Etikett: elitidrottssatsning

Är det läge eller ej att prata om elitidrott?

Sveriges paralympier hälsas välkomna hem

Nio svenska paralympier kommer idag hem med sju paralympiska medaljer. Det är ett helt enastående resultat och en effekt av individers målmedvetenhet, närståendes generositet, stödapparatens professionalitet och ett helt samhälles samlade insatser. Likaså är det ett kvitto på att humlan faktiskt kan flyga. För ställt i relation till många andra länders satsningar är det osannolikt att Sverige ska prestera på denna nivå. Matematiskt lika svårgreppat som att humlan kan lyfta.

För bara någon vecka sedan var det snudd på lika otroligt att en svensk trupp i OS återvände med 18 medaljer.

Mitt emellan dessa händelser har världen blivit en annan. Idrottare som representerade sitt land i kamp om den ädlaste medaljen strider nu i helt andra sammanhang. För de ukrainska paralympier som vann 29 medaljer i Peking, och därmed placerade sitt land på andra plats i medaljligan, vågar jag inte tänka på hur hemkomsten ska bli. Om den ens är aktuell.

I vårt lilla land i nord har jag uppdraget att genom Projekt #elitidrott2030 driva frågan om större resurser som stöd till elitidrotten. Frågan är om det är det sämsta uppdrag någon kan ha i dagsläget?

Ställd bredvid världens katastrofer, krig och allmänt elände är elitidrotten förstås en helt världslig sak. Om valet står mellan att skicka hjälp till Ukraina och pengar till elitidrott vet jag vad jag skulle välja. Men om vi för ett ögonblick tillåter oss att undvika polarisering, finns det något som just den svenska elitidrotten kan visa för världen en tid som denna?

Svensk idrottsrörelse vilar på en gemensam värdegrund bestående av glädje och gemenskap, demokrati och delaktighet, allas rätt att vara med samt rent spel. Hela idén är att denna värdegrund ska genomsyra verksamheten från den lilla byföreningen till det yppersta landslaget. När president Obama för något år sedan konstaterade att de nordiska länderna presterar över förväntan, punch above their weight, hade han kunnat använda idrotten som ett exempel utöver ländernas bidrag i den internationella kampen mot terrorism, sjukdomar, klimatförändringar och migration. Att visa på ett exempel där konkurrenskraft, excellens och enastående prestationer baseras på schyssta principer – ja, nog verkar behov finnas av sådant i den värld där vi numera befinner oss. Kanske är det till och med värt litet större resurser till elitidrotten?

Att välja själv eller att styras och ställas

Lite väl röd-vit-blå färger i det svensk-norska planet hem från Peking

Den olympiska elden har slocknat för den här gången. Peking med omnejd bjöd på spel som var kalla, konstiga (och då tänker jag främst på vad som orsakades av covid) och på flera håll idrottsligt rent fantastiska. Glädje och sorg blandas när idrottsutövare, och hela deras uppväxt, samt det utvecklingssystem dom befunnit sig i, ska prövas mot varandra. Inte längre är det den tydliga skillnaden mellan öst och väst som ska värderas. Nej, dagens elitidrottsprogram är mycket mera sofistikerade och lånar av varandra i jakt på perfektion. Samtidigt är det ingen tvekan om att när en 15-åring testar positivt för doping och hennes närmaste stöttepelare av president Bach pekas ut som iskalla och okänsliga, då är det tack och lov fortfarande väldigt olika ting som värderas i olika miljöer och kulturer. 

Just den där frågan om hur ”man” får någon annan att göra det som krävs eller helt enkelt ska göras är en debatt som ständigt tycks föras på flera håll. Inte minst i skolan förstås, där motsättningen tycks stå mellan lust och glädje för görandet, och disciplin och ordning där det som ska läras helt enkelt blir ett resultat av att individen i frånvaro av andra möjliga val gör det den ska. 

Uppfattningen om vilket av dessa två vägval som är det bästa tycks variera med både politisk åskådning och sammanhang. Ibland är det förbud mot mobiler som ska rädda skolan. Andra gånger är det frivillighet, och att vara relevant, och därmed det självklara valet på en fri marknad, som är det enda rätta.

Jag reflekterar över detta i den så kallade ”closed loop” som råder i närheten av aktiva och ledare i samband med OS. Som vid andra, tidigare tillfällen, är det partners till den Internationella Olympiska Kommittén som fått exklusivitet för sin produkt på området. En av dessa är kortföretaget Visa, och därmed finns bara ett fungerande betalmedel om man till exempel ska ta en taxi. Om detta hör jag inget annat än svärande och jag är övertygad om att det är ett riktigt dumt vägval som knappast skapar lust och glädje hos någon av oss att vid hemkomst fortsätta använda detta bolag mer än absolut nödvändigt. 

Kanske är detta också skillnaden mellan svensk-norsk idrott samt några av de motståndare våra aktiva möter. Jag vill tro att de blågula gör det de gör av egen fri vilja, och i bästa fall av lust och glädje. Samtidigt ser jag också idrottare som, likt vår reaktion inför ett påkallat Visakort, ser ut som att de hellre skulle ha valt något annat. Så länge vi kan stå för det förstnämnda är min känsla att vi vinner, oavsett hur det går i spåren, i backarna, på rinken, i ovalen och på skjutvallen. Och nog finns där ett antal exempel på att detta kanske också är det bästa sättet att nå de där medaljerna.