Kategorier
En modern förening Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Den där rackarns framtiden…

Idag har jag läst en studie. Jo, det händer emellanåt att jag gör det. Men sällan eller aldrig berör de mig som denna studie gjort. Det var nämligen en framtidsstudie. Och det är egentligen inget unikt med det heller eftersom såna tycks dyka upp litet både nu och då. Grejen med den här dock är att den skrevs 1989! Med andra ord sitter jag här med facit och när författarna av studien tar riktig sats och blickar fram mot det Sverige som väntar, eller skulle kunna vänta beroende på de val vi som befolkning gör, 2015, ja då går det nog nu att säga hur det blev. Studien det handlar om är röd till skalet och kallas Morgondagens Idrott.

På pedagogiskt vis har studien tecknat två bilder av Sverige 2015. En som får mina nackhår att resa sig och en som ger bilden av en riktigt härlig tillvaro. Gissa vilken som är mest lik den rådande? Sverige 2015 beskrivs som Turbo Sverige. Här är det enkelt att känna igen ”snabb-familjen” där hemmen liknar flygplatser, eller sambandscentraler, med barn, halvsyskon, far- och morföräldrar jämt på in- eller utgående. Den som är hemma när barnen kommer hem ger dem snabbt ett mellanmål innan de skjutsas hit och dit till matcher, scouter, musiklektioner, dansklasser, ridlektioner och träningar. Föräldrarna hastar till möten med barnens lärare, fritidsledare eller till egna kurser och föreningsuppdrag. Nog är vi några som känner igen oss i den versionen av Sverige 2015?

Bättre känns det i magen att läsa om den alternativa bilden. Här beskrivs hur ”närföreningar” för motion, friluftsliv, barn- och ungdomsverksamhet växte fram under 90-talet. Alla åldrar finns med i föreningen och barn tas naturligt om hand och får lära sig grundidrotter som löpning, hopp, kast, klättring, simning och bollspel. Idrotterna utgår från lokalsamhällets möjligheter och traditioner och anpassas efter årstiderna.

Nej, jag tror det är dags att mobilisera grannskapet. Trots allt är ju framtiden vad vi gör den till. Sverige 2040 – här kommer vi!

Kategorier
Kommunikation Tider som flytt

En kväll med morgondagens legender

Jag tillbringar kvällen med en svensk klassiker. Radiosporten bringar minnen från barndoms stunder då pappa parkerade på sängen under vinterkvällarna. Den välkända jingeln fyllde rummet från stereon på precis lagom hög volym. Emellanåt slumrade han säkert till, min gode far, men Tommy Engstrands referat gjorde idrotten mera levande än bilder någonsin klarat av. För mig som är något för ung för att minnas Hylands storhet blev Tommy som en av Hylands pojkar snabbt en legend. Idag heter de blivande legenderna Christian Olsson och kanske Gunnar Brink. Det känns rätt orättvist att tiden förändrat radions plats i etern så pass så att de hjältar mina barn kommer att minnas förmodligen kommer från annat håll. Men jag lovar, jag gör mitt bästa för att överföra förståelsen för radiosportens storhet.

Faktum är att Christian Olsson har ett munväder fullt i klass med både Engstrand och Lasse Grankvist. Idag refererar han fotboll och får det att låta som om en match på Ullevi i april verkligen betyder något. Dagens avgörande utspelar sig dock i ishockeyns kvalserie. I den sista omgången ska den sista SHL-platsen för nästa säsong fastställas och även om det tidigt verkar ganska klart blir det betydligt mera rafflande mot sluttampen. Till slut står dom där, de som kallar sig Stockholms stolthet och har säkrat platsen. Med detta har Djurgården också försäkrat sig om att slippa kvalserien 2015. Det blir nämligen ingen, då systemet görs om. Jag kan inte låta bli att vi därmed förlorat något. Jag och övriga sportradiolyssnare. Men låt oss hoppas att framtiden blir minst lika intressant!

Kategorier
Coaching och ledarskap Tider som flytt

Gubbligan tar över

Igår pratade jag för en riktig gubbliga. Lätt grånade herrar som njuter av pensionens frihet och träffas med jämna mellanrum, för att diskutera och utbyta erfarenheter inom det område som förenat dem genom livet – idrotten. Nu är det inte jag som gett dem namnet, det skulle jag aldrig våga, men de kallar sig faktiskt gubbligan. Deras sammanlagda erfarenhet i idrott lär uppgå till flera hundra år. Kanske säger det något om tidsandan att det är just en gubbliga, och inte en tantliga eller pensionärsliga. Just här och nu syns de senare i alla fall inte till.

Vi pratar om allt från 56:ornas framfart, bakgrund och möjligheter (ni vet Borg, Stenmark, Wassberg m.fl.) till utmaningarna i dagens idrott. På vägen hem reflekterar jag över varför samhället egentligen ser ut som det gör. Varför avpolletterar vi människor vid en viss ålder och får dem att tro att de inte längre ska ”vara med”? Jag jämför med vad jag upplevde under mina år i England. Aldrig innan och inte efter har jag varit med om något liknande. Jag hade kommittéer och arbetsgrupper av erfarna herrar (under den tiden hade England skilda organisationer för damer och herrar) till min hjälp som jobbade, många gånger mer än vad jag som anställd gjorde, enbart för sin kärlek till golfen (och kanske till utveckling och förbättring). Jo, visst minns jag mest de positiva sidorna och glömmer den kamp jag fick föra vid förändring men nog är jag ändå övertygad om att fördelarna övervägde.

Tänk om vi i svensk idrott bättre kunde inkludera och använda? Kanske det är barnbarns-kopplingen som ska lösa min generations ständiga kamp för att få tiden att räcka till? Vems farfar eller mormor blir nästa tränare? Och vem tar hand om ekonomin eller verksamhetsplanen?