Etikett: demokrati

Ute på hal is

· Lämna en kommentar ·
Ett Skandinaviskt isäventyr. På gräsmattan utanför Sjöhistoriska museet i Stockholm.

De två senaste helgerna tror jag att jag kan ha rört mig mellan idrottens ytterligheter. Den förra tillbringade jag på konferens med en synnerligen viktig del av idrottsrörelsens traditionella organisationsstruktur. Distrikten, i form av deras högste tjänstepersoner och förtroendevalda, samt stora delar av Riksidrottsstyrelsen och vår kansliledning. Den här helgen öppnade Scandinavian Ice Adventure och jag var tvungen att göra ett besök.

Det går förstås att hävda att dessa företeelser står så långt ifrån varandra att där inte ens finns något samband. Ni vet, organiserad idrott kontra upplevelse, ideellt gentemot kommersiellt. Klart skillnaderna är stora men det finns också gemensamma beröringspunkter.

På distriktskonferensen deltog Filip Wijkström från Handelshögskolan och gjorde en suverän genomgång, och förenkling, av sin egna mångåriga forskning om civilsamhället. Hans ”uppdragssnurra” belyser oerhört tydligt vikten av att ha en idé från vilken verksamhet utgår. Där blir det enda syftet med att söka skapa större resurser att ännu bättre kunna genomföra denna idé. Här vet nog alla som är engagerade i en idrottsförening idag hur oerhört svårt det är att mobilisera medlemmarna i den ljus-, lott-, saffrans- och underställsförsäljning som krävs för att hålla nere tränings- och tävlingsavgifterna.

Utanför Sjöhistoriska museet på Scandinavian Ice är det ganska tydligt vad idén är. Pengar in. Och även om där finns en del finjusteringar att göra kommer det säkert att lyckas bra. Och, om så blir fallet kommer mängder av människor att ha ägnat sig åt fysisk aktivitet, utomhus, under trevliga former. En ren vinna-vinna situation. Tyvärr tror jag det finns en viss risk att detta äventyr på halkig is kan kosta en och annan bruten handled. Detta då ovana skridskoåkare ska ge sig ut i nedförsbackarna. I alla fall var jag ganska nära trots många år på skridskor.

Det som förbryllar mig är hur det kan vara så långt mellan dessa båda former av idrott. Varför är det inte ishockeyklubben som startar en isäventyrsbana? Eller skridskoklubben? Eller BMX-klubben? Den senare har redan banan och skulle bara behöva spola den. Jag vet förstås svaret. Isäventyret har inte med deras idé att göra. Men, tänk om man både kunde få in pengar till den egna idén, och gradvis också utveckla något nytt? Rätt som det är kan ju skridskocross vara en olympisk idrott. Och kanske är det just den som räddar våra barn från stillasittandets fördärv!

The numbers game

· 1 kommentar ·

Två miljarder, sjuhundrasjuttionio miljoner, sjuhundratrettiofem tusen, trettionio kronor. Och sextio öre. Google hjälper mig snabbt att översätta det svindlande beloppet 232 miljoner pund till svensk valuta.

2 779 735 039,60 kronor.

Så mycket tillkännagav den brittiska regeringen nyligen att man tänker satsa på att stärka landets olympiska och paralympiska chanser i Paris 2024. Jämfört med perioden som ledde fram till Tokyo-OS är det en ökning med 44%. Storbritannien, som i dessa sammanhang kompletteras med de nordirländska idrottare som väljer Team GB snarare än Irland, är framgångsrikt i både olympiska och paralympiska spel. Så har det inte alltid varit. Då jag 2005-2006 någon gång deltog på UK World Class Coaching Conference som organiserades av UK Sport minns jag hur det nästan låg ett löjets skimmer över målet ”fourth in the medal table” som just hade satts för Peking-OS 2008. Dels för att många tyckte det var märkligt att sikta på fjärde plats, om man nu skulle ta ordentlig sats, dels för att det ansågs nästan utopiskt. Målet nåddes, spelen på hemmaplan i London 2012 blev närmast mytiska, och 2016 blev British Olympic Association först att vid påföljande spel, efter sådana hållna på hemmaplan, vinna flera medaljer än just vid hemmaspelen.

Även hos oss har en viss diskussion förekommit i media om statligt stöd till elitidrott. Sveriges Olympiska Kommittés förre vice ordförande, Per Palmström, skrev om att medaljer i mindre idrotter kostar statligt stöd. Mottagandet från de (män) som engagerade sig var minst sagt svalt och tämligen raljerande. Att medaljer i ädla valörer och välstånd i landet skulle hänga ihop ifrågasätts kan man säga.

Och det är inte så himlans lätt att visa samband mellan idrottsliga framgångar och nästan vad som helst faktiskt. Kanske det kommer någon mer turist till ett land som visat sig framstående, möjligen säljs det en och annan exportvara ytterligare, och inte helt omöjligt är det att någon utsocknes ifrån, gärna med stort kapital, bestämmer sig att flytta hit.

Eller så är det bara så att det, för i alla fall ganska stora delar av befolkningen, är roligare när det går bra, än när det går dåligt. Och ska det gå bra så kommer det att kosta. Det verkar den brittiska regeringen ha accepterat. Och även om det går att tycka allt möjligt om att statliga pengar satsas på att bevisa nationalistisk excellens gör det onekligen situationen allvarligt svårare för oss andra. Det blir helt enkelt till att kavla upp ärmarna!

Sånt vi behöver höra men inte vill veta av

· Lämna en kommentar ·

Ett av mina barn har många gånger pratat om den så kallade åsiktskorridoren. Ni vet den där ytan som alltför ofta, åtminstone av den som kommenterar den, upplevs som alltför smal. Mellan väggarna ryms det som i olika sammanhang är accepterat att säga och i värsta fall också tycka. I Sverige förfäras vi över mer eller mindre totalitära regimer som begränsar den för oss självklara yttrandefriheten, men är vi säkra på att vi i vår närhet orkar med att höra vad människor verkligen tycker?

Idag, söndag den 13 december 2020, levererade krönikören Johan Esk på den stora morgontidningen en riktig slägga rakt in i idrottsrörelsens grundfundament. Enligt Johan är 2020 året då idrottsrörelsens idé om en samlad idrott sköts i sank. Orsaken är covid-19 och sättet elit- respektive bredd-, barn- och ungdomsidrott behandlades. Rätt eller fel är det fundamentalt att Esk har möjligheten att säga vad han tycker och att vi som har chansen att påverka framtiden (i detta fall för idrottsrörelsen) har både orken och självförtroendet att analysera det han uttrycker.

Det senare är i många organisationer långt ifrån självklart. Det krävs inte en totalitär stat för att tycka att oliktänkande är besvärligt. Tvärtom har forskare länge visat att så kallat ”group think” utgör ett allvarligt hot mot utveckling och nya idéer. Begreppet handlar om att människor som verkar ihop tenderar att bli alltmer lika och därmed tänka på liknande sätt. De utanför gruppen, med andra synpunkter, ses som fiender eller som havandes ”fel”.

För något år sedan gick jag en utbildning vid universitetet i Oxford. Denna handlade om scenarioplanering. När jag nyligen av en händelse läste igenom mina anteckningar därifrån fastnade min uppmärksamhet på en notering från projektarbetet vi gjorde som del av utbildningen. Jag läser:

IBM News @10: As a result of the latest H50N12 virus spread a new health screening rule was passed today by the IBM board. The new rule will come into effect immediately as the new machines have already been installed by our city gates. Finally, on the outside the riots over affordable energy continue.

Obekvämt, hade detta varit att höra för många för några år sedan. Idag tycks inget av det särskilt osannolikt längre även om IBM i alla fall ännu så länge inte byggt egna städer. Att orka ta emot inte bara det vi vill veta utan också det vi behöver höra lär nog vara en egenskap vi har nytta av i framtiden. Och hur var det nu? Jo, det gör ont när knoppar brister.

Har världen blivit galen?

· Lämna en kommentar ·

Just gett mig i kast med Piers Morgan’s bok Wake Up. Piers är den före detta chefredaktören på News of the World som blev kompis med Donald Trump efter att han (Piers alltså) varit med i amerikanska Celebrity Apprentice. Morgan tog över efter Larry King i Live, djupintervjuprogrammet på CNN och gav sig på USA:s så kallade vapenlobbey genom att kraftigt ifrågasätta gällande vapenlagar. Piers Morgan får nog sägas vara liberal i varje cell av kroppen och hans bok går i stort ut på att ifrågasätta politisk korrekthet. Och kanske lättkränkthet. Redan i förordet har han gett så många exempel på vad som är tokigt att det räcker och blir över. Mest av allt riktar sig hans ifrågasättande mot världens liberaler som inte längre, enligt Piers, vågar ifrågasätta varför så mycket galenskap får pågå. Detta av rädsla för att kölhalas av allt från veganer till radikalfeminister.

Parallellt med Piers Morgan läser jag Malin Ekmans utmärkta artikel om medier som inte längre vågar granska utan snarare intar aktivistställning än utövar oberoende journalistik. Detta för att aktivismen helt enkelt kan vara ekonomiskt fördelaktig.

Att vara obekväm har aldrig varit enkelt men förmodligen heller aldrig viktigare än nu. Varje fungerande demokrati bygger på att människor faktiskt säger som det är. Eller i alla fall hur de upplever saker. Både inom idrotten och på annat håll har det på sistone pratats mycket om tystnadskultur. Den uppstår då att vara obekväm har ett så högt pris att tigandet uppfattas som ett bättre alternativ. Då blir världen galen. Där har både Piers Morgan och Malin Ekman rätt. Den liberala idén bygger på åsiktsfrihet, öppenhet och att olika uppfattningar nöts och utvecklas mot varandra. Den som inte känner sig mogen att ta sig an den uppgiften i politiken kan med fördel träna i idrottsföreningen!

Börja med varför

· Lämna en kommentar ·

På sistone har jag dykt ner ordentligt i vad Simon Sinek skriver och säger. Ganska många har stött på Sinek via den digitala föreläsarsidan Ted, där hans ”How great leaders inspire action” nått smått otroliga 51 miljoner visningar. Det som denna gång får mig att gå lite djupare är att jag åter ger mig i kast med hans bok, Start with why.

Simon Sineks huvudbudskap är att människor inte köper vad du gör utan varför du gör det. People don’t buy what you do. People buy why you do it. Att Sinek gillar Apple råder det ingen tvekan om och då boken kom ut, 2009, får väl också medges att Steve Jobs var i full färd med att rubba den gällande världsordningen. Enligt Sinek är just detta skillnaden mellan att vara ett företag som säljer elektronikprodukter och att vara någon som människor på allvar vill identifiera sig med. Den som delar Apples idè om att utmana status quo kommer att vara lojal med Jobs & Co:s försök till detta oavsett om produkten är en dator, telefon eller något annat. Produkten är bara ett sätt att realisera idèn.

Jag tänker på detta i relation till idrottsrörelsens idè: Vi bedriver idrott i föreningar för att ha roligt, må bra och utvecklas under hela livet.

Enligt Sinek är en idè som inspirerar inte skriven för verksamheten utan för de människor som verksamheten vill involvera. Studerandes idrottsrörelsens verksamhetsidé tror jag Simon Sinek hade föreslagit några alternativ, som till exempel:

Vi bedriver idrott där människor är engagerade, inspirerade och delaktiga för att må bra, utvecklas och ha roligt.

I Simon Sineks modell, the golden circle, är det ledarens roll att inspirera till idéer och innovation men uppgiften att lösa hur idèn ska realiseras, den ligger på andra. På så vis skapas ett engagemang där varje individs tankekraft kan tas tillvara. Sättet att lösa uppgiften på ligger ju öppet.

Kanske är det läge att smaka på vad som känns mest spännande?

Monday night – in the Newsroom

· Lämna en kommentar ·

Igår kväll var det dags igen. Veckans högtidstimme framför teven. Den spenderar jag med Will McAvoy i the Newsroom, måndagar KL 22 i SVT1. När hustrun tittar på mig med någon slags ”du stackars medelålders man som inte kan se hur otroligt banalt detta är” medlidande blick och jag torkar en tår i ögat försöker jag mig på en snabbanalys över vad jag fäst mig vid hos detta program. Det tydligaste jag kan komma på är att det faktiskt är ”rätt”. Ambitionen från nyhetsrummet är att framhålla fakta, visa på hur saker och ting faktiskt ligger till, i syfte att göra människor mer kompetenta och kunniga. Tron är att upplysta, medvetna människor engagerar sig och gör bättre val. Hela demokratins grundfundament alltså.

I mitt huvud spinner hjärnan nu vidare och min lekmannamässiga beteendeanalys stoppar när nyhetsredaktionen står upp mot sina egna ägares kortsiktiga vinstkrav och med stor integritet vägrar göra vad ”alla” andra nyhetsredaktioner gör då en nyhet, som senare visare sig vara falsk, sprids i etern. Detta trots att man riskerar att tittarna byter kanal med försvunna reklamavtal som resultat. Då slår det mig att det ju är precis detta som är ”riktig idrotts” allra mest genuina själ. Integritet, och känslan för vad som är rätt och fel är egentligen hela idrottens poäng, på planen och utanför planen. Idrotten blir ointressant när fusk, hot, match-fixing eller annat elände kommer ens i närheten. Och när det som hände i Djurgården händer i vilket lag som helst, eller för den delen i vilket sammanhang som helst, då är det nog bara att lägga ned. Och det var väl precis vad både tränaren Magnus Pehrsson och ordförande Tommy Jacobsson gjorde. Frågan nu är var Will McAvoy’s lärjunge befinner sig, beredd att göra vad som krävs för att återupprätta demokratin som styrelseform i både Djurgården och på ett antal andra håll i vårt kantstötta samhälle. Var han än är har han mitt stöd…