Kategorier
Coaching och ledarskap En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Härproducerad idrott

Överhör en till mig närstående tonåring diskutera fritidsaktiviteter med en kompis på telefon. De är ganska överens om att den där träningen mest av allt bidrar till vardagsångest.

-”Det är kul att träna men jag hatar att behöva åka dit och tillbaka”.

Ungefär så låter det. Samma dag drar jag och tre barn på oss löparskorna och kör ett pass intervaller just utanför dörren. På mindre än en timme är vi först rejält svettiga och sedan nyduschade. Och jag tror faktiskt inte att det bara var jag som tyckte det var rätt härligt. Ej heller var det mitt initiativ att sticka ut ifrån början.

Häromdagen kom Folkhälsomyndigheten med en ny, riktigt mörk, rapport som visar att de allra flesta skolelever rör sig på tok för lite. Och om barn i allmänhet är ens i närheten av lika mina barn och deras kompisar är det inte alls säkert att det är aktiviteten som sådan som skrämmer bort dem från att fortsätta idrotta i tonåren. Det kan det förstås vara. Men det kan också vara allt det där runt om. Att ge sig iväg i den mörka kvällen, efter mellis och innan middag, eller till och med efter middag, i storstaden ofta med en tidskrävande transport, till en träning som i bästa fall ger de där 60 minuterna fysisk aktivitet som världshälsoorganisationen rekommenderar.

Det är nu jag inser att en ny syn på träning och tävling inte bara är en fråga om tabeller, smålagsspel, att tävla mot sig själv eller ens om ”self determination theory”. Det kanske helt enkelt handlar om att vi åter börjar närproducera idrotten?

Måndag 21 januari 2019 går den tjugonde idrottsgalan av stapeln. Ett antal fantastiska idrottare ska hyllas. Härom veckan lyssnade jag till en strålande reflektion, ”lessons learned”, från Olle Anfelt som varit verksam i olympiska sammanhang i 20 år. En tveklös nyckel till svensk framgång, menar Olle, är att hitta sin egen lösning. Det kan vara träningsanläggningen i en lada på tomten, skidbacken mitt i byn, eller den nära släktingen som gör det där extra för att idrottaren helt enkelt ska få ihop sin satsning. Sånt är svårt att bygga in i system. Och kanske är det just det som är grejen. Att även hållbar idrott i framtiden är närproducerad. Då kan vi nog slippa både klimat- och vardagsångest.

Kategorier
Coaching och ledarskap En ny syn på träning och tävling Tider som flytt

Har barnkonventionen tänkt på uterink?

Helgens löprunda tog mig förbi en klassisk idrottsplats i Stockholms södra förorter. Faktiskt en med månskensrink. Och på denna spelas det match. Jag var förstås tvungen att stanna till och bevittna denna historiska företeelse. Min egen nostalgi visste inga gränser och minnet av stelfrusna tår som sakta tinar upp i duschen på Testebovallen kom snabbt tillbaka.

Frågan är väl hur stark dragningskraft nostalgi har på de som inte ens var med då det begav sig, och som har sin enda upplevelse av uterink just här och nu. Glider de runt där på isen och myser i lyckan över att ha fått kvällens match på uteis snarare än i en varmbonad hall? Kanske inte.

Det är här någonstans det blir tydligt att idrottens utmaningar idag och imorgon inte bara handlar om att göra verksamheten rolig. Den behöver överlag trumfa alla andra aktiviteter som konkurrerar om samma tid. Möjligen är jag där på min springtur påverkad av att yngste sonen just valt FIFA och nybakade småkakor hemma hos kompisen framför ett fotbollsträningspass i en minimal gympasal. Och vem kan klandra honom för det. Men när vi i den sanna andan av barnkonventionen framöver, i första hand ska beakta vad som bedöms vara barnets bästa – då kanske det inte alltid blir rätt att fråga barnet.

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

När coach blir gammal, blir han inte religiös men…

Jag styr kosan hemåt igen efter ett snabbt besök på Nordea Masters på Hills Golf and Sports Club utanför Göteborg. En traditionsenlig pro-am middag, ett morgonsemnarium om barn- och ungdomsidrott under ledning av Rickard Olsson samt en stunds vandring vid sidan av välklippta fairways hann jag med.

Seminariet är välbesökt. 200 personer tvingar arrangören att sätta lapp på luckan redan vid frukosten i arla morgonstund. Rickard leder proffsigt diskussionen mellan mig, tidigare längdskidåkaren Johan Olsson, förre längdhopparen Erica Johansson, tv-entrepenören Anna Bråkenhielm och forskaren P-G Fahlström. Temat för samtalet är ”skapar Sverige vinnare, bland annat med anledning av de många diskussioner som förs på många håll om resultat, tabeller och barns drivkrafter i idrott. Kanske även vuxnas drivkrafter för barns idrottande kan sägas beröras. Engagemanget är stort och flera före detta elitidrottare deltar i samtalet.

När jag vänder hemåt är det dock inte morgonseminariet som gjort störst intryck på mig. 1996 tog jag mina första stapplande steg som landslagskapten och så småningom, 1998, som huvudansvarig förbundskapten i golflandslagen. De jag först stötte på, i pojklandslaget, har nu fyllt 40. De har familj och barn, till och med något stråk av grått hår, och flera av dem finns väldigt nära golfen. Ett antal befinner sig innanför repen den här veckan för ännu en (nästan) vanlig vecka på touren, andra är här på samma sätt som klasser återträffas efter 20 år och en tredje kategori står på scenen under middagen och är kraften bakom att denna tävling överhuvud taget blir av. Jag hälsar på underbara människor som jag inte sett sedan jag lämnade Sverige och flyttade till England 2005. Och det bästa av allt är att de verkar nästan lika glada över att se mig som jag är över att på nytt få träffa dem. Tiden har inte på något sätt stått stilla. Tvärtom, den har gått i ett rasande tempo och de människor jag möter nu är helt andra än de jag levde så intensivt samman med under en väldigt speciell period av livet. Erfarenheter, framgångar och förstås även motgångar har gjort dem sådana. Det som mest av allt gläder ett gammalt coachhjärta är dock att det tycks ha gått så bra. De har förflyttats från unga, hungriga och lovande individer till ödmjuka, ansvarstagande och kompetenta samhällsmedborgare, i full färd med att både förverkliga sig själva och stötta nästa generation. Med den vetskapen kan jag gärna bli gammal. Jag lutar mig tillbaka i sätet och tänker att den där visionen vi hade, om att alla en dag skulle kunna se tillbaka och tänka att:

”Vad glad jag är att jag fick vara med om en sådan satsning. Jag lärde mig mycket som jag har haft nytta av i så många sammanhang av livet”, den var inte så dum. Så länge som något sådant genomsyrar idrotten är nog frågan om tabeller eller ej sekundär. Med det i bakhuvudet kan jag både bli gammal och sova gott ikväll.

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling In English Tider som flytt

The good, better and how of rural life

Over the summer holidays it is common among many Swedes to take a trip down memory lane. I am no different and this summer I returned to familiar hoods for almost a week of lazy life by the lake, at my mother’s summer cottage. As every year this journey brings a mix of reliving fond memories and sadness when facing houses, factories and sports facilities in a rural part of the country that has clearly seen better days. Sweden has one of the highest urbanisation rates in Europe and it is evident how this affects life both where I grew up, further north where I also spend part of my summer and in rural areas also in the south where we took a quick family tour. Sports is in a difficult place when facilities in many parts of the country deteriorate due to lack of available funds for maintenance and there is nowhere near enough people to fill the facilities. In the bigger cities there are more people than available facilities and public funding comes nowhere near what is required to cater for the number of sports facilities that are needed to keep people active. A quick look at the map as it will look when taking into account the density of the population in Sweden 2025 makes it easy to understand that we are only now seeing the beginning of the problems that are waiting.

Having said this, most of the great athletes of Swedish sporting history have come from the tiny towns and simple facilities. In fact, this is likely to be a pattern in many countries. As I travel through Sweden I can see why. In the facilities that actually are looked after I see great possibilities. There is a paddock full of horses just outside the door, a plastic ice to practice slap shots on, an empty golf course within walking distance and many, many more examples of accessible sports that children in the city can only dream of. These facilities of course do not look after themselves. Each one will take a superintendent with knowledge of the three magical questions:

  • What is good (now)?
  • What can be better?
  • How can we fix this?

And that, ladies and gentlemen, is a job worthy any father or mother of a future world class athlete!

Kategorier
Tider som flytt

En legend har lämnat jordelivet

Telefonen surrar av ett sms på eftermiddagen. Från min bror: ”Har du sett att Wille Löfqvist har dött?” Det har jag inte. Jag är med dottern på konsert. Så snabbt jag kan letar jag upp vad som finns att läsa. Lovorden är många. Jag har inte tänkt på Wille på länge. Men nu när han är borta sköljer minnena över mig. Sena kvällar, torsdagsmatch med Brynäs i Gavlerinken och Wille i målet. Han var grym och idag har jag svårt att förstå att jag hann se så mycket av ishockeyspelaren. Jag var inte gammal alls men med en far som gärna gick på match var det lätt att följa med. Att han lät mig göra det är jag tacksam för än idag.

Ännu tydligare minns jag golfspelaren Wille Löfqvist. Han gav sig in i en proffskarriär just efter att sista perioden i ishockey spelats. Wille var en av de idoler jag följde då Hofors Open gick av stapeln under början av 80-talet. Alltid en tidig helg i juni, oftast innan banan ens blivit grön. Wille och några till kunde få bollen att sticka iväg som en projektil och inte ta mark förrän långt fram i svängen runt sjön på ettan. De andra jag kommer ihåg från den tiden heter alla Olle. Hedblom, Strand och Haglund. Hedblom och Haglund från Gävle. Strand från Högbo utanför Sandviken. Det var ungefär så stor världen var för en golfspelande yngling i Hofors i början av 80-talet. Eller förresten. Per Backström kom ju ända från Uppsala. Fast han var inte riktigt en i gänget. Han kunde kasta klubbor. Och han kunde vinna. Det kanske Ollarna och Wille också kunde men i så fall minns jag inget av det. Det jag istället minns är den glädje kanske framför allt Wille spred och hur otroligt gärna jag ville vara med.

Nu finns inte Wille längre och den tid jag minns då jag tänker tillbaka är lika förgången den. Hofors Opens betydelse för de golfare som växer upp i den gamla bruksorten lär vara en annan, och förebilderna heter knappast varken Wille eller Olle. Och jag tänker inte att det nödvändigtvis var bättre förr men att jag är så oerhört tacksam över att ha fått med mig det jag fick av Wille och hans kumpaner. I himlen tror jag Willes projektiler kommer till sin rätt!

Kategorier
Coaching och ledarskap En modern förening Kommunikation Tider som flytt

Midsommar, sill och Brexitvarning

På torsdag, när vi som bäst börjar fundera på vilken sill som smakar bäst till färskpotatisen, går britterna till röstningslokalerna för att ta ställning till huruvida Storbritannien ska stanna i den Europeiska gemenskapen (EU) eller vandra vidare på egen hand in i framtiden. Idag verkar det helt omöjligt att förutsäga hur det kommer att gå. Kampen mellan Brexit (lämna) och Bremain (stanna) ser ut att avgöras vid mållinjen. Det fruktansvärda mordet på parlamentsledamoten Jo Cox gjorde att kampanjerna tillfälligt stannade av men i övrigt är orden från båda sidor både hårda och tämligen svepande. En del i problematiken är förstås att ingen av sidorna har möjligheten att tydligt peka på vad effekten kommer att bli. Brexitanhängarna spelar främst på känslor (läs invandring) medan Bremain försöker använda siffror, ekonomi och till synes rationella argument.

Mitt i detta pågår herrarnas fotbolls-EM i centrum av ett Europa i mer eller mindre uppror. Kanske är det värt att stilla undra om idrotten har någon betydelse? Är tävlingssystemen utformade efter den tid som råder eller efter en historia som alltmer justeras? Är det till exempel självklart att det i framtiden är nationer som ställs mot varandra då det ska avgöras europamästerskap? En spaning som framkommer emellanåt är att det gamla stamsamhället är på väg tillbaka. Skillnaden är att vi i globaliseringens och digitaliseringens kölvatten fått möjligheter att knyta nära samband med människor som delar våra intressen och värderingar oavsett var i världen vi befinner oss. Nationsgränser spås därmed alltmer ha spelat ut sin rätt för att ersättas av städer eller helt enkelt gigantiska communities utan egentlig geografisk hemvist. Det skulle till stor del kunna förklara Champions Leagues framgång. Och i det perspektivet är ju nuvarande europamästerskap faktisk en direkt motats där ursprung, eller i alla fall medborgarskap avgör vem som ska spela med, och mot, vem. Och har i så fall ett eventuellt Brexit någon betydelse? Ja, den som hoppas på en framtid med starkare landslag från ”the Home Nations” kan förstås lockas av att några av de över 400 européer (och som alltså inte är britter…) som spelar ligafotboll i Storbritannien får lämna plats åt inhemska spelare. Med andra ord bör nog vänner av Bremain hoppas att England slår Slovakien ikväll!

Kategorier
Coaching och ledarskap En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Elitidrott och folkhälsa – vi sitter i samma båt! #IHL15

Efter att ha hållt mitt inledande anförande om idrottsrörelsens övergripande mål 2025 och framtida strategi på konferensen Idrott Hela Livet i Örebro hinner jag med 15 minuter över en kopp kaffe med den föreläsare jag ska introducera imorgon, på samma konferens, Dr Dean Kriellaars. Deans arbets- och forskningsområde är vad han kallar ”physical literacy”, vilket enligt honom inte har någon egen riktig definition. ”Literacy” är ju vanligtvis ett begrepp som avser förmågan att läsa och skriva. I så fall skulle ”physical literacy” vara förmågan till fysisk aktivitet eller förmågan att röra sig. Det går ganska snabbt att lista ut vad som hänt med den förmågan de senaste åren då Maj-Lis Hellenius på samma konferens kommer att berätta att ungefär 7% av den svenska befolkningen är tillräckligt fysiskt aktiva. På annat håll läser jag att kanadensiska barn spenderar i genomsnitt sex timmar om dagen framför en skärm. Lätt uppförsbacke kanske man kan beskriva det som.

En stund in i vårt samtal sammanfattar Dean det även jag pratat om i en enda mening – ”It takes a community to raise a physically literate child” – det krävs ett (helt) samhälle för att uppfostra ett barn med förmågan att röra sig. Tydligare än så kan nog inte behovet av en nationell handlingsplan formuleras. Hur ska boendeområden se ut, skolgårdar, arbetsplatser, pendlingsstråk till jobbet, idrottsanläggningar, idrottsverksamhet mm, mm för att både barn och vuxna ska lockas att röra sig? Knäck den nöten och såväl elitidrotten som folkhälsan kommer att blomstra!

Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Öst är mest, men väst är bäst, kamrat*

Härom kvällen njöt jag tablå-tv när den är som bäst. Faktum är att hela dagen nog var som en relik av en svunnen tid. Min vana trogen läste jag tidningen på morgonen. Pappersversionen alltså. Vid tv-programmen stannade jag upp och noterade att 21.55 skulle det gå en dokumentär om den sovjetiska krigsmaskinen från det kalla krigets dagar. Det vill säga den på is, det fruktade röda hockeylaget med CCCP på bröstet.

Lagom till utsatt tid bänkade jag mig med kvällsmacka och tillhörande dryck. Jag minns att det var så man gjorde förr. Dokumentären är en underbar resa i historien med namn som Krutov, Makarov, Larionov, Kasatonov med flera. Och Fetisov förstås. Alla slet dom för att visa världen den sovjetiska statens överlägsenhet. Anställda i landets tjänst (i militären) som de var.

När jag så småningom släcker lampan tänker jag att tiderna har förändrats. Eller så inte. Idag är det statliga satsningar på elitidrott i väst som är kusligt lika dåtidens östliga maskin. Heltidssupportade individer, i idrottens tjänst, med uppdrag att bärga olympiska medaljer. Vad är egentligen skillnaden? Kanske att Herb Brooks inte längre skulle kunna ringa presidenten och tala om en seger för ”our way of life”. På något sätt känns det där amerikanska collegelandslagets seger i Lake Placid som något som för alltid gått förlorat. Men, kanske kommer också den filmen hem till mig i tablå-tv snart…

*Thåström i CC Cowboys

Kategorier
Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Kommunikation Tider som flytt

Nog är det lätt att minnas en gång…

De senaste dagarna har jag haft möjlighet att återstifta bekantskap med ett gammalt kärt minne. Tror att vi är många, födda på tidigt 70-tal eller innan, som minns Australian Open i tennis. Själv tänker jag på sena nätter, kaffe och hård ostmacka bredvid pappa i soffan och en förnimmelse av ett land där solen ständigt tycktes skina. Människor med målade ansikten och galna peruker hade ruskigt kul på läktaren. Sedan dess har tennisens plats i mitt medvetande minskat betydligt och det är därför kul att upptäcka att Australian Open faktiskt är större än någonsin. Gräset är sedan länge utbytt, arenan inte längre ny men ändå en annan än på 80-talet, och publiksiffrorna imponerande. Melbourne sätter stolthet i att vara idrottsstad och med tennisen tillsammans med Australian GP, Formula 1, i mars är man något av centralort i ”the Australian Summer of Sport” där utöver dessa evenemang cricket, golf, segling, cykel har invånarnas uppmärksamhet mellan december och mars.

En snabb titt tillbaka i arkiven av Australian Open gör det lätt att förstå varför mina minnen är så ljusa. 1983 vann Mats Wilander som förste svensk och sedan är det mycket blågult i resultatlistan. 1984 var det Wilander igen som lyfte pokalen och 1985 fick han stryk av Stefan Edberg i finalen. 1986 spelades ingen turnering eftersom den flyttades från december till januari 1987. Och då stod Edberg där igen som vinnare. Och 1988 var det dags för Wilander en gång till. Fem turneringar i rad alltså med Wilander och Edberg som segrare. Lägger man till de Davis Cup matcher som Sverige dominerade och förstås alla andra turneringar med svenska segrare är det makalöst hur framgångsrik svensk tennis var. Världen ser onekligen annorlunda ut idag.

Åter till nutidens Australian Open är det en omfattande uppsättning matcher och klasser som ska hinnas med. Damer och herrar så klart, både singel och dubbel, mixad dubbel, juniorklasser för flickor och pojkar, också med både singel och dubbel. Och rullstol både ”open” och så kallad Quad (för de med särskild klassificering) OCH ”Legends’ doubles” för damer och herrar. Där är de; Wilander i par med Tomas Enqvist, Björkman och Johansson, Pat Cash, Leconte, Invanisevic, Navratilova, Davenport med flera. Så, till Melbourne i januari åker alltså dessa legender och också världens alla (nja, inte alla förstås men de som finns högst på rankingen) hoppfulla racketsvingare under 18 år. Jag skulle gissa att den hårdast satsande junioren inte ligger långt efter toppspelarna i antalet airmiles på ett år.

Det är nu jag tänker som Kjell Enhager brukar säga: ”Jag vet att det inte är möjligt, men om det vore möjligt – hur skulle du vilja göra istället?”. Ja, tänk om det inte spelade någon roll vem som vann Grand Slam för 18-åringarna. Tänk om åldrar kunde blandas och tänk om de svenska legenderna kunde spela med/mot Sveriges hoppfulla, och helst då i Växjö, Båstad, Stockholm, Gävle och var det nu kan vara så att de unga får en chans att utveckla det som verkligen behövs? Och då utan att det kostar en halv förmögenhet. Men det finns förstås alltför många skäl till att alla hellre åker till Melbourne…

Kategorier
Idrottens roll i samhället Kommunikation Tider som flytt

Kampen om uppmärksamheten – full av förlorare?

UK Sports nyhetsbrev landar regelbundet i min inkorg. Den här gången körs ett slags upprop kring #medalmoments där man ber människor uppmärksamma minnen från tidigare framgångshistorier. Jag försöker leta i mitt eget minne vad jag gjorde eller minns från tidigare svenska framgångar. Det är helt blankt! Jo, förstås minns jag herrarnas fotbolls -VM 1994. Då var vi några kompisar som tyckte det var en bra idé att nattbada i en fontän i Sandviken. Var den idén kom från ska jag låta vara osagt. Utöver detta är det tomt.

Frågan är om det är jag som är konstig eller om det där med inspiration och idrottsframgångar blivit allt svårare att koppla ihop? Vi inom idrotten brukar ju hävda att våra medaljer får unga att börja med och att satsa på idrott. Det finns dock forskning som tyder på att det där hade större effekt tidigare. Förmodligen handlar det om den allt större konkurrensen om människors uppmärksamhet. Enda anledningen till att mina barn vet att det varit Finnkamp i helgen är att vi på lördagsmorgonen stötte på ett gäng landslagsklädda på Cityterminalen. Snabbt drog pappa historien om tvekampen med Finland och hur speciell och spännande den är. Sen visade det sig att de blågula i själva verket var Atea-anställda i väntan på bussar till Bosön för ett stort företagsevent. Därmed tror jag att jag måste erkänna att Finnkampens, och många andra storslagna mästerskaps, betydelse för i alla fall mina barns idrottande inte är direkt väsentlig. Nya idéer – ja tack!