Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling

Administrationsparadigmet…

Efter en helg full av skidåkning, antingen på tv eller ”in real life” blev det åter ny vecka. Dagens Nyheter har fortsatt sätta alpin skidåkning under lupp med ytterligare artiklar signerade ”hetsen i backen”. Detta apropå hårda satsningar, eller kanske bara mycket åkning, med ambitionen att både bli bra och att på vägen dit, komma in på riksidrottsgymnasium. Det talas om både tidigt tävlande (typ USM) och tidiga rankinglistor. Jag kommer att tänka på något väldigt intressant jag läste på en kurs i organisationspsykologi i höstas – om skillnaden mellan det professionella och det administrativa paradigmet. Det första litar till människor, kompetenta på det de gör, att göra bedömningar kring vad som är rätt. Det andra litar till datorer och system. Idag är det nog ingen tvekan om vilket paradigm som råder då vi pratar rankinglistor för 14-åringar i ganska många idrotter. Detta är ju inte på något sätt unikt för idrotten utan gäller på många håll i samhället – titta till exempel in i skolan eller på väldigt många företag. Att dessa åtgärder får effekter är nog helt utan tvekan. Helst ska ju effekterna vara önskvärda men ibland blir det effekter som inte kunnat förutses. Eller velat förutses. Skidförbundets Jan Brattström fick idag ge sina kommentarer till vad som tidigare skrivits.

Som vanligt är ju den gyllene frågan hur det går att hitta fram till ett ”system” där alla möter sin utmaning och får utlopp för sin motivation och inspiration. För några är det jakt på rankingpoäng och resultat som sporrar. För andra är det bara glädjen och lusten som är centrala. ”Square that circle” den som kan…

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

Mot nya segrar?

Idag var det dags för ett nytt uppslag i DN. Alpin skidåkning och hårdsatsande barn. Eller är det kanske föräldrar?
Dagens artikel i DN pekar onekligen på ett intressant fenomen. Hur mycket tid och pengar tar det att fostra en elitidrottare? Och är det rätt väg att lägga all denna tid och dessa pengar så tidigt i livet?

När Anja Pärson var på besök på Bosön i förra veckan, på den konferens kring idrottsskador som vi anordnade, var hon tydlig med vad hon tyckte:
Anja beskrev en uppväxt bestående av minst lika mycket skogslek som skidåkning. Hon tyckte också det var galet att möta svenska 12-åringar på snöläger i Nya Zealand i augusti. Vad blir steget vidare efter det, undrade Anja?

Jag tänker att när Sveriges golfare en gång slog världen med häpnad, av att det gick att bli riktigt bra även om man kom från ett land med vinter sex månader om året, var det inte i första hand för att man hade bytt dessa månader mot värmen i Spanien. Snarare hade man hittat nya vägar att utveckla golfträningen – på sätt man inte reflekterat över i länder där man spelade året runt.

Kategorier
Coaching och ledarskap En ny syn på träning och tävling

Kaliber igen

Efter en söndag i skidspåret har jag nu lyssnat till P1 Kalibers avslutande program om barn- och ungdomsidrott. Till skillnad mot i de första två programmen gick här att skönja hur man lät ambitionen/tesen gå ut över faktagranskningen. Jag tänker tex på:
• ”212 miljoner i elitstöd och mycket går till aktiva under 18 år” – Detta pratade jag med kalibers redaktion om i deras research-arbete och det finns inget som helst underlag för ett sådant påstående. Tvärtom tyder den information som vi har på att väldigt litet går till verksamhet för under 18-åringar. Under 2012 var det ett lag bestående av två klättrare samt en gymnast och en bilsportare under 18 år som hade Riktat Stöd (totalt runt 300000 kr) och vad gäller landslagsstöd avslöjar SF:ns redovisningar att pengarna gått till seniorer, i det närmaste uteslutande.
• kopplingen mellan att regeringens möjliggörande av statligt stöd till elitidrott och de så kallade ”elitsatsningarna” på barn och unga. Jag skulle vilja se den forskning som stärker detta samband. Den tror jag inte finns. Att tro att ett regleringsbrev från regeringen 2009 skulle ha åstadkommit detta på några få år tror jag är minst sagt långsökt. Om det gör situationen mer eller mindre allvarlig ska jag dock låta vara osagt.

Jag vidhåller dock att Kalibers granskning varit av godo för idrotten. Det är olyckligt att vi inte har en tydligare definition på vad som är ”elitförberedande” idrott, dvs idrott som ger bästa möjliga förutsättningaratt utvecklas till elit, men detta ger oss ju en möjlighet att gå på djupet i det. Jag tror nämligen att det som nu kallas ”elitsatsningar för barn” egentligen borde heta något helt annat. Detta då de utöver skade- och hälsoproblemen riskerar orsaka att massor av barn slutar idrotta i förtid. Jag är säker på att en rätt bedriven ”elitförberedande” träning/verksamhet inte skulle skilja sig väsentligt från vad som är god barnidrott i de flesta fall, vilken var den poäng jag försökte förmedla i programmet. Här finns naturligtvis mellanidrottsliga variationer som inte är helt lätta att överblicka men att skapa en verksamhet som lockar, varandes i förening eller i gammal god spontanidrottsform, till allsidig, omfattande och utvecklande aktivitet – det lär vara den kanske största utmaningen för såväl barn- som elitidrott framöver.

Kategorier
Coaching och ledarskap En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället

Tidig morgon

Söndag morgon och klockan ringer 06.15. Min gissning är att den gör det i ganska många hem runt om i landet. Det är idrotten som pockar på vår uppmärksamhet. Och inte bara uppmärksamhet förstås. Fikabröd ska bakas, barn skjutsas och linjer tejpas.

I Brännkyrkahallen idag är det handbollsfestival. När jag försöker få dottern ur sängen vid strax före 07 möts jag av ett mullrande ”neeej”. Efter en frukostmacka i bilen är tonläget dock ett annat på plats i hallen. Tjejerna drar snabbt igång med en blandning av lekar och handboll. Jag tänker att det här, det är också en form av selektering. Vem biter ihop, skuttar upp ur sängvärmen och det inte bara en gång, utan många, både lördagar och söndagar? Och kanske framför allt, vem har föräldrar som tycker det verkar vara en bra grej?

Kategorier
Coaching och ledarskap En ny syn på träning och tävling

Barn och ungdomsidrott – en hälsorisk?

I söndags sändes första avsnittet av P1 Kalibers program om barn- och ungdomsidrotten. Kaliber har utan tvekan gjort ett grundligt jobb och att dessa frågor diskuteras är utan tvekan bra.

Kaliber finns att lyssna på: http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/mp3

Det finns utan tvekan många perspektiv på det som framkommer i programmet och det som diskuterats i debatten. Bristande medicinsk support och kunskapsnivån hos tränare är definitivt en sida av problemet. Ett annat är formen för idrottandet. I skidspåret igår mötte jag en fotbollspappa vars son, 8 år gammal, spelar ishockey. Träning fyra gånger i veckan och match på helgen. Det är något helt galet här. Nog tror jag att Peter Forsberg, Mats Sundin, Niklas Lidström och allt vad de heter tränade fyra gånger i veckan plus en match. Har en känsla att många av oss faller inom samma ram om vi tänker tillbaka på vår uppväxt. Detta skedde dock inte i organiserad form och inte med den intensitet som det förmodligen innebär att träna på ”dagens sätt”. Tiden då pappas plan, eller kanske till och med kommunens, erbjöd kravfri och glädjefylld istid från morgon till kväll är lätt att minnas i ett rosa skimmer. Jag tror dock att vi behöver prata mycket mera om hur vi hittar moderna alternativ där detta är möjligt. Den resa som nu är inledd, mot organiserad, ensidig verksamhet från tidig ålder kommer varken att ge medaljer eller funktionsdugliga samhällamedborgare.

Måndags morgonen bjöd på uppföljning av Kalibers program i P1 morgon.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5415314

En betydligt mera positiv form av barn, ungdoms och elitidrott levererade Johan Esks krönika i DN i söndags:

http://www.dn.se/sport/johan-esk-boson-basta-platsen-nar-sma-idrottare-moter-stora

Kategorier
En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället

Hos Oprah

”People underestimate how difficult it is to tell the truth when you have lived a secret life for a long time.” Så sa Daniel Coyle efter att ha sett intervjun med Lance Armstrong hos Oprah Winfrey. Tillsammans med den tidigare elitcyklisten Tyler Hamilton, har Coyle skrivit boken The secret race. I den berättar Hamilton sin version om vad han var med och den sanning han levt med sedan 1998, som tränings- och tävlingskompis till Armstrong.

Intervjun med Armstrong hos Winfrey är kraftfull, speciellt de inledande minuternas ja eller nej frågor, som resulterar i enbart ja-svar. EPO, bloddoping, testosteron – vad sägs om den cocktailen? För den resterande delen av intervjun har Armstrong kritiserats för ofullständiga, vaga svar eller för att undvika att ge svar. Kanske är det därför som Coyle och Hamilton säger – there is more to come!

I dagens DN spår Erik Helmersson att kraven åter kommer att resas för att släppa dopningen fri inom idrotten. Det kan dock omöjligen vara rätt väg. Men Lance Armstrong och alla i hans väg har nu en möjlighet att hjälpa till. Det kan inte ha varit roligt att ha en egen version av verkligheten i 15, eller mer, år. Det behöver idrotten prata högre om!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling

Vad är väl en gala i Globen?

Igår kväll var det dags igen. Svensk idrotts egen Oscarsgala. Lisa Nordén var helt enastående och snart lär halva Sverige ha testat triathlon. Kanske de där medelålders männen i lycra och neon tycker att en vätternrunda vore bättre om den innehöll litet variation? Kommer alla inbitna marathonlöpare att se att Stockholm har så mycket mer att ge, i vattnet och på cykeln? Bättre ambassadör än Lisa Nordén har jag svårt för att tänka mig, i någon idrott.

Ja, det skulle vara Peter Forsberg då. Johan Esk skriver i dagens DN att Peter pratade länge. Ändå var det inte bara Johan som inte ville att Peter skulle sluta.. Prata alltså. Peters tal var en hyllning till alla som förkroppsligar begreppet vinnarskalle och hans råd till de tre som icke fick priset som årets nykomling synnerligen tydliga – surna till, bit ihop och kom tillbaka för att ta hem ett finare pris nästa gång!

Mera sånt i tv!

Kategorier
Coaching och ledarskap

Besök hos möbelhandlaren

Idag har jag varit i en riktig världsmetropol. Åtminstone i möbelsammanhang. Jag har varit i Älmhult för ett studiebesök på IKEA. Och vad har nu möbler och elitidrott med varandra att göra? Inget alls förmodligen. Men IKEA kan vara världens bästa organisation på att jobba med värdebaserat ledarskap. Klart att idrotten har att hämta här!

Jag har en god vän som genom åren varit en suverän samtalspartner i filosofiska spörsmål. Du vet i kategorin vem är du egentligen, vart ska du och varför? På IKEA är detta del i den dagliga verksamheten och möjligheten att jobba i ett så kallat värdebaserat företag får Sveriges unga välutbildade att år efter år ranka IKEA som nr 1 eller möjligen 2 på listan över företag man vill jobba för.

En fråga som jag kom farande med handlade om hur IKEA gör för att göra som IKEA vill. Det vill säga, hur får man sina anställda att göra som ”man ska” utifrån de värderingar man vill stå för? Två åtgärder kunde jag klarast urskilja:
1. Selektering – utan tydliga bevis på att man delar värderingarna kommer man inte ens innanför dörren. En första intervju i anställningsprocessen handlar uteslutande om detta.
2. Ständig påminnelse, utbildning och diskussion kring vad som är the IKEA way och därmed ett okey beteende.

Kanske finns här något för idrotten att lära av?

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

Professionalism och glädje

Igår var jag på handboll. Det är min dotter som spelar och onsdagen är litet av veckans höjdpunkt – träning! Tjejerna är 8 år och glädjen går inte att ta miste på. Varken hos spelare eller tränare. Samma dag har DN ett stort uppslag kring ”krisen i de olympiska idrotterna”. Ungdomarna kommer inte till flera av de idrotter som finns på programmet och professionella tränare efterfrågas som kan locka, motivera och stimulera ungdomarna. Jag tänker att ett studiebesök i Bandhagens skola en onsdag kväll kan vara värt att göra.
.
Min dotters lag har två tränare. Båda är de Professionella med stort P. Betydelsen av ordet professionell kan ju vara något dubbel. Med stort P är det viktigaste för mig att man kan sin sak. Med litet p är det här man tjänar sitt levebröd. Något levebröd tjänar inte en tränare för flickor -04, i alla fall inte på handboll. Med handboll kan dessa tränare. Båda är före detta landslagsspelare med ett handbollshjärta större än bollen. Min övertygelse är stor att det dom två inte kan lära laget, det är inte värt att kunna. I alla fall inte när man är åtta år.

Det är möjligt att Sverige behöver flera professionella tränare. Det som dock är helt omöjligt är att det i sig skulle göra någon skillnad, om inte det engagemang och den kunskap som finns i den här gympasalen finns på så många ställen som möjligt där barn och ungdomar har möjlighet att idrotta.