Kategori: Jämställd idrott

På resa i muggiga jämställdhetskretsar

Där hav möter land, på Englands östkust

Med ett gäng gubbar om sex var jag nyligen på golfresa. Fem dagar i England iförda endast kortärmad tröja, vissa av oss till och med i shorts, en upplevelse där vindstyrkan inte krävde ens en extra klubba på väl avvägda slag. Ypperligt sommarväder med andra ord och inget någon normalt förknippar med de brittiska öarna. Turen stod i de nordöstra delarna, åter bland annat till en del av landet där jag huserade under sex år. The Hotchkin, en av två banor på the English National Golf Centre, var bättre än någonsin och att få uppleva Ganton Golf Club, ja, det är en nåd att stilla bedja. Under en sådan resa är det många ämnen som hinner diskas av, i djuplodande diskussioner. Men, det var ett vi hela tiden tycktes återkomma till: Hur är det egentligen ställt med jämställdheten?

Inte sjutton gjorde ni det minsta för att golfen skulle bli något annat än gubbig, säger vän av ordning. Och det stämmer förstås. Vi hade ju kunnat resa 50/50 som bland annat Svenska Golfförbundets projekt för ökad jämställdhet tar sikte på. Det gjorde vi inte. Och med undantag för en av banorna som hade damdag, och därmed 100-0 i den andra riktningen, var det extremt manliga miljöer vi kom till. Vi lägger en hel del samtalstid på detta. Hur kommer det sig att, när det är valfritt, gubbarna dominerar så totalt?

I svensk idrott pratar vi mycket om normer. Vi analyserar vad det är i den mer eller mindre enkönade miljön som gör att vissa tycks trivas och andra välja bort. Och visst ser jag och vi dessa tecken här. Det räcker att gå in i klubbhuset efter rundan för att förstå. I Storbritannien har golfen sedan urminnes tider en uppdelning som fungerar även organisatoriskt. I distrikten (counties, vilka i princip är de som styr golfen på amatörnivå) bildade damerna helt enkelt sin egen organisation för länge sedan, då man tyckte att det var det bästa sättet att själv få bestämma hur man skulle spela sin golf. Och när ”the charter of women in golf” nu ska genomföras är det männens välvilja, och till stor del pengar, som ska ge plats till kvinnorna. Eller kanske en mera korrekt formulering är ”locka” kvinnorna.

Det där med vems pengarna är framstår som intressant. Hade det varit organisation A och organisation B hade det nog förefallit generöst att A skulle satsa av sina pengar för att B ska bli fler. Men när det handlar om kvinnor och män låter det som allt annat. Och när männens organisation konstaterar att trots 50 000 satsade pund har kvinnorna inte kommit i någon större utsträckning, och därmed lägger satsningen på is, ja då är det lätt att förstå att resan är lång.

Så här dags är det en fråga som gnager i mig. Och alla de kvinnor som peggade upp på Ganton den där söndagen har förstås redan visat att jag har fel. Men, jag kan ändå inte låta bli att undra om det finns något i själva idrotten, utövandet av golfspelet (och ett antal andra idrotter) som skulle vara mera tilltalande för män än för kvinnor? I så fall skulle det möjligen kunna förklara vad vi upplever. Och kanske räcker det då inte med att försöka jämställa längder, placering av bänkar och utformning av gångvägar. Det är som om själva intresset av att slå den där bollen från A till B skiljer.

Just då hör jag forskaren för mitt inre öra säga att skillnaderna inom en grupp som begränsas av kön, oftast är större än skillnaderna mellan grupper. Och då förstår jag igen att jag inget begriper. Men synd är det, tycker jag, att inte flera oavsett kön för uppleva det jag och sex kamrater gjorde!

Isärhållandets princip

Det skrivs historia den här veckan då Vic Open i golf traditionsenligt spelas i Melbourne, Victoria, Australien. Damer och herrar spelar nämligen samtidigt, på samma banor med samma prispengar i potten. Ja, ska sanningen fram har tävlingen spelats på detta sätt alla år sedan sex år tillbaka. Skillnaden är att den nu tagit plats på de största tourernas schema, för damer och herrar. Och inte helt oväsentligt är att tävlingen har växt. Inte så litet heller. Under de sex år den har spelats på detta sätt har prissumman tiofaldigats. Från AusD 300,000 till 3,000,000. Det kan inte finns så många idrottstävlingar som under samma period gjort samma resa.

I år är tävlingen i världsmedia och såväl spelare som Melbourne och tävlingens sponsorer får värdefull och eftersökt exponering. Fenomenet är synnerligen intressant och frågan är vad som skulle hända om detta upplägg var regel snarare än undantag.

2003 spelade världens då bästa kvinnliga golfspelare mot männen. Annika Sörenstam fick en inbjudan att delta på Colonial på PGA touren. Uppståndelsen var enorm. Minst tre gånger så många journalister som på en vanlig tävling var ackrediterade. Jag kommer ihåg hur herrspelarna i omklädningsrummet menade att ”detta borde vi göra varje vecka”. Uppmärksamhet är ju oftast lika med mera pengar i professionell idrott. I någon slags försnack i radions Studio 1 minns jag att jag var med och diskuterade frågan om särandet på mäns och kvinnors idrott. Filosofen Claudio Tamburini menade att detta förvägrar kvinnor både pengar och uppmärksamhet som de annars skulle fått – om de tävlat mot männen. Tror det går att säga att Vic Open nog visar att han har rätt!

Jämställdhetsintegrering i praktiken

Bild tagen morgonen efter kvällen före. Då var det lugnare på planen.

Jag är på ett snabbt besök i London och under torsdagskvällen vandrar jag en mörk gata fram i närheten av the Barbican Centre i stadens östra delar. Rätt som det är hör jag bekanta ljud från fotboll som spelas. På en ganska liten yta ligger tre fotbollsplaner med konstgräs. Små planer, med låga mål, gjorda för så kallad ”five a side” spel. Energin går inte att ta miste på och kampen är tät. Vid en av planerna sitter en banderoll med hänvisning till appen eller websidan My local pitch. Här bokas lokala planer, kanske spontant eller med god framförhållning så att även motståndare dyker upp, i flera olika idrotter. Det hela förefaller väldigt enkelt och gör idrott tillgängligt för alla.

Efter att ha tittat en stund förstår jag dock varför Jenny Svender har så rätt när hon säger att tro inte att lösningen är så enkel som att låta flickor och pojkar, kvinnor och män, träna och tävla tillsammans. Så länge det inte görs på ett så kallat normmedvetet sätt förlorar flickor och kvinnor. Idrotten sker på pojkarnas, männens villkor. På den fantastiskt inbjudande femmannaplanen är det bara män som rusar runt. Är det verkligen för att kvinnorna hellre gör annat eller kan det ha att göra med att de inte upplever sig särskilt välkomna? Och oavsett vilket, var idrottar kvinnorna? Ofta är svaret, på gym. Och väldigt ofta är det individen som själv betalar det fulla priset för den möjligheten medan fotbollsplaner och andra idrottsytor betalats av någon annan. Det är den typen av grävande som kallas jämställdhetsintegrering. Och den ger ibland jobbiga insikter. Långt bortom ett påstående att både kvinnor och män hade samma möjlighet att utnyttja den där fotbollsplanen.

En ny tid är på väg #stoppaskitsnacket

Någonstans tre fjärdedelar in i boken Björnstad av Fredrik Backman kommer den där dräparen. Och jag börjar fundera över var Backman får sin inspiration från. Inledningen är trevande, för att inte säga lång, och när poänger görs är de litet väl uppenbara och i min värld onödigt förstärkta. Inte förrän någonstans i höjd med beskrivningen av idrottens förhållande till vetenskapen slår det mig att det förstås är just det som är grejen. Det tar tid för sådana som mig att fatta ordentligt och dessutom behöver vi få saker mer eller mindre skrivna på näsan för att upptäcka dem. Men när jag väl gjort det finns ingen återvändo.

Björnstad är en brilliant beskrivning av min och många pojkars uppväxt i samhällen där generation efter generation fostrats in i hur det är att vara man i en värld där ett lag för en stad bara betyder – allt. Nej, inte har vi alla med oss den upplevelse Björnarna från Björnstad har men den som inte känner igen stråk och påminns om händelser har knappast satt fot i ett omklädningsrum. Att vara bra, och göra nytta, kan aldrig vara skäl till att inte göra allt för att ta till sig av hur man kan bli bättre. Vare sig man är en hel idrottsrörelse eller en enskild aktiv.

I sociala medier börjar nu #stoppaskitsnacket spridas och grabbarna i Lockerroom Talk har hjälp av bland andra Jimmy Durmaz att nå ända in i omklädningsrummets mörkaste vrå. En ny tid är på väg.

Och när Jonas Andersson i TV-pucksstudion går igenom sin lista över föräldrabeteenden är det egentligen självklarheter han tar upp. Men inte en förälder i Björnstad hade klarat sig. Och eftersom det bor en Maggan Lyt i oss alla är det nog bra att vi får det skrivet på näsan!

Varför är det så svårt?

På hemväg någonstans i luften fångar en tidningsartkel min uppmärksamhet. Den är en påminnelse om mitt tidigare liv. Det jag levde i golfens värld, och under ganska många år i männens egen lilla bubbla i det som var herrarnas eget golfförbund, i England. Sen jag lämnade 2011 har man i England gjort det enda raka och slagit ihop sina förbund, damernas och herrarnas, till ett samlat England Golf. I USA är förbundet, United States Golf Association till för både herrar och damer. Trots det tycks det inte som om denna öppenhet slagit igenom på alla håll. I proffskretsar där organisationen heter PGA, främst bestående av de som återfinns som tränare, ”Directors of Golf” eller liknande på klubbar, var det nyligen ganska stor uppståndelse efter att presidenten, Ted Bishop, kallat Ian Poulter för ”little girl” i ett tämligen nedvärderande twitter-inlägg.

Ett annat intressant inlägg serverades av damtourens (LPGA-tour) chef, Mike Whan, vid en galamiddag nyligen då han förklarade för (sina) spelare att han har tre pojkar hemma, men hade han haft flickor hade de haft affisher med Inbee Park och Stacey Lewis (toppspelarna på LPGA) på väggen i sina rum.

Bishop fick gå, Whan är så vitt jag vet kvar, och som om undrens tid inte är förbi ska PGA-presidenten nu efterträdas av en kvinna, Suzy Whaley. Suzy är en etablerad och erkänd tränare med spelarbakgrund från touren. Dessutom har hon peggat upp med herrarna i Greater Hartford Open på PGA Tour. Nog blir det intressant att se vad Whaley ska hitta på? Är det kanske läge att få dam- och herrorganisationerna att komma samman? Ett litet steg för mänskligheten men ett gigantiskt kliv för golf…

Inför idrotten är vi alla lika

Jag borde förmodligen skriva om 7-1, 0-0 och kanske 4-2, men det gör jag inte. Istället tar jag avstamp i 6-7, 6-4, 7-6, 5-7, 6-4 och kanske 6-3 samt 6-0. Någonstans där finns skillnaden mellan fotbolls-VM och Wimbledon. Jag hade turen i år att se den senare på brittisk tv. Herrarnas final var utan tvekan en av de mest rafflande uppgörelser som kunnat skådas på en idrottsarena. Lägg till det John McEnroes klokskap(!?) från kommentatorsbåset tillsammans med litet engelsk tennishistoria och upplevelsen är total. Nej, damernas final nådde inte samma raffelnivå men bara att den spelas är faktiskt på sitt sätt enastående. Det är inte överallt som kvinnors och mäns främsta tävlingar avgörs i samma sammanhang. I Wimbledon införde man damklass 1884. Och inte nog med det. Här spelas 2014 också herr- och damdubbel, mixed dubbel, pojk- och flickklass, dubbel för pojkar och flickor, veterandubbel damer och herrar och dubbel för damer och herrar i rullstolstennis. Alla får inte visa upp sig på BBC till McEnroes kommentering men nog börjar detta likna idrott för alla och dessutom på liknande villkor? Eller i alla fall på samma gräs. Och nog är det intressant att detta sker i en miljö som av många nog skulle anses som stockkonservativ?

Som en av tennisens Grand Slams gör Wimbledon som de övriga och ger vinnaren bland damerna samma prischeck som segrande herre. Ett år som detta då damernas final var över på en timme och herrarnas tog dryga fyra dyker synpunkter upp om att det väl knappast är att betrakta som lika lön för lika arbete. Den diskussionen lär ju fortsätta men efter att dåvarande idrottsministern, Tessa Jowell, 2002 sa att Wimbledon borde ansluta sig till det moderna samhället (och införa jämställda prissummor) är det inte nu dags att säga åt det så kallade moderna samhället att ansluta sig till Wimbledon?