Kategorier
Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling Jämställd idrott

Isärhållandets princip

Det skrivs historia den här veckan då Vic Open i golf traditionsenligt spelas i Melbourne, Victoria, Australien. Damer och herrar spelar nämligen samtidigt, på samma banor med samma prispengar i potten. Ja, ska sanningen fram har tävlingen spelats på detta sätt alla år sedan sex år tillbaka. Skillnaden är att den nu tagit plats på de största tourernas schema, för damer och herrar. Och inte helt oväsentligt är att tävlingen har växt. Inte så litet heller. Under de sex år den har spelats på detta sätt har prissumman tiofaldigats. Från AusD 300,000 till 3,000,000. Det kan inte finns så många idrottstävlingar som under samma period gjort samma resa.

I år är tävlingen i världsmedia och såväl spelare som Melbourne och tävlingens sponsorer får värdefull och eftersökt exponering. Fenomenet är synnerligen intressant och frågan är vad som skulle hända om detta upplägg var regel snarare än undantag.

2003 spelade världens då bästa kvinnliga golfspelare mot männen. Annika Sörenstam fick en inbjudan att delta på Colonial på PGA touren. Uppståndelsen var enorm. Minst tre gånger så många journalister som på en vanlig tävling var ackrediterade. Jag kommer ihåg hur herrspelarna i omklädningsrummet menade att ”detta borde vi göra varje vecka”. Uppmärksamhet är ju oftast lika med mera pengar i professionell idrott. I någon slags försnack i radions Studio 1 minns jag att jag var med och diskuterade frågan om särandet på mäns och kvinnors idrott. Filosofen Claudio Tamburini menade att detta förvägrar kvinnor både pengar och uppmärksamhet som de annars skulle fått – om de tävlat mot männen. Tror det går att säga att Vic Open nog visar att han har rätt!

Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation Jämställd idrott

Jämställdhetsintegrering i praktiken

Bild tagen morgonen efter kvällen före. Då var det lugnare på planen.

Jag är på ett snabbt besök i London och under torsdagskvällen vandrar jag en mörk gata fram i närheten av the Barbican Centre i stadens östra delar. Rätt som det är hör jag bekanta ljud från fotboll som spelas. På en ganska liten yta ligger tre fotbollsplaner med konstgräs. Små planer, med låga mål, gjorda för så kallad ”five a side” spel. Energin går inte att ta miste på och kampen är tät. Vid en av planerna sitter en banderoll med hänvisning till appen eller websidan My local pitch. Här bokas lokala planer, kanske spontant eller med god framförhållning så att även motståndare dyker upp, i flera olika idrotter. Det hela förefaller väldigt enkelt och gör idrott tillgängligt för alla.

Efter att ha tittat en stund förstår jag dock varför Jenny Svender har så rätt när hon säger att tro inte att lösningen är så enkel som att låta flickor och pojkar, kvinnor och män, träna och tävla tillsammans. Så länge det inte görs på ett så kallat normmedvetet sätt förlorar flickor och kvinnor. Idrotten sker på pojkarnas, männens villkor. På den fantastiskt inbjudande femmannaplanen är det bara män som rusar runt. Är det verkligen för att kvinnorna hellre gör annat eller kan det ha att göra med att de inte upplever sig särskilt välkomna? Och oavsett vilket, var idrottar kvinnorna? Ofta är svaret, på gym. Och väldigt ofta är det individen som själv betalar det fulla priset för den möjligheten medan fotbollsplaner och andra idrottsytor betalats av någon annan. Det är den typen av grävande som kallas jämställdhetsintegrering. Och den ger ibland jobbiga insikter. Långt bortom ett påstående att både kvinnor och män hade samma möjlighet att utnyttja den där fotbollsplanen.

Kategorier
Elitidrottsutveckling En modern förening Jämställd idrott Kommunikation

När historia och kommersialism går hand i hand

Jag har tur denna vecka och befinner mig på en plats där jag kommer åt att se BBC. Där tillåts Wimbledontennisen breda ut sig ordentligt och med John Inverdale som kommentator tillsammans med John McEnroes inflikade expertis blir upplevelsen en sann njutning. Ännu vassare hade förmodligen varit om Steffi Graf hade fått komplettera men så långt tycks inte brittiska public service ha kommit ännu.

Nåväl, nu är det förstås inte kommentatorerna som gör idrottsevenemanget utan hela kompositionen. Historien, gräset, publiken, tidpunkten, statusen och kanske även jordgubbarna och champagnen – ja, allt som på något sätt kan kopplas ihop med the All England Lawn Tennis and Croquet Club. Historien ja. Den går tillbaka till 1877 då den första herrturneringen spelades. 1884 följde sedan tävlingar för damer. Sedan 2007 får vinnande dam och vinnande herre ta emot samma ansenliga summa, en utveckling som följde den linje som övriga tre grand slam turneringar, Australian Open, Franska öppna och US Open, redan slagit in på.

När jag under fredagen fascineras av Wimbledontennisen är det dock något annat än prispengar som fångar min uppmärksamhet. Herrar Isner och Anderson är i full färd med att slita ut varandra fullständigt. Amerikanen John Isner har redan del i rekordet vad gäller historiens längsta match. 2010 gick han segrande ur striden mot fransmannen Mahut genom att knipa skiljesetet med nätta 70-68 i game. Jämfört med dryga 11 timmar är fredagens 6,5 timmar närmast att betrakta som halvtidsarbete. Den här gången var det sydafrikanen Anderson som fick vandra vidare och på söndag väntar final, efter segern med 26-24 i femte set. Förklaringen är förstås att Wimbledon (liksom Franska och Australian) inte tillämpar tiebreak i det sista setet utan helt enkelt kör på tills någon är två game upp.

I dagens snabbrörliga tillvaro är det enkelt att fundera på om denna evighetsmekanism är av godo eller ej. Med smått otroliga nästan 12 miljoner GBP i totala prispengar går det i alla fall snabbt att konstatera att Wimbledon genom åren anpassat sig till marknadens behov vad gäller kommersiella samarbeten och publikens intressen vad gäller underhållning. Jag minns ett samtal med en kompis som har ett långt förflutet inom en av världens största managementgrupper och i den egenskapen jobbat nära flera stora idrottsevenemang. Han sa:

”Det finns ingen mera professionell och kommersiell organisation, i världen, än den runt Wimbledon. Det är den enda möjligheten att överleva så länge.”

Det faktumet är lätt att missa när jag småler över namnet ”All England Lawn Tennis and Croquet Club”. Och förresten, redan nästa vecka är det dags för en annan juvel i idrottshistorien då the Open Championship tar över BBC:s tablåer. Arrangör? The Royal and Ancient Golf Club of St Andrews.

Kategorier
Coaching och ledarskap En modern förening Jämställd idrott

#timeout – det är dags att göra skillnad!

2290 skäl skulle idrotten kunna sägas ha att agera kraftfullt i jämställdhetsfrågan. Så många var de som skrev på #timeout, idrottens egen version av #metoo, åtminstone då det så kallade uppropet tillkännagavs den 22 november. Nu har det gått en tid och då tidskriften Time igår traditionsenligt presenterade årets person var det alla de tystnadsbrytare som står bakom #metoo som fick anledning att sträcka på sig. Genomslaget är fullkomligen formidabelt och i DN i söndags söktes svaret på varför effekten tycks ha blivit särskilt stor i Sverige. En förklaring spårades till vår förkärlek att organisera oss i folkrörelser. För #metoo är förstås just en folkrörelse. Den kanske mest moderna och enastående i sin tid.

Vad gäller idrotten är sanningen förstås att orsakerna att göra annorlunda nu än förr är så väldigt många fler än de 2290 som lyftes fram i media. Varje gång en person, ett system, en struktur eller en förutfattad mening gör att någon flicka eller kvinna inte får chansen att utvecklas till sin egentliga potential, som människa och som idrottare, har vi misslyckats. Lägg till detta alla andra som inte ges jämlika möjligheter och det är lätt att förstå att jobbet är stort. Idag genomförs den första fördjupningen till utbildningsserien 5 steg till en jämställd och inkluderande idrott och återigen är huset fullt. I kölvattnet av #metoo har intresset för frågorna aldrig varit större. Kanske kan det betyda att den kritiska massan är nådd. Nu krävs det kunskap – där jag och andra måste förstå vad vi gör, medvetet eller omedvetet, som lägger hinder för någon annans framfart. Bara tanken på att det är just det vi gör är helt svindlande. Så låt 2018 bli året då samtalet inte tystnar utan istället förstärks av att vi blir många som verkligen försöker. Först då kan #metoo bli #youtoo.

Kategorier
Coaching och ledarskap En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Jämställd idrott

En ny tid är på väg #stoppaskitsnacket

Någonstans tre fjärdedelar in i boken Björnstad av Fredrik Backman kommer den där dräparen. Och jag börjar fundera över var Backman får sin inspiration från. Inledningen är trevande, för att inte säga lång, och när poänger görs är de litet väl uppenbara och i min värld onödigt förstärkta. Inte förrän någonstans i höjd med beskrivningen av idrottens förhållande till vetenskapen slår det mig att det förstås är just det som är grejen. Det tar tid för sådana som mig att fatta ordentligt och dessutom behöver vi få saker mer eller mindre skrivna på näsan för att upptäcka dem. Men när jag väl gjort det finns ingen återvändo.

Björnstad är en brilliant beskrivning av min och många pojkars uppväxt i samhällen där generation efter generation fostrats in i hur det är att vara man i en värld där ett lag för en stad bara betyder – allt. Nej, inte har vi alla med oss den upplevelse Björnarna från Björnstad har men den som inte känner igen stråk och påminns om händelser har knappast satt fot i ett omklädningsrum. Att vara bra, och göra nytta, kan aldrig vara skäl till att inte göra allt för att ta till sig av hur man kan bli bättre. Vare sig man är en hel idrottsrörelse eller en enskild aktiv.

I sociala medier börjar nu #stoppaskitsnacket spridas och grabbarna i Lockerroom Talk har hjälp av bland andra Jimmy Durmaz att nå ända in i omklädningsrummets mörkaste vrå. En ny tid är på väg.

Och när Jonas Andersson i TV-pucksstudion går igenom sin lista över föräldrabeteenden är det egentligen självklarheter han tar upp. Men inte en förälder i Björnstad hade klarat sig. Och eftersom det bor en Maggan Lyt i oss alla är det nog bra att vi får det skrivet på näsan!

Kategorier
En modern förening Jämställd idrott

Varför är det så svårt?

På hemväg någonstans i luften fångar en tidningsartkel min uppmärksamhet. Den är en påminnelse om mitt tidigare liv. Det jag levde i golfens värld, och under ganska många år i männens egen lilla bubbla i det som var herrarnas eget golfförbund, i England. Sen jag lämnade 2011 har man i England gjort det enda raka och slagit ihop sina förbund, damernas och herrarnas, till ett samlat England Golf. I USA är förbundet, United States Golf Association till för både herrar och damer. Trots det tycks det inte som om denna öppenhet slagit igenom på alla håll. I proffskretsar där organisationen heter PGA, främst bestående av de som återfinns som tränare, ”Directors of Golf” eller liknande på klubbar, var det nyligen ganska stor uppståndelse efter att presidenten, Ted Bishop, kallat Ian Poulter för ”little girl” i ett tämligen nedvärderande twitter-inlägg.

Ett annat intressant inlägg serverades av damtourens (LPGA-tour) chef, Mike Whan, vid en galamiddag nyligen då han förklarade för (sina) spelare att han har tre pojkar hemma, men hade han haft flickor hade de haft affisher med Inbee Park och Stacey Lewis (toppspelarna på LPGA) på väggen i sina rum.

Bishop fick gå, Whan är så vitt jag vet kvar, och som om undrens tid inte är förbi ska PGA-presidenten nu efterträdas av en kvinna, Suzy Whaley. Suzy är en etablerad och erkänd tränare med spelarbakgrund från touren. Dessutom har hon peggat upp med herrarna i Greater Hartford Open på PGA Tour. Nog blir det intressant att se vad Whaley ska hitta på? Är det kanske läge att få dam- och herrorganisationerna att komma samman? Ett litet steg för mänskligheten men ett gigantiskt kliv för golf…

Kategorier
Idrottens roll i samhället Jämställd idrott

Inför idrotten är vi alla lika

Jag borde förmodligen skriva om 7-1, 0-0 och kanske 4-2, men det gör jag inte. Istället tar jag avstamp i 6-7, 6-4, 7-6, 5-7, 6-4 och kanske 6-3 samt 6-0. Någonstans där finns skillnaden mellan fotbolls-VM och Wimbledon. Jag hade turen i år att se den senare på brittisk tv. Herrarnas final var utan tvekan en av de mest rafflande uppgörelser som kunnat skådas på en idrottsarena. Lägg till det John McEnroes klokskap(!?) från kommentatorsbåset tillsammans med litet engelsk tennishistoria och upplevelsen är total. Nej, damernas final nådde inte samma raffelnivå men bara att den spelas är faktiskt på sitt sätt enastående. Det är inte överallt som kvinnors och mäns främsta tävlingar avgörs i samma sammanhang. I Wimbledon införde man damklass 1884. Och inte nog med det. Här spelas 2014 också herr- och damdubbel, mixed dubbel, pojk- och flickklass, dubbel för pojkar och flickor, veterandubbel damer och herrar och dubbel för damer och herrar i rullstolstennis. Alla får inte visa upp sig på BBC till McEnroes kommentering men nog börjar detta likna idrott för alla och dessutom på liknande villkor? Eller i alla fall på samma gräs. Och nog är det intressant att detta sker i en miljö som av många nog skulle anses som stockkonservativ?

Som en av tennisens Grand Slams gör Wimbledon som de övriga och ger vinnaren bland damerna samma prischeck som segrande herre. Ett år som detta då damernas final var över på en timme och herrarnas tog dryga fyra dyker synpunkter upp om att det väl knappast är att betrakta som lika lön för lika arbete. Den diskussionen lär ju fortsätta men efter att dåvarande idrottsministern, Tessa Jowell, 2002 sa att Wimbledon borde ansluta sig till det moderna samhället (och införa jämställda prissummor) är det inte nu dags att säga åt det så kallade moderna samhället att ansluta sig till Wimbledon?