Kategorier
Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället In English

How about nearby sports?

The other day I had one of those amazing mornings that only a golf course, a good friend and a sunrise can offer. 9 holes mean there is plenty of time for discussions of the kind that very seldom occurs inside the four walls of an office meeting room. My friend is involved in a bidding process for the so called ”förbifart Stockholm” which will create a smoother way to pass Stockholm in years to come. Of course he is not bidding for the whole project but I am going to stop short of even trying to explain what it is he does. Förbifart Stockholm is budgeted at just over 30 billion kronor (€3 billion) and I am sure nobody will be surprised if it turns out more expensive. Judging by the number of cars on the roads around Stockholm already I am sure most would consider this investment necessary, though expensive.

An interesting question that arises is why we are so fond of our cars. My friend tells me about a conversation they have had over coffee at his workplace. He, and his colleagues were all in agreement that the main reason to still own a car is that we need it to take our kids to sports. That raises an interesting hypothetical question about what would happen if 31 billion kronor were used to build sport facilities close to where people live, instead of on building a road?

As I sit down to prepare a presentation that I am giving at the International Physical Literacy Conference in Umeå I come to think about this. Through our project leader for ”Places for sport” I learn that all of us are much more likely to be physically active if there is a nearby facility that makes this possible. In addition I learn that there are norms that govern how many parking lots that need to be built when developing housing facilities for x number of people. But there are no norms that stipulate the number of sports facilities that should come with a new set of houses. Over a coming number of years the plan is for Stockholm to have 140 000 new apartments. Isn’t it time to say that equals y number of sports facilities? It sure would be interesting to find out how many cars that would keep off the streets!

Kategorier
Coaching och ledarskap En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Härproducerad idrott

Överhör en till mig närstående tonåring diskutera fritidsaktiviteter med en kompis på telefon. De är ganska överens om att den där träningen mest av allt bidrar till vardagsångest.

-”Det är kul att träna men jag hatar att behöva åka dit och tillbaka”.

Ungefär så låter det. Samma dag drar jag och tre barn på oss löparskorna och kör ett pass intervaller just utanför dörren. På mindre än en timme är vi först rejält svettiga och sedan nyduschade. Och jag tror faktiskt inte att det bara var jag som tyckte det var rätt härligt. Ej heller var det mitt initiativ att sticka ut ifrån början.

Häromdagen kom Folkhälsomyndigheten med en ny, riktigt mörk, rapport som visar att de allra flesta skolelever rör sig på tok för lite. Och om barn i allmänhet är ens i närheten av lika mina barn och deras kompisar är det inte alls säkert att det är aktiviteten som sådan som skrämmer bort dem från att fortsätta idrotta i tonåren. Det kan det förstås vara. Men det kan också vara allt det där runt om. Att ge sig iväg i den mörka kvällen, efter mellis och innan middag, eller till och med efter middag, i storstaden ofta med en tidskrävande transport, till en träning som i bästa fall ger de där 60 minuterna fysisk aktivitet som världshälsoorganisationen rekommenderar.

Det är nu jag inser att en ny syn på träning och tävling inte bara är en fråga om tabeller, smålagsspel, att tävla mot sig själv eller ens om ”self determination theory”. Det kanske helt enkelt handlar om att vi åter börjar närproducera idrotten?

Måndag 21 januari 2019 går den tjugonde idrottsgalan av stapeln. Ett antal fantastiska idrottare ska hyllas. Härom veckan lyssnade jag till en strålande reflektion, ”lessons learned”, från Olle Anfelt som varit verksam i olympiska sammanhang i 20 år. En tveklös nyckel till svensk framgång, menar Olle, är att hitta sin egen lösning. Det kan vara träningsanläggningen i en lada på tomten, skidbacken mitt i byn, eller den nära släktingen som gör det där extra för att idrottaren helt enkelt ska få ihop sin satsning. Sånt är svårt att bygga in i system. Och kanske är det just det som är grejen. Att även hållbar idrott i framtiden är närproducerad. Då kan vi nog slippa både klimat- och vardagsångest.

Kategorier
Coaching och ledarskap En ny syn på träning och tävling Tider som flytt

Har barnkonventionen tänkt på uterink?

Helgens löprunda tog mig förbi en klassisk idrottsplats i Stockholms södra förorter. Faktiskt en med månskensrink. Och på denna spelas det match. Jag var förstås tvungen att stanna till och bevittna denna historiska företeelse. Min egen nostalgi visste inga gränser och minnet av stelfrusna tår som sakta tinar upp i duschen på Testebovallen kom snabbt tillbaka.

Frågan är väl hur stark dragningskraft nostalgi har på de som inte ens var med då det begav sig, och som har sin enda upplevelse av uterink just här och nu. Glider de runt där på isen och myser i lyckan över att ha fått kvällens match på uteis snarare än i en varmbonad hall? Kanske inte.

Det är här någonstans det blir tydligt att idrottens utmaningar idag och imorgon inte bara handlar om att göra verksamheten rolig. Den behöver överlag trumfa alla andra aktiviteter som konkurrerar om samma tid. Möjligen är jag där på min springtur påverkad av att yngste sonen just valt FIFA och nybakade småkakor hemma hos kompisen framför ett fotbollsträningspass i en minimal gympasal. Och vem kan klandra honom för det. Men när vi i den sanna andan av barnkonventionen framöver, i första hand ska beakta vad som bedöms vara barnets bästa – då kanske det inte alltid blir rätt att fråga barnet.

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

Professionalism och glädje

Igår var jag på handboll. Det är min dotter som spelar och onsdagen är litet av veckans höjdpunkt – träning! Tjejerna är 8 år och glädjen går inte att ta miste på. Varken hos spelare eller tränare. Samma dag har DN ett stort uppslag kring ”krisen i de olympiska idrotterna”. Ungdomarna kommer inte till flera av de idrotter som finns på programmet och professionella tränare efterfrågas som kan locka, motivera och stimulera ungdomarna. Jag tänker att ett studiebesök i Bandhagens skola en onsdag kväll kan vara värt att göra.
.
Min dotters lag har två tränare. Båda är de Professionella med stort P. Betydelsen av ordet professionell kan ju vara något dubbel. Med stort P är det viktigaste för mig att man kan sin sak. Med litet p är det här man tjänar sitt levebröd. Något levebröd tjänar inte en tränare för flickor -04, i alla fall inte på handboll. Med handboll kan dessa tränare. Båda är före detta landslagsspelare med ett handbollshjärta större än bollen. Min övertygelse är stor att det dom två inte kan lära laget, det är inte värt att kunna. I alla fall inte när man är åtta år.

Det är möjligt att Sverige behöver flera professionella tränare. Det som dock är helt omöjligt är att det i sig skulle göra någon skillnad, om inte det engagemang och den kunskap som finns i den här gympasalen finns på så många ställen som möjligt där barn och ungdomar har möjlighet att idrotta.