Kategori: Kommunikation

Why augmented reality should loose its augmenticity

A very Swedish tradition is the week’s break from school that students have sometime from the second week of February to the second week of March. Starting with the southernmost part of the country the break works it’s way up north. It is called the ”sport break” alluding to the fact that a good idea would be for the kids to get out of school and hit the slopes, the ice or perhaps nowadays, even the more or less evergreen grass. Whether kids actually do this is another issue as we know that much of the behaviour of children when they are out of school depends on their parents.

So, with very little winter sport happening around Stockholm, we decided to go on a little family trip. Our youngest child have read a serious of books called Pax. Seriously dramatic and exciting books taking place in the little town of Mariefred, south of Stockholm. The great thing now is that the books can be relived in the authentic surroundings of Mariefred. All it takes is a phone, the downloaded app and a pair of headphones. Five of us entered the world of Grimmen, Alrik and Viggo and in no time we were completely absorbed by the story and our exploration of the little village. An hour later we had clocked up 5km of walking without noticing.

As I return from an EU meeting in Zagreb, Croatia, on the theme of ”Why European sport needs skilled and competent coaches” I think about our experience in Mariefred. The skilled and competent coach is one that can influence people in a positive way and make them do things they did not think they were capable of, and perhaps did not even think they wanted to do. What I wonder though is whether the coach will have to be an actual person? I am still waiting to meet the coach that can tell me the kind of story that will make me so wholeheartedly step into what I am doing as the Pax-app did in Mariefred. Augmented reality simply needs to become reality in coaching!

Storheters separation från verkligheten

I den stora morgontidningen på den första palindromdagen sedan medeltiden skriver den alltid så briljante Niklas Orrenius om vad som möjligtvis skulle kunna kallas Zlatans uppgång och fall i Malmö. Artikeln är förstås föranledd av att den staty som stolt placerades utanför Malmö Stadion, då det blev känt att Zlatan som delägare i Hammarby numera siktar på att göra Bajen till Nordens främsta lag, fått utstå vandalisering och slutlig mer eller mindre offentlig avrättning (även om det snarare var avsågning). Utan att på något sätt försvara den behandling statyn fått ger sig Orrenius in på att söka förklaringen till varför de som nyss dyrkade Zlatan som den störste av dem alla plötsligt inte tål se det bronsbelagda monumentet på den 8 ton tunga sockeln. För gissningsvis kunde inte varken statyns upphovsmakare eller Zlatan själv förutse något liknande. Eller hade den store fotbollsspelaren ändå valt att gå sin egen väg och ”byta lojalitet” även om han hade kunnat gissa sig till en upprördhet likt den som nu råder i landets tredje stad?

När det gäller Zlatan är det förmodligen omöjligt att gissa sig till bevekelsegrunder men jag kan inte låta bli att dra paralleller till då jag skriftväxlar med en kamrat i samband med att brexit formellt sker. Han skriver att det till stor del är ”EU:s fel”. Man har helt misslyckats med att ta signaler på tillräckligt allvar och dess lyhördhet inför missnöjet inte bara på de brittiska öarna tycks lika med noll och ingen. I vårt eget land ser vi detsamma då bitterheten är utbredd och föraktet inför de som har makten och inget begriper är totalt. I USA ser vi en president ta sig genom riksrätt med ett stärkt väljarstöd som konsekvens. Kanske främst därför att han lyckats göra tvärtom – förstå de människor som vill rösta på honom.

Donald Trumps framfart gör onekligen att tanken kring vad framtiden kommer att innehålla svindlar. Blir det folkopinion snarare än vad som är rätt och fel som ska avgöra? Om tillräckligt många på läktaren anser det vara straff, ska domaren då blåsa i pipan? Visst hopp går det ändå att få av att det finns människor som Mitt Romney. Religiös tro eller ej, att stå upp för det som är rätt och det sanningen förtjänar, det är en ganska hygglig egenskap att ha i ryggen. Synd att dess popularitet tycks vara på nedgående.

Att driva beteende

Nyligen träffade jag en grupp från ett svenskt riksdagsparti och deras internationella gäster, från bror- och systerpartier runt om i Europa. De håller på med en slags internationell benchmarking och när, eftersom jag var inbjuden, även en förhoppning om att lära av andra intilliggande områden. Temat var medlemsengagemang vilket förstås kommer att få Dan Persson på Idrottens Affärer att ifrågasätta varför de frågar idrottsrörelsen. Kanske har han rätt i detta och därför roade jag mig bland annat med att göra en viss spaning hur annat medlemsengagemang kan se ut. Ni vet de där plastmedlemskorten som tar plats i plånboken men där medlemsklubben knappast har något årsmöte där vi kan engagera oss. Jag har en bild som jag ibland återkommer till som jämför ”gamla” storspelare (HM, IKEA mfl) med nya (Spotify, Alibaba, AirBnB etc). I den gamla världen var det stort då IKEA-katalogen kom och samma reklam landade hos alla. I den nya världen räcker det att jag funderat på att odla skägg för att en schysst trimmer ska ta plats i mitt flöde i telefonen.

Idag känner säljaren sin kund och vet vad hen vill ha. Data används för att driva beteende och inte för att konfirmera eller förstå det. I min bild byter jag, efter att jag pratat om detta, ut ordet ”kund” till ”medlem” och det blir uppenbart för de flesta vilka möjligheter som finns. Det blir också tydligt att såväl idrottsföreningar som politiska partier har en del att göra på området.

Tänker på detta också då jag bokar en resa till en storstad, inklusive hotell. Innan jag gjort något mera än att boka har Google skapat en händelse med restider, hotell inklusive en beskrivning av hur jag tar mig dit samt massor av tips på vad jag nog kommer att vara intresserad av på resmålet. Dessutom får jag förstås veta vad mina kompisar (som uppenbarligen är lika slapphänta med sina data som jag) gjort i samma stad.

Använd data för att driva beteende. Så var det ja…

Det går bra nu!

Besöker en av Sveriges växande städer i en region med stark framtidstro. I Östersund är det stort medaljfirande hos Svenska Skidskytteförbundet, för sponsorer, samarbetspartners, förbundsledare och framför allt aktiva. Östersund är litet av navet i svenskt skidskytte, bland annat i kraft av den fina arena som kommunen investerat 150 msek i de senaste åren. Traditionellt står staden värd för skidskyttevärldscupens säsongspremiär och 2019 är det så dags för den riktiga kronjuvelen då VM åter kommer på besök.

Vid middagen sitter jag mitt emot kommunalrådet i Östersund. Han är en idrottsengagerad man som ser potentialen i idrotten som näring. Han berättar om en konferens med näringslivs- och kommuntoppar där flera, från andra delar av landet, kommenterat att ”det går bra för Östersund”. Kommunalrådet tillskriver till stor del denna uppfattning idrotten. Fotbollen i form av ÖFK naturligtvis, medaljörer i både OS och Paralympics som har sin hemvist i kommunen eller närliggande kommun, ett antal evenemang av nationellt och internationellt format samt anläggningar som möjliggör för ökat idrottande för fler. I det sistnämnda hör jag till exempel om hur den nya superfina och moderna gymnastikhallen gjort att truppgymnastiken fyrdubblat sitt deltagarantal (från en redan innan ansenlig siffra) och barnen står ändå i kö.

Vid middagsbordet har vi en ganska omfattande diskussion om vad som driver utvecklingen i Östersund. Här finns ingen större industri menar ett inlägg Kommunen är en stor arbetsgivare, universitetet finns men i övrigt är idrotten en kraftig motor. I mångt och mycket driver den också besöksnäringen.

Med det åker jag hem och tänker att idrottsrörelsen gör Sverige rätt mycket starkare. På många sätt.

Lögn, förbannad lögn och statistik

Förra veckan hade vi viktigt besök i svensk idrott. Tack vare ett sammanträffande där gymnastikförbundet hade Dr Dean Kriellaars som talare på sitt gymnastikforum under helgen kunde också idrottens högste tjänstemän i förbund och distrikt ta del av samma viktiga budskap. Dean menar i korthet att rörelseförståelse, som sammanfattat kan sägas utgöra både förmågan till rörelse samt motivationen och självförtroendet att faktiskt göra, är lika viktigt som läsförståelse. Självklart visar han också, med all önskvärd tydlighet, i vilken olycklig riktning världen styr, med hisnande hastighet. Barns utrymme, både rent fysiskt och tidsmässigt, för rörelse och fysisk aktivitet blir allt mer begränsat och som en effekt breder såväl överviktsproblematik som diabetes ut sig världen över. Dean visar på data från Kanada där det framgår att oavsett regering, röd eller blå, påverkas inte den mer eller mindre linjära kurva som illustrerar hur eländet tar ett allt starkare grepp kring befolkningen.

Vad gäller ohälsoutvecklingen är Kanada knappast unikt i världen. Tvärtom är detta en resa som står att finna på många håll, inte minst i stora delar av Asien där utvecklingen till och med går ännu snabbare. Oftast tack vare att befolkninfen snabbt tar efter västvärldens vanor. Inom idrotten sticker Kanada snarare ut på ett annat område. På senare år har man stärkt sina aktier ordentligt inom elitidrottens område och landet tar allt fler medaljer i olympiska och Paralympiska sammanhang. Det ironiska är förstås att när kurvan över medaljer i olympiska spel kontrolleras för korrelation mot ohälsa uppstår ett närmast linjärt samband.

Ger olympiska framgångar större problem med övervikt och ohälsa?

Nu är nog inte sanningen så enkel som en perfekt korrelation. Precis som min fru säger då jag tar upp detta med henne finns det en mängd (andra) faktorer som påverkar ohälsutvecklingen. Kanske får man dock konstatera att elitidrottsframgångars påverkan på folkhälsan är begränsad.

Jag tänker på både detta och på Stefan Lindeberg, tidigare ordförande i Sveriges Olympiska Kommitté, då jag besöker Kungliga Dramatiska Teatern på lördagskvällen. Istället för att fascineras av åtta svenska mål på Friends Arena blir jag helt betagen av kraften i föreställningen Anna Karenina. Och inte en enda gång efter denna upplevelse har det slagit mig att jag skulle börja med teater. Däremot skulle jag gärna gå tillbaka till Dramaten.

Precis så sa Stefan Lindeberg om elitidrotten och menade att dess största värde faktiskt är just egenvärdet. Dramatiken, upplevelsen, fascinationen. Och tänk om den i sig faktiskt är värd en del av våra gemensamma resurser. Men att hoppas att elitidrotten eller kulturen ska lösa det samhället som helhet misslyckats med, det är nog att hoppas lite väl mycket!

Midsommar, sill och Brexitvarning

På torsdag, när vi som bäst börjar fundera på vilken sill som smakar bäst till färskpotatisen, går britterna till röstningslokalerna för att ta ställning till huruvida Storbritannien ska stanna i den Europeiska gemenskapen (EU) eller vandra vidare på egen hand in i framtiden. Idag verkar det helt omöjligt att förutsäga hur det kommer att gå. Kampen mellan Brexit (lämna) och Bremain (stanna) ser ut att avgöras vid mållinjen. Det fruktansvärda mordet på parlamentsledamoten Jo Cox gjorde att kampanjerna tillfälligt stannade av men i övrigt är orden från båda sidor både hårda och tämligen svepande. En del i problematiken är förstås att ingen av sidorna har möjligheten att tydligt peka på vad effekten kommer att bli. Brexitanhängarna spelar främst på känslor (läs invandring) medan Bremain försöker använda siffror, ekonomi och till synes rationella argument.

Mitt i detta pågår herrarnas fotbolls-EM i centrum av ett Europa i mer eller mindre uppror. Kanske är det värt att stilla undra om idrotten har någon betydelse? Är tävlingssystemen utformade efter den tid som råder eller efter en historia som alltmer justeras? Är det till exempel självklart att det i framtiden är nationer som ställs mot varandra då det ska avgöras europamästerskap? En spaning som framkommer emellanåt är att det gamla stamsamhället är på väg tillbaka. Skillnaden är att vi i globaliseringens och digitaliseringens kölvatten fått möjligheter att knyta nära samband med människor som delar våra intressen och värderingar oavsett var i världen vi befinner oss. Nationsgränser spås därmed alltmer ha spelat ut sin rätt för att ersättas av städer eller helt enkelt gigantiska communities utan egentlig geografisk hemvist. Det skulle till stor del kunna förklara Champions Leagues framgång. Och i det perspektivet är ju nuvarande europamästerskap faktisk en direkt motats där ursprung, eller i alla fall medborgarskap avgör vem som ska spela med, och mot, vem. Och har i så fall ett eventuellt Brexit någon betydelse? Ja, den som hoppas på en framtid med starkare landslag från ”the Home Nations” kan förstås lockas av att några av de över 400 européer (och som alltså inte är britter…) som spelar ligafotboll i Storbritannien får lämna plats åt inhemska spelare. Med andra ord bör nog vänner av Bremain hoppas att England slår Slovakien ikväll!