Etikett: Elitidrottsutveckling

Att gå från gammalt till nytt

Här frodas RIKTIG träning!

En trogen följeslagare på mina träningsrundor är Martin Wicklin och hans Söndagsintervjuer. Senast var det jag, Martin och Ewa Fröling som var ute på en löptur. I den snåla blåsten är det två värmande röster som fyller mina lurar. Ett härligt samtal som fördjupar i en enastående karriär. Ewa är ett erfaret proffs som själv, som förstahandskälla, kan redogöra för flera av de största framgångarna och händelserna i modern svensk kulturhistoria. Hon var nämligen där och i allra högsta grad delaktig.

Medan mina ben trummar på fascineras jag av Ewa Frölings språk och kunskaper. Men, en stund in i intervjun får jag känslan av att något förändrats. Martin har ställt några frågor om den mera nutida kulturen och de som idag får störst utrymme. Och här har Ewa Fröling synpunkter må jag säga. Allt är yta, ingen är utbildad och det var minsann så väldigt mycket bättre förr. Och skulle hon, så här i karriärens senare skede uppmärksammas med ett pris av detta förtappade kulturetablissemang, då skulle hon minsann inte ta emot det. Från kunnig, kompetent och senior har hon, I mina öron, på några minuter förbytts till bitter föredetting. Gränsande till kultursnobb.

Det är då jag inser det. Med pulsen dunkande och benen skakande efter den sista uppförsbacken förstår jag att idrottens Ewa Fröling, det är jag. Ja, undantaget då den fantastiska karriären där jag inte har någon som helst chans att mäta mig med Ewa. Men när det gäller nutidens idrott och den uppväxande generationens förståelse för träning och prestation, ja då är jag att betrakta som en dinosaurie. Och tyvärr är jag rädd att jag inte är ensam. Jag och mina kamrater borde förstås gömma oss under närmsta sten och där läsa Ungdomsbarometerns senaste rapport om ungas syn på idrotten. Inte förrän vi förstår vad som står däri får vi komma ut. Det kan nog ta ett tag…

Sustaining sports

Through breakfast with a friend, where we are discussing the ins and outs of children’s and youth’s sports, I end up in very familiar territory. It is where most of us think that the way ”things” are done in the current ”system” of sports just ain’t right.

Most countries have ended up in a situation where we have physicians and medical doctors talking about how injuries that used to occur in the professional game, through years of overuse, are frequently seen among 15-year olds. We see numerous athletes fighting issues with mental health and, even more frightening, we have large groups within the population that either have not ever come in contact with sport, or have lost interest in it completely, somewhere along the road.

The question, how on earth did we get to this, might be simple but I have a feeling the answers are a bit more complicated. Unfortunately, I think high performance sport has a role in it. Or perhaps this should read: sport with incentives that relate to performance?

My head goes spinning as I come across an article in the magazine Times, about the Overtime Elite league. Here athletes are paid six figure (in USD) salaries to play basketball. Even I know that there are opportunities to play and earn money in sports. What I didn’t know is that you can do that, in basketball, instead of going to college, at the age of 16 to 19. The league suggests that this is an alternative route to get to the NBA and that the youngsters are also given support to study besides their basketball. Something in me starts to doubt that the latter will be particularly emphasised. The cynical in me instead sees similarities with how the young (boys), often with a deprived background, have been lured into various things before, and this is just yet another example.

However, the more I dig myself down in my own thoughts I realise that many of the young, and slightly older, athletes that are to compete in China in the Olympic and Paralympic games shortly have a very similar situation. Thanks to their excellence in sport they have been put on a scholarship, from an organisation that coordinates a national campaign for Olympic and Paralympic medals. Worst case they have been encouraged to scrap their education as that takes time away from training. And believe me, they have worked hard and focused on developing as an athlete. Some of them will come back with a medal, but very few will do so having secured a financially reasonable standard for themselves for the foreseeable future. Even less so have they earned themselves any points towards a healthy pension when, one day, it is time to retire. And, judging by what those physicians are saying, that day could come earlier than planned as by now, many of them will have been focused on one sport only for quite some time.

So, as a breath of fresh air comes this article about how Norway’s focus on participation, described as radically different, have helped lift the country to the top of the world in a number of sports. And these sports are not just winter sports with skiis closely tied to the feet. Interestingly, articles like this regularly come out ahead of, during or after the winter Olympics as Norway beats the rest of the world. Of course the sport for all philosophy is not the only explanation. Hard and focused work has a place in there to.

When I now consider how to put a new, fresh injection into Swedish international high performance sport I understand that it needs to be done in a way that is sustainable and long term viable – for the athletes. And I think that we can find some strong partners in this quest for excellence!

The evolution of a sport – and a nation

Wimbledon Park on Sunday morning. Lots of courts and lots of tennis.

I had almost forgotten. What it can be like when a nation comes to a stop, because of sports. Perhaps it was not quite the type of Stenmark halt that Sweden came to in the 1970’s, when the alpine giant speeded down the slopes. But for 2021, it is spectacular how many of the British spent their Saturday night in front of the TV watching the Women’s US Open final. In fact, it was so special that it deserves an English blog post from me.

As it happened, I spent this weekend in London. And not just in the city, but in Wimbledon. Perhaps the most tennisloving part of the planet. My friends tell me about how the neighbors compete at doing the greatest tennis decoration of their house and garden, during the weeks of the All England Championship every year. This could be explained, at least in part, by the view that greeted me during my Sunday morning run through Wimbledon Park. There is a lot of tennis played in that park. It may not have increased from Saturday night, and Emma Raducanu’s fantastic win at the Arthur Ashe stadium where she entered the championship as a qualifier, but there sure is every chance to get involved if you are interested.

As the British papers write about this being the greatest moment of British tennis ever, transforming elite performance into mass participation has never been an easy thing. Something tells me the British might just be able to do that though. Yes, tennis is still (considered) elitist and expensive, but here is a champion of the multicultural country of the modern day. She must be a dream come true for the Lawn Tennis Association (LTA), and why not for the Queen herself, given that Emma is already believed to be in line for the New Year’s Honour’s list. And if somebody can manage that conversion, from elite to grassroots – and back again, perhaps it is the LTA. They have got the money, the personnel and the desire. And they certainly have the support of the British media. Now, it is up to you guys.

Just do it!

The numbers game

Två miljarder, sjuhundrasjuttionio miljoner, sjuhundratrettiofem tusen, trettionio kronor. Och sextio öre. Google hjälper mig snabbt att översätta det svindlande beloppet 232 miljoner pund till svensk valuta.

2 779 735 039,60 kronor.

Så mycket tillkännagav den brittiska regeringen nyligen att man tänker satsa på att stärka landets olympiska och paralympiska chanser i Paris 2024. Jämfört med perioden som ledde fram till Tokyo-OS är det en ökning med 44%. Storbritannien, som i dessa sammanhang kompletteras med de nordirländska idrottare som väljer Team GB snarare än Irland, är framgångsrikt i både olympiska och paralympiska spel. Så har det inte alltid varit. Då jag 2005-2006 någon gång deltog på UK World Class Coaching Conference som organiserades av UK Sport minns jag hur det nästan låg ett löjets skimmer över målet ”fourth in the medal table” som just hade satts för Peking-OS 2008. Dels för att många tyckte det var märkligt att sikta på fjärde plats, om man nu skulle ta ordentlig sats, dels för att det ansågs nästan utopiskt. Målet nåddes, spelen på hemmaplan i London 2012 blev närmast mytiska, och 2016 blev British Olympic Association först att vid påföljande spel, efter sådana hållna på hemmaplan, vinna flera medaljer än just vid hemmaspelen.

Även hos oss har en viss diskussion förekommit i media om statligt stöd till elitidrott. Sveriges Olympiska Kommittés förre vice ordförande, Per Palmström, skrev om att medaljer i mindre idrotter kostar statligt stöd. Mottagandet från de (män) som engagerade sig var minst sagt svalt och tämligen raljerande. Att medaljer i ädla valörer och välstånd i landet skulle hänga ihop ifrågasätts kan man säga.

Och det är inte så himlans lätt att visa samband mellan idrottsliga framgångar och nästan vad som helst faktiskt. Kanske det kommer någon mer turist till ett land som visat sig framstående, möjligen säljs det en och annan exportvara ytterligare, och inte helt omöjligt är det att någon utsocknes ifrån, gärna med stort kapital, bestämmer sig att flytta hit.

Eller så är det bara så att det, för i alla fall ganska stora delar av befolkningen, är roligare när det går bra, än när det går dåligt. Och ska det gå bra så kommer det att kosta. Det verkar den brittiska regeringen ha accepterat. Och även om det går att tycka allt möjligt om att statliga pengar satsas på att bevisa nationalistisk excellens gör det onekligen situationen allvarligt svårare för oss andra. Det blir helt enkelt till att kavla upp ärmarna!

En trippel Helix för framtiden

Samtidigt på centre court

I vad som brukar vara en omfattande seminarievecka, kopplad till en viss park i Visby, har jag lyckats medverka i två panelsamtal. Det ena ledde jag själv och det andra var jag en av de inbjudna till. Först behandlade vi elitidrottens framtida förutsättningar och behovet av en starkare samling och satsning. Därefter tog jag mig på en utflykt till tennisens svenska högborg, Båstad. Här pågår den så kallade damveckan och vid intilliggande center spelas Next Generation, forna tiders Kalle Anka Cup. Hela bygden andas tennis och det är omöjligt att inte tycka om.

Det första seminariet arrangerades, helt digitalt, av RF vilket kan förklara min moderatorsroll. Dagens komboövning stod idrottens goda kamrat Akea, del av Eleda Group, för. 54 föreningsavtal kan den stolte marknads- och sponsringsansvarige Ingemar Queckfeldt rada upp. Helt enkelt därför att man som bolag tror på kraften i föreningsverksamheten, där människor utvecklas på ett sätt som gör dem åtråvärda också i andra sammanhang.

Det som samlat slår mig efter två dagars ivrigt seminariesamtalande är behovet av att mötas. Och då menar jag inte fysiskt utan mera bildligt. Ingen klarar på egen hand de utmaningar man ensamt står inför. Ja, i alla fall inte civilsamhället och inte den offentliga sektorn. Möjligen kan företag och näringsliv leva lyckliga på egen hand. Men då Jan Larsson, VD för Business Sweden, säger att när utländska företag som ska etablera sig i Sverige ska locka medarbetare hit, då spelar idrotten roll, är jag ändå säker på att få skulle nå sin egentliga potential i ett sådant samhälle. Nej, framtiden består nog av triader, eller så kallade trippel Helix. De där idrotten, det offentliga och näringslivet möts och löser både sina egna och varandras problem. Sådant kräver dock en djup förståelse för varandra. Lite som ett lyckligt äktenskap. Jag hjälper dig att nå din fulla potential, mot att du hjälper mig!

Tillståndet i svensk elitidrott på 1,5 minuter:

Idrott på riktigt eller på blodigt allvar

Smått, så smått börjar idrottslivet återvända. Folkhälsomyndigheten lovar lättnader och hopp finns att också serier och tävlingar snart ska kunna köras. På en idrottsplats i södra Stockholm är det match den här söndagen. Internt, inom laget och med den träningsgrupp som kämpat sig genom hela vintern, på hala utomhusplaner. Glädjen finns där, engagemanget och aktiviteten. För gruppen 11-åringar är det 7 spelare på planen som gäller. Riktigt och rätt, med domare, lagledare och tre perioder. Och med avbytare förstås.

Samma morgon har jag åkt förbi en av de parker i Stockholm som har någon form av kickbike-anläggning. Här är det som vanligt full fart. Och inte en enda sitter på bänken. Möjligen är det någon som hämtar andan en kortis, eller pustar ut efter en krasch. Oavsett är den intensitet jag ser per individ så enormt mycket högre än på fotbollsplanen.

Svenska Fotbollförbundet har gjort massor för att utveckla och förbättra spelformer. Samtidigt är det som att själva grundtanken, matchen och organiseringen, är det största problemet. Det har gått så långt att barnen själva tror att det ska vara så här. Att man måste spela mindre än man faktiskt skulle kunna göra.

Pappa, i fotboll har man avbytare

En till mig närstående fotbollsspelare

I Anders Franzéns park, bland kickbikeåkarna, är det ingen som kommit på detta. Och någonstans hade jag önskat att covidpandemin hade erbjudit oss en möjlighet att idrotta lite mera spontant och något mindre organiserat. Visst ja, det gjorde den ju. Tyvärr for nog möjligheten att av detta också dra lärdom de flesta av oss förbi!

Dags att lyfta svensk idrottsforskning!

Varför pratas det helt plötsligt så mycket om idrottsforskning? Jag får frågan efter att SVT sport i flera inslag konstaterat att svensk idrottsforskning halkat efter, till exempel i relation till våra nordiska grannländer, och visat på initiativ för att ändra på detta. Även Dagens Nyheter har lyft ämnet, bland annat kring kvinnors träning, lämpligt nog på min svågers födelsedag den 8:e mars. Utan tvekan är forskning om kvinnokroppen och träning eftersatt då idrottsfysiologiska studier på män haft en klar övervikt genom åren. Den internationella kvinnodagen är väl en dag så god som någon att visa på initiativ som ska ändra på detta.

Även jag får chansen att säga några ord i ett par av SVT:s inslag. Och få mediala uppträdanden som jag gjort har jag fått sådan respons på. Många har saker att säga om behovet av forskning, vikten av att forska ”rätt’ och om att nog sjutton borde vi väl kunna slå Norge i denna enkla gren.

Personligen är jag ödmjuk inför frågan. Forskning är komplicerat. Ja, det ligger liksom i ämnets natur. Ni vet, raketforskning och sådär. Vid sidan om raketer har frågor om forskningens frihet och forskningens nytta diskuterats under lång tid och på många håll. En av dem som belyst om det finns en motsättning däremellan är journalisten Hanne Kjöller. Travesterande en viss före detta ordförande i Svenskt Näringsliv frågade hon utmanande:

Vad f-n får vi för pengarna?

Boken recenserades bland annat i Läkartidningen och fick positiva vitsord. Kjöller menar att forskning tveklöst ligger bakom stora framsteg som människan gjort. Samtidigt, säger hon, borde det inte betyda att frågan om huruvida pengar används effektivt inte ska utredas. Är den frihet som forskaren har, att ställa och söka besvara vilka frågor som helst, rimlig? Eller borde den styras för att hitta lösningar på utmaningar vi idag känner till?

Den som förordar den första varianten gör det oftast för att det är så riktigt stora, paradigmskiftande upptäckter görs. Gott så. Nackdelen är förstås att det krävs många blinda hönor för att hitta ett korn. Kostnaderna är stora. Med ett tydligt problem som behöver en lösning går det oftast snabbare att hitta svaret, och pengar kan användas till just rätt ändamål. Vaccin till covid-19 som exempel. En snabbare process har världen inte skådat. Billig lär den den nog ändå inte ha varit.

Och var befinner sig idrotten och dess forskning på skalan? När Centrum för Idrottsforskning fördelar pengar till idrottsforskning, dryga 20 msek per år, är det inte säkert att frågorna om hur världens snabbaste skidor bör konstrueras eller hur en fotbollsspelares totala löpsträcka under en match bäst kan mätas kommer i fråga. I stället är det forskningens kvalitet som står i första rummet. Det är rimligt utifrån antagandet att forskning som inte går att lita på är helt värdelös. Ett studie måste gå att upprepa med samma resultat för att den ska vara värd att bygga kunskap på.

Just här blir Hanne Kjöllers bok riktigt intressant. Hon har nämligen pratat med forskaren som forskar om forskning, och som konstaterat att 50-90 procent av de högprofilerade studier han undersökt visar resultat som inte går att upprepa.

Det fina med frågor om hur vi kan producera världens snabbaste skidor, utveckla den smartaste träningsmetoden för en fotbollsspelare som ska prestera under 90 minuter på en fotbollsplan, eller förstå hur en skidskytt ska bete sig för att sänka pulsen på vallen är att inte bara själva forskningsfrågan får ett resultat. Mera centralt är att skidorna verkligen går snabbare och att vi därmed slår Norge. Det, kan vi väl vara överens om, är mer än valuta för pengarna!

The skateboard city

Häromdagen landade ett nyhetsklipp i min inbox. Det berättas om hur Malmö blivit skejtarnas favoritstad. Det är forskaren Karin Book som tillsammans med Malmö Stads skatesamordnare (bara en sån sak…) analyserat hur Malmö ur ett varumärkesperspektiv växt fram som en skatestad. Jag måste säga att jag blir rätt imponerad ju mera jag läser. Inte bara för att skateboarding snart ska bli OS-idrott utan för att det verkar som om Malmö verkligen tänkt till. Det är nog inte osannolikt att en god tillgång till skate-möjligheter kan få flera i målgruppen att undvika att pyssla med andra betydligt mera skadliga aktiviteter.

Hur en stad eller ett samhälle förknippas med en idrott och tillsammans med denna utvecklar ett spännande varumärke kanske flera svenska kommuner skulle fundera på. Runt om i världen finns några exempel. Min personliga favorit är så klart ”the Home of Golf”, St Andrews i Skottland. Här ligger golfbanan, eller -banorna, mitt i byn och utgör ryggraden i hela samhällets livskraft, möjligen tillsammans med universitetet. I Sverige tänker jag på platser som Båstad och tennis, Åre och alpint eller varför inte Falun och längdskidåkning.

De flesta av dessa platser med idrottskoppling tycks mer eller mindre historiska. Det Malmö gör är att skapa en modern tappning. Men kanske krävs det egentligen inte så mycket. Inför en föreläsning vid Mittuniversitetet läser jag åter en gång Rolf Carlsons rapport om det svenska tennisundret. Ni vet, där Växjö blev världens verkliga tenniscenter. Eller kanske det egentligen var Sverige. Det hände knappast för att vare sig Växjö eller Sverige, då, hade världens bästa anläggningar. Men för just de sex grabbar, som i november 1986, skulle ta plats inom topp 20 på världsrankingen i tennis var miljön helt enkelt synnerligen gynnsam. Närhet, tillgänglighet och tillräckligt bra. Det tror jag egentligen att många, både små och större samhällen skulle kunna klara. Jag gillar att Malmö Stad varit målmedvetna och hoppas de med detta drar med sig flera!

2020 ett dystert hack i skivan eller starten på något annat?

Så här runt årsskiftet är det många listor som ska summeras. 2020 års mest lästa inlägg dyker upp igen och framtidsspanarna avlöser varandra. Jag nås till exempel, en gång till, av The Economists artikel från augusti 2020. En av många som behandlar effekterna av covid-19. I denna artikel målas en dyster framtid för världens universitet. Åtminstone de som innan mars 2020 hade huvuddelen av sina intäkter kommande från internationella studenter. I idén om att ta sig från en torftig, otillräcklig hemmiljö till något av världens toppuniversitet ligger inte bara tanken på studier utan också drömmen om ett annat liv. På ett campus, bland likasinnade, med en tro på framtiden som ska bära in i kommande yrkesutövning. Utan tvekan har den senare delen fått sig en rejäl törn detta år. Och frågan är om världens flygplatser, i slutet av skolloven, någonsin åter kommer att fyllas med bortlängtande ungdomar. Eller kanske av andra åldrar med omskolningsambitioner?

Vilka alternativ kan då finnas? Och vad kan tänkas locka den med ambitioner att finna ny kunskap framöver? Många är nog de som fått nog av digitala föreläsningar och Skype-/Teams-/Zoom- eller vilken variant som helst av digitalmöten vid det här laget. Att studera är att längta bort och en sådan önskan stillas inte av att utbildningen kommer in i köket. Detta gäller förstås även idrottens utbildningar som digitaliserats i rask takt.

Det finns onekligen fördelar med digitala föreläsningar. Istället för bristfälliga lärarledda lektioner i klassrummet kan studenten ta del- och inspireras av den bäste på varje område, skriver The Economist. Digitalt är det ingen skillnad att föreläsa för 10 eller 100 000. Istället kan tiden i klassrummet ägnas åt smågrupper med fördjupning och diskussion. Det som, enligt The Economist, studenter uppskattar mest.

Så, om man inte är Harvard, Yale eller någon annan av de högst ansedda institutionerna, kanske det är bättre att lägga resurser på att finna världens bästa utbildningsinslag än att själv leverera det. Inom idrotten skulle det innebära att gemensamma resurser inte skulle skapa utan hitta utbildning. När det är gjort handlar den lokala utbildarprofessionen om att knyta an den egna verksamheten och göra budskapet tillämpbart. Kanske svaret som så många gånger förr är samverkan? Nog skulle många vara sugna på det lilla universitet som erbjuder närhet och egen förankring, men också bilägger en vecka per termin på ett av världens främsta lärosäten? För oss idrottstränare tror jag många skulle haka på den utbildning som utöver digitala studier i hemmiljön också har en vecka på Australian Institute of Sport, Stanford eller US Olympic Centre. För nog har mycket kommit närmare trots att Corona rent fysiskt dragit oss isär?

Sånt vi behöver höra men inte vill veta av

Ett av mina barn har många gånger pratat om den så kallade åsiktskorridoren. Ni vet den där ytan som alltför ofta, åtminstone av den som kommenterar den, upplevs som alltför smal. Mellan väggarna ryms det som i olika sammanhang är accepterat att säga och i värsta fall också tycka. I Sverige förfäras vi över mer eller mindre totalitära regimer som begränsar den för oss självklara yttrandefriheten, men är vi säkra på att vi i vår närhet orkar med att höra vad människor verkligen tycker?

Idag, söndag den 13 december 2020, levererade krönikören Johan Esk på den stora morgontidningen en riktig slägga rakt in i idrottsrörelsens grundfundament. Enligt Johan är 2020 året då idrottsrörelsens idé om en samlad idrott sköts i sank. Orsaken är covid-19 och sättet elit- respektive bredd-, barn- och ungdomsidrott behandlades. Rätt eller fel är det fundamentalt att Esk har möjligheten att säga vad han tycker och att vi som har chansen att påverka framtiden (i detta fall för idrottsrörelsen) har både orken och självförtroendet att analysera det han uttrycker.

Det senare är i många organisationer långt ifrån självklart. Det krävs inte en totalitär stat för att tycka att oliktänkande är besvärligt. Tvärtom har forskare länge visat att så kallat ”group think” utgör ett allvarligt hot mot utveckling och nya idéer. Begreppet handlar om att människor som verkar ihop tenderar att bli alltmer lika och därmed tänka på liknande sätt. De utanför gruppen, med andra synpunkter, ses som fiender eller som havandes ”fel”.

För något år sedan gick jag en utbildning vid universitetet i Oxford. Denna handlade om scenarioplanering. När jag nyligen av en händelse läste igenom mina anteckningar därifrån fastnade min uppmärksamhet på en notering från projektarbetet vi gjorde som del av utbildningen. Jag läser:

IBM News @10: As a result of the latest H50N12 virus spread a new health screening rule was passed today by the IBM board. The new rule will come into effect immediately as the new machines have already been installed by our city gates. Finally, on the outside the riots over affordable energy continue.

Obekvämt, hade detta varit att höra för många för några år sedan. Idag tycks inget av det särskilt osannolikt längre även om IBM i alla fall ännu så länge inte byggt egna städer. Att orka ta emot inte bara det vi vill veta utan också det vi behöver höra lär nog vara en egenskap vi har nytta av i framtiden. Och hur var det nu? Jo, det gör ont när knoppar brister.