivitet under pandemin (om det nu är så) utan istället det faktum att färre kan ta plats på landets kaféer?

När BBC skriver om varför vi är mera kreativa i en ”coffee shop” än hemma, eller på jobbet, är jag snabb att läsa. Otaliga är nämligen de texter, rapporter och styrelsehandlingar jag producerat på ett kafé, i ett flygplan, i en hotellobby eller i en lounge. Intrycken påverkar alla mina sinnen, känslan av att vara del av något större gör sig påmind, världen kommer till mig och när jag låter den silas genom mina egna filter är det som att allt blir så mycket enklare. Det enda som på allvar kan konkurrera när det gäller problemlösning är en löptur, helst då längs ett vattendrag i en pulserande storstad. Uppväxt på landet, i den lilla byn, tycks jag fortfarande ha ett underskott på metropolernas medryckande atmosfär.

Det är många i världen som nu funderar över vad som ska komma sen. Hur ser kontoren ut i världen efter pandemin? Resandet? Idrotten? De publika evenemangen? Människors träning och friluftsliv? Tyvärr har jag inga svar på det. Men några saker ser jag som kan ha viss betydelse:

Människan är ingen eremit. I alla fall är väldigt få av oss sådana. Solen sken i Stockholm i helgen och folk gick man ur huse. Det tränades, dock ej i stora grupper och förstås utomhus, vilket den som fått smak därav inte lär sluta med. Det åktes skridskor, på nyfrusen sjöis och på, efter nedstängning återspolad, bollplan, och det dracks varm choklad. Hade snön legat som förra helgen hade spåren snabbt fyllts upp. Nu var det konstsnöanläggningarna som fick sörja för de största entusiasterna. Förstås så inmundigades det kaffe, och åts bullar, kanske en och annan korv slank ned och det förmedlades intryck. Många av dem på kafé.

Min teori är också att det jobbats en del i helgen. Och då tänker jag inte på de som serverat och stått i affär. Nej, alla vi andra som först njöt av solen och som satte oss på söndagskvällen. Måndagen kanske har hemmastuderande barn som behöver hjälp, eller kräver den en löprunda, eller har dagen bara inte timmar som räcker. De av oss som har turen att själva kunna styra har nog därmed inga problem att byta Agenda i SVT mot en stund framför datorn.

Vi är många nu som vant oss med det där självstyrande tillståndet. I allra högsta grad gäller det också Sveriges gymnasieungdomar. De har dessutom fått se sina ordnade träningstillfällen gå upp i rök eftersom de tillhör de som bedömts riskera att bidra till smittspridning vid fortsatt idrottande. Jag tror dock inte att majoriteten slutat idrotta. De har gjort som du och jag och hittat alternativ, oftast utomhus och oorganiserat. Nu ska idrottsföreningen locka dem tillbaka. Behöver jag säga att sammanslutningen nog behöver göra annorlunda än tidigare? Kanske läge att börja med att schysst kafé, valfria träningstider, ett smörgåsbord av aktiviteter och att fundera på sätt som kan få världens energinoder att kännas nära? Möjligen kan YouTube, Tiktok och diverse andra appar och webbsidor hjälpa till…

Coaching och ledarskap, Digital innovation, Elitidrottsutveckling

2020 ett dystert hack i skivan eller starten på något annat?

Så här runt årsskiftet är det många listor som ska summeras. 2020 års mest lästa inlägg dyker upp igen och framtidsspanarna avlöser varandra. Jag nås till exempel, en gång till, av The Economists artikel från augusti 2020. En av många som behandlar effekterna av covid-19. I denna artikel målas en dyster framtid för världens universitet. Åtminstone de som innan mars 2020 hade huvuddelen av sina intäkter kommande från internationella studenter. I idén om att ta sig från en torftig, otillräcklig hemmiljö till något av världens toppuniversitet ligger inte bara tanken på studier utan också drömmen om ett annat liv. På ett campus, bland likasinnade, med en tro på framtiden som ska bära in i kommande yrkesutövning. Utan tvekan har den senare delen fått sig en rejäl törn detta år. Och frågan är om världens flygplatser, i slutet av skolloven, någonsin åter kommer att fyllas med bortlängtande ungdomar. Eller kanske av andra åldrar med omskolningsambitioner?

Vilka alternativ kan då finnas? Och vad kan tänkas locka den med ambitioner att finna ny kunskap framöver? Många är nog de som fått nog av digitala föreläsningar och Skype-/Teams-/Zoom- eller vilken variant som helst av digitalmöten vid det här laget. Att studera är att längta bort och en sådan önskan stillas inte av att utbildningen kommer in i köket. Detta gäller förstås även idrottens utbildningar som digitaliserats i rask takt.

Det finns onekligen fördelar med digitala föreläsningar. Istället för bristfälliga lärarledda lektioner i klassrummet kan studenten ta del- och inspireras av den bäste på varje område, skriver The Economist. Digitalt är det ingen skillnad att föreläsa för 10 eller 100 000. Istället kan tiden i klassrummet ägnas åt smågrupper med fördjupning och diskussion. Det som, enligt The Economist, studenter uppskattar mest.

Så, om man inte är Harvard, Yale eller någon annan av de högst ansedda institutionerna, kanske det är bättre att lägga resurser på att finna världens bästa utbildningsinslag än att själv leverera det. Inom idrotten skulle det innebära att gemensamma resurser inte skulle skapa utan hitta utbildning. När det är gjort handlar den lokala utbildarprofessionen om att knyta an den egna verksamheten och göra budskapet tillämpbart. Kanske svaret som så många gånger förr är samverkan? Nog skulle många vara sugna på det lilla universitet som erbjuder närhet och egen förankring, men också bilägger en vecka per termin på ett av världens främsta lärosäten? För oss idrottstränare tror jag många skulle haka på den utbildning som utöver digitala studier i hemmiljön också har en vecka på Australian Institute of Sport, Stanford eller US Olympic Centre. För nog har mycket kommit närmare trots att Corona rent fysiskt dragit oss isär?

Digital innovation, Idrottens roll i samhället, Kommunikation

En dröm om paradiset, eller en fullt möjlig framtid?

Jag erkänner. Redan före frukost idag hade jag förlorat mig i LinkedIn. Det händer (som tur är) inte varje dag men det som fångade mitt intresse den här gången var särskilt intressant. Kom och jobba på distans, från Hawaii. Programmet Movers and Shakas siktar på att locka såväl före detta öbor som nytillkommande att sätta sina bopålar på någon av paradisöarna i Stilla Havet. För många av oss låter detta som en dröm, förmodligen för bra för att vara sann.

Ganska snabbt seglar tanken iväg, även om det inte tar så lång tid att förstå att steget skulle vara ganska svårt. I alla fall för mig och just nu. Självklart är upplägget ett resultat av den omdaning av arbetslivet som pågår, och som eskalerat med en viss pandemi. Hawaii eller ej, är det troligt att var vi arbetar aldrig har varit så ointressant i relation till vad vi gör, eller ännu mera, vad vi åstadkommer. För företag och organisationer borde det betyda att den potentiella medarbetarskaran blivit väsentligt större. Om vi alla mer eller mindre kan jobba var som helst, vad begränsar då, eller bestämmer, vem som anställs?

En liknande fråga kan förstås komma att ställas när det gäller vem som ska få bo var. Vem tillför något eller adderar värde? Det tycks ju vara en alltmera populär fråga att ställa vid länders gränser. På Hawaii gör man det dock något snyggare. Ställ upp på våra värderingar, hjälp oss vara det vi vill vara – då är du välkommen hit! Man kallar det ”the pledge to our Keiki”. Något säger mig att Hawaii kommer att lyckas ganska bra…

Coaching och ledarskap, En modern förening, Kommunikation

Har världen blivit galen?

Just gett mig i kast med Piers Morgan’s bok Wake Up. Piers är den före detta chefredaktören på News of the World som blev kompis med Donald Trump efter att han (Piers alltså) varit med i amerikanska Celebrity Apprentice. Morgan tog över efter Larry King i Live, djupintervjuprogrammet på CNN och gav sig på USA:s så kallade vapenlobbey genom att kraftigt ifrågasätta gällande vapenlagar. Piers Morgan får nog sägas vara liberal i varje cell av kroppen och hans bok går i stort ut på att ifrågasätta politisk korrekthet. Och kanske lättkränkthet. Redan i förordet har han gett så många exempel på vad som är tokigt att det räcker och blir över. Mest av allt riktar sig hans ifrågasättande mot världens liberaler som inte längre, enligt Piers, vågar ifrågasätta varför så mycket galenskap får pågå. Detta av rädsla för att kölhalas av allt från veganer till radikalfeminister.

Parallellt med Piers Morgan läser jag Malin Ekmans utmärkta artikel om medier som inte längre vågar granska utan snarare intar aktivistställning än utövar oberoende journalistik. Detta för att aktivismen helt enkelt kan vara ekonomiskt fördelaktig.

Att vara obekväm har aldrig varit enkelt men förmodligen heller aldrig viktigare än nu. Varje fungerande demokrati bygger på att människor faktiskt säger som det är. Eller i alla fall hur de upplever saker. Både inom idrotten och på annat håll har det på sistone pratats mycket om tystnadskultur. Den uppstår då att vara obekväm har ett så högt pris att tigandet uppfattas som ett bättre alternativ. Då blir världen galen. Där har både Piers Morgan och Malin Ekman rätt. Den liberala idén bygger på åsiktsfrihet, öppenhet och att olika uppfattningar nöts och utvecklas mot varandra. Den som inte känner sig mogen att ta sig an den uppgiften i politiken kan med fördel träna i idrottsföreningen!

Coaching och ledarskap, Digital innovation, Elitidrottsutveckling, Kommunikation

Lekmannen är inte död – ej heller är hen professionell!

Då RF för några år sedan gjorde en omfattande omvärlds- och trendanalys med hjälp av företaget United Minds var en av slutsatserna att lekmannen är död. Innebörden av detta var att ingen av oss längre är att betrakta som särskilt okunnig, åtminstone inte inom områden som berör oss. Varenda läkare vet numera att en patient som söker vård för någon slags bekymmer helt säkert vet minst lika mycket, om inte mer, om just sin diagnos än vad doktorn gör. Förmodligen drabbar detta också rörmokare, elektriker, lärare och andra yrkesgrupper som har just kunskap som sin profession. Möjligen går tandläkaren fri då jag ännu inte stött på någon som gett sig på att laga sina tänder på egen hand.

Jag tänker på detta då jag i mitt huvud summerar den digitala elitidrottskonferens som vi just avslutat på Bosön. Ja, i alla fall fanns vår studio och några av föreläsarna på Bosön. Åhörarna fanns på andra sidan en skärm, oklart var. Detta är inte på något vis ovanligt i dagens situation. Många är de som pratat om hur digitaliseringen tagit årsvisa kliv inom loppet av månader, sedan covid-19 gav konfererandet helt andra villkor. Vi klarar saker på egen hand som vi bara kunde drömma om i början av året. Knappt någon av oss vill erkänna oss som lekman inom det digitala längre. Vi har ju googlat och lärt oss.

I en uppbyggd studio på Bosön, framför ett mixerbord, otaliga skärmar och flera kameror fattar jag dock vad skillnaden blir då den professionella kliver in. I min egen idrott, golf, har ordet professionell ofta använts som sättet att beskriva skillnaden mellan den som tjänar (läs: har rätt att tjäna) pengar och den som inte gör det. I sämsta fall blir det ett sätt att skydda den som är professionell (tränare) men som egentligen inte gör ett bättre jobb än den som läst på ordentligt och egentligen kallas lekman. Nej, då är tävlingssidan i de flesta idrotter en bättre förebild. Här är det den som presterar bra nog som får betalt. I golf är det som bekant inte hur utan hur många (slag) som avgör vem som tjänar mest. Att det sedan fortfarande finns knöliga amatörregler är en helt annan sak.

Överlevnaden hos den professionella ligger förstås inte i att upprätta skyddsräcken och gränser utan att fortsätta sin utveckling till att även framöver vara överlägset bättre än oss lekmän som trots benämningen faktiskt kan klara oss ganska hyfsat. Precis just det såg jag hos Andreas som producerade åt oss på Bosön och det ser jag hos den läkare som förstår att pedagogiskt svara på den påläste patientens frågor. Visst finns där mekanismer som måste till för att skydda människors väl och ve men jag undrar om de inte är färre än vi tror? I alla fall så länge både lekmannen och den professionella tar sin roll på allvar och förstår att kunskaps- och kompetensutveckling är det enda som kan ge framtida trygghet.

Så med det – länge leve lekmannen OCH den professionelle!

En modern förening, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället

En ny tid

En av de fina höstdagarna som passerat tog jag mig en (av ganska många faktiskt) cykeltur. Just den här gången tog tvåhjulingen mig till bilverkstaden i Saltsjö Boo och jag kom därför en väg jag inte passerat på ett bra tag. Vid den gamla landsvägen ut mot Saltsjö Duvnäs har alltid legat en ganska anspråkslös, tråkig och oanvänd grusplan för fotboll. Men se, denna eftermiddag är allt förändrat. Istället för knäskrapande grus och outnyttjade ytor ligger nu sand. En masse. Och nät är spända på tvärsan över den gamla fotbollsplanen. Det har helt enkelt skapats tre beach volley planer. De är fullbelagda, alla tre.

På sätt och vis är dessa planer ett ypperligt exempel på vilken väg idrotten tagit, såväl före som under Corona. Eller, mera korrekt, hur människors idrottande förändrats. Fotbollen är onekligen Sveriges mest populära idrott men om den just i detta fall får symbolisera en tämligen traditionell, inordnad och organiserad verksamhet så har den som tagit dess plats mycket av vad Ungdomsbarometerm menar att dagens unga (och just i detta är vi många som rent beteendemässigt faller under den beskrivningen) söker i idrotten. Verksamheten ska utgå från mig, och vad jag tycker är roligt. Den ska låta mig välja när jag vill träna och hur jag vill träna. Och med vem förstås. Idrotten ska vara urban och därmed gå att genomföra på liten, lättillgänglig yta, uppfattas modern och den ska helst vara individuell, eller i alla fall helt möta mina behov. Dessutom får den gärna ha tydliga inslag av ”gamification”, det vill säga den får gärna innehålla tävling men på andra sätt än traditionella. Det vi också lärt oss under det senaste halvåret är att den gärna (ja, helst kanske snarare) också får utövas utomhus och till liten eller ingen kostnad. Beach volley planerna i Hästhagen kan leverera allt detta.

Så vad bjuder framtiden? Ja, en dag är det möjligt att det virus som har hållit världen i schack är ett minne blott. I alla fall har vi lärt oss leva med det och, med hjälp av vaccin, hantera det. Mitt tips dock är att de idrottsvanor vi nu ser inte kommer att återvända till hur det en gång var. Nej, det är en ny tid och den idrott som vill vara relevant framledes gör nog bäst i att hitta sina sätt att möta den efterfrågan som människor i alla åldrar uppvisar. Det påstods att digitaliseringsnivån i samhället snabbt nådde den nivå som utan Corona hade inträffat 2030. Något säger mig att vi ser något liknande med människors idrottande!

Coaching och ledarskap, Digital innovation, En modern förening, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället, Kommunikation

Börja med varför

På sistone har jag dykt ner ordentligt i vad Simon Sinek skriver och säger. Ganska många har stött på Sinek via den digitala föreläsarsidan Ted, där hans ”How great leaders inspire action” nått smått otroliga 51 miljoner visningar. Det som denna gång får mig att gå lite djupare är att jag åter ger mig i kast med hans bok, Start with why.

Simon Sineks huvudbudskap är att människor inte köper vad du gör utan varför du gör det. People don’t buy what you do. People buy why you do it. Att Sinek gillar Apple råder det ingen tvekan om och då boken kom ut, 2009, får väl också medges att Steve Jobs var i full färd med att rubba den gällande världsordningen. Enligt Sinek är just detta skillnaden mellan att vara ett företag som säljer elektronikprodukter och att vara någon som människor på allvar vill identifiera sig med. Den som delar Apples idè om att utmana status quo kommer att vara lojal med Jobs & Co:s försök till detta oavsett om produkten är en dator, telefon eller något annat. Produkten är bara ett sätt att realisera idèn.

Jag tänker på detta i relation till idrottsrörelsens idè: Vi bedriver idrott i föreningar för att ha roligt, må bra och utvecklas under hela livet.

Enligt Sinek är en idè som inspirerar inte skriven för verksamheten utan för de människor som verksamheten vill involvera. Studerandes idrottsrörelsens verksamhetsidé tror jag Simon Sinek hade föreslagit några alternativ, som till exempel:

Vi bedriver idrott där människor är engagerade, inspirerade och delaktiga för att må bra, utvecklas och ha roligt.

I Simon Sineks modell, the golden circle, är det ledarens roll att inspirera till idéer och innovation men uppgiften att lösa hur idèn ska realiseras, den ligger på andra. På så vis skapas ett engagemang där varje individs tankekraft kan tas tillvara. Sättet att lösa uppgiften på ligger ju öppet.

Kanske är det läge att smaka på vad som känns mest spännande?

Coaching och ledarskap, Idrottens roll i samhället, Kommunikation

Kanske, kanske inte

Den senaste tiden har jag haft anledning att fundera över vad som händer och om det som hänt är bra eller dåligt. Och kanske är det många som gjort det efter att ha lyssnat till det uppmärksammade Björn Natthiko Lindeblads sommarprat. Björn är en fantastisk berättare med en oerhörd historia. Han knyter sin berättelse till sägen om den kloke bonden som oavsett vad som inträffade, och utan hänsyn till hur människor i hans närhet kommenterade det som skett med ”vilken tur” eller ”sådan olycka”, konstaterade ”kanske, kanske inte”.

I mitt fall, och i filosofiska samtal jag ofta för med en god kamrat, handlar det bland annat om när människor väljer att sluta sitt jobb och gå vidare till annat. Många gånger är det en riktigt bra person som försvinner och känslan av att tappa en stark kraft kan förstås vara förlamande. Men är det verkligen så illa? Kanske, kanske inte skulle bonden förstås ha sagt.

Min kompis berättar om ett tillfälle då en riktigt duktig medarbetare hos honom slutat och börjat nytt jobb. Runt om fanns gott om människor som beklagade det inträffade och menade att det var synd att en så värdefull arbetskamrat valt att gå till annat uppdrag. Min vän, som kanske tänkte som bonden, valde dock att istället utgå från att oavsett var denne person finns, så är han en av oss. Med all sin erfarenhet, kunskap och med den bakgrund han har är han nyttig för det vi vill åstadkomma oavsett var han finns.

När jag, och vi i ”mitt gäng”, nu under hösten ska tacka två synnerligen duktiga och nyttiga personer som fortsättningsvis ska jobba för oss på annat håll och med lön från annan kassa är det en ganska skön tanke att bära. De lär fortsätta att verka för idrottens utveckling. Det står bara ett annat organisationsnamn på anställningsavtalet.

Jag tror att det är det som på nysvenska skulle kallas ”it’s all interrelated”. Allt hänger ihop. Och just det, den där toppspelaren i min kompis lag. Han är nu tillbaka där han hör hemma och gör ännu fler poäng än innan.

Coaching och ledarskap, Elitidrottsutveckling, En ny syn på träning och tävling

I spåren av ett Sommar i P1

”Det har börjat bli dags att serva hem det här sommarpratet.”

Undrar just om det kan sägas bättre än så. Robin Söderling har just vänt ut och in på sig själv och tagit oss med till elitidrottens allra mörkaste psykologiska innandöme. I Robins fall resulterade tenniskarriären i en fjärde plats på världsrankingen och en djup depression. Någonstans där emellan lurade också en efterhängsen körtelfeber och när Söderling i sommarpratets tiebreak summerar sin resa är det till stora delar en lärobok i idrottsutveckling han signerar. Full av guldkorn men också av allvarliga medskick om såväl idrottarens som tränares, ledares och föräldrars tillkortakommanden. Det han beskriver är inget ovanligt. En tillvaro där frågan om hur han mådde kunde besvaras av placering på världsrankingen och vad som var viktigt i livet gick att koka ned till tekniska detaljer i baslinjespelet.

Tillbakablicken till barn- och ungdomens Tibro är enastående. Killen vars högsta önskan var att spela tennis gick förstås inte att stoppa. I hallen där han hängde från morgon till kväll fanns alltid en match att spela. Och förmodligen vinna.

-Jag skulle ha haft något mera, säger Robin. En hobbey, eller kanske en utbildning. Något att sprida uppmärksamheten på. Samtidigt inser han att om någon hade föreslagit detta hade det knappast fallit i god jord. Det är här paradoxen är som störst.

Det som gjorde Robin Söderling till en av världens främsta i en global idrott var förstås hans enorma driv och viljan att hela tiden pressa sig själv litet till. Samtidigt är det ingen tvekan om att det också blev hans fall. Balansgången mellan självdisciplin och att maniskt pressa sig själv för hårt, eller mellan rutiner som trygghet eller stöd i prestationen och tics som tar över en persons beteende helt (lyssna till Söderlings beskrivning av Nadal före match och du förstår vad jag menar) samt förstås mellan träningsnivå och överträning är ständigt närvarande för elitidrottaren.

Det fanns en tid då psykisk ohälsa sågs som något fjärran från elitidrottarens verklighet. Denne utgjorde ju raka motsatsen. Stark, ofta ensam, personifierandes självförtroende och välmående, målmedveten och prestationsinriktad. Elitidrottaren är ofta allt det där. Men sida vid sida vandrar ohälsan. Inte bara efter, eller kanske till och med före karriären, utan under. Ständigt närvarande. Minsta öppning och den släpps in. Och, vittnar många om, den släpper inte taget i första hand. Idag finns det stöd att få. Men för att morgondagens Söderlingare ska vara beredda att ta emot är vi många som behöver hjälpas åt att förklara att det är lika naturligt som att operera ett trasigt knä. Få skulle komma på tanken att klara det på egen hand.

Robin Söderlings sommarprat hittar du bland annat här.