Barn och ungdomsidrott – en hälsorisk?

· Lämna en kommentar ·

I söndags sändes första avsnittet av P1 Kalibers program om barn- och ungdomsidrotten. Kaliber har utan tvekan gjort ett grundligt jobb och att dessa frågor diskuteras är utan tvekan bra.

Kaliber finns att lyssna på: http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/mp3

Det finns utan tvekan många perspektiv på det som framkommer i programmet och det som diskuterats i debatten. Bristande medicinsk support och kunskapsnivån hos tränare är definitivt en sida av problemet. Ett annat är formen för idrottandet. I skidspåret igår mötte jag en fotbollspappa vars son, 8 år gammal, spelar ishockey. Träning fyra gånger i veckan och match på helgen. Det är något helt galet här. Nog tror jag att Peter Forsberg, Mats Sundin, Niklas Lidström och allt vad de heter tränade fyra gånger i veckan plus en match. Har en känsla att många av oss faller inom samma ram om vi tänker tillbaka på vår uppväxt. Detta skedde dock inte i organiserad form och inte med den intensitet som det förmodligen innebär att träna på ”dagens sätt”. Tiden då pappas plan, eller kanske till och med kommunens, erbjöd kravfri och glädjefylld istid från morgon till kväll är lätt att minnas i ett rosa skimmer. Jag tror dock att vi behöver prata mycket mera om hur vi hittar moderna alternativ där detta är möjligt. Den resa som nu är inledd, mot organiserad, ensidig verksamhet från tidig ålder kommer varken att ge medaljer eller funktionsdugliga samhällamedborgare.

Måndags morgonen bjöd på uppföljning av Kalibers program i P1 morgon.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5415314

En betydligt mera positiv form av barn, ungdoms och elitidrott levererade Johan Esks krönika i DN i söndags:

http://www.dn.se/sport/johan-esk-boson-basta-platsen-nar-sma-idrottare-moter-stora

Hos Oprah

· Lämna en kommentar ·

”People underestimate how difficult it is to tell the truth when you have lived a secret life for a long time.” Så sa Daniel Coyle efter att ha sett intervjun med Lance Armstrong hos Oprah Winfrey. Tillsammans med den tidigare elitcyklisten Tyler Hamilton, har Coyle skrivit boken The secret race. I den berättar Hamilton sin version om vad han var med och den sanning han levt med sedan 1998, som tränings- och tävlingskompis till Armstrong.

Intervjun med Armstrong hos Winfrey är kraftfull, speciellt de inledande minuternas ja eller nej frågor, som resulterar i enbart ja-svar. EPO, bloddoping, testosteron – vad sägs om den cocktailen? För den resterande delen av intervjun har Armstrong kritiserats för ofullständiga, vaga svar eller för att undvika att ge svar. Kanske är det därför som Coyle och Hamilton säger – there is more to come!

I dagens DN spår Erik Helmersson att kraven åter kommer att resas för att släppa dopningen fri inom idrotten. Det kan dock omöjligen vara rätt väg. Men Lance Armstrong och alla i hans väg har nu en möjlighet att hjälpa till. Det kan inte ha varit roligt att ha en egen version av verkligheten i 15, eller mer, år. Det behöver idrotten prata högre om!

Vad är väl en gala i Globen?

· Lämna en kommentar ·

Igår kväll var det dags igen. Svensk idrotts egen Oscarsgala. Lisa Nordén var helt enastående och snart lär halva Sverige ha testat triathlon. Kanske de där medelålders männen i lycra och neon tycker att en vätternrunda vore bättre om den innehöll litet variation? Kommer alla inbitna marathonlöpare att se att Stockholm har så mycket mer att ge, i vattnet och på cykeln? Bättre ambassadör än Lisa Nordén har jag svårt för att tänka mig, i någon idrott.

Ja, det skulle vara Peter Forsberg då. Johan Esk skriver i dagens DN att Peter pratade länge. Ändå var det inte bara Johan som inte ville att Peter skulle sluta.. Prata alltså. Peters tal var en hyllning till alla som förkroppsligar begreppet vinnarskalle och hans råd till de tre som icke fick priset som årets nykomling synnerligen tydliga – surna till, bit ihop och kom tillbaka för att ta hem ett finare pris nästa gång!

Mera sånt i tv!

Besök hos möbelhandlaren

· Lämna en kommentar ·

Idag har jag varit i en riktig världsmetropol. Åtminstone i möbelsammanhang. Jag har varit i Älmhult för ett studiebesök på IKEA. Och vad har nu möbler och elitidrott med varandra att göra? Inget alls förmodligen. Men IKEA kan vara världens bästa organisation på att jobba med värdebaserat ledarskap. Klart att idrotten har att hämta här!

Jag har en god vän som genom åren varit en suverän samtalspartner i filosofiska spörsmål. Du vet i kategorin vem är du egentligen, vart ska du och varför? På IKEA är detta del i den dagliga verksamheten och möjligheten att jobba i ett så kallat värdebaserat företag får Sveriges unga välutbildade att år efter år ranka IKEA som nr 1 eller möjligen 2 på listan över företag man vill jobba för.

En fråga som jag kom farande med handlade om hur IKEA gör för att göra som IKEA vill. Det vill säga, hur får man sina anställda att göra som ”man ska” utifrån de värderingar man vill stå för? Två åtgärder kunde jag klarast urskilja:
1. Selektering – utan tydliga bevis på att man delar värderingarna kommer man inte ens innanför dörren. En första intervju i anställningsprocessen handlar uteslutande om detta.
2. Ständig påminnelse, utbildning och diskussion kring vad som är the IKEA way och därmed ett okey beteende.

Kanske finns här något för idrotten att lära av?

Professionalism och glädje

· Lämna en kommentar ·

Igår var jag på handboll. Det är min dotter som spelar och onsdagen är litet av veckans höjdpunkt – träning! Tjejerna är 8 år och glädjen går inte att ta miste på. Varken hos spelare eller tränare. Samma dag har DN ett stort uppslag kring ”krisen i de olympiska idrotterna”. Ungdomarna kommer inte till flera av de idrotter som finns på programmet och professionella tränare efterfrågas som kan locka, motivera och stimulera ungdomarna. Jag tänker att ett studiebesök i Bandhagens skola en onsdag kväll kan vara värt att göra.
.
Min dotters lag har två tränare. Båda är de Professionella med stort P. Betydelsen av ordet professionell kan ju vara något dubbel. Med stort P är det viktigaste för mig att man kan sin sak. Med litet p är det här man tjänar sitt levebröd. Något levebröd tjänar inte en tränare för flickor -04, i alla fall inte på handboll. Med handboll kan dessa tränare. Båda är före detta landslagsspelare med ett handbollshjärta större än bollen. Min övertygelse är stor att det dom två inte kan lära laget, det är inte värt att kunna. I alla fall inte när man är åtta år.

Det är möjligt att Sverige behöver flera professionella tränare. Det som dock är helt omöjligt är att det i sig skulle göra någon skillnad, om inte det engagemang och den kunskap som finns i den här gympasalen finns på så många ställen som möjligt där barn och ungdomar har möjlighet att idrotta.