Besök hos möbelhandlaren

Idag har jag varit i en riktig världsmetropol. Åtminstone i möbelsammanhang. Jag har varit i Älmhult för ett studiebesök på IKEA. Och vad har nu möbler och elitidrott med varandra att göra? Inget alls förmodligen. Men IKEA kan vara världens bästa organisation på att jobba med värdebaserat ledarskap. Klart att idrotten har att hämta här!

Jag har en god vän som genom åren varit en suverän samtalspartner i filosofiska spörsmål. Du vet i kategorin vem är du egentligen, vart ska du och varför? På IKEA är detta del i den dagliga verksamheten och möjligheten att jobba i ett så kallat värdebaserat företag får Sveriges unga välutbildade att år efter år ranka IKEA som nr 1 eller möjligen 2 på listan över företag man vill jobba för.

En fråga som jag kom farande med handlade om hur IKEA gör för att göra som IKEA vill. Det vill säga, hur får man sina anställda att göra som ”man ska” utifrån de värderingar man vill stå för? Två åtgärder kunde jag klarast urskilja:
1. Selektering – utan tydliga bevis på att man delar värderingarna kommer man inte ens innanför dörren. En första intervju i anställningsprocessen handlar uteslutande om detta.
2. Ständig påminnelse, utbildning och diskussion kring vad som är the IKEA way och därmed ett okey beteende.

Kanske finns här något för idrotten att lära av?

Professionalism och glädje

Igår var jag på handboll. Det är min dotter som spelar och onsdagen är litet av veckans höjdpunkt – träning! Tjejerna är 8 år och glädjen går inte att ta miste på. Varken hos spelare eller tränare. Samma dag har DN ett stort uppslag kring ”krisen i de olympiska idrotterna”. Ungdomarna kommer inte till flera av de idrotter som finns på programmet och professionella tränare efterfrågas som kan locka, motivera och stimulera ungdomarna. Jag tänker att ett studiebesök i Bandhagens skola en onsdag kväll kan vara värt att göra.
.
Min dotters lag har två tränare. Båda är de Professionella med stort P. Betydelsen av ordet professionell kan ju vara något dubbel. Med stort P är det viktigaste för mig att man kan sin sak. Med litet p är det här man tjänar sitt levebröd. Något levebröd tjänar inte en tränare för flickor -04, i alla fall inte på handboll. Med handboll kan dessa tränare. Båda är före detta landslagsspelare med ett handbollshjärta större än bollen. Min övertygelse är stor att det dom två inte kan lära laget, det är inte värt att kunna. I alla fall inte när man är åtta år.

Det är möjligt att Sverige behöver flera professionella tränare. Det som dock är helt omöjligt är att det i sig skulle göra någon skillnad, om inte det engagemang och den kunskap som finns i den här gympasalen finns på så många ställen som möjligt där barn och ungdomar har möjlighet att idrotta.