Kategori: En ny syn på träning och tävling

Framtidens (elit-)idrott

· 1 kommentar ·

Förra veckan samlades en stor del av den högre tjänstemannakåren i svensk idrott på Bosön. Det var distriktschefer, generalsekreterare och RF/SISU-personal och på agendan stod naturligtvis framtidsfrågorna, bland annat. RF-stämman beslutade ju i våras att starta ett strategiarbete inriktat på idrottsrörelsens framtid som i princip ska utgå ifrån de trender som kan spås i dagens samhälle. Alla är nog överens om att det inte riktigt ser ut som det en gång gjorde, då folkrörelserna växte fram och däribland våra idrottsföreningar. Hur ska då framtiden mötas?

I helgen publicerades så två tämligen spridda tankar på idrottensaffarer.se. Willy Berggren skrev om att särskilja elit- och breddidrott och Dan Persson om att det borde man genast glömma. För 20 år sedan hade jag nog hållit med Berggren i och med att jag då ofta funderade på vad alla som inte ville tävla gjorde på våra golfbanor. Idag tror jag nog mer på Persson. I alla fall i detta avseende eftersom nästan alla andra är avundsjuka på golfen.

Få är de idrotter som på allvar lyckats med Istvan Baylis (läs gärna om Long Term Athlete Development med hjälp av Google nära dig) principer om ett livslångt idrottande men med tanke på hur vårt samhälle utvecklas är det tveklöst så att potentialen finns där. Och det för fler idrotter än golf. Men ska vi klara det, och för den delen få några som vill satsa på någon form av elitidrott är det nog bra om vi inte kör slut på dem för tidigt. Tänk om det är just det som vikande medlemssiffor i tonåren vill säga oss…

Arv eller miljö i Täby?

· 1 kommentar ·

Söndagsmorgon är lika med idrottsmorgon. Det gäller nog i många svenska hem. Idag styr jag kosan mot friidrottstävling med äldste sonen. I det vackra sensommarvädret är det som möter ren propaganda för både utomhusidrott och svensk folkrörelse. Samtidigt är tävlande elvaåringar en stilstudie i hur utmanande olika takt av fysisk mognad kan vara för såväl arrangörer, som tränare, föräldrar och barn själva. Här finns så klart flickan som är huvudet högre än alla sina kompisar och säkert tiotalet kilo tyngre. På en annan bana briljerar den närmast tekniskt fulländade medan ovana armar intill kastar visselspjut så det tjuter i luften. Hyllmeter av akademisk forskning visslar förbi på nolltid. Funderingar kring hur mycket av arv och/eller miljö som spelat in i de prestationer som utförs ligger inte långt borta. För att inte tala om de resultat som ligger längre fram i tiden.

I förra veckan blev jag uppringd av en reporter på Sveriges Radio. Han hade tagit del av innehållet i David Epsteins bok ”The Sports Gene” och sedan, via ett samtal med Anders Eriksson i Florida, han som i sin forskning förklarade varför 10000 tinnar kan göra dig till expert, fått rådet att ringa mig. Det blev en lång diskussion via såväl svenskt tennisunder som Usain Bolt, Malcolm Gladwell, Bill Gates och afrikanska löpare. ”Nature or nurture” – den eviga frågan. Jag har inte läst boken än (Epsteins) men tills vidare tycker jag Daniel Coyle har en bra gränsdragning: handlar det om uthållighet, hastighet och hoppförmåga (högt, långt) så gör gener skillnad. Speciellt på världselitnivå. Handlar det om komplexa färdigheter (typ allt annat) är det miljön son fäller avgörandet (kvalitet på träning, coaching, motivation mm). Och, tänker jag, på Tibblevallen är det ändå ingen son kan påverka genuppsättningen så den är lika bra att glömma!

Elitidrott och folkhälsa, i ständig symbios?

· Lämna en kommentar ·

Idag har jag varit på besök igen. I verkligheten. Ja, eller egentligen inte. Jag spenderade dagen med politiker och tjänstemän från Östersund med omnejd. Jämtland/Härjedalen i idrottsorganisatoriskt hänseende. Dagen handlade om ett fantastiskt initiativ- Sweden4all, eller vad det nu kan komma att heta, som handlar om att skapa bättre förutsättningar för funktionshindrade att idrotta. Både på bästa tänkbara elitnivå med alla krav det för med sig, och på motions- eller vad som skulle kunna utgöra någon slags folkhälsonivå. Det är känt att den så kallade ohälsan är mera utbredd bland funktionshindrade. Lika klart är det att deltagande i idrott kan motverka detta. Projektet i Östersund är med andra ord hur viktigt som helst.

På en kafferast får jag mig dagens underbaraste ”reality check” levererad. Det visar sig att en av kommuntjänstemännen är en hängiven golfare och jag dras naturligtvis lätt med i snacket. Hemmabanan är Strömsund med 9 hål och konstgräsgreener. Min kaffepartner har spelat fredag, lördag, söndag, måndag och tisdag. ”Men idag blir det nog tufft att hinna ut”.

Strömsunds GK har knappt 400 medlemmar och ingen anställd. På morgonen kommer någon med mackor till klubbhuset. Samma kväll hämtar denna någon dagskassan. Gräsklippningen hyr man in från annat håll. På övningsfältet finns det bollar. De turas klubbens medlemmar åt att plocka in på kvällen.

Enligt min kaffedrickande, nyvunne kamrat, var man 6 personer på banan igår. Han och hans fru, samt ytterligare två två-bollar. Det låter som golf i slutet av 70-talet, när jag började spela. Inte så märkvärdigt, och framförallt tillgängligt när man vill. Finns det någon i Strömsund som idag är 8 år och kommer på att golf är världens roligaste grej, då är jag beredd att säga att han eller hon kan bli bäst i världen. Och jag lovar att även det kommer att vara bra för folkhälsan. Men om det är bra för kommunens tjänsteman är en helt annan sak. Det lär ju bli fullt på golfbanan!

Elitidrottare – vem eller vad?

· Lämna en kommentar ·

När jag skriver mina blogginlägg är det ofta som ett resultat av en resa, ett besök eller bara något annat intryck som fått mig att reflektera. Tveklöst är inspirationen lättare att hitta i en varierad och händelserik tillvaro än i den så berömda vardagslunken. Cykel fram och tillbaka till jobbet och en heldag på kontoret sprudlar inte direkt av fantasi. Men nu har det hänt!

RF gör varje år en enkät kring svenska folkets motionsvanor och kopplat till den kommer vi att prata om hurivida det är intressant att få reda på hur många elitidrottare som finns i Sverige. Det går ju naturligtvis att undersöka detta genom att fråga specialförbunden. Vi brukar räkna någonstans runt 2500 landslagsidrottare. Men är man elitidrottare för att man är landslagsaktiv? Och måste man vara landslagsaktiv för att vara elitidrottare? Definitionen är inte helt enkel och så klart en anledning till att RF avstår att i ord klargöra vad en elitidrottare är. Det är helt enkelt olika i olika idrotter och respektive idrott får göra sin egen avgränsning.

På cykeln imorse väcks jag av en diskussion mellan två cykelkollegor vid ett rödljus. Samtalet handlar om hur tufft man kan cykelpendla till jobbet för att ändå orka med träningen på kvällen. Båda har gott om silver i håret men stillsamt undrar jag vad de, i en enkät om sina motionsvanor, skulle svara på frågan – är du aktiv elitidrottare???

10000 timmars lust och glädje. Då kanske…

· 1 kommentar ·

Fredagar är en riktigt bra anledning att försöka få händerna på en Dagens Industri. Då medföljer nämligen DI Weekend som ofta innehåller riktigt bra läsning. Mitt problem är vanligtvis att jag inte hinner så mycket mer än att ögna igenom tidningen men denna gång har jag lyckats spara bilagan och ägnar en god stund åt den. Strunt samma då att det redan är söndag.

Det finns en omfattande och välskriven intervju med samtliga Abba-medlemmar i magasinet på glättigt papper. Janne Gradvall har intervjuat och skrivit. På ett ställe refererar han till Malcolm Gladwell och 10000-timmarsregeln. Egentligen är det ju Anders Erikssons forskning som lagt grunden för det resonemanget. Idag höjs en hel del kritiska röster mot de 10000 timmarna eftersom det finns anledning att tro att variansen är stor. När det gäller Abba tycks dock regeln bekräftas. Och då inte som undantag eftersom de uppges ha haft sina timmar bakom sig redan innan Abba startades.

På en av frågorna får Benny Andersson berätta om hur han spelade dragspel med sin farfar. Det var lustfyllt, berättar Benny. Jag hakade på bäst jag kunde och spelade en massa fel. Men han (farfar) tillrättavisade mig aldrig. Han lät mig vara. Farfar litade hela tiden på att ”det där kommer du att fixa så småningom”. Eftersom han trodde det trodde jag det också. Att få uppleva det betydde otroligt mycket för en liten killes självkänsla.

Något säger mig att farfar visste vad han gjorde…

En främling på bekant mark

· Lämna en kommentar ·

I veckan som just passerat spelades det stor golf i Stockholmstrakten. I Bro närmare bestämt. Jag tog tillfället i akt och gjorde ett besök en av dagarna. Och från att vant ha snurrat runt bland rep, avstängningar, range och bana i mitt tidigare liv kände jag mig helt klart litet utanför den här gången. Inte lika många kända ansikten som förut och inte samma koll på det där oskrivna som bara faller sig så naturligt när man varit där så många gånger förr. Jag slås av att just detta är en av golfens största utmaningar. Att få också främlingar att känna sig välkomna. Utan tvekan har svensk golf varit den kanske bästa i världen på detta. Det fanns ju en tid då alla strömmade till golfbanorna. Idag är det tuffare och över en lunch med en god kamrat reflekterar vi över om golfens till viss del dåliga rykte – i flera ögon dyr, svårtillgänglig och med bristande ledar-/tränarskap – inte egentligen är oförtjänt.

På många golfklubbar får unga aktiva medlemskap (som berättigar till hur mycket spel man vill), träning i grupp minst en gång i veckan, dessutom av en välutbildad tränare anställd av klubben, för runt tusenlappen eller strax däröver. I jämförelse med många andra alternativ är det mycket för pengarna. Hemligheten? Lika genialisk som den är enkel. De mest betalande medlemmarna, som håller skutan igång, heter vuxna och skulle i andra idrotter kallas motionärer.

Vad betyder ett VM-guld?

· Lämna en kommentar ·

Sverige är Världsmästare i ishockey, för herrar. En seger på hemmaplan måste ju vara något av det bästa man kan åstadkomma som idrott och idrottare. Kvällstidningarna svämmar över med hurrarop och superlativa beskrivningar av insatsen och publiken såväl framför teven som i arenan tycks aldrig få nog. I Kungsträdgården menar Aftonbladet att 20000 jublande firade Tre Kronor dagen efter segern.

Själv tillbringade jag helgen i London på en konferens på temat talangutveckling. Där kunde jag bland annat höra om hur engelsk rugby fullkomligen översköljdes av unga som ville börja spela rugby efter det att England vunnit World Cup 2003. På sätt och vis menar man att man fortfarande försöker återhämta sig efter detta. Att ta hand om alla de som ville börja var nämligen ingen lätt uppgift. Samtidigt är man i engelsk rugby nu helt övertygade om att ett VM guld på hemmaplan 2015 ,då man står som värd, är precis vad rugbyn nu behöver för att lyfta sina deltagarsiffror. Och den här gången är man beredd.

Beredd får man nog säga att Storbritannien var efter OS. Då Sport England i december, enligt the Guardian, räknade in 750000 nya idrottsdeltagare (som idrottar minst en gång i veckan) jämfört med året innan. Störst ökning av alla hade cykel (=väldigt framgångsrik i OS) och från rodd (=väldigt framgångsrik i OS) rapporteras att vattendragen på öarna inte räcker till för alla som vill prova på. Vad sägs om det som en härledning till varför en satsad krona på elitidrott faktiskt är en väl avvägd investering i både folkhälsa och ungdomsverksamhet?

Talangutveckling med risk för avveckling

· Lämna en kommentar ·

Medan Eurovision Song Contest håller på som bäst smälter jag intrycken efter 1,5 dagars konferens på temat talangutveckling. Jag är inbjuden av det Engelska rugbyförbundet (RFU) för att sitta i en panel tillsammans med 10-talet mer eller mindre experter på området. Vår uppgift är att efter att ha lyssnat till ett antal riktiga experter/forskare och fått synpunkter från de olika medlemmarna/intressenterna i rugby (stakeholders), som utgör en slags publik, författa ett konsensus-dokument över hur RFU ska organisera och driva sin verksamhet framöver, i syfte att få fram bästa möjliga seniorlandslag. Jag tror det är rimligt att anta att de inte vill åt mina rugbykunskaper men jag passar så klart på att suga åt mig så mycket jag kan.
Föga förvånande blir frågan om ”relative age effect” (född tidigt på året=tidigt utvecklad=fördel i uttagningar) ganska återkommande i flera föredrag. Rugby följer samma mönster som fotboll och många andra idrotter. Frågan är vilken effekt detta får på slutprodukten, seniorlandslaget. Här går åsikterna isär. Professor Mark Williams menar att det till och med kan vara positivt eftersom han i sin forskning i fotboll visat att många av spelarna som fått utmärkelser som årets spelare faktiskt är födda under tredje kvartalet. Teorin är att just det faktum att de inte blev uttagna som unga fick dem att knyta näven och kämpa hårdare. Och därmed lär debatten fotsätta…

Idrottens olika ansikten

· Lämna en kommentar ·

Igår när Carl Bildt åkte till Irland och väldigt många irländare samtidigt styrde kosan mot Stockholm (dock oklart om dessa händelser hade något samband), då drog jag till Göteborg. Någonstans mellan dryga 49000 åskådare på Friends Arena och Stadshuset på Gustav Adolfs torg gömmer sig de olika världar svensk idrott kan befinna sig i. Fotbollen precis nyinstallerade i en fantastik nationalarena som säkert med sin blotta uppenbarelse lockar en hel del uppmärksamhet och, i Göteborg, landhockeyn med fallande medlemssiffror och utan en endaste plan med internationellt godkänd standard som målmedvetet jobbar för att ta sig uppåt i både popularitet och resulttatlistor.

Jag är med på förbundets möte med Göteborgs stad som någon slags moraliskt stöd när de ska försöka påverka staden att egentligen svara upp mot ett gammalt löfte. Det fanns nämligen en plan i Göteborg en gång och när den försvann skulle där komma en ny. Den väntar man fortfarande på.

Medan vi sitter där, hos David Lega och hans kamrater, blir jag mer och mer fascinerad av landhockeyn. Sverige rankar någonstans runt 30 i världen på herrsidan. Det är väl ungefär vad vi gör i fotboll också. I London OS sålde landhockey tredje flest biljetter, efter friidrott och fotboll. Landhockey är stort i världen. ALLA spelar, åtminstone enligt det internationella förbundets promotionfilm. Och mest fascinerande av allt är att upp till 16 år spelar killar och tjejer tillsammans. Därför att man valt att ha det så. Eureka!

Mot nya segrar?

· Lämna en kommentar ·

Idag var det dags för ett nytt uppslag i DN. Alpin skidåkning och hårdsatsande barn. Eller är det kanske föräldrar?
Dagens artikel i DN pekar onekligen på ett intressant fenomen. Hur mycket tid och pengar tar det att fostra en elitidrottare? Och är det rätt väg att lägga all denna tid och dessa pengar så tidigt i livet?

När Anja Pärson var på besök på Bosön i förra veckan, på den konferens kring idrottsskador som vi anordnade, var hon tydlig med vad hon tyckte:
Anja beskrev en uppväxt bestående av minst lika mycket skogslek som skidåkning. Hon tyckte också det var galet att möta svenska 12-åringar på snöläger i Nya Zealand i augusti. Vad blir steget vidare efter det, undrade Anja?

Jag tänker att när Sveriges golfare en gång slog världen med häpnad, av att det gick att bli riktigt bra även om man kom från ett land med vinter sex månader om året, var det inte i första hand för att man hade bytt dessa månader mot värmen i Spanien. Snarare hade man hittat nya vägar att utveckla golfträningen – på sätt man inte reflekterat över i länder där man spelade året runt.