Etikett: elitidrottssatsning

Att säga tack och hej

· Lämna en kommentar ·

Till nutidens sällsynta upplevelser hör att få läsa en riktig tidning. En sån där i papper, med trycksvärta, stor som en hel väggposter och därmed omöjlig att bläddra i. Just den här morgonen får jag tag i måndagsexemplaret av den internationella New York Times till en kopp kaffe. Nu är inte jag den som normalt lusläser vad som står i denna bulletin men en notis på förstasidan fångar direkt min uppmärksamhet. Den handlar om golfspelaren Anthony Kim, som efter en snudd på sensationell start på herrarnas USA tour försvann från golfvärldens uppmärksamhet bara något år senare. Vad hände egentligen och hur kan någon med dessa fantastiska förutsättningar bara välja att inte utnyttja dem?

När jag läser om Anthony Kim påminns jag om det som efter covid pandemin blev känt som ”The Great Resignation”. Den inträffade då människor började ompröva sitt liv, sina val och kanske sina prioriteringar. Flera valde att sluta sina jobb, inte alltid för att gå till något annat utan för att använda sin tid här på jorden till något de upplever som mera värdefullt. Liksom i fallet Anthony Kim har flera diskussioner om detta handlat om huruvida man faktiskt kan göra så. Har vi inte någon slags skyldighet att bidra i produktion?

Just människor med tydlig fallenhet för något tycks ofta hamna i skottgluggen för andra människors tyckande när de väljer att inte använda sin talang. Det verkar som om att uppskatta andra saker, i mångas ögon, inte är okej om man, till exempel, är bra på idrott. Björn Borg fick uppleva detta då han som 26-åring lämnade tennisen. Hans egna förklaring var att det helt enkelt fanns andra saker han ville göra i livet.

I Anthony Kims fall verkar vägen till världstoppen ha varit kantad av en hårt drivande pappa. En far som Anthony till och med, under stundom, brutit med. Så vem vet, kanske var det inte alls för sin egen skull som Anthony Kim spelade golf. Möjligen var det just vad han upptäckte, efter att ha spelat ett Ryder Cup, när han helt enkelt smög iväg från golfen 2012. Och tänk om han idag, 2023, lever ett liv som är närmare det han egentligen önskade av sin tid till förfogande? I så fall är ju den här historien ganska vacker.

Advancing from division 6

· Lämna en kommentar ·

Returning home after two days on the road. All the way to the west coast of Sweden. Chalmers Technological University hosted two days, fully loaded with Sports Tech. At the same time, the school celebrated the first 10 years in the field. From the early steps taken, Sports Tech is now an established part of what this distinguished university does. And they do it well.

At the same time, when reflecting, I cannot help thinking that what I have experienced over these two days is very similar to the status of a large part of Swedish sport. People give of their time and go out of their way to help and support. In fact, when asked for key factors supporting their career many athletes say that it is the people along the way, in very few ways acting in a professional capacity, that have meant the most for their development as an athlete. The researchers that I meet at Chalmers are just like those people. They have a ”proper job” on the side. Often doing research that is important to the car industry or the shipping. Or some other major industry. But whenever they get a chance, they turn to sport. Maybe because that is where they would rather be. And we, in sport, owe them greatly for it.

In my presentation about #elitesports2030 at the conference, I spoke about strong institutes where research and sport meet. Such as the English Institute of sport, or the Australian equivalent. The funding that is put into these establishments makes our efforts look as if we are playing in the 6th division. And then we try to compete in the Champions league. However, I also said in my presentation, that president Obama said, that we are punching above our weight. One of the reasons for that is that we do like the stretched out, helping hand. And we like to extend it.

Now is the time to use those helping hands to increase the funding. The funding that is put into sports, elite sports and the research that helps develop it. Sport has the power to change the world, Nelson Mandela said. I think there has never been a better time, or a bigger need, for that!

Är det läge eller ej att prata om elitidrott?

· Lämna en kommentar ·
Sveriges paralympier hälsas välkomna hem

Nio svenska paralympier kommer idag hem med sju paralympiska medaljer. Det är ett helt enastående resultat och en effekt av individers målmedvetenhet, närståendes generositet, stödapparatens professionalitet och ett helt samhälles samlade insatser. Likaså är det ett kvitto på att humlan faktiskt kan flyga. För ställt i relation till många andra länders satsningar är det osannolikt att Sverige ska prestera på denna nivå. Matematiskt lika svårgreppat som att humlan kan lyfta.

För bara någon vecka sedan var det snudd på lika otroligt att en svensk trupp i OS återvände med 18 medaljer.

Mitt emellan dessa händelser har världen blivit en annan. Idrottare som representerade sitt land i kamp om den ädlaste medaljen strider nu i helt andra sammanhang. För de ukrainska paralympier som vann 29 medaljer i Peking, och därmed placerade sitt land på andra plats i medaljligan, vågar jag inte tänka på hur hemkomsten ska bli. Om den ens är aktuell.

I vårt lilla land i nord har jag uppdraget att genom Projekt #elitidrott2030 driva frågan om större resurser som stöd till elitidrotten. Frågan är om det är det sämsta uppdrag någon kan ha i dagsläget?

Ställd bredvid världens katastrofer, krig och allmänt elände är elitidrotten förstås en helt världslig sak. Om valet står mellan att skicka hjälp till Ukraina och pengar till elitidrott vet jag vad jag skulle välja. Men om vi för ett ögonblick tillåter oss att undvika polarisering, finns det något som just den svenska elitidrotten kan visa för världen en tid som denna?

Svensk idrottsrörelse vilar på en gemensam värdegrund bestående av glädje och gemenskap, demokrati och delaktighet, allas rätt att vara med samt rent spel. Hela idén är att denna värdegrund ska genomsyra verksamheten från den lilla byföreningen till det yppersta landslaget. När president Obama för något år sedan konstaterade att de nordiska länderna presterar över förväntan, punch above their weight, hade han kunnat använda idrotten som ett exempel utöver ländernas bidrag i den internationella kampen mot terrorism, sjukdomar, klimatförändringar och migration. Att visa på ett exempel där konkurrenskraft, excellens och enastående prestationer baseras på schyssta principer – ja, nog verkar behov finnas av sådant i den värld där vi numera befinner oss. Kanske är det till och med värt litet större resurser till elitidrotten?

Att välja själv eller att styras och ställas

· Lämna en kommentar ·
Lite väl röd-vit-blå färger i det svensk-norska planet hem från Peking

Den olympiska elden har slocknat för den här gången. Peking med omnejd bjöd på spel som var kalla, konstiga (och då tänker jag främst på vad som orsakades av covid) och på flera håll idrottsligt rent fantastiska. Glädje och sorg blandas när idrottsutövare, och hela deras uppväxt, samt det utvecklingssystem dom befunnit sig i, ska prövas mot varandra. Inte längre är det den tydliga skillnaden mellan öst och väst som ska värderas. Nej, dagens elitidrottsprogram är mycket mera sofistikerade och lånar av varandra i jakt på perfektion. Samtidigt är det ingen tvekan om att när en 15-åring testar positivt för doping och hennes närmaste stöttepelare av president Bach pekas ut som iskalla och okänsliga, då är det tack och lov fortfarande väldigt olika ting som värderas i olika miljöer och kulturer. 

Just den där frågan om hur ”man” får någon annan att göra det som krävs eller helt enkelt ska göras är en debatt som ständigt tycks föras på flera håll. Inte minst i skolan förstås, där motsättningen tycks stå mellan lust och glädje för görandet, och disciplin och ordning där det som ska läras helt enkelt blir ett resultat av att individen i frånvaro av andra möjliga val gör det den ska. 

Uppfattningen om vilket av dessa två vägval som är det bästa tycks variera med både politisk åskådning och sammanhang. Ibland är det förbud mot mobiler som ska rädda skolan. Andra gånger är det frivillighet, och att vara relevant, och därmed det självklara valet på en fri marknad, som är det enda rätta.

Jag reflekterar över detta i den så kallade ”closed loop” som råder i närheten av aktiva och ledare i samband med OS. Som vid andra, tidigare tillfällen, är det partners till den Internationella Olympiska Kommittén som fått exklusivitet för sin produkt på området. En av dessa är kortföretaget Visa, och därmed finns bara ett fungerande betalmedel om man till exempel ska ta en taxi. Om detta hör jag inget annat än svärande och jag är övertygad om att det är ett riktigt dumt vägval som knappast skapar lust och glädje hos någon av oss att vid hemkomst fortsätta använda detta bolag mer än absolut nödvändigt. 

Kanske är detta också skillnaden mellan svensk-norsk idrott samt några av de motståndare våra aktiva möter. Jag vill tro att de blågula gör det de gör av egen fri vilja, och i bästa fall av lust och glädje. Samtidigt ser jag också idrottare som, likt vår reaktion inför ett påkallat Visakort, ser ut som att de hellre skulle ha valt något annat. Så länge vi kan stå för det förstnämnda är min känsla att vi vinner, oavsett hur det går i spåren, i backarna, på rinken, i ovalen och på skjutvallen. Och nog finns där ett antal exempel på att detta kanske också är det bästa sättet att nå de där medaljerna.