Etikett: elitsatsning

Sustaining sports

· Lämna en kommentar ·

Through breakfast with a friend, where we are discussing the ins and outs of children’s and youth’s sports, I end up in very familiar territory. It is where most of us think that the way ”things” are done in the current ”system” of sports just ain’t right.

Most countries have ended up in a situation where we have physicians and medical doctors talking about how injuries that used to occur in the professional game, through years of overuse, are frequently seen among 15-year olds. We see numerous athletes fighting issues with mental health and, even more frightening, we have large groups within the population that either have not ever come in contact with sport, or have lost interest in it completely, somewhere along the road.

The question, how on earth did we get to this, might be simple but I have a feeling the answers are a bit more complicated. Unfortunately, I think high performance sport has a role in it. Or perhaps this should read: sport with incentives that relate to performance?

My head goes spinning as I come across an article in the magazine Times, about the Overtime Elite league. Here athletes are paid six figure (in USD) salaries to play basketball. Even I know that there are opportunities to play and earn money in sports. What I didn’t know is that you can do that, in basketball, instead of going to college, at the age of 16 to 19. The league suggests that this is an alternative route to get to the NBA and that the youngsters are also given support to study besides their basketball. Something in me starts to doubt that the latter will be particularly emphasised. The cynical in me instead sees similarities with how the young (boys), often with a deprived background, have been lured into various things before, and this is just yet another example.

However, the more I dig myself down in my own thoughts I realise that many of the young, and slightly older, athletes that are to compete in China in the Olympic and Paralympic games shortly have a very similar situation. Thanks to their excellence in sport they have been put on a scholarship, from an organisation that coordinates a national campaign for Olympic and Paralympic medals. Worst case they have been encouraged to scrap their education as that takes time away from training. And believe me, they have worked hard and focused on developing as an athlete. Some of them will come back with a medal, but very few will do so having secured a financially reasonable standard for themselves for the foreseeable future. Even less so have they earned themselves any points towards a healthy pension when, one day, it is time to retire. And, judging by what those physicians are saying, that day could come earlier than planned as by now, many of them will have been focused on one sport only for quite some time.

So, as a breath of fresh air comes this article about how Norway’s focus on participation, described as radically different, have helped lift the country to the top of the world in a number of sports. And these sports are not just winter sports with skiis closely tied to the feet. Interestingly, articles like this regularly come out ahead of, during or after the winter Olympics as Norway beats the rest of the world. Of course the sport for all philosophy is not the only explanation. Hard and focused work has a place in there to.

When I now consider how to put a new, fresh injection into Swedish international high performance sport I understand that it needs to be done in a way that is sustainable and long term viable – for the athletes. And I think that we can find some strong partners in this quest for excellence!

Is it a new dawn?

· 2 kommentarer ·

It’s a new dawn
It’s a new day
It’s a new life for me, ooh
And I’m feeling good…

Perhaps the words of Nina Simone in Feeling Good is a way to start the new year? In some respects, 2022 marks a fresh start for me as I am embarking on a new challenge. From now on I will focus on managing the project of #elitesports2030. This is a new sports-overarching elite sports programme designed to turn around a negative trend for Swedish high performance sport. It is a joint initiative from the Swedish Sports Confederation, The Swedish National Olympic Committee, the Swedish Parasport Federation and the Swedish National Paralympic Committee.

Of course this project is not a million miles away from the directing of the high performance programme that I have done to date. The difference though is that this new assignment focuses more on what we (currently) have not got, rather than on making use of what we have. Money that is. Financials. Resources.

Without spoiling, some new research from the SPLISS-consortium will be published in January. The researchers behind the study that identified the nine pillars leading to olympic medal success have reinvestigated the first pillar, finances, and reviewed the participating countries in the study ahead of Tokyo 2020 (which in the end became 2021). Sweden was not part of the original study in 2008 but we are included in the review. And it comes timely. The data shows that Sweden places dead last of the 14 countries in the study. Behind Finland and Flanders, which is not even a country but a part of Belgium that, because of the political structure of the Belgian state, has it’s own sports policy. If your job is to support Swedish elite sports, that is not great.

Looking out in the world it is not like other countries are standing still. I have previously written about the UK where the government is continuing it’s strong support to UK Sport, and just before Christmas, news came from New Zealand about substantial investments in high performance sports. 810 million Swedish kronor (90 million USD) is forwarded by the government to High Performance Sport New Zealand (HPSNZ) and it is easy to be jealous.

However, there is no reason to start a new year in jealousy. Control the controllable is usually good advice and hence, work is just about to start!

The evolution of a sport – and a nation

· Lämna en kommentar ·
Wimbledon Park on Sunday morning. Lots of courts and lots of tennis.

I had almost forgotten. What it can be like when a nation comes to a stop, because of sports. Perhaps it was not quite the type of Stenmark halt that Sweden came to in the 1970’s, when the alpine giant speeded down the slopes. But for 2021, it is spectacular how many of the British spent their Saturday night in front of the TV watching the Women’s US Open final. In fact, it was so special that it deserves an English blog post from me.

As it happened, I spent this weekend in London. And not just in the city, but in Wimbledon. Perhaps the most tennisloving part of the planet. My friends tell me about how the neighbors compete at doing the greatest tennis decoration of their house and garden, during the weeks of the All England Championship every year. This could be explained, at least in part, by the view that greeted me during my Sunday morning run through Wimbledon Park. There is a lot of tennis played in that park. It may not have increased from Saturday night, and Emma Raducanu’s fantastic win at the Arthur Ashe stadium where she entered the championship as a qualifier, but there sure is every chance to get involved if you are interested.

As the British papers write about this being the greatest moment of British tennis ever, transforming elite performance into mass participation has never been an easy thing. Something tells me the British might just be able to do that though. Yes, tennis is still (considered) elitist and expensive, but here is a champion of the multicultural country of the modern day. She must be a dream come true for the Lawn Tennis Association (LTA), and why not for the Queen herself, given that Emma is already believed to be in line for the New Year’s Honour’s list. And if somebody can manage that conversion, from elite to grassroots – and back again, perhaps it is the LTA. They have got the money, the personnel and the desire. And they certainly have the support of the British media. Now, it is up to you guys.

Just do it!

The numbers game

· 1 kommentar ·

Två miljarder, sjuhundrasjuttionio miljoner, sjuhundratrettiofem tusen, trettionio kronor. Och sextio öre. Google hjälper mig snabbt att översätta det svindlande beloppet 232 miljoner pund till svensk valuta.

2 779 735 039,60 kronor.

Så mycket tillkännagav den brittiska regeringen nyligen att man tänker satsa på att stärka landets olympiska och paralympiska chanser i Paris 2024. Jämfört med perioden som ledde fram till Tokyo-OS är det en ökning med 44%. Storbritannien, som i dessa sammanhang kompletteras med de nordirländska idrottare som väljer Team GB snarare än Irland, är framgångsrikt i både olympiska och paralympiska spel. Så har det inte alltid varit. Då jag 2005-2006 någon gång deltog på UK World Class Coaching Conference som organiserades av UK Sport minns jag hur det nästan låg ett löjets skimmer över målet ”fourth in the medal table” som just hade satts för Peking-OS 2008. Dels för att många tyckte det var märkligt att sikta på fjärde plats, om man nu skulle ta ordentlig sats, dels för att det ansågs nästan utopiskt. Målet nåddes, spelen på hemmaplan i London 2012 blev närmast mytiska, och 2016 blev British Olympic Association först att vid påföljande spel, efter sådana hållna på hemmaplan, vinna flera medaljer än just vid hemmaspelen.

Även hos oss har en viss diskussion förekommit i media om statligt stöd till elitidrott. Sveriges Olympiska Kommittés förre vice ordförande, Per Palmström, skrev om att medaljer i mindre idrotter kostar statligt stöd. Mottagandet från de (män) som engagerade sig var minst sagt svalt och tämligen raljerande. Att medaljer i ädla valörer och välstånd i landet skulle hänga ihop ifrågasätts kan man säga.

Och det är inte så himlans lätt att visa samband mellan idrottsliga framgångar och nästan vad som helst faktiskt. Kanske det kommer någon mer turist till ett land som visat sig framstående, möjligen säljs det en och annan exportvara ytterligare, och inte helt omöjligt är det att någon utsocknes ifrån, gärna med stort kapital, bestämmer sig att flytta hit.

Eller så är det bara så att det, för i alla fall ganska stora delar av befolkningen, är roligare när det går bra, än när det går dåligt. Och ska det gå bra så kommer det att kosta. Det verkar den brittiska regeringen ha accepterat. Och även om det går att tycka allt möjligt om att statliga pengar satsas på att bevisa nationalistisk excellens gör det onekligen situationen allvarligt svårare för oss andra. Det blir helt enkelt till att kavla upp ärmarna!

Juniorsport, Noice och popkungen Ola

· Lämna en kommentar ·

Det händer inte varje vecka men i helgen har jag lyssnat på Sveriges Radios Juniorsporten. Jag får väl erkänna att det nog främst berodde på det berömda egenintresset. Ni vet det som enligt Karl Marx aldrig ljuger. Linn Nänzen från Radiosporten intervjuade mig tidigare i veckan med anledning av Riksidrottsförbundets kampanj #minandraidrott. Linn är påläst och ställer väldigt relevanta frågor. När barnen i Juniorsporten kompletterar blir det till ett riktigt bra samtal i det komplexa som gömmer sig i att vara ung och att växa upp.

Min andra idrott kan sägas handla om att inte lägga alla ägg i samma korg. Med större mångfald blir valmöjligheterna flera och risken att stå och falla med ett intresse, som med tiden kan falna, minskar. Jag tänker på detta under söndagskvällen då jag ser den både enastående och mycket sorgliga dokumentären om Noice. Gruppen utgjorde en stor del av min uppväxt och än idag kan jag texten till En kväll i tunnelbanan utantill. Under tidigt 80-tal var det Noice som ägde den svenska musikscenen. I programmet får vi följa grabbarna under de tidiga åren i replokalen i Gustavsberg. De lever för musiken och lägger all sin vakna tid på att öva, skriva låtar och utveckla både sig själva och musiken.

Berättelserna från de bandmedlemmar som fortfarande finns kvar låter ungefär som de som kommer från många av våra bästa idrottare. Det är bara musiken som behöver bytas mot idrotten. I historien finns den där totala hängivenheten som skapar genier. Parallellt löper dock det potentiella mörker som drabbat alltför många under eller efter karriären. Och som kanske kan förklaras av en alltför enkelspårig livsföring.

En andra idrott är inte svaret på psykisk ohälsa. Ej heller är det någon säker väg till en plats på världens prispallar. För många kan den till och med vara en utopi då blotta kostnaden för att vara aktiv i mer än, eller ens en idrott är oöverstiglig. Det som däremot är helt nödvändigt är att både världsstjärnan och den livslångt aktiva behöver hitta sin riktiga kärlek i idrotten. Ja, faktiskt precis som huvudpersonen i den dokumentär som automatiskt följer i SVT Play hos mig. Den om Ola, den svenske popkungen. Fortfarande vid 75 års ålder ytterst aktiv i svenskt och internationellt musikliv. Där finns mycket att lära!

Lögn, förbannad lögn och statistik

· Lämna en kommentar ·

Förra veckan hade vi viktigt besök i svensk idrott. Tack vare ett sammanträffande där gymnastikförbundet hade Dr Dean Kriellaars som talare på sitt gymnastikforum under helgen kunde också idrottens högste tjänstemän i förbund och distrikt ta del av samma viktiga budskap. Dean menar i korthet att rörelseförståelse, som sammanfattat kan sägas utgöra både förmågan till rörelse samt motivationen och självförtroendet att faktiskt göra, är lika viktigt som läsförståelse. Självklart visar han också, med all önskvärd tydlighet, i vilken olycklig riktning världen styr, med hisnande hastighet. Barns utrymme, både rent fysiskt och tidsmässigt, för rörelse och fysisk aktivitet blir allt mer begränsat och som en effekt breder såväl överviktsproblematik som diabetes ut sig världen över. Dean visar på data från Kanada där det framgår att oavsett regering, röd eller blå, påverkas inte den mer eller mindre linjära kurva som illustrerar hur eländet tar ett allt starkare grepp kring befolkningen.

Vad gäller ohälsoutvecklingen är Kanada knappast unikt i världen. Tvärtom är detta en resa som står att finna på många håll, inte minst i stora delar av Asien där utvecklingen till och med går ännu snabbare. Oftast tack vare att befolkninfen snabbt tar efter västvärldens vanor. Inom idrotten sticker Kanada snarare ut på ett annat område. På senare år har man stärkt sina aktier ordentligt inom elitidrottens område och landet tar allt fler medaljer i olympiska och Paralympiska sammanhang. Det ironiska är förstås att när kurvan över medaljer i olympiska spel kontrolleras för korrelation mot ohälsa uppstår ett närmast linjärt samband.

Ger olympiska framgångar större problem med övervikt och ohälsa?

Nu är nog inte sanningen så enkel som en perfekt korrelation. Precis som min fru säger då jag tar upp detta med henne finns det en mängd (andra) faktorer som påverkar ohälsutvecklingen. Kanske får man dock konstatera att elitidrottsframgångars påverkan på folkhälsan är begränsad.

Jag tänker på både detta och på Stefan Lindeberg, tidigare ordförande i Sveriges Olympiska Kommitté, då jag besöker Kungliga Dramatiska Teatern på lördagskvällen. Istället för att fascineras av åtta svenska mål på Friends Arena blir jag helt betagen av kraften i föreställningen Anna Karenina. Och inte en enda gång efter denna upplevelse har det slagit mig att jag skulle börja med teater. Däremot skulle jag gärna gå tillbaka till Dramaten.

Precis så sa Stefan Lindeberg om elitidrotten och menade att dess största värde faktiskt är just egenvärdet. Dramatiken, upplevelsen, fascinationen. Och tänk om den i sig faktiskt är värd en del av våra gemensamma resurser. Men att hoppas att elitidrotten eller kulturen ska lösa det samhället som helhet misslyckats med, det är nog att hoppas lite väl mycket!

Vad betyder ett VM-guld?

· Lämna en kommentar ·

Sverige är Världsmästare i ishockey, för herrar. En seger på hemmaplan måste ju vara något av det bästa man kan åstadkomma som idrott och idrottare. Kvällstidningarna svämmar över med hurrarop och superlativa beskrivningar av insatsen och publiken såväl framför teven som i arenan tycks aldrig få nog. I Kungsträdgården menar Aftonbladet att 20000 jublande firade Tre Kronor dagen efter segern.

Själv tillbringade jag helgen i London på en konferens på temat talangutveckling. Där kunde jag bland annat höra om hur engelsk rugby fullkomligen översköljdes av unga som ville börja spela rugby efter det att England vunnit World Cup 2003. På sätt och vis menar man att man fortfarande försöker återhämta sig efter detta. Att ta hand om alla de som ville börja var nämligen ingen lätt uppgift. Samtidigt är man i engelsk rugby nu helt övertygade om att ett VM guld på hemmaplan 2015 ,då man står som värd, är precis vad rugbyn nu behöver för att lyfta sina deltagarsiffror. Och den här gången är man beredd.

Beredd får man nog säga att Storbritannien var efter OS. Då Sport England i december, enligt the Guardian, räknade in 750000 nya idrottsdeltagare (som idrottar minst en gång i veckan) jämfört med året innan. Störst ökning av alla hade cykel (=väldigt framgångsrik i OS) och från rodd (=väldigt framgångsrik i OS) rapporteras att vattendragen på öarna inte räcker till för alla som vill prova på. Vad sägs om det som en härledning till varför en satsad krona på elitidrott faktiskt är en väl avvägd investering i både folkhälsa och ungdomsverksamhet?

Mot nya segrar?

· Lämna en kommentar ·

Idag var det dags för ett nytt uppslag i DN. Alpin skidåkning och hårdsatsande barn. Eller är det kanske föräldrar?
Dagens artikel i DN pekar onekligen på ett intressant fenomen. Hur mycket tid och pengar tar det att fostra en elitidrottare? Och är det rätt väg att lägga all denna tid och dessa pengar så tidigt i livet?

När Anja Pärson var på besök på Bosön i förra veckan, på den konferens kring idrottsskador som vi anordnade, var hon tydlig med vad hon tyckte:
Anja beskrev en uppväxt bestående av minst lika mycket skogslek som skidåkning. Hon tyckte också det var galet att möta svenska 12-åringar på snöläger i Nya Zealand i augusti. Vad blir steget vidare efter det, undrade Anja?

Jag tänker att när Sveriges golfare en gång slog världen med häpnad, av att det gick att bli riktigt bra även om man kom från ett land med vinter sex månader om året, var det inte i första hand för att man hade bytt dessa månader mot värmen i Spanien. Snarare hade man hittat nya vägar att utveckla golfträningen – på sätt man inte reflekterat över i länder där man spelade året runt.