Kategori: En ny syn på träning och tävling

En främling på bekant mark

I veckan som just passerat spelades det stor golf i Stockholmstrakten. I Bro närmare bestämt. Jag tog tillfället i akt och gjorde ett besök en av dagarna. Och från att vant ha snurrat runt bland rep, avstängningar, range och bana i mitt tidigare liv kände jag mig helt klart litet utanför den här gången. Inte lika många kända ansikten som förut och inte samma koll på det där oskrivna som bara faller sig så naturligt när man varit där så många gånger förr. Jag slås av att just detta är en av golfens största utmaningar. Att få också främlingar att känna sig välkomna. Utan tvekan har svensk golf varit den kanske bästa i världen på detta. Det fanns ju en tid då alla strömmade till golfbanorna. Idag är det tuffare och över en lunch med en god kamrat reflekterar vi över om golfens till viss del dåliga rykte – i flera ögon dyr, svårtillgänglig och med bristande ledar-/tränarskap – inte egentligen är oförtjänt.

På många golfklubbar får unga aktiva medlemskap (som berättigar till hur mycket spel man vill), träning i grupp minst en gång i veckan, dessutom av en välutbildad tränare anställd av klubben, för runt tusenlappen eller strax däröver. I jämförelse med många andra alternativ är det mycket för pengarna. Hemligheten? Lika genialisk som den är enkel. De mest betalande medlemmarna, som håller skutan igång, heter vuxna och skulle i andra idrotter kallas motionärer.

Vad betyder ett VM-guld?

Sverige är Världsmästare i ishockey, för herrar. En seger på hemmaplan måste ju vara något av det bästa man kan åstadkomma som idrott och idrottare. Kvällstidningarna svämmar över med hurrarop och superlativa beskrivningar av insatsen och publiken såväl framför teven som i arenan tycks aldrig få nog. I Kungsträdgården menar Aftonbladet att 20000 jublande firade Tre Kronor dagen efter segern.

Själv tillbringade jag helgen i London på en konferens på temat talangutveckling. Där kunde jag bland annat höra om hur engelsk rugby fullkomligen översköljdes av unga som ville börja spela rugby efter det att England vunnit World Cup 2003. På sätt och vis menar man att man fortfarande försöker återhämta sig efter detta. Att ta hand om alla de som ville börja var nämligen ingen lätt uppgift. Samtidigt är man i engelsk rugby nu helt övertygade om att ett VM guld på hemmaplan 2015 ,då man står som värd, är precis vad rugbyn nu behöver för att lyfta sina deltagarsiffror. Och den här gången är man beredd.

Beredd får man nog säga att Storbritannien var efter OS. Då Sport England i december, enligt the Guardian, räknade in 750000 nya idrottsdeltagare (som idrottar minst en gång i veckan) jämfört med året innan. Störst ökning av alla hade cykel (=väldigt framgångsrik i OS) och från rodd (=väldigt framgångsrik i OS) rapporteras att vattendragen på öarna inte räcker till för alla som vill prova på. Vad sägs om det som en härledning till varför en satsad krona på elitidrott faktiskt är en väl avvägd investering i både folkhälsa och ungdomsverksamhet?

Talangutveckling med risk för avveckling

Medan Eurovision Song Contest håller på som bäst smälter jag intrycken efter 1,5 dagars konferens på temat talangutveckling. Jag är inbjuden av det Engelska rugbyförbundet (RFU) för att sitta i en panel tillsammans med 10-talet mer eller mindre experter på området. Vår uppgift är att efter att ha lyssnat till ett antal riktiga experter/forskare och fått synpunkter från de olika medlemmarna/intressenterna i rugby (stakeholders), som utgör en slags publik, författa ett konsensus-dokument över hur RFU ska organisera och driva sin verksamhet framöver, i syfte att få fram bästa möjliga seniorlandslag. Jag tror det är rimligt att anta att de inte vill åt mina rugbykunskaper men jag passar så klart på att suga åt mig så mycket jag kan.
Föga förvånande blir frågan om ”relative age effect” (född tidigt på året=tidigt utvecklad=fördel i uttagningar) ganska återkommande i flera föredrag. Rugby följer samma mönster som fotboll och många andra idrotter. Frågan är vilken effekt detta får på slutprodukten, seniorlandslaget. Här går åsikterna isär. Professor Mark Williams menar att det till och med kan vara positivt eftersom han i sin forskning i fotboll visat att många av spelarna som fått utmärkelser som årets spelare faktiskt är födda under tredje kvartalet. Teorin är att just det faktum att de inte blev uttagna som unga fick dem att knyta näven och kämpa hårdare. Och därmed lär debatten fotsätta…

Idrottens olika ansikten

Igår när Carl Bildt åkte till Irland och väldigt många irländare samtidigt styrde kosan mot Stockholm (dock oklart om dessa händelser hade något samband), då drog jag till Göteborg. Någonstans mellan dryga 49000 åskådare på Friends Arena och Stadshuset på Gustav Adolfs torg gömmer sig de olika världar svensk idrott kan befinna sig i. Fotbollen precis nyinstallerade i en fantastik nationalarena som säkert med sin blotta uppenbarelse lockar en hel del uppmärksamhet och, i Göteborg, landhockeyn med fallande medlemssiffror och utan en endaste plan med internationellt godkänd standard som målmedvetet jobbar för att ta sig uppåt i både popularitet och resulttatlistor.

Jag är med på förbundets möte med Göteborgs stad som någon slags moraliskt stöd när de ska försöka påverka staden att egentligen svara upp mot ett gammalt löfte. Det fanns nämligen en plan i Göteborg en gång och när den försvann skulle där komma en ny. Den väntar man fortfarande på.

Medan vi sitter där, hos David Lega och hans kamrater, blir jag mer och mer fascinerad av landhockeyn. Sverige rankar någonstans runt 30 i världen på herrsidan. Det är väl ungefär vad vi gör i fotboll också. I London OS sålde landhockey tredje flest biljetter, efter friidrott och fotboll. Landhockey är stort i världen. ALLA spelar, åtminstone enligt det internationella förbundets promotionfilm. Och mest fascinerande av allt är att upp till 16 år spelar killar och tjejer tillsammans. Därför att man valt att ha det så. Eureka!

Mot nya segrar?

Idag var det dags för ett nytt uppslag i DN. Alpin skidåkning och hårdsatsande barn. Eller är det kanske föräldrar?
Dagens artikel i DN pekar onekligen på ett intressant fenomen. Hur mycket tid och pengar tar det att fostra en elitidrottare? Och är det rätt väg att lägga all denna tid och dessa pengar så tidigt i livet?

När Anja Pärson var på besök på Bosön i förra veckan, på den konferens kring idrottsskador som vi anordnade, var hon tydlig med vad hon tyckte:
Anja beskrev en uppväxt bestående av minst lika mycket skogslek som skidåkning. Hon tyckte också det var galet att möta svenska 12-åringar på snöläger i Nya Zealand i augusti. Vad blir steget vidare efter det, undrade Anja?

Jag tänker att när Sveriges golfare en gång slog världen med häpnad, av att det gick att bli riktigt bra även om man kom från ett land med vinter sex månader om året, var det inte i första hand för att man hade bytt dessa månader mot värmen i Spanien. Snarare hade man hittat nya vägar att utveckla golfträningen – på sätt man inte reflekterat över i länder där man spelade året runt.

Kaliber igen

Efter en söndag i skidspåret har jag nu lyssnat till P1 Kalibers avslutande program om barn- och ungdomsidrott. Till skillnad mot i de första två programmen gick här att skönja hur man lät ambitionen/tesen gå ut över faktagranskningen. Jag tänker tex på:
• ”212 miljoner i elitstöd och mycket går till aktiva under 18 år” – Detta pratade jag med kalibers redaktion om i deras research-arbete och det finns inget som helst underlag för ett sådant påstående. Tvärtom tyder den information som vi har på att väldigt litet går till verksamhet för under 18-åringar. Under 2012 var det ett lag bestående av två klättrare samt en gymnast och en bilsportare under 18 år som hade Riktat Stöd (totalt runt 300000 kr) och vad gäller landslagsstöd avslöjar SF:ns redovisningar att pengarna gått till seniorer, i det närmaste uteslutande.
• kopplingen mellan att regeringens möjliggörande av statligt stöd till elitidrott och de så kallade ”elitsatsningarna” på barn och unga. Jag skulle vilja se den forskning som stärker detta samband. Den tror jag inte finns. Att tro att ett regleringsbrev från regeringen 2009 skulle ha åstadkommit detta på några få år tror jag är minst sagt långsökt. Om det gör situationen mer eller mindre allvarlig ska jag dock låta vara osagt.

Jag vidhåller dock att Kalibers granskning varit av godo för idrotten. Det är olyckligt att vi inte har en tydligare definition på vad som är ”elitförberedande” idrott, dvs idrott som ger bästa möjliga förutsättningaratt utvecklas till elit, men detta ger oss ju en möjlighet att gå på djupet i det. Jag tror nämligen att det som nu kallas ”elitsatsningar för barn” egentligen borde heta något helt annat. Detta då de utöver skade- och hälsoproblemen riskerar orsaka att massor av barn slutar idrotta i förtid. Jag är säker på att en rätt bedriven ”elitförberedande” träning/verksamhet inte skulle skilja sig väsentligt från vad som är god barnidrott i de flesta fall, vilken var den poäng jag försökte förmedla i programmet. Här finns naturligtvis mellanidrottsliga variationer som inte är helt lätta att överblicka men att skapa en verksamhet som lockar, varandes i förening eller i gammal god spontanidrottsform, till allsidig, omfattande och utvecklande aktivitet – det lär vara den kanske största utmaningen för såväl barn- som elitidrott framöver.

Tidig morgon

Söndag morgon och klockan ringer 06.15. Min gissning är att den gör det i ganska många hem runt om i landet. Det är idrotten som pockar på vår uppmärksamhet. Och inte bara uppmärksamhet förstås. Fikabröd ska bakas, barn skjutsas och linjer tejpas.

I Brännkyrkahallen idag är det handbollsfestival. När jag försöker få dottern ur sängen vid strax före 07 möts jag av ett mullrande ”neeej”. Efter en frukostmacka i bilen är tonläget dock ett annat på plats i hallen. Tjejerna drar snabbt igång med en blandning av lekar och handboll. Jag tänker att det här, det är också en form av selektering. Vem biter ihop, skuttar upp ur sängvärmen och det inte bara en gång, utan många, både lördagar och söndagar? Och kanske framför allt, vem har föräldrar som tycker det verkar vara en bra grej?

Barn och ungdomsidrott – en hälsorisk?

I söndags sändes första avsnittet av P1 Kalibers program om barn- och ungdomsidrotten. Kaliber har utan tvekan gjort ett grundligt jobb och att dessa frågor diskuteras är utan tvekan bra.

Kaliber finns att lyssna på: http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/mp3

Det finns utan tvekan många perspektiv på det som framkommer i programmet och det som diskuterats i debatten. Bristande medicinsk support och kunskapsnivån hos tränare är definitivt en sida av problemet. Ett annat är formen för idrottandet. I skidspåret igår mötte jag en fotbollspappa vars son, 8 år gammal, spelar ishockey. Träning fyra gånger i veckan och match på helgen. Det är något helt galet här. Nog tror jag att Peter Forsberg, Mats Sundin, Niklas Lidström och allt vad de heter tränade fyra gånger i veckan plus en match. Har en känsla att många av oss faller inom samma ram om vi tänker tillbaka på vår uppväxt. Detta skedde dock inte i organiserad form och inte med den intensitet som det förmodligen innebär att träna på ”dagens sätt”. Tiden då pappas plan, eller kanske till och med kommunens, erbjöd kravfri och glädjefylld istid från morgon till kväll är lätt att minnas i ett rosa skimmer. Jag tror dock att vi behöver prata mycket mera om hur vi hittar moderna alternativ där detta är möjligt. Den resa som nu är inledd, mot organiserad, ensidig verksamhet från tidig ålder kommer varken att ge medaljer eller funktionsdugliga samhällamedborgare.

Måndags morgonen bjöd på uppföljning av Kalibers program i P1 morgon.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5415314

En betydligt mera positiv form av barn, ungdoms och elitidrott levererade Johan Esks krönika i DN i söndags:

http://www.dn.se/sport/johan-esk-boson-basta-platsen-nar-sma-idrottare-moter-stora

Hos Oprah

”People underestimate how difficult it is to tell the truth when you have lived a secret life for a long time.” Så sa Daniel Coyle efter att ha sett intervjun med Lance Armstrong hos Oprah Winfrey. Tillsammans med den tidigare elitcyklisten Tyler Hamilton, har Coyle skrivit boken The secret race. I den berättar Hamilton sin version om vad han var med och den sanning han levt med sedan 1998, som tränings- och tävlingskompis till Armstrong.

Intervjun med Armstrong hos Winfrey är kraftfull, speciellt de inledande minuternas ja eller nej frågor, som resulterar i enbart ja-svar. EPO, bloddoping, testosteron – vad sägs om den cocktailen? För den resterande delen av intervjun har Armstrong kritiserats för ofullständiga, vaga svar eller för att undvika att ge svar. Kanske är det därför som Coyle och Hamilton säger – there is more to come!

I dagens DN spår Erik Helmersson att kraven åter kommer att resas för att släppa dopningen fri inom idrotten. Det kan dock omöjligen vara rätt väg. Men Lance Armstrong och alla i hans väg har nu en möjlighet att hjälpa till. Det kan inte ha varit roligt att ha en egen version av verkligheten i 15, eller mer, år. Det behöver idrotten prata högre om!

Professionalism och glädje

Igår var jag på handboll. Det är min dotter som spelar och onsdagen är litet av veckans höjdpunkt – träning! Tjejerna är 8 år och glädjen går inte att ta miste på. Varken hos spelare eller tränare. Samma dag har DN ett stort uppslag kring ”krisen i de olympiska idrotterna”. Ungdomarna kommer inte till flera av de idrotter som finns på programmet och professionella tränare efterfrågas som kan locka, motivera och stimulera ungdomarna. Jag tänker att ett studiebesök i Bandhagens skola en onsdag kväll kan vara värt att göra.
.
Min dotters lag har två tränare. Båda är de Professionella med stort P. Betydelsen av ordet professionell kan ju vara något dubbel. Med stort P är det viktigaste för mig att man kan sin sak. Med litet p är det här man tjänar sitt levebröd. Något levebröd tjänar inte en tränare för flickor -04, i alla fall inte på handboll. Med handboll kan dessa tränare. Båda är före detta landslagsspelare med ett handbollshjärta större än bollen. Min övertygelse är stor att det dom två inte kan lära laget, det är inte värt att kunna. I alla fall inte när man är åtta år.

Det är möjligt att Sverige behöver flera professionella tränare. Det som dock är helt omöjligt är att det i sig skulle göra någon skillnad, om inte det engagemang och den kunskap som finns i den här gympasalen finns på så många ställen som möjligt där barn och ungdomar har möjlighet att idrotta.