Etikett: alpint

Går det att centralisera inre motivation?

Den senaste veckan var av det mera späckade slaget. Specialidrottsförbunden har presenterat sin utvecklingsplaner – mot världstoppen och medaljer. Ja, i alla fall så många av dem som hinns med på en vecka, fem dagar mellan klockan 8 och 18. Det som slår mig när vi nu är uppe i 25-talet presentationer är hur många det är som umgås med tankar på att ökad centralisering behövs, och det tidigare i åldrarna. Det hänger förstås samman med upplevelsen av att man inte riktigt hänger med i den internationella toppidrotten. Att andra länder har ett försprång, ofta på grund av att deras aktiva tränat mera i tidiga år, och att kvalitén på verksamheten därmed måste upp. Ja, även kvantiteten i de flesta fall. Många SF har en klar bild av att vid ålder X behöver den aktive vara bland de bästa (i Europa eller i världen) för att ha möjligheten att nå ända fram. Det betyder inte att alla dessa, framträdande vid X ålder, kommer att nå världstopp och medaljer men det som framgår är att väldigt få, om ens någon, som inte fanns synlig vid X ålder kommer att dyka upp i världstoppen vid senare år.

Vad X är varierar från idrott till idrott och denna observation gäller inte alla idrotter. Vid en stilla eftertanke är dock min bestämda uppfattning att det gäller fler och fler. Och utvecklingen går i en rasande takt.

Under helgen hade jag nöjet att avnjuta en god middag med två kamrater. Den ena var en gång världens bästa slalomåkare, och är idag aktiv inom idrottspsykologins sfär. Därmed blir det förstås en hel del snack om idrott och utveckling. Ganska snart blir vi överens om att det nog definitivt är så att mera och tidigare är vad som krävs. Där vi dock kommer att uppehålla oss vid är det berömda ”hur:et”. Vi pratar länge och mycket om skillnaden mellan styrd träning och om den där inre motivationen som gör att individen själv väljer att hålla på, och detta vare sig det är organiserad träning eller ej. I många av de idrotter där specialidrottsförbunden idag talar om yngre och mer finns en makalös svensk idrottshistoria. Och nog sjutton tränade dom mer, och i unga år dessutom. Dom gjorde det dock då dom själv fick välja, och utan organisering.

Med det är jag nästan säker på att lösningen för (svensk) idrottslig framgång inte (bara) är centralisering, bättre coaching och skarpare uppföljning. Nej, svaret på gåtan ligger i kombinationen av detta och de miljöer som lockar till fortsatt aktivitet även då dagens träning har avslutats. Men var, och hur, hittar vi dessa miljöer?

Alla dessa medaljer, podcast 3

adventure beautiful breathtaking clouds
Photo by PhotoMIX Ltd. on Pexels.com

Det är dags igen! Bota valvakeabstinensen med insikter om alpint, prestationsutveckling, ledarskap, marknadsföring och annat som rör sig i huvudet på Svenska Skidförbundets alpine chef, Tommy Eliasson Winter.

För dig som behöver hjälp att komma igång – läs här. Du kan också lyssna eller prenumerera i Itunes.

Administrationsparadigmet…

Efter en helg full av skidåkning, antingen på tv eller ”in real life” blev det åter ny vecka. Dagens Nyheter har fortsatt sätta alpin skidåkning under lupp med ytterligare artiklar signerade ”hetsen i backen”. Detta apropå hårda satsningar, eller kanske bara mycket åkning, med ambitionen att både bli bra och att på vägen dit, komma in på riksidrottsgymnasium. Det talas om både tidigt tävlande (typ USM) och tidiga rankinglistor. Jag kommer att tänka på något väldigt intressant jag läste på en kurs i organisationspsykologi i höstas – om skillnaden mellan det professionella och det administrativa paradigmet. Det första litar till människor, kompetenta på det de gör, att göra bedömningar kring vad som är rätt. Det andra litar till datorer och system. Idag är det nog ingen tvekan om vilket paradigm som råder då vi pratar rankinglistor för 14-åringar i ganska många idrotter. Detta är ju inte på något sätt unikt för idrotten utan gäller på många håll i samhället – titta till exempel in i skolan eller på väldigt många företag. Att dessa åtgärder får effekter är nog helt utan tvekan. Helst ska ju effekterna vara önskvärda men ibland blir det effekter som inte kunnat förutses. Eller velat förutses. Skidförbundets Jan Brattström fick idag ge sina kommentarer till vad som tidigare skrivits.

Som vanligt är ju den gyllene frågan hur det går att hitta fram till ett ”system” där alla möter sin utmaning och får utlopp för sin motivation och inspiration. För några är det jakt på rankingpoäng och resultat som sporrar. För andra är det bara glädjen och lusten som är centrala. ”Square that circle” den som kan…