Coaching och ledarskap, Digital innovation, Elitidrottsutveckling

2020 ett dystert hack i skivan eller starten på något annat?

Så här runt årsskiftet är det många listor som ska summeras. 2020 års mest lästa inlägg dyker upp igen och framtidsspanarna avlöser varandra. Jag nås till exempel, en gång till, av The Economists artikel från augusti 2020. En av många som behandlar effekterna av covid-19. I denna artikel målas en dyster framtid för världens universitet. Åtminstone de som innan mars 2020 hade huvuddelen av sina intäkter kommande från internationella studenter. I idén om att ta sig från en torftig, otillräcklig hemmiljö till något av världens toppuniversitet ligger inte bara tanken på studier utan också drömmen om ett annat liv. På ett campus, bland likasinnade, med en tro på framtiden som ska bära in i kommande yrkesutövning. Utan tvekan har den senare delen fått sig en rejäl törn detta år. Och frågan är om världens flygplatser, i slutet av skolloven, någonsin åter kommer att fyllas med bortlängtande ungdomar. Eller kanske av andra åldrar med omskolningsambitioner?

Vilka alternativ kan då finnas? Och vad kan tänkas locka den med ambitioner att finna ny kunskap framöver? Många är nog de som fått nog av digitala föreläsningar och Skype-/Teams-/Zoom- eller vilken variant som helst av digitalmöten vid det här laget. Att studera är att längta bort och en sådan önskan stillas inte av att utbildningen kommer in i köket. Detta gäller förstås även idrottens utbildningar som digitaliserats i rask takt.

Det finns onekligen fördelar med digitala föreläsningar. Istället för bristfälliga lärarledda lektioner i klassrummet kan studenten ta del- och inspireras av den bäste på varje område, skriver The Economist. Digitalt är det ingen skillnad att föreläsa för 10 eller 100 000. Istället kan tiden i klassrummet ägnas åt smågrupper med fördjupning och diskussion. Det som, enligt The Economist, studenter uppskattar mest.

Så, om man inte är Harvard, Yale eller någon annan av de högst ansedda institutionerna, kanske det är bättre att lägga resurser på att finna världens bästa utbildningsinslag än att själv leverera det. Inom idrotten skulle det innebära att gemensamma resurser inte skulle skapa utan hitta utbildning. När det är gjort handlar den lokala utbildarprofessionen om att knyta an den egna verksamheten och göra budskapet tillämpbart. Kanske svaret som så många gånger förr är samverkan? Nog skulle många vara sugna på det lilla universitet som erbjuder närhet och egen förankring, men också bilägger en vecka per termin på ett av världens främsta lärosäten? För oss idrottstränare tror jag många skulle haka på den utbildning som utöver digitala studier i hemmiljön också har en vecka på Australian Institute of Sport, Stanford eller US Olympic Centre. För nog har mycket kommit närmare trots att Corona rent fysiskt dragit oss isär?

Coaching och ledarskap, Digital innovation, Elitidrottsutveckling, En modern förening, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället

Sånt vi behöver höra men inte vill veta av

Ett av mina barn har många gånger pratat om den så kallade åsiktskorridoren. Ni vet den där ytan som alltför ofta, åtminstone av den som kommenterar den, upplevs som alltför smal. Mellan väggarna ryms det som i olika sammanhang är accepterat att säga och i värsta fall också tycka. I Sverige förfäras vi över mer eller mindre totalitära regimer som begränsar den för oss självklara yttrandefriheten, men är vi säkra på att vi i vår närhet orkar med att höra vad människor verkligen tycker?

Idag, söndag den 13 december 2020, levererade krönikören Johan Esk på den stora morgontidningen en riktig slägga rakt in i idrottsrörelsens grundfundament. Enligt Johan är 2020 året då idrottsrörelsens idé om en samlad idrott sköts i sank. Orsaken är covid-19 och sättet elit- respektive bredd-, barn- och ungdomsidrott behandlades. Rätt eller fel är det fundamentalt att Esk har möjligheten att säga vad han tycker och att vi som har chansen att påverka framtiden (i detta fall för idrottsrörelsen) har både orken och självförtroendet att analysera det han uttrycker.

Det senare är i många organisationer långt ifrån självklart. Det krävs inte en totalitär stat för att tycka att oliktänkande är besvärligt. Tvärtom har forskare länge visat att så kallat ”group think” utgör ett allvarligt hot mot utveckling och nya idéer. Begreppet handlar om att människor som verkar ihop tenderar att bli alltmer lika och därmed tänka på liknande sätt. De utanför gruppen, med andra synpunkter, ses som fiender eller som havandes ”fel”.

För något år sedan gick jag en utbildning vid universitetet i Oxford. Denna handlade om scenarioplanering. När jag nyligen av en händelse läste igenom mina anteckningar därifrån fastnade min uppmärksamhet på en notering från projektarbetet vi gjorde som del av utbildningen. Jag läser:

IBM News @10: As a result of the latest H50N12 virus spread a new health screening rule was passed today by the IBM board. The new rule will come into effect immediately as the new machines have already been installed by our city gates. Finally, on the outside the riots over affordable energy continue.

Obekvämt, hade detta varit att höra för många för några år sedan. Idag tycks inget av det särskilt osannolikt längre även om IBM i alla fall ännu så länge inte byggt egna städer. Att orka ta emot inte bara det vi vill veta utan också det vi behöver höra lär nog vara en egenskap vi har nytta av i framtiden. Och hur var det nu? Jo, det gör ont när knoppar brister.

Coaching och ledarskap, En modern förening, Kommunikation

Har världen blivit galen?

Just gett mig i kast med Piers Morgan’s bok Wake Up. Piers är den före detta chefredaktören på News of the World som blev kompis med Donald Trump efter att han (Piers alltså) varit med i amerikanska Celebrity Apprentice. Morgan tog över efter Larry King i Live, djupintervjuprogrammet på CNN och gav sig på USA:s så kallade vapenlobbey genom att kraftigt ifrågasätta gällande vapenlagar. Piers Morgan får nog sägas vara liberal i varje cell av kroppen och hans bok går i stort ut på att ifrågasätta politisk korrekthet. Och kanske lättkränkthet. Redan i förordet har han gett så många exempel på vad som är tokigt att det räcker och blir över. Mest av allt riktar sig hans ifrågasättande mot världens liberaler som inte längre, enligt Piers, vågar ifrågasätta varför så mycket galenskap får pågå. Detta av rädsla för att kölhalas av allt från veganer till radikalfeminister.

Parallellt med Piers Morgan läser jag Malin Ekmans utmärkta artikel om medier som inte längre vågar granska utan snarare intar aktivistställning än utövar oberoende journalistik. Detta för att aktivismen helt enkelt kan vara ekonomiskt fördelaktig.

Att vara obekväm har aldrig varit enkelt men förmodligen heller aldrig viktigare än nu. Varje fungerande demokrati bygger på att människor faktiskt säger som det är. Eller i alla fall hur de upplever saker. Både inom idrotten och på annat håll har det på sistone pratats mycket om tystnadskultur. Den uppstår då att vara obekväm har ett så högt pris att tigandet uppfattas som ett bättre alternativ. Då blir världen galen. Där har både Piers Morgan och Malin Ekman rätt. Den liberala idén bygger på åsiktsfrihet, öppenhet och att olika uppfattningar nöts och utvecklas mot varandra. Den som inte känner sig mogen att ta sig an den uppgiften i politiken kan med fördel träna i idrottsföreningen!

Coaching och ledarskap, Digital innovation, En modern förening, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället, Kommunikation

Börja med varför

På sistone har jag dykt ner ordentligt i vad Simon Sinek skriver och säger. Ganska många har stött på Sinek via den digitala föreläsarsidan Ted, där hans ”How great leaders inspire action” nått smått otroliga 51 miljoner visningar. Det som denna gång får mig att gå lite djupare är att jag åter ger mig i kast med hans bok, Start with why.

Simon Sineks huvudbudskap är att människor inte köper vad du gör utan varför du gör det. People don’t buy what you do. People buy why you do it. Att Sinek gillar Apple råder det ingen tvekan om och då boken kom ut, 2009, får väl också medges att Steve Jobs var i full färd med att rubba den gällande världsordningen. Enligt Sinek är just detta skillnaden mellan att vara ett företag som säljer elektronikprodukter och att vara någon som människor på allvar vill identifiera sig med. Den som delar Apples idè om att utmana status quo kommer att vara lojal med Jobs & Co:s försök till detta oavsett om produkten är en dator, telefon eller något annat. Produkten är bara ett sätt att realisera idèn.

Jag tänker på detta i relation till idrottsrörelsens idè: Vi bedriver idrott i föreningar för att ha roligt, må bra och utvecklas under hela livet.

Enligt Sinek är en idè som inspirerar inte skriven för verksamheten utan för de människor som verksamheten vill involvera. Studerandes idrottsrörelsens verksamhetsidé tror jag Simon Sinek hade föreslagit några alternativ, som till exempel:

Vi bedriver idrott där människor är engagerade, inspirerade och delaktiga för att må bra, utvecklas och ha roligt.

I Simon Sineks modell, the golden circle, är det ledarens roll att inspirera till idéer och innovation men uppgiften att lösa hur idèn ska realiseras, den ligger på andra. På så vis skapas ett engagemang där varje individs tankekraft kan tas tillvara. Sättet att lösa uppgiften på ligger ju öppet.

Kanske är det läge att smaka på vad som känns mest spännande?

Coaching och ledarskap, Elitidrottsutveckling, Idrottens roll i samhället, In English, Tider som flytt

Not just the The English Game

With the Corona-virus, or some other bug, holding its grip firmly around my neck I spent Saturday night on the couch with my only company being Netflix and the brilliant new original series The English Game. This takes us back to the late 19th century when football was a game played between gentlemen that predominantly came out of the private schools in the south. Already in the first episode these gentlemen are challenged by a team from the north, made up of working men from one of the many mills where football was what carried a bit of hope and joy into the hard life of a blue collar. For the quarter final of the FA Cup where this team of northerners were to travel to London the owner of the mill had brought in an additional two players from Scotland. This caused serious friction in the team as why on earth would somebody leave home to play football? Football was something you did with your mates in your local team. Of course these players were two of the first professional players in the game, even though payment probably came in the form of a job at the mill.

As I watch the English game I reflect on how sports over the years at different times have had to deal with the issue of professionalism. To the players in the English Game playing football for money was to go as low as you could possibly go in sports. It was cheating, not just because it was against the rules but because it had absolutely no decency. Now, compare that with where football is today.

Other sports have been much later in this process. For example my own sport, golf, is only now looking at rewriting its rules of amateur status. The purpose of the amateur status rules in most sports have always been twofold:

  1. To protect the (amateur) athlete who plays sport in his or her time off from work and therefore will find it difficult to compete with somebody who plays full time.
  2. To protect the sport from what would always be ”the lure of the dollar” where the risk of players bending, or even breaking, the rules in order to find advantages on the pitch would simply threaten to destroy the game.

Watching the English Game gives me a feeling that something at the heart of what sport used to be, and probably was meant to be, has been lost, and is also forever gone. Even if it might take some time before we have another chance (post Corona) it is worth considering what difference it would have made if that next Premier League or Serie A match did not have money on the line. But then again no, in our time that is impossible to even imagine!

Digital innovation, Idrottens roll i samhället

Lite väckelse kan vi nog alla behöva!

Jag har varit på väckelsemöte. Ja, två faktiskt. Först var det Generation Pep som med både Prins och Kronprinsessa lyckades pricka in den perfekta dagen för sitt Pep Forum, i fredags förra veckan. På morgonen samma dag kunde vi nämligen läsa stora rubriker med anledning av WHO:s rapport om hur få barn som rör sig tillräckligt i Sverige. Ingen i Aula Medica på KI den dagen hade missat den rapporten. Och förmodligen behövde ingen heller övertygas om hur mycket bättre det skulle vara om siffrorna såg markant annorlunda ut. Nej, tvärtom, Här är det jubel, stående applåder (för då måste vi ju alla röra på oss) och barn som utövar fysisk aktivitet på scenen. Och det är förstås väldigt bra.

I början av den här veckan var jag på väckelse nummer två. Internetstiftelsen arrangerar varje år Internetdagarna. Stiftelsen är en himla cool organisation som verkar för ett internet som bidrar positivt till människan och samhället. Programmet är verkligen top notch och jag får massor av inspiration. När jag lyssnar på eftermiddagens första key note, David Rowan, förstår jag hur otroligt dumt det är att dessa båda väckelsemöten inte äger rum på samma plats och vid samma tid. Internetdagarna är förstås fullmatade med människor som funderar över problem som behöver sin lösning, och svaret är Internet, innovation och teknologi. Davids budskap är tämligen enkelt: spendera inte er tid på idiotiska innovationer – lös riktiga problem! Likt Simon Sinek pekar Rowan på vikten av att starta med ett syfte, ”why”. Med hjälp av innovation gäller det sedan att skapa en service som människor kan använda för att lösa sina problem. Precis här skulle det där mötet kunna göra riktig nytta. Tänk om 1000 hjärnor på Pep Forum skulle multipliceras med lika många internetentusiaster i Waterfront, nog 17 skulle problemet med att både barn och vuxna rör sig för lite snart vara löst?

David Rowan har ett viktigt budskap till. ”You’re not too late”. Och nog är det svårt att hitta något mera inspirerande än just det budskapet?

Coaching och ledarskap, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället, Tider som flytt

Härproducerad idrott

Överhör en till mig närstående tonåring diskutera fritidsaktiviteter med en kompis på telefon. De är ganska överens om att den där träningen mest av allt bidrar till vardagsångest.

-”Det är kul att träna men jag hatar att behöva åka dit och tillbaka”.

Ungefär så låter det. Samma dag drar jag och tre barn på oss löparskorna och kör ett pass intervaller just utanför dörren. På mindre än en timme är vi först rejält svettiga och sedan nyduschade. Och jag tror faktiskt inte att det bara var jag som tyckte det var rätt härligt. Ej heller var det mitt initiativ att sticka ut ifrån början.

Häromdagen kom Folkhälsomyndigheten med en ny, riktigt mörk, rapport som visar att de allra flesta skolelever rör sig på tok för lite. Och om barn i allmänhet är ens i närheten av lika mina barn och deras kompisar är det inte alls säkert att det är aktiviteten som sådan som skrämmer bort dem från att fortsätta idrotta i tonåren. Det kan det förstås vara. Men det kan också vara allt det där runt om. Att ge sig iväg i den mörka kvällen, efter mellis och innan middag, eller till och med efter middag, i storstaden ofta med en tidskrävande transport, till en träning som i bästa fall ger de där 60 minuterna fysisk aktivitet som världshälsoorganisationen rekommenderar.

Det är nu jag inser att en ny syn på träning och tävling inte bara är en fråga om tabeller, smålagsspel, att tävla mot sig själv eller ens om ”self determination theory”. Det kanske helt enkelt handlar om att vi åter börjar närproducera idrotten?

Måndag 21 januari 2019 går den tjugonde idrottsgalan av stapeln. Ett antal fantastiska idrottare ska hyllas. Härom veckan lyssnade jag till en strålande reflektion, ”lessons learned”, från Olle Anfelt som varit verksam i olympiska sammanhang i 20 år. En tveklös nyckel till svensk framgång, menar Olle, är att hitta sin egen lösning. Det kan vara träningsanläggningen i en lada på tomten, skidbacken mitt i byn, eller den nära släktingen som gör det där extra för att idrottaren helt enkelt ska få ihop sin satsning. Sånt är svårt att bygga in i system. Och kanske är det just det som är grejen. Att även hållbar idrott i framtiden är närproducerad. Då kan vi nog slippa både klimat- och vardagsångest.

Podcasts

Alla dessa medaljer, podcast 3

adventure beautiful breathtaking clouds
Photo by PhotoMIX Ltd. on Pexels.com

Det är dags igen! Bota valvakeabstinensen med insikter om alpint, prestationsutveckling, ledarskap, marknadsföring och annat som rör sig i huvudet på Svenska Skidförbundets alpine chef, Tommy Eliasson Winter.

För dig som behöver hjälp att komma igång – läs här. Du kan också lyssna eller prenumerera i Itunes.