Kategorier
Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Möte med det nya och det gamla

I dessa tider av hem- och/eller Sverigesemester har jag varit på besök både i det nya och det gamla idrottssverige. Ett par nätter på Kviberg Park Hotel, mitt i den alldeles enastående idrottspark som byggts upp på det gamla regementsområdet i utkanten av Göteborg. Utöver ett stort, fint hotell finns här längdskidåkning inomhus, fotbollsplaner ”en masse”, varav en fullstor i hall, beachvolleyboll inne och ute, idrottshallar, klättring, bordtennis, löparspår, hinderbana, gym både inne och ute samt säkert mycket mera som jag inte hann uppfatta. En idrottsmedicinsk klinik finns parkerad mitt i anläggningen och jag räknade till tre skolor på eller i anslutning till området. Även i dessa semestertider bubblar stället av liv.

Kviberg är i huvudsak utvecklat av privata pengar och över allt vilar en känd byggherres ande. Omfattande bostadsprojektering sker runt omkring och det är lätt att gissa sig till hur den ekonomiska ekvationen ser ut. Idrott och bostäder skapar en attraktiv miljö.

Bara några minuter bort får jag också syn på det gamla idrottssverige. Här ligger två asfaltstennisbanor som en gång i tiden förstås var nylagda. Nu är näten borta och färgen flagnad. Bredvid finns en gräsfotbollsplan som säkert var både fin och välanvänd förut. Nu har flera björkar växt sig upp till ribban i den ena målburen och tanken på en match här känns sedan länge förgången. Min gissning är att kommunen en gång anlagt båda dessa planer, tennis och fotboll, men att de nu gått samma öde till möte som så många andra allmänna ytor.

Jag får inte ihop detta. På Kviberg finns tillgång till idrott men långt ifrån alla kommer att ha de ekonomiska förutsättningar som ändå krävs för att ta sig ut i längdspåret. Utgångspunkten för anläggningen är kommersiell, men den bidrar samtidigt till både folkhälsa och rolig fritid för både vuxna och barn. Detta borde få kommunen att jubla över utvecklingen eftersom den säkerligen kapar kostnader för kommunen på annat håll.

Strax bredvid denna anläggning finns alltså idrottsytor som någon låter förfalla. Varför blir de inte viktiga brickor i spelet om var människor vill bo och vad människor kan ägna sig åt? Hur kommer det sig att kommun och bostadsbyggande inte bättre kan slå sig ihop och tillsammans skapa förutsättningar både för nya områden och anläggningar och för att de som redan finns ska leva vidare?

Länge har Dan Persson i Idrottens Affärer pratat om att vi behöver få in nytt kapital i idrotten. Något säger mig att han har rätt. Och kanske att kommunerna också behöver få in ny idrott i kapitalet?

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället In English Tider som flytt

Not just the The English Game

With the Corona-virus, or some other bug, holding its grip firmly around my neck I spent Saturday night on the couch with my only company being Netflix and the brilliant new original series The English Game. This takes us back to the late 19th century when football was a game played between gentlemen that predominantly came out of the private schools in the south. Already in the first episode these gentlemen are challenged by a team from the north, made up of working men from one of the many mills where football was what carried a bit of hope and joy into the hard life of a blue collar. For the quarter final of the FA Cup where this team of northerners were to travel to London the owner of the mill had brought in an additional two players from Scotland. This caused serious friction in the team as why on earth would somebody leave home to play football? Football was something you did with your mates in your local team. Of course these players were two of the first professional players in the game, even though payment probably came in the form of a job at the mill.

As I watch the English game I reflect on how sports over the years at different times have had to deal with the issue of professionalism. To the players in the English Game playing football for money was to go as low as you could possibly go in sports. It was cheating, not just because it was against the rules but because it had absolutely no decency. Now, compare that with where football is today.

Other sports have been much later in this process. For example my own sport, golf, is only now looking at rewriting its rules of amateur status. The purpose of the amateur status rules in most sports have always been twofold:

  1. To protect the (amateur) athlete who plays sport in his or her time off from work and therefore will find it difficult to compete with somebody who plays full time.
  2. To protect the sport from what would always be ”the lure of the dollar” where the risk of players bending, or even breaking, the rules in order to find advantages on the pitch would simply threaten to destroy the game.

Watching the English Game gives me a feeling that something at the heart of what sport used to be, and probably was meant to be, has been lost, and is also forever gone. Even if it might take some time before we have another chance (post Corona) it is worth considering what difference it would have made if that next Premier League or Serie A match did not have money on the line. But then again no, in our time that is impossible to even imagine!

Kategorier
Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Har ute blivit inne, och sommar blivit vinter?

Grönt är förstås skönt. Också i februari.


Jag minns en affisch i omklädningsrummet vid månskensrinken i centrum. Där stod det om kvalspel till Elitserien 1975/1976. Hofors IK mötte Djurgården. När jag i dag läser på (tack Djurgårdens IF för utmärkt statistik och historia på hemsidan) ser jag att just säsongen 75/76 var Elitseriens första. Och förstås var möjligheten att få kvalspela en milstolpe i hoforshockeyns historia. Jag gissar att jag började på hockeyskola vintern 1976/77 och det var nog inte så konstigt att affischen satt kvar som minne. Ja, om inte omklädningrummen lika mycket som uterinken varit historia vid det här laget hade den säkert suttit där fortfarande.

Med hjälp av statistikarkiven hos Djurgården lär jag mig att det nog var en stor händelse som utspelade sig i Hofors den där aftonen. Dryga 2700 personer kom och såg sitt hemmalag segra med klara 5-1. Och till exempel gjorde Berra Sundberg mål. Honom minns jag från de första A-lagsmatcherna jag såg. Säg dock den glädje som varar för evigt. När stålverksgrabbarna besökte huvudstaden för returmatch blev det till att bita i gräset. Eller tugga i isen snarare. Möjligen var det storheten i Johanneshovs Isstadion, inomhus, som blev övermäktig. 12-1 till Stockholmarna kan ha gjort resan hem till Dalgränsen lång. Djurgården fick elitserieplatsen, och sedan dess har Hofors IK inte synts till i dylika sammanhang. Trots att en ny, fin ishall snart stod färdig för invigning till Berra och hans lagkamrater.

Mycket har förstås hänt sedan det första elitserieåret. Jag undrar så smått hur långt ned i seriesystemet jag skulle behöva leta för att hitta det första laget med månskenshemmarink? Om det ens finns något. Nej, istället tycks det som om annan idrott blivit februari månads aktivitet under bar himmel. Ja, hur gick det egentligen till då uteidrotten ishockey blev inneidrott och sommaridrotten fotboll blev vinteridrott? Den, och många andra frågor, hinner jag fundera på där jag står och fryser på en konstgräsplan i Tullinge. En helt vanlig söndag i februari. Och jag undrar helt enkelt om inte något tappats bort på vägen hit.

Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället Kommunikation Tider som flytt

Storheters separation från verkligheten

I den stora morgontidningen på den första palindromdagen sedan medeltiden skriver den alltid så briljante Niklas Orrenius om vad som möjligtvis skulle kunna kallas Zlatans uppgång och fall i Malmö. Artikeln är förstås föranledd av att den staty som stolt placerades utanför Malmö Stadion, då det blev känt att Zlatan som delägare i Hammarby numera siktar på att göra Bajen till Nordens främsta lag, fått utstå vandalisering och slutlig mer eller mindre offentlig avrättning (även om det snarare var avsågning). Utan att på något sätt försvara den behandling statyn fått ger sig Orrenius in på att söka förklaringen till varför de som nyss dyrkade Zlatan som den störste av dem alla plötsligt inte tål se det bronsbelagda monumentet på den 8 ton tunga sockeln. För gissningsvis kunde inte varken statyns upphovsmakare eller Zlatan själv förutse något liknande. Eller hade den store fotbollsspelaren ändå valt att gå sin egen väg och ”byta lojalitet” även om han hade kunnat gissa sig till en upprördhet likt den som nu råder i landets tredje stad?

När det gäller Zlatan är det förmodligen omöjligt att gissa sig till bevekelsegrunder men jag kan inte låta bli att dra paralleller till då jag skriftväxlar med en kamrat i samband med att brexit formellt sker. Han skriver att det till stor del är ”EU:s fel”. Man har helt misslyckats med att ta signaler på tillräckligt allvar och dess lyhördhet inför missnöjet inte bara på de brittiska öarna tycks lika med noll och ingen. I vårt eget land ser vi detsamma då bitterheten är utbredd och föraktet inför de som har makten och inget begriper är totalt. I USA ser vi en president ta sig genom riksrätt med ett stärkt väljarstöd som konsekvens. Kanske främst därför att han lyckats göra tvärtom – förstå de människor som vill rösta på honom.

Donald Trumps framfart gör onekligen att tanken kring vad framtiden kommer att innehålla svindlar. Blir det folkopinion snarare än vad som är rätt och fel som ska avgöra? Om tillräckligt många på läktaren anser det vara straff, ska domaren då blåsa i pipan? Visst hopp går det ändå att få av att det finns människor som Mitt Romney. Religiös tro eller ej, att stå upp för det som är rätt och det sanningen förtjänar, det är en ganska hygglig egenskap att ha i ryggen. Synd att dess popularitet tycks vara på nedgående.

Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället In English Tider som flytt

Is this the end of a beautiful friendship?

I still remember the first day we met. As a young and very nervous 19 year old I was abroad for the first time. Yes, in those days, and where I came from, that was not all that uncommon. In fact, it was the first time I sat foot on an airplane on my own. Some would say that I have spent the rest of my life catching up on that. I cannot say that it was love at first sight. On the contrary, I felt you were rather odd. You had habits that I certainly was not used to. Crossing the street in your country could be lethal, mainly because cars came running from the wrong direction and looking left was not something that I was familiar with. The breakfast you served was either ”continental” meaning I was hungry again after 30 minutes. That was about as long as a slice of white toast with jam lasted. Or it was big enough to go for a normal lunch. And it was cooked. The weirdest thing however was the fact that in your country most bathrooms had carpets, something I still do not understand.

From that first meeting our friendship slowly grew and, I would say, developed into love. Thanks to work later in life I had the opportunity to visit many times and you took me to some of the finest places on earth. Yes, another love of my life is golf and it was magical to get to experience some of those pieces of land, called the links, next to the ocean where golf has been played for generations.

After a while you and I got to know eachother really well. In 2005 the relationship that I was then in had gone a bit stale. I was looking for options where I could get out, to continue to grow and develop. You provided me an opportunity for which I will be forever grateful. In August we, me and my family, packed our home in boxes to throw ourselves fully into your arms. We went to live in a rural and friendly area where one of the best golf courses that I have ever seen is located. The start of our new, deeper relationship, was a bit rocky. Many things were new to us and without the friendliness of the people that I worked with, and the people that we met, our relationship would have ended quicker than it did.

As most relationships ours grew stronger with time. You only had to look at me at your front door (there was a system at immigrations called Iris which meant that a machine could recognise my irisis to let me through) to know that I was welcome. I learnt to appreciate your habits and in fact, picking up the Evening Standard on my way through the London Underground on a Friday night became one of my favourite pastimes. For five years we had a rather complicated distance relationship as I divided my time between Stockholm and your place. Love, however, is strong and can endure also pressured times.

Today is January the 31st and the divorce that you started talking about long ago is to come into effect. What I did not realise back in 2005 was that the rural part of the country that my family came to was to be one of the most pro-Brexit areas in the whole of Britain. The people that I met and became friends with are now divided into two. The Brexiteers and the Remainers. The latter have turned into Rejoiners. It truly is a sad day and I cannot tell you how sorry I am that my children will not have the chances that I once had. You say that we will always have a special relationship. Perhaps. But today something fundamental in that relationship is changing. And I am so sorry to see you go.

Goodbye Britain.

Kategorier
En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Idrotten och världsfreden

På hemväg från den femte världskongressen om doping inom idrotten ägnar jag en stund åt att läsa den stora morgontidningen. Där får sig svenska idrottsledare en rejäl uppläxning. Ja, kanske inte alla men Peja Lindholm, idag förbundskapten i curling i Kina, och Pia Sundhage, som en gång sa att det skulle vara häftigt att träna Nordkoreas landslag, får i alla fall räknas dit. Erik Helmersson menar att även om en ledare valt att jobba i en diktatur behöver denne inte stryka sina uppdragsgivare medhårs.

Under ett par dagar i Polen och i flera samtal på sistone har jag haft anledning att fundera på vad vi egentligen ska ha elitidrotten till. Ganska länge har den varit, vid sidan om både kalla och mera konkreta krig, ett sätt för nationer att visa sin förträfflighet. Tidigare var det östländer som med statliga resurser ville visa väst sin storhet. Minns den legendariska hockeycoachen Herb Brooks som efter USA:s seger mot Sovjet i herrfinalen i ishockey i Lake Placid 1980 ringde presidenten och förklarade att det var en seger för vår ”way of life” för att förstå hur viktigt det var för honom att de inte lyckades. Idag har öststaternas system flyttat världen över och stora resurser satsas på den elitidrott som ska bidra till nationell stolthet. Och den återkommande frågan i Katowice där jag just varit är förstås hur nära tillhands det ligger att använda otillåtna medel i kampen. Här någonstans börjar ambitionerna komma farligt nära 1936 och en viss Olympiad i Berlin.

Ett samtal med en god kamrat häromdagen går snarast åt rakt motsatt håll. Elitidrott kanske inte alls ska ha med nationell stolthet att göra. Tvärtom. Vi lyfter fram fredstanken och låter idrotten bryta gränser, bygga nätverk, skapa vänskap och knyta band. Bilden på de tre medaljörerna i herrarnas stavhopp i Doha då de gör en bakåtvolt hållandes varandras händer gör sig påmind. Tänk om det budskapet kunde vara det rådande. Då skulle OS och VM förläggas till världens allra svåraste konflikthärdar. Och vem 17 skulle då ha tid att, eller ens komma på tanken att, ställa till jäkelskap. Fredspriset synes helt enkelt vara inom räckhåll!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En modern förening Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Liten mot stor

Idag var det pysselstuga i vårt hus. Äntligen ska den stora matchen stå. Enskede IK ska möta AIK i Svenska Cupen. Egentligen skulle drabbningen ha stått i augusti men då tvingades AIK till Skottland för match mot Celtic och därmed blev det en novemberuppgörelse på Friends Arena istället. Visst hade det varit kul med stormatch på den lokala idrottsplatsen, men när det nu blir till att besöka nationalarenan känns det onekligen ganska stort.

Vid vårt köksbord är det fyra grabbar som förbereder flaggor och hejaramsor. Det är samma grabbar som enligt egen utsago är Enskedes mest trogna supportrar:

-”Vi är ju Enskedes bästa supportrar.”

‘”Ja, vilka skulle det annars vara? Det är ju bara vi som är på matcherna!”

Själv sitter jag i soffan och reflekterar både över det jag hör från köksbordet och det som hänt de senaste dagarna. Årets herrallsvenska är slut, Djurgården gick segrande ur striden och inför den avgörande omgången skrev Johan Esk om hur detta år är en föraning om vad som komma skall. Skillnaden mellan storstadslagen (med större muskler) och övriga börjar bli allt tydligare. Då vi nu också kan se hur den ekonomiska konsekvensen av att hålla sig kvar/gå upp och att åka ur/fastna kvar alltjämt blir större, ja då är det en tydligare ojämlikhet som breder ut sig även i Sverige.

Här någonstans står förstås vägvalet. Ska svenska topplag ha något med Europa att göra är det nog tveklöst att de behöver större ekonomi och bättre förutsättningar. Samtidigt är det angeläget att fundera över hur det påverkar de som strävar och vill upp. Är skillnaden mellan att hänga kvar i Superettan och att åka ned i division 1 så stor att klubbens hela verksamhet hotas? Och om känslan att Enskede ska kunna rubba AIK i den där cupmatchen inte ens för nioåriga grabbar går att fantisera ihop – vad händer då med flaggtillverkningen i ett kök i Enskede?

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Ett gott stycke svensk idrottshistoria

Av Sveriges 185 världscupssegrar genom tiderna har 131 kommit från Tärnabyåkare, med IK Fjällvinden som moderklubb.

Det är den andra meningen i Wikipedias presentation av Tärnaby. Och nog är vi ganska många med en relation till Slalomvägen, trots att vi aldrig varit där. Vi som minns en tid då tv:n rullades in i klassrummet, eller alla kanske samlades i biblioteket, alternativt i fikarummet för att se Ingemar utklassa allt motstånd i Madonna di Campiglio. För nog var det väl oftast där han åkte? Möjligen också i Wengen. Jag kan fortfarande höra Sven Plex Petterssons stämma kommentera medan Stenmark susade nedför branten. Någon gång emellanåt bröt också Stig Strand igenom för att utmana om pallplaceringar och när Anja Persson och Jens Byggmark trädde fram var det en naturlig fortsättning på ett gott stycke svensk idrottshistoria. Idag är Tärnaby en ort med 400 invånare och flera av de problem som de flesta små orter i olika delar av landet tampas med.

En av dem som hoppas ändra på detta träffade jag idag. Helena Nilsson har rest runt världen tack vare skidåkningen och sin fostran i Fjällvinden och har nu ambitionen att föra något av den så kallade kulturen vidare. Eller kanske väcka den på nytt. Det hon berättar för mig är inget annat än enastående. Jag jämför hennes historia med vad jag nyss uppfattat i Lena Anderssons bok Sveas son och förstår att här finns det ett samband. Ingen av berättelserna handlar om idrott. Det är mycket djupare än så. I centrum står en övertygelse om vad det innebär att vara människa och vilka åtaganden som följer med det. Och kanske kan Helena Nilsson bidra till att en sådan central del av det svenska samhällsbygget inte går förlorad. Det tror jag i alla fall idrotten skulle ha glädje av!

Kategorier
En modern förening Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Vad får jag för pengarna?

Häromdagen publicerade Dagens Nyheter en stor artikel på temat matbutikernas framtid, med fokus på ”Varför handlar nästan ingen på Coop längre?”. Här kunde läsaren följa med på en historiebeskrivning från årsmöten i den lokala kooperationsföreningen via stormarknaden i Vårby och Domusvaruhus i centrala lägen, till dagens svåra ekonomiska situation. Enligt DN:s chefredaktör Peter Wolodarski på Twitter för två dagar sedan hade artikeln då visats nästan 600 000 gånger. Stort intresse verkar det därmed som. Ändå skriver Lydia Wålsten på ledarplats i Svenska Dagbladet idag att ”ingen saknar Domussamhället”. Hon menar att ägarformen kooperativ har styrproblem och därför inte är något bra alternativ i dagens läge. Nog är det intressant att fundera över vad problemet är? Hos mig fastnar formuleringen från KF:s styrelse 1905:

”Låtom oss tydligt och klart se att den rörelse vi arbeta uti icke är någon vanlig krämarrörelse, utan ett ekonomiskt system vars främsta mål måste vara en lyckligare mänsklighet”.

Visst är de raderna svåra att inte tycka om? Det är den typen av vision som managementkonsulter på uppdrag i företag skickar saftiga fakturor för. Många är de som vill finna syftet som är större än själva affären – vad är vi här för att åstadkomma? Ta till exempel Disney’s nöjesparker:

”We create happiness by providing the best in entertainment for people of all ages everywhere.”

Möjligen är det här någonstans som det för oss vanliga människor börjar bli svårt att hålla isär begreppen. Vad är det egentligen som skiljer det affärsdrivande företaget från folkrörelsen när det kommer till kunden eller medlemmen? Enligt DN-artikeln var det möjligheten att handla billigare någon annanstans som fick kooperativet att börja rämna. Lojaliteten till det gemensamma räckte helt enkelt inte till.

Säkerligen sammanföll detta också med förändringar i svenskarnas folkrörelseengagemang (vilket egentligen är andemeningen i Lydia Wålstens resonemang – människorna vill helt enkelt något annat) som enligt SOM-institutets mätningar gjort att medlemstalen totalt sjunkit och att det ideella engagemanget samtidigt tagit andra former. Titta bara på den folkrörelse Greta Thunberg idag dragit igång.

När jag läser artikeln om Coop är det omöjligt att inte dra paralleller till idrottsrörelsen. En förälder berättade för mig att hans son går på fyra idrottsaktiviteter. När han tänkt en stund till konstaterade han samtidigt att ingen av dessa är organiserade under Riksidrottsförbundet utan agerar i helt privat regi. Om han märker någon skillnad är oklart. Det ska också sägas att detta sker i Stockholm varför utbudet på andra håll kan se helt annorlunda ut.

Föräldrar av idag tänker på samma sätt som konsumenten i matvarubutiken. Visst finns där lojalitet till klubb och förening men kritiskt är hur långt den sträcker sig i relation till vad föräldern uppfattar att den totala kostnaden för barns aktiviteter blir. Totalen ska nog då räknas i både pengar och ideellt engagemang (i allt från styrelsearbete till ledarskap och kiosktjänst). Det är då en välkänd sommarpratare kliver in i bilden:

-”Vad f-n får jag för pengarna?”

För idrottsutvecklingens skull, och för folkhälsans med tanke på hur mycket för lite vi alla rör oss, vore det nog bra om vi koncentrerade oss mera på kvalitén. En tidigare väldigt framgångsrik svensk förbundskapten säger ofta att aktivitetsidrott skapar inga världsstjärnor. Med det menar han att den som ”går på idrott” en eller flera gånger i veckan inte kommer att lägga den tid som den idrottsliga utvecklingen kräver. Och det oavsett i vilken regi idrotten sker. När jag ser Henrik Stensons son, på Facebook, slå bunkerslag ur sandlådan vid sommarhuset tänker jag att viktigast av allt är den idrottsaktivitet som lyckas skapa den typen av glädje och engagemang i idrottandet. Hur hittar vi den i framtiden?

Kategorier
Coaching och ledarskap En ny syn på träning och tävling Tider som flytt

På plakatet på första maj

Våren är här, Valborg passerad, och på fotbollsplaner runt om i Stockholm spelas matcher i parti och minut. Sankt Erikscupen är igång igen. Och med den är det ironiska att jag slår vad om att aktivitetsnivån för många barn faktiskt gått ned. Den plan som de fram till nu hängt hela dagar på är uppbokad av organiserade matcher. Jag vet eftersom en av de där IP-hängande nioåringarna är vår yngste son. Fem timmar på fotbollsplanen med ett kort avbrott för att en förälder kommer dit med något de motvilligt (tar ju tid från liret…) kan stoppa i magen är ingenting en vanlig lördag. Istället är det nu bortamatch, transport i bil, matchtröjor (ja, det var det helgen innan också men då med motiv Bayern München, Barca, Manchester United eller liknande), domare och annat. När de kommer hem ska dock sägas att erfarenheterna av de nya spelreglerna är positiva. Mer spel än tidigare. Men samtidigt helt säkert inte tillräckligt varken för att kidsen ska bli nöjda eller för att potentialen i dessa spelare ska realiseras.

Förstås är det precis detta som Svenska ishockeyförbundet vet då man nu kör ut sin klockrena #tillbakatillgatan kampanj. Det är där såväl drömmar som finter föds och tillsammans kan de räcka långt. Och gänget som hängde på IP? Ja, turligt nog hittade de en gräsplätt där kompisens mål kunde ställas fram. Och idag på första maj är de unga fotbollsspelarnas plakat enkelt att tyda:

”Mera fotbollsplaner!”

Det finns många skäl till att politikerna borde lyssna!