Olika ingång – samma mål

Påsklovsvecka och jag har varit på besök i verkligheten. Och vilken underbar sådan förresten. Vintern har väl aldrig varit bättre med gnistrande kalla nätter och behagligt milda och soldränkta dagar. En sådan dag tillbringade jag med familjen i en stor mellansvensk alpin anläggning. Jag är inte bortskämd på den fronten men jag skulle nog drista mig till att säga att det var en av de bästa skiddagar jag har haft. Backarna badade i sol, pisterna var smäckert preparerade, det var smockfullt med folk utan att det kändes trångt och vuxna och barn åkte skidor tillsammans.

Just den här anläggningen får nog betraktas som en framgångssaga. Utan allt för många år på nacken är den en av sveriges mest besökta. Den är dock tom på slalomklubbar. Istället håller den lokala klubben till i en närliggande backe. Nu gick den inte att besöka den här dagen eftersom den var stängd för säsongen men jag gissar att det där ser annorlunda ut. En skillnad till exempel om man nöjer sig med att studera hemsidan är att liftkortet kostar hälften så mycket. Omsättningen lär också vara betydligt blygsammare. Kanske är det så här det ska vara men när Dan Persson i Idrottens Affärer skriver om idrottens egen finansieringsgrad antar jag att han talar om den potential som, i flera idrotter, finns i alla dem som är aktiva, och det mer än någonsin, utanför förening. Tänk om vi också var med och bidrog till den lokala föreningen när vi kom på besök.

I maktens korridorer

Så här lagom till påsk var jag på besök på ”vårt” departement igår tillsammans med GS Birgitta Ljung och kommunikationschefen Malin Elofsson-Järf. Det var ett planerat besök där vi diskuterade några av idrottens heta frågor och blickade mot framtiden.

Efteråt dröjer sig några saker kvar i mitt huvud. För det första slås jag av hur pålästa dessa människor är. Det måste ju vara mängder av utredningar, promemorior och beslut som passerar deras skrivbord varje dag. Att då ha koll på detaljer i LOK-stödsutredningen, det tycker jag är snyggt.

Jag tänker också att politik ändå är rätt kraftfullt och fullt av utmaningar. Vi pratar naturligtvis finansieringsfrågor för framtiden och det är inte på något sätt så att elitidrotten är oviktig. Men i relation till frågor om integration, hälsa och friskvård, jämlikhet, koppling skola-idrott och några andra står den så att säga i skuggan. I alla dessa frågor behöver idrotten visa att vi är en ännu viktigare kraft i framtiden. Och en framgångsrik elitidrott – ja, den är jag övertygad hjälper till att locka barn och unga till denna miljö.

Idrottens olika ansikten

Igår när Carl Bildt åkte till Irland och väldigt många irländare samtidigt styrde kosan mot Stockholm (dock oklart om dessa händelser hade något samband), då drog jag till Göteborg. Någonstans mellan dryga 49000 åskådare på Friends Arena och Stadshuset på Gustav Adolfs torg gömmer sig de olika världar svensk idrott kan befinna sig i. Fotbollen precis nyinstallerade i en fantastik nationalarena som säkert med sin blotta uppenbarelse lockar en hel del uppmärksamhet och, i Göteborg, landhockeyn med fallande medlemssiffror och utan en endaste plan med internationellt godkänd standard som målmedvetet jobbar för att ta sig uppåt i både popularitet och resulttatlistor.

Jag är med på förbundets möte med Göteborgs stad som någon slags moraliskt stöd när de ska försöka påverka staden att egentligen svara upp mot ett gammalt löfte. Det fanns nämligen en plan i Göteborg en gång och när den försvann skulle där komma en ny. Den väntar man fortfarande på.

Medan vi sitter där, hos David Lega och hans kamrater, blir jag mer och mer fascinerad av landhockeyn. Sverige rankar någonstans runt 30 i världen på herrsidan. Det är väl ungefär vad vi gör i fotboll också. I London OS sålde landhockey tredje flest biljetter, efter friidrott och fotboll. Landhockey är stort i världen. ALLA spelar, åtminstone enligt det internationella förbundets promotionfilm. Och mest fascinerande av allt är att upp till 16 år spelar killar och tjejer tillsammans. Därför att man valt att ha det så. Eureka!

Smarta textilier

Idag har jag varit på spännande saker. På Textilhögskolan i Borås körde man ett samarrangemang med Chalmers Tekniska högskola kring utvecklingen inom idrottsteknologi och främst då med avseende på textilier. Helt klart är att det händer saker, på flera håll i vårt land, och att ambitionen är hög. Idrotten är spännande för många att ge sig in i, såväl företag som forskare, och det gäller att idrotten är beredd när det knackar på vår dörr. När universitet och högskolor tillsammans med idrotten och kommersiella intressenter lyckas slå sina påsar ihop då finns det förutsättningar. Det som nu händer i Västsverige, med Ulf Gustafsson som entusiastisk inspiratör kan bli hur bra som helst. Titta bara på den hemsida som Chalmers driver.

En ny tid, en annan värld

Den senaste veckan har jag upplevt något av en revolution. Jag hade ju sportlov vecka 9 och vid sidan om att kommentera bekymmer på RIG i SVT, från backen, ”halkade” jag in på två väldigt spännande saker. Jag läste helt enkelt i DN om massutbildningar på nätet – högklassiga universitet med Stanford i spetsen som lägger ut flera av sina kurser, gratis på Coursera. Det är bara att välja och vraka. Jag studerar numera i telefonen, på datorn och på tider och platser jag aldrig trodde var möjligt. Jag drog med en kompis på kursen ”Leading strategic innovation” och nu har vi en study group med folk från London, Bath, Nairobi och Mumbai. Hur coolt som helst!

Det andra som jag upptäckte, där är jag knappast en ”early adopter” men har du inte läst böcker i Amazon Kindle – gör det! Med en app i mobilen har du all världens böcker vid fingertopparna när som helst. Jag går nu runt och gapskrattar litet här och var åt Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

Tänk när idrotten mäktar att utnyttja dessa möjligheter till fullo. Att utbilda tränare och ledare blir ju ingen match alls!

Sportlovsfrukost

Den här veckan har vi haft Sportlovsfrukost. Ja, typ Hälsingland och uppåt har väl fortfarande sportlov? Traditionen Sportlovsfrukost startade vi förra året då vi samlade sportchefer, generalsekreterare och eventuellt andra elitansvariga till en stunds information om RF Elitidrott. I år satsade vi något hårdare än senast och bjöd på både frukost och lunch!

När jag pratade på förra årets frukost berättade jag om tre mål för elitverksamheten 2012:
– att skapa en transparent och begriplig modell för hur det ekonomiska stödet delas ut där alla idrotter värderas utifrån samma principer
– att integrera såväl elitidrott och utbildning som tränarutbildning i elitverksamheten som ska stödja SF och
– att från RF håll skapa en tydligare relation och dialog med ALLA SF och att i kraft av detta samverka bättre med SOK och SPK.

I år kunde jag stå upp och berätta att vi faktiskt gjort allt detta. Någon sa att frukosten denna gång var litet av en manifestation där det äntligen redoovisades vad som gjorts av vad som så länge pratats om. Att också Peter Reinebo från SOK fanns med och berättade om SOK:s roll i helheten stärkte känslan av att detta nu faktiskt är en samlad elitsatsning. Självklart finns det kvar att göra dock. Resan har bara börjat.

Administrationsparadigmet…

Efter en helg full av skidåkning, antingen på tv eller ”in real life” blev det åter ny vecka. Dagens Nyheter har fortsatt sätta alpin skidåkning under lupp med ytterligare artiklar signerade ”hetsen i backen”. Detta apropå hårda satsningar, eller kanske bara mycket åkning, med ambitionen att både bli bra och att på vägen dit, komma in på riksidrottsgymnasium. Det talas om både tidigt tävlande (typ USM) och tidiga rankinglistor. Jag kommer att tänka på något väldigt intressant jag läste på en kurs i organisationspsykologi i höstas – om skillnaden mellan det professionella och det administrativa paradigmet. Det första litar till människor, kompetenta på det de gör, att göra bedömningar kring vad som är rätt. Det andra litar till datorer och system. Idag är det nog ingen tvekan om vilket paradigm som råder då vi pratar rankinglistor för 14-åringar i ganska många idrotter. Detta är ju inte på något sätt unikt för idrotten utan gäller på många håll i samhället – titta till exempel in i skolan eller på väldigt många företag. Att dessa åtgärder får effekter är nog helt utan tvekan. Helst ska ju effekterna vara önskvärda men ibland blir det effekter som inte kunnat förutses. Eller velat förutses. Skidförbundets Jan Brattström fick idag ge sina kommentarer till vad som tidigare skrivits.

Som vanligt är ju den gyllene frågan hur det går att hitta fram till ett ”system” där alla möter sin utmaning och får utlopp för sin motivation och inspiration. För några är det jakt på rankingpoäng och resultat som sporrar. För andra är det bara glädjen och lusten som är centrala. ”Square that circle” den som kan…

Mot nya segrar?

Idag var det dags för ett nytt uppslag i DN. Alpin skidåkning och hårdsatsande barn. Eller är det kanske föräldrar?
Dagens artikel i DN pekar onekligen på ett intressant fenomen. Hur mycket tid och pengar tar det att fostra en elitidrottare? Och är det rätt väg att lägga all denna tid och dessa pengar så tidigt i livet?

När Anja Pärson var på besök på Bosön i förra veckan, på den konferens kring idrottsskador som vi anordnade, var hon tydlig med vad hon tyckte:
Anja beskrev en uppväxt bestående av minst lika mycket skogslek som skidåkning. Hon tyckte också det var galet att möta svenska 12-åringar på snöläger i Nya Zealand i augusti. Vad blir steget vidare efter det, undrade Anja?

Jag tänker att när Sveriges golfare en gång slog världen med häpnad, av att det gick att bli riktigt bra även om man kom från ett land med vinter sex månader om året, var det inte i första hand för att man hade bytt dessa månader mot värmen i Spanien. Snarare hade man hittat nya vägar att utveckla golfträningen – på sätt man inte reflekterat över i länder där man spelade året runt.

Kaliber igen

Efter en söndag i skidspåret har jag nu lyssnat till P1 Kalibers avslutande program om barn- och ungdomsidrott. Till skillnad mot i de första två programmen gick här att skönja hur man lät ambitionen/tesen gå ut över faktagranskningen. Jag tänker tex på:
• ”212 miljoner i elitstöd och mycket går till aktiva under 18 år” – Detta pratade jag med kalibers redaktion om i deras research-arbete och det finns inget som helst underlag för ett sådant påstående. Tvärtom tyder den information som vi har på att väldigt litet går till verksamhet för under 18-åringar. Under 2012 var det ett lag bestående av två klättrare samt en gymnast och en bilsportare under 18 år som hade Riktat Stöd (totalt runt 300000 kr) och vad gäller landslagsstöd avslöjar SF:ns redovisningar att pengarna gått till seniorer, i det närmaste uteslutande.
• kopplingen mellan att regeringens möjliggörande av statligt stöd till elitidrott och de så kallade ”elitsatsningarna” på barn och unga. Jag skulle vilja se den forskning som stärker detta samband. Den tror jag inte finns. Att tro att ett regleringsbrev från regeringen 2009 skulle ha åstadkommit detta på några få år tror jag är minst sagt långsökt. Om det gör situationen mer eller mindre allvarlig ska jag dock låta vara osagt.

Jag vidhåller dock att Kalibers granskning varit av godo för idrotten. Det är olyckligt att vi inte har en tydligare definition på vad som är ”elitförberedande” idrott, dvs idrott som ger bästa möjliga förutsättningaratt utvecklas till elit, men detta ger oss ju en möjlighet att gå på djupet i det. Jag tror nämligen att det som nu kallas ”elitsatsningar för barn” egentligen borde heta något helt annat. Detta då de utöver skade- och hälsoproblemen riskerar orsaka att massor av barn slutar idrotta i förtid. Jag är säker på att en rätt bedriven ”elitförberedande” träning/verksamhet inte skulle skilja sig väsentligt från vad som är god barnidrott i de flesta fall, vilken var den poäng jag försökte förmedla i programmet. Här finns naturligtvis mellanidrottsliga variationer som inte är helt lätta att överblicka men att skapa en verksamhet som lockar, varandes i förening eller i gammal god spontanidrottsform, till allsidig, omfattande och utvecklande aktivitet – det lär vara den kanske största utmaningen för såväl barn- som elitidrott framöver.

Tidig morgon

Söndag morgon och klockan ringer 06.15. Min gissning är att den gör det i ganska många hem runt om i landet. Det är idrotten som pockar på vår uppmärksamhet. Och inte bara uppmärksamhet förstås. Fikabröd ska bakas, barn skjutsas och linjer tejpas.

I Brännkyrkahallen idag är det handbollsfestival. När jag försöker få dottern ur sängen vid strax före 07 möts jag av ett mullrande ”neeej”. Efter en frukostmacka i bilen är tonläget dock ett annat på plats i hallen. Tjejerna drar snabbt igång med en blandning av lekar och handboll. Jag tänker att det här, det är också en form av selektering. Vem biter ihop, skuttar upp ur sängvärmen och det inte bara en gång, utan många, både lördagar och söndagar? Och kanske framför allt, vem har föräldrar som tycker det verkar vara en bra grej?