Etikett: Elitidrottsutveckling

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

I spåren av ett Sommar i P1

”Det har börjat bli dags att serva hem det här sommarpratet.”

Undrar just om det kan sägas bättre än så. Robin Söderling har just vänt ut och in på sig själv och tagit oss med till elitidrottens allra mörkaste psykologiska innandöme. I Robins fall resulterade tenniskarriären i en fjärde plats på världsrankingen och en djup depression. Någonstans där emellan lurade också en efterhängsen körtelfeber och när Söderling i sommarpratets tiebreak summerar sin resa är det till stora delar en lärobok i idrottsutveckling han signerar. Full av guldkorn men också av allvarliga medskick om såväl idrottarens som tränares, ledares och föräldrars tillkortakommanden. Det han beskriver är inget ovanligt. En tillvaro där frågan om hur han mådde kunde besvaras av placering på världsrankingen och vad som var viktigt i livet gick att koka ned till tekniska detaljer i baslinjespelet.

Tillbakablicken till barn- och ungdomens Tibro är enastående. Killen vars högsta önskan var att spela tennis gick förstås inte att stoppa. I hallen där han hängde från morgon till kväll fanns alltid en match att spela. Och förmodligen vinna.

-Jag skulle ha haft något mera, säger Robin. En hobbey, eller kanske en utbildning. Något att sprida uppmärksamheten på. Samtidigt inser han att om någon hade föreslagit detta hade det knappast fallit i god jord. Det är här paradoxen är som störst.

Det som gjorde Robin Söderling till en av världens främsta i en global idrott var förstås hans enorma driv och viljan att hela tiden pressa sig själv litet till. Samtidigt är det ingen tvekan om att det också blev hans fall. Balansgången mellan självdisciplin och att maniskt pressa sig själv för hårt, eller mellan rutiner som trygghet eller stöd i prestationen och tics som tar över en persons beteende helt (lyssna till Söderlings beskrivning av Nadal före match och du förstår vad jag menar) samt förstås mellan träningsnivå och överträning är ständigt närvarande för elitidrottaren.

Det fanns en tid då psykisk ohälsa sågs som något fjärran från elitidrottarens verklighet. Denne utgjorde ju raka motsatsen. Stark, ofta ensam, personifierandes självförtroende och välmående, målmedveten och prestationsinriktad. Elitidrottaren är ofta allt det där. Men sida vid sida vandrar ohälsan. Inte bara efter, eller kanske till och med före karriären, utan under. Ständigt närvarande. Minsta öppning och den släpps in. Och, vittnar många om, den släpper inte taget i första hand. Idag finns det stöd att få. Men för att morgondagens Söderlingare ska vara beredda att ta emot är vi många som behöver hjälpas åt att förklara att det är lika naturligt som att operera ett trasigt knä. Få skulle komma på tanken att klara det på egen hand.

Robin Söderlings sommarprat hittar du bland annat här.

Kategorier
Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling Jämställd idrott

Isärhållandets princip

Det skrivs historia den här veckan då Vic Open i golf traditionsenligt spelas i Melbourne, Victoria, Australien. Damer och herrar spelar nämligen samtidigt, på samma banor med samma prispengar i potten. Ja, ska sanningen fram har tävlingen spelats på detta sätt alla år sedan sex år tillbaka. Skillnaden är att den nu tagit plats på de största tourernas schema, för damer och herrar. Och inte helt oväsentligt är att tävlingen har växt. Inte så litet heller. Under de sex år den har spelats på detta sätt har prissumman tiofaldigats. Från AusD 300,000 till 3,000,000. Det kan inte finns så många idrottstävlingar som under samma period gjort samma resa.

I år är tävlingen i världsmedia och såväl spelare som Melbourne och tävlingens sponsorer får värdefull och eftersökt exponering. Fenomenet är synnerligen intressant och frågan är vad som skulle hända om detta upplägg var regel snarare än undantag.

2003 spelade världens då bästa kvinnliga golfspelare mot männen. Annika Sörenstam fick en inbjudan att delta på Colonial på PGA touren. Uppståndelsen var enorm. Minst tre gånger så många journalister som på en vanlig tävling var ackrediterade. Jag kommer ihåg hur herrspelarna i omklädningsrummet menade att ”detta borde vi göra varje vecka”. Uppmärksamhet är ju oftast lika med mera pengar i professionell idrott. I någon slags försnack i radions Studio 1 minns jag att jag var med och diskuterade frågan om särandet på mäns och kvinnors idrott. Filosofen Claudio Tamburini menade att detta förvägrar kvinnor både pengar och uppmärksamhet som de annars skulle fått – om de tävlat mot männen. Tror det går att säga att Vic Open nog visar att han har rätt!

Kategorier
Coaching och ledarskap En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Härproducerad idrott

Överhör en till mig närstående tonåring diskutera fritidsaktiviteter med en kompis på telefon. De är ganska överens om att den där träningen mest av allt bidrar till vardagsångest.

-”Det är kul att träna men jag hatar att behöva åka dit och tillbaka”.

Ungefär så låter det. Samma dag drar jag och tre barn på oss löparskorna och kör ett pass intervaller just utanför dörren. På mindre än en timme är vi först rejält svettiga och sedan nyduschade. Och jag tror faktiskt inte att det bara var jag som tyckte det var rätt härligt. Ej heller var det mitt initiativ att sticka ut ifrån början.

Häromdagen kom Folkhälsomyndigheten med en ny, riktigt mörk, rapport som visar att de allra flesta skolelever rör sig på tok för lite. Och om barn i allmänhet är ens i närheten av lika mina barn och deras kompisar är det inte alls säkert att det är aktiviteten som sådan som skrämmer bort dem från att fortsätta idrotta i tonåren. Det kan det förstås vara. Men det kan också vara allt det där runt om. Att ge sig iväg i den mörka kvällen, efter mellis och innan middag, eller till och med efter middag, i storstaden ofta med en tidskrävande transport, till en träning som i bästa fall ger de där 60 minuterna fysisk aktivitet som världshälsoorganisationen rekommenderar.

Det är nu jag inser att en ny syn på träning och tävling inte bara är en fråga om tabeller, smålagsspel, att tävla mot sig själv eller ens om ”self determination theory”. Det kanske helt enkelt handlar om att vi åter börjar närproducera idrotten?

Måndag 21 januari 2019 går den tjugonde idrottsgalan av stapeln. Ett antal fantastiska idrottare ska hyllas. Härom veckan lyssnade jag till en strålande reflektion, ”lessons learned”, från Olle Anfelt som varit verksam i olympiska sammanhang i 20 år. En tveklös nyckel till svensk framgång, menar Olle, är att hitta sin egen lösning. Det kan vara träningsanläggningen i en lada på tomten, skidbacken mitt i byn, eller den nära släktingen som gör det där extra för att idrottaren helt enkelt ska få ihop sin satsning. Sånt är svårt att bygga in i system. Och kanske är det just det som är grejen. Att även hållbar idrott i framtiden är närproducerad. Då kan vi nog slippa både klimat- och vardagsångest.

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

När coach blir gammal, blir han inte religiös men…

Jag styr kosan hemåt igen efter ett snabbt besök på Nordea Masters på Hills Golf and Sports Club utanför Göteborg. En traditionsenlig pro-am middag, ett morgonsemnarium om barn- och ungdomsidrott under ledning av Rickard Olsson samt en stunds vandring vid sidan av välklippta fairways hann jag med.

Seminariet är välbesökt. 200 personer tvingar arrangören att sätta lapp på luckan redan vid frukosten i arla morgonstund. Rickard leder proffsigt diskussionen mellan mig, tidigare längdskidåkaren Johan Olsson, förre längdhopparen Erica Johansson, tv-entrepenören Anna Bråkenhielm och forskaren P-G Fahlström. Temat för samtalet är ”skapar Sverige vinnare, bland annat med anledning av de många diskussioner som förs på många håll om resultat, tabeller och barns drivkrafter i idrott. Kanske även vuxnas drivkrafter för barns idrottande kan sägas beröras. Engagemanget är stort och flera före detta elitidrottare deltar i samtalet.

När jag vänder hemåt är det dock inte morgonseminariet som gjort störst intryck på mig. 1996 tog jag mina första stapplande steg som landslagskapten och så småningom, 1998, som huvudansvarig förbundskapten i golflandslagen. De jag först stötte på, i pojklandslaget, har nu fyllt 40. De har familj och barn, till och med något stråk av grått hår, och flera av dem finns väldigt nära golfen. Ett antal befinner sig innanför repen den här veckan för ännu en (nästan) vanlig vecka på touren, andra är här på samma sätt som klasser återträffas efter 20 år och en tredje kategori står på scenen under middagen och är kraften bakom att denna tävling överhuvud taget blir av. Jag hälsar på underbara människor som jag inte sett sedan jag lämnade Sverige och flyttade till England 2005. Och det bästa av allt är att de verkar nästan lika glada över att se mig som jag är över att på nytt få träffa dem. Tiden har inte på något sätt stått stilla. Tvärtom, den har gått i ett rasande tempo och de människor jag möter nu är helt andra än de jag levde så intensivt samman med under en väldigt speciell period av livet. Erfarenheter, framgångar och förstås även motgångar har gjort dem sådana. Det som mest av allt gläder ett gammalt coachhjärta är dock att det tycks ha gått så bra. De har förflyttats från unga, hungriga och lovande individer till ödmjuka, ansvarstagande och kompetenta samhällsmedborgare, i full färd med att både förverkliga sig själva och stötta nästa generation. Med den vetskapen kan jag gärna bli gammal. Jag lutar mig tillbaka i sätet och tänker att den där visionen vi hade, om att alla en dag skulle kunna se tillbaka och tänka att:

”Vad glad jag är att jag fick vara med om en sådan satsning. Jag lärde mig mycket som jag har haft nytta av i så många sammanhang av livet”, den var inte så dum. Så länge som något sådant genomsyrar idrotten är nog frågan om tabeller eller ej sekundär. Med det i bakhuvudet kan jag både bli gammal och sova gott ikväll.

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

Talangutveckling med risk för avveckling

Medan Eurovision Song Contest håller på som bäst smälter jag intrycken efter 1,5 dagars konferens på temat talangutveckling. Jag är inbjuden av det Engelska rugbyförbundet (RFU) för att sitta i en panel tillsammans med 10-talet mer eller mindre experter på området. Vår uppgift är att efter att ha lyssnat till ett antal riktiga experter/forskare och fått synpunkter från de olika medlemmarna/intressenterna i rugby (stakeholders), som utgör en slags publik, författa ett konsensus-dokument över hur RFU ska organisera och driva sin verksamhet framöver, i syfte att få fram bästa möjliga seniorlandslag. Jag tror det är rimligt att anta att de inte vill åt mina rugbykunskaper men jag passar så klart på att suga åt mig så mycket jag kan.
Föga förvånande blir frågan om ”relative age effect” (född tidigt på året=tidigt utvecklad=fördel i uttagningar) ganska återkommande i flera föredrag. Rugby följer samma mönster som fotboll och många andra idrotter. Frågan är vilken effekt detta får på slutprodukten, seniorlandslaget. Här går åsikterna isär. Professor Mark Williams menar att det till och med kan vara positivt eftersom han i sin forskning i fotboll visat att många av spelarna som fått utmärkelser som årets spelare faktiskt är födda under tredje kvartalet. Teorin är att just det faktum att de inte blev uttagna som unga fick dem att knyta näven och kämpa hårdare. Och därmed lär debatten fotsätta…