Kategorier
Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Har ute blivit inne, och sommar blivit vinter?

Grönt är förstås skönt. Också i februari.


Jag minns en affisch i omklädningsrummet vid månskensrinken i centrum. Där stod det om kvalspel till Elitserien 1975/1976. Hofors IK mötte Djurgården. När jag i dag läser på (tack Djurgårdens IF för utmärkt statistik och historia på hemsidan) ser jag att just säsongen 75/76 var Elitseriens första. Och förstås var möjligheten att få kvalspela en milstolpe i hoforshockeyns historia. Jag gissar att jag började på hockeyskola vintern 1976/77 och det var nog inte så konstigt att affischen satt kvar som minne. Ja, om inte omklädningrummen lika mycket som uterinken varit historia vid det här laget hade den säkert suttit där fortfarande.

Med hjälp av statistikarkiven hos Djurgården lär jag mig att det nog var en stor händelse som utspelade sig i Hofors den där aftonen. Dryga 2700 personer kom och såg sitt hemmalag segra med klara 5-1. Och till exempel gjorde Berra Sundberg mål. Honom minns jag från de första A-lagsmatcherna jag såg. Säg dock den glädje som varar för evigt. När stålverksgrabbarna besökte huvudstaden för returmatch blev det till att bita i gräset. Eller tugga i isen snarare. Möjligen var det storheten i Johanneshovs Isstadion, inomhus, som blev övermäktig. 12-1 till Stockholmarna kan ha gjort resan hem till Dalgränsen lång. Djurgården fick elitserieplatsen, och sedan dess har Hofors IK inte synts till i dylika sammanhang. Trots att en ny, fin ishall snart stod färdig för invigning till Berra och hans lagkamrater.

Mycket har förstås hänt sedan det första elitserieåret. Jag undrar så smått hur långt ned i seriesystemet jag skulle behöva leta för att hitta det första laget med månskenshemmarink? Om det ens finns något. Nej, istället tycks det som om annan idrott blivit februari månads aktivitet under bar himmel. Ja, hur gick det egentligen till då uteidrotten ishockey blev inneidrott och sommaridrotten fotboll blev vinteridrott? Den, och många andra frågor, hinner jag fundera på där jag står och fryser på en konstgräsplan i Tullinge. En helt vanlig söndag i februari. Och jag undrar helt enkelt om inte något tappats bort på vägen hit.

Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället Kommunikation Tider som flytt

Storheters separation från verkligheten

I den stora morgontidningen på den första palindromdagen sedan medeltiden skriver den alltid så briljante Niklas Orrenius om vad som möjligtvis skulle kunna kallas Zlatans uppgång och fall i Malmö. Artikeln är förstås föranledd av att den staty som stolt placerades utanför Malmö Stadion, då det blev känt att Zlatan som delägare i Hammarby numera siktar på att göra Bajen till Nordens främsta lag, fått utstå vandalisering och slutlig mer eller mindre offentlig avrättning (även om det snarare var avsågning). Utan att på något sätt försvara den behandling statyn fått ger sig Orrenius in på att söka förklaringen till varför de som nyss dyrkade Zlatan som den störste av dem alla plötsligt inte tål se det bronsbelagda monumentet på den 8 ton tunga sockeln. För gissningsvis kunde inte varken statyns upphovsmakare eller Zlatan själv förutse något liknande. Eller hade den store fotbollsspelaren ändå valt att gå sin egen väg och ”byta lojalitet” även om han hade kunnat gissa sig till en upprördhet likt den som nu råder i landets tredje stad?

När det gäller Zlatan är det förmodligen omöjligt att gissa sig till bevekelsegrunder men jag kan inte låta bli att dra paralleller till då jag skriftväxlar med en kamrat i samband med att brexit formellt sker. Han skriver att det till stor del är ”EU:s fel”. Man har helt misslyckats med att ta signaler på tillräckligt allvar och dess lyhördhet inför missnöjet inte bara på de brittiska öarna tycks lika med noll och ingen. I vårt eget land ser vi detsamma då bitterheten är utbredd och föraktet inför de som har makten och inget begriper är totalt. I USA ser vi en president ta sig genom riksrätt med ett stärkt väljarstöd som konsekvens. Kanske främst därför att han lyckats göra tvärtom – förstå de människor som vill rösta på honom.

Donald Trumps framfart gör onekligen att tanken kring vad framtiden kommer att innehålla svindlar. Blir det folkopinion snarare än vad som är rätt och fel som ska avgöra? Om tillräckligt många på läktaren anser det vara straff, ska domaren då blåsa i pipan? Visst hopp går det ändå att få av att det finns människor som Mitt Romney. Religiös tro eller ej, att stå upp för det som är rätt och det sanningen förtjänar, det är en ganska hygglig egenskap att ha i ryggen. Synd att dess popularitet tycks vara på nedgående.

Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället In English Tider som flytt

Is this the end of a beautiful friendship?

I still remember the first day we met. As a young and very nervous 19 year old I was abroad for the first time. Yes, in those days, and where I came from, that was not all that uncommon. In fact, it was the first time I sat foot on an airplane on my own. Some would say that I have spent the rest of my life catching up on that. I cannot say that it was love at first sight. On the contrary, I felt you were rather odd. You had habits that I certainly was not used to. Crossing the street in your country could be lethal, mainly because cars came running from the wrong direction and looking left was not something that I was familiar with. The breakfast you served was either ”continental” meaning I was hungry again after 30 minutes. That was about as long as a slice of white toast with jam lasted. Or it was big enough to go for a normal lunch. And it was cooked. The weirdest thing however was the fact that in your country most bathrooms had carpets, something I still do not understand.

From that first meeting our friendship slowly grew and, I would say, developed into love. Thanks to work later in life I had the opportunity to visit many times and you took me to some of the finest places on earth. Yes, another love of my life is golf and it was magical to get to experience some of those pieces of land, called the links, next to the ocean where golf has been played for generations.

After a while you and I got to know eachother really well. In 2005 the relationship that I was then in had gone a bit stale. I was looking for options where I could get out, to continue to grow and develop. You provided me an opportunity for which I will be forever grateful. In August we, me and my family, packed our home in boxes to throw ourselves fully into your arms. We went to live in a rural and friendly area where one of the best golf courses that I have ever seen is located. The start of our new, deeper relationship, was a bit rocky. Many things were new to us and without the friendliness of the people that I worked with, and the people that we met, our relationship would have ended quicker than it did.

As most relationships ours grew stronger with time. You only had to look at me at your front door (there was a system at immigrations called Iris which meant that a machine could recognise my irisis to let me through) to know that I was welcome. I learnt to appreciate your habits and in fact, picking up the Evening Standard on my way through the London Underground on a Friday night became one of my favourite pastimes. For five years we had a rather complicated distance relationship as I divided my time between Stockholm and your place. Love, however, is strong and can endure also pressured times.

Today is January the 31st and the divorce that you started talking about long ago is to come into effect. What I did not realise back in 2005 was that the rural part of the country that my family came to was to be one of the most pro-Brexit areas in the whole of Britain. The people that I met and became friends with are now divided into two. The Brexiteers and the Remainers. The latter have turned into Rejoiners. It truly is a sad day and I cannot tell you how sorry I am that my children will not have the chances that I once had. You say that we will always have a special relationship. Perhaps. But today something fundamental in that relationship is changing. And I am so sorry to see you go.

Goodbye Britain.

Kategorier
Coaching och ledarskap In English

Leadership of a new decade

I have put more thought into this post than what I usually do. Still, I am sure that should it go viral, which I very much doubt it will, it will cause more discussion than any of my previous posts collectively. Leadership is a difficult thing.

To discuss this without having at least a PhD in a related area may be to open up for trouble. I am an essay shy of a Master in Educational Management and I have held leadership roles for the last 30 years. In no way does that make me an expert but it means I have spent quite a lot of time thinking about leadership.

What sent me into thinking mode this time was an article I read over the holidays. James Hatch is a retired serviceman of the US Navy who was wounded in combat in 2009, on a mission to rescue an American hostage. At 52, James is a freshman at Yale University.

James Hatch writes about his Navy Seal service that;

– ”Every single day I went to work with much better humans than myself. I was brought to a higher level of existence because the standards were high and one needed to earn their slot, their membership in the unit.

In two sentences Hatch summarises what has been a basic principle of most successful teams over many years. The high performing group is always superior to the sum of the individuals and their abilities within it. However, every now and then, stories of how these ”high standards” are set and maintained leak and when the NHL had its #metoo moment just before Christmas it was a disgraceful story about a leadership, thought to be much outdated in this day and age, full of bullying, racism and abuse. All there to try and differentiate between those that can manage to rise to the standards (of the coach) and those that cannot. My guess is that should James Hatch tell us what his experience of leadership in the navy was like, some similar stories would come out. In fact, if I and many of my friends were to talk about our experience of the military (which at the time was compulsory for young men in Sweden), it would not be that pretty when it comes to leadership. Having said that, hockey players would still contribute a lot of their and their team’s performance to their coach. I, and my friends, would say that the superior in charge of our group in the military made us perform outside of what we thought we were capable of. What effect that had long term is however a bit more unclear.

That leadership in sport, where extraordinary physical and psychological performances are highly required, is not always as humane and sound as we would hope came through loud and clear in the British department for culture and sport Duty of care review in sport, in 2017. Similar patterns and problems have been seen in other high performance programmes across the globe.

As I continue to read the article by Hatch my mind goes spinning when he describes the meeting between his own often low self esteem with the, by others, so called snowflakes of the university. The snowflake analogy insinuating these young people would view themselves as unique, just as every snowflake. Nothing could be more wrong Hatch says. These youngsters are smart, hard working, many of them first generation Americans and when it comes to discussing difficult subjects they are not uncomfortable, as he is.

As I read this I am confident that the generation z that is now storming into the workplace and in many aspects have already taken over sports, demands a different leadership. One where being wrong is not the end of the day, but where not giving it a go is unimaginable. The performance of the group will continue to be greater than the sum of the individuals, but only of we make disagreement our best friend. No one person will ever be able to have all the future answers. And leadership is to be smarter than everybody else. Collectively.

Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation En modern förening Kommunikation

Att driva beteende

Nyligen träffade jag en grupp från ett svenskt riksdagsparti och deras internationella gäster, från bror- och systerpartier runt om i Europa. De håller på med en slags internationell benchmarking och när, eftersom jag var inbjuden, även en förhoppning om att lära av andra intilliggande områden. Temat var medlemsengagemang vilket förstås kommer att få Dan Persson på Idrottens Affärer att ifrågasätta varför de frågar idrottsrörelsen. Kanske har han rätt i detta och därför roade jag mig bland annat med att göra en viss spaning hur annat medlemsengagemang kan se ut. Ni vet de där plastmedlemskorten som tar plats i plånboken men där medlemsklubben knappast har något årsmöte där vi kan engagera oss. Jag har en bild som jag ibland återkommer till som jämför ”gamla” storspelare (HM, IKEA mfl) med nya (Spotify, Alibaba, AirBnB etc). I den gamla världen var det stort då IKEA-katalogen kom och samma reklam landade hos alla. I den nya världen räcker det att jag funderat på att odla skägg för att en schysst trimmer ska ta plats i mitt flöde i telefonen.

Idag känner säljaren sin kund och vet vad hen vill ha. Data används för att driva beteende och inte för att konfirmera eller förstå det. I min bild byter jag, efter att jag pratat om detta, ut ordet ”kund” till ”medlem” och det blir uppenbart för de flesta vilka möjligheter som finns. Det blir också tydligt att såväl idrottsföreningar som politiska partier har en del att göra på området.

Tänker på detta också då jag bokar en resa till en storstad, inklusive hotell. Innan jag gjort något mera än att boka har Google skapat en händelse med restider, hotell inklusive en beskrivning av hur jag tar mig dit samt massor av tips på vad jag nog kommer att vara intresserad av på resmålet. Dessutom får jag förstås veta vad mina kompisar (som uppenbarligen är lika slapphänta med sina data som jag) gjort i samma stad.

Använd data för att driva beteende. Så var det ja…

Kategorier
Digital innovation Idrottens roll i samhället

Lite väckelse kan vi nog alla behöva!

Jag har varit på väckelsemöte. Ja, två faktiskt. Först var det Generation Pep som med både Prins och Kronprinsessa lyckades pricka in den perfekta dagen för sitt Pep Forum, i fredags förra veckan. På morgonen samma dag kunde vi nämligen läsa stora rubriker med anledning av WHO:s rapport om hur få barn som rör sig tillräckligt i Sverige. Ingen i Aula Medica på KI den dagen hade missat den rapporten. Och förmodligen behövde ingen heller övertygas om hur mycket bättre det skulle vara om siffrorna såg markant annorlunda ut. Nej, tvärtom, Här är det jubel, stående applåder (för då måste vi ju alla röra på oss) och barn som utövar fysisk aktivitet på scenen. Och det är förstås väldigt bra.

I början av den här veckan var jag på väckelse nummer två. Internetstiftelsen arrangerar varje år Internetdagarna. Stiftelsen är en himla cool organisation som verkar för ett internet som bidrar positivt till människan och samhället. Programmet är verkligen top notch och jag får massor av inspiration. När jag lyssnar på eftermiddagens första key note, David Rowan, förstår jag hur otroligt dumt det är att dessa båda väckelsemöten inte äger rum på samma plats och vid samma tid. Internetdagarna är förstås fullmatade med människor som funderar över problem som behöver sin lösning, och svaret är Internet, innovation och teknologi. Davids budskap är tämligen enkelt: spendera inte er tid på idiotiska innovationer – lös riktiga problem! Likt Simon Sinek pekar Rowan på vikten av att starta med ett syfte, ”why”. Med hjälp av innovation gäller det sedan att skapa en service som människor kan använda för att lösa sina problem. Precis här skulle det där mötet kunna göra riktig nytta. Tänk om 1000 hjärnor på Pep Forum skulle multipliceras med lika många internetentusiaster i Waterfront, nog 17 skulle problemet med att både barn och vuxna rör sig för lite snart vara löst?

David Rowan har ett viktigt budskap till. ”You’re not too late”. Och nog är det svårt att hitta något mera inspirerande än just det budskapet?

Kategorier
Podcasts

Alla dessa medaljer, podcast 7

Bilden från ett besök på US Olympic Centre i Colorado Springs, USA

Det var länge sedan men, nu är det dags igen! Den här gången blir det en podcast om utbildning, och den för idrotten ack så viktiga tränarutbildningen och tränarutvecklingen. Då vi från Riksidrottsförbundet, Sveriges Olympiska Kommitté samt Svenska Parasportförbundet och Sveriges Paralympiska Kommitté lyssnat på presentationer av specialidrottsförbundens elitutvecklingsplaner är just tränarfrågan den kanske viktigaste och mest centrala. Världens bästa idrottare behöver världens bästa tränare. Jag samtalar med Kent Lindahl om hur individer, föreningar och förbund kan göra för att komma dit. I samtalet nämns en viss motivationsteori, Self Determination Theory eller självbestämmandeteorin, där Kent väljer att inte gå in på förklaringen bakom. Här kan du dock läsa mera om den.

För dig som behöver hjälp att komma igång – läs här. Du kan också lyssna eller prenumerera i Itunes.

Kategorier
En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Idrotten och världsfreden

På hemväg från den femte världskongressen om doping inom idrotten ägnar jag en stund åt att läsa den stora morgontidningen. Där får sig svenska idrottsledare en rejäl uppläxning. Ja, kanske inte alla men Peja Lindholm, idag förbundskapten i curling i Kina, och Pia Sundhage, som en gång sa att det skulle vara häftigt att träna Nordkoreas landslag, får i alla fall räknas dit. Erik Helmersson menar att även om en ledare valt att jobba i en diktatur behöver denne inte stryka sina uppdragsgivare medhårs.

Under ett par dagar i Polen och i flera samtal på sistone har jag haft anledning att fundera på vad vi egentligen ska ha elitidrotten till. Ganska länge har den varit, vid sidan om både kalla och mera konkreta krig, ett sätt för nationer att visa sin förträfflighet. Tidigare var det östländer som med statliga resurser ville visa väst sin storhet. Minns den legendariska hockeycoachen Herb Brooks som efter USA:s seger mot Sovjet i herrfinalen i ishockey i Lake Placid 1980 ringde presidenten och förklarade att det var en seger för vår ”way of life” för att förstå hur viktigt det var för honom att de inte lyckades. Idag har öststaternas system flyttat världen över och stora resurser satsas på den elitidrott som ska bidra till nationell stolthet. Och den återkommande frågan i Katowice där jag just varit är förstås hur nära tillhands det ligger att använda otillåtna medel i kampen. Här någonstans börjar ambitionerna komma farligt nära 1936 och en viss Olympiad i Berlin.

Ett samtal med en god kamrat häromdagen går snarast åt rakt motsatt håll. Elitidrott kanske inte alls ska ha med nationell stolthet att göra. Tvärtom. Vi lyfter fram fredstanken och låter idrotten bryta gränser, bygga nätverk, skapa vänskap och knyta band. Bilden på de tre medaljörerna i herrarnas stavhopp i Doha då de gör en bakåtvolt hållandes varandras händer gör sig påmind. Tänk om det budskapet kunde vara det rådande. Då skulle OS och VM förläggas till världens allra svåraste konflikthärdar. Och vem 17 skulle då ha tid att, eller ens komma på tanken att, ställa till jäkelskap. Fredspriset synes helt enkelt vara inom räckhåll!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En modern förening Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Liten mot stor

Idag var det pysselstuga i vårt hus. Äntligen ska den stora matchen stå. Enskede IK ska möta AIK i Svenska Cupen. Egentligen skulle drabbningen ha stått i augusti men då tvingades AIK till Skottland för match mot Celtic och därmed blev det en novemberuppgörelse på Friends Arena istället. Visst hade det varit kul med stormatch på den lokala idrottsplatsen, men när det nu blir till att besöka nationalarenan känns det onekligen ganska stort.

Vid vårt köksbord är det fyra grabbar som förbereder flaggor och hejaramsor. Det är samma grabbar som enligt egen utsago är Enskedes mest trogna supportrar:

-”Vi är ju Enskedes bästa supportrar.”

‘”Ja, vilka skulle det annars vara? Det är ju bara vi som är på matcherna!”

Själv sitter jag i soffan och reflekterar både över det jag hör från köksbordet och det som hänt de senaste dagarna. Årets herrallsvenska är slut, Djurgården gick segrande ur striden och inför den avgörande omgången skrev Johan Esk om hur detta år är en föraning om vad som komma skall. Skillnaden mellan storstadslagen (med större muskler) och övriga börjar bli allt tydligare. Då vi nu också kan se hur den ekonomiska konsekvensen av att hålla sig kvar/gå upp och att åka ur/fastna kvar alltjämt blir större, ja då är det en tydligare ojämlikhet som breder ut sig även i Sverige.

Här någonstans står förstås vägvalet. Ska svenska topplag ha något med Europa att göra är det nog tveklöst att de behöver större ekonomi och bättre förutsättningar. Samtidigt är det angeläget att fundera över hur det påverkar de som strävar och vill upp. Är skillnaden mellan att hänga kvar i Superettan och att åka ned i division 1 så stor att klubbens hela verksamhet hotas? Och om känslan att Enskede ska kunna rubba AIK i den där cupmatchen inte ens för nioåriga grabbar går att fantisera ihop – vad händer då med flaggtillverkningen i ett kök i Enskede?

Kategorier
Digital innovation En modern förening En ny syn på träning och tävling

Och hur blir det i framtiden?

Häromdagen var jag en av många besökare på Tekniska museet. Två nioåringar samt jag och en till pappa. Barnen är vana i miljön och hittar snabbt upp till våningen där den sentida gaminghistorien visas upp, både i form av ”se men inte röra” montrar och ”varsågod att testa hur spelen fungerade på 90-talet” exempel. I de förra hittar vi gubbar flera minnen som får den nostalgiska delen av hjärnan att hoppa jämfota. Nioåringarna är förstås dock mera intresserade av de nyare alternativen. Och ju mera virtual reality (VR) desto bättre.

En favorit blir snabbt det VR rum och skärm där handkontroller bildar svärd och de snabbt framrusande figurerna på skärmen, med pilar som anger ”huggriktning”, är själva målen. Snabbare och svårare ju längre spelet håller på och när även jag provat inser jag att detta är ett riktigt bra gympass.

-”Det här är framtidens fäktning”, säger min kompis. Jag undrar om han har rätt?

På ett nyligt möte med förbundens generalsekreterare lyfte jag en liknande frågeställning. Tänk om den största anledningen till att barn slutar med-, eller inte ens börjar med, idrott är att det inte är tillräckligt kul? (Ja, även om väldigt, väldigt många idrottar i föreningsverksamhet finns de som aldrig kommer dit och alltför många slutar innan de hinner bli tonåringar.) Alltså själva idrotten är inte tillräckligt spännande, och detta utan att tänka på allt runt omkring (så som tiden det tar, besväret med att ta sig till träningen, kompisar som gör annat, skolan som tar tid etc). I vilken utsträckning skulle vi i så fall vara beredda att förändra själva kärnan av idrotten? Hur den utförs, var den utförs och med vilken utrustning. Är till exempel fäktning med lasersvärd framför en skärm fortfarande fäktning? Eller är det en ny, helt annorlunda sport? När slutar till exempel tennis att vara tennis och blir något annat? Går gränsen före eller efter padeltennis?

Inte helt enkla frågor att svara på. Men helt säkert viktiga för idrottens organisationer. Risken är nämligen annars att människor själva hittar nya aktiviteter och vips, så finns de inte längre hos det vi en gång kom ihåg som idrott.