Kategori: En ny syn på träning och tävling

Idrotten och världsfreden

På hemväg från den femte världskongressen om doping inom idrotten ägnar jag en stund åt att läsa den stora morgontidningen. Där får sig svenska idrottsledare en rejäl uppläxning. Ja, kanske inte alla men Peja Lindholm, idag förbundskapten i curling i Kina, och Pia Sundhage, som en gång sa att det skulle vara häftigt att träna Nordkoreas landslag, får i alla fall räknas dit. Erik Helmersson menar att även om en ledare valt att jobba i en diktatur behöver denne inte stryka sina uppdragsgivare medhårs.

Under ett par dagar i Polen och i flera samtal på sistone har jag haft anledning att fundera på vad vi egentligen ska ha elitidrotten till. Ganska länge har den varit, vid sidan om både kalla och mera konkreta krig, ett sätt för nationer att visa sin förträfflighet. Tidigare var det östländer som med statliga resurser ville visa väst sin storhet. Minns den legendariska hockeycoachen Herb Brooks som efter USA:s seger mot Sovjet i herrfinalen i ishockey i Lake Placid 1980 ringde presidenten och förklarade att det var en seger för vår ”way of life” för att förstå hur viktigt det var för honom att de inte lyckades. Idag har öststaternas system flyttat världen över och stora resurser satsas på den elitidrott som ska bidra till nationell stolthet. Och den återkommande frågan i Katowice där jag just varit är förstås hur nära tillhands det ligger att använda otillåtna medel i kampen. Här någonstans börjar ambitionerna komma farligt nära 1936 och en viss Olympiad i Berlin.

Ett samtal med en god kamrat häromdagen går snarast åt rakt motsatt håll. Elitidrott kanske inte alls ska ha med nationell stolthet att göra. Tvärtom. Vi lyfter fram fredstanken och låter idrotten bryta gränser, bygga nätverk, skapa vänskap och knyta band. Bilden på de tre medaljörerna i herrarnas stavhopp i Doha då de gör en bakåtvolt hållandes varandras händer gör sig påmind. Tänk om det budskapet kunde vara det rådande. Då skulle OS och VM förläggas till världens allra svåraste konflikthärdar. Och vem 17 skulle då ha tid att, eller ens komma på tanken att, ställa till jäkelskap. Fredspriset synes helt enkelt vara inom räckhåll!

Och hur blir det i framtiden?

Häromdagen var jag en av många besökare på Tekniska museet. Två nioåringar samt jag och en till pappa. Barnen är vana i miljön och hittar snabbt upp till våningen där den sentida gaminghistorien visas upp, både i form av ”se men inte röra” montrar och ”varsågod att testa hur spelen fungerade på 90-talet” exempel. I de förra hittar vi gubbar flera minnen som får den nostalgiska delen av hjärnan att hoppa jämfota. Nioåringarna är förstås dock mera intresserade av de nyare alternativen. Och ju mera virtual reality (VR) desto bättre.

En favorit blir snabbt det VR rum och skärm där handkontroller bildar svärd och de snabbt framrusande figurerna på skärmen, med pilar som anger ”huggriktning”, är själva målen. Snabbare och svårare ju längre spelet håller på och när även jag provat inser jag att detta är ett riktigt bra gympass.

-”Det här är framtidens fäktning”, säger min kompis. Jag undrar om han har rätt?

På ett nyligt möte med förbundens generalsekreterare lyfte jag en liknande frågeställning. Tänk om den största anledningen till att barn slutar med-, eller inte ens börjar med, idrott är att det inte är tillräckligt kul? (Ja, även om väldigt, väldigt många idrottar i föreningsverksamhet finns de som aldrig kommer dit och alltför många slutar innan de hinner bli tonåringar.) Alltså själva idrotten är inte tillräckligt spännande, och detta utan att tänka på allt runt omkring (så som tiden det tar, besväret med att ta sig till träningen, kompisar som gör annat, skolan som tar tid etc). I vilken utsträckning skulle vi i så fall vara beredda att förändra själva kärnan av idrotten? Hur den utförs, var den utförs och med vilken utrustning. Är till exempel fäktning med lasersvärd framför en skärm fortfarande fäktning? Eller är det en ny, helt annorlunda sport? När slutar till exempel tennis att vara tennis och blir något annat? Går gränsen före eller efter padeltennis?

Inte helt enkla frågor att svara på. Men helt säkert viktiga för idrottens organisationer. Risken är nämligen annars att människor själva hittar nya aktiviteter och vips, så finns de inte längre hos det vi en gång kom ihåg som idrott.

Ett gott stycke svensk idrottshistoria

Av Sveriges 185 världscupssegrar genom tiderna har 131 kommit från Tärnabyåkare, med IK Fjällvinden som moderklubb.

Det är den andra meningen i Wikipedias presentation av Tärnaby. Och nog är vi ganska många med en relation till Slalomvägen, trots att vi aldrig varit där. Vi som minns en tid då tv:n rullades in i klassrummet, eller alla kanske samlades i biblioteket, alternativt i fikarummet för att se Ingemar utklassa allt motstånd i Madonna di Campiglio. För nog var det väl oftast där han åkte? Möjligen också i Wengen. Jag kan fortfarande höra Sven Plex Petterssons stämma kommentera medan Stenmark susade nedför branten. Någon gång emellanåt bröt också Stig Strand igenom för att utmana om pallplaceringar och när Anja Persson och Jens Byggmark trädde fram var det en naturlig fortsättning på ett gott stycke svensk idrottshistoria. Idag är Tärnaby en ort med 400 invånare och flera av de problem som de flesta små orter i olika delar av landet tampas med.

En av dem som hoppas ändra på detta träffade jag idag. Helena Nilsson har rest runt världen tack vare skidåkningen och sin fostran i Fjällvinden och har nu ambitionen att föra något av den så kallade kulturen vidare. Eller kanske väcka den på nytt. Det hon berättar för mig är inget annat än enastående. Jag jämför hennes historia med vad jag nyss uppfattat i Lena Anderssons bok Sveas son och förstår att här finns det ett samband. Ingen av berättelserna handlar om idrott. Det är mycket djupare än så. I centrum står en övertygelse om vad det innebär att vara människa och vilka åtaganden som följer med det. Och kanske kan Helena Nilsson bidra till att en sådan central del av det svenska samhällsbygget inte går förlorad. Det tror jag i alla fall idrotten skulle ha glädje av!

Med aptit på innovation

Jag har varit på frukostseminarium. En populär företeelse i huvudstaden som vanligtvis inkluderar fri frukost och inspiration. Säkerligen i syfte att sälja på besökarna något lämpligt i nära anslutning till. Den här gången var temat ”Business innovation outside core”. Typ nya affärer utanför kärnverksamheten. En forskare från Handelshögskolan och Saab Ventures chef diskuterade både svårigheter och fördelar med innovation utanför det man normalt gör. Just Saab tycks ha enastående framgång med att hitta annan användning för sin teknik än vad den först var avsedd för. I övrigt i rummet verkar de flesta överens om att det där med att finna nytt när verksamheten är helt upptagen med nuvarande affär, det är inte lätt.

Strax efter detta frukostseminarium var jag på Riksidrottsmöte. Det är en speciell upplevelse när företrädare för Riksidrottsförbundets medlemsorganisationer samlas som det högsta beslutande organet för idrottsrörelsen. I ljuset av detta reflekterar jag lite över innovationsviljan där jag rör mig. Idrottsrörelsen har någon slags ambivalent förhållande till innovation. Å ena sidan strävar rörelsen efter öppenhet inför nya idrotter. Innerst inne vet alla att en folkrörelse riskerar att dö om den inte förnyas. Om den inte är just i rörelse. Samtidigt är det ett antal sökande förbund som nekas inträde till familjen idrott. Ett skäl är att medlemmarna menar att det inte kan vara hur många medlemsförbund som helst och snarare än att värna eget medlemskap borde vissa slå sig ihop (med andra). Från mitt frukostseminarium lärde jag mig att det är svårt för den som är upptagen med nuvarande verksamhet att helt plötsligt lyfta blicken och välkomna något annat. Nu är det ett antal förbund som ska klara detta. Det lär kräva att man, som ridsportförbundets vice ordförande Helena Carlsson uttryckte det från talarstolen, kavlar upp ärmarna.

En annan verksamhet som jag känner från styrelseperspektivet är Unicef i Sverige. Här finns ett annat förhållningssätt till innovation. Och det är klart, en organisation som ständigt ska möta ökade krav på insamlade pengar lär nog piskas att förnya sig. Och kanske är det just det innovationsvilja handlar om. Hur hotade är vi om vi inte hittar något nytt? Om svaret är ”inte så värst”, ja då lär nog aptiten på förnyelse vara begränsad.

Konsten att veta när…

Veckan som gick kan ha bjudit på årets två största idrottshändelser. Båda kom de från herrarnas Champions League i fotboll. Jag tänker förstås på Liverpools respektive Tottenhams avancemang till final, från vad som i båda fallen såg ut som minst sagt tuffa utgångslägen. Utan tvekan var dessa drabbningar idrott när den är som bäst. Oviss, överraskande och full av individuella prestationer som de flesta av oss bara kan drömma om. Ett alldeles särskilt prov på briljans visade Trent Alexander-Arnold i Liverpool. Ja, det var han som slog den där hörnan som hela Barcelonas lag var oförberedda på.

Jag minns ett samtal med en coach som menade att det där med att kunna skjuta, ja det kanske är viktigt. Men inte i närheten av lika viktigt som att veta när man ska skjuta. Att kunna lägga en hörna är förstås centralt för en fotbollsspelare. Men det som just tagit Liverpool till final i Champions League är Alexander-Arnolds förmåga att göra det just när ingen väntar sig det. Och är det inte just den kunskapen som skiljer den riktige liraren från dussinspelaren?

När Rod Thorpe i början av 80-talet analyserade varför hans studenter inte blev bättre på den idrott de tränade kom han fram till att de ägnade alldeles för mycket tid till att träna olika färdigheter. De blev bättre på färdigheterna i sig men saknade förmågan att använda dem i spelsituationen. Tack och lov gick Alexander-Arnold inte i den skolan. Hade han gjort det hade Liverpool nu spelat färdigt i Champions League. Och vi andra hade varit en upplevelse fattigare.

På plakatet på första maj

Våren är här, Valborg passerad, och på fotbollsplaner runt om i Stockholm spelas matcher i parti och minut. Sankt Erikscupen är igång igen. Och med den är det ironiska att jag slår vad om att aktivitetsnivån för många barn faktiskt gått ned. Den plan som de fram till nu hängt hela dagar på är uppbokad av organiserade matcher. Jag vet eftersom en av de där IP-hängande nioåringarna är vår yngste son. Fem timmar på fotbollsplanen med ett kort avbrott för att en förälder kommer dit med något de motvilligt (tar ju tid från liret…) kan stoppa i magen är ingenting en vanlig lördag. Istället är det nu bortamatch, transport i bil, matchtröjor (ja, det var det helgen innan också men då med motiv Bayern München, Barca, Manchester United eller liknande), domare och annat. När de kommer hem ska dock sägas att erfarenheterna av de nya spelreglerna är positiva. Mer spel än tidigare. Men samtidigt helt säkert inte tillräckligt varken för att kidsen ska bli nöjda eller för att potentialen i dessa spelare ska realiseras.

Förstås är det precis detta som Svenska ishockeyförbundet vet då man nu kör ut sin klockrena #tillbakatillgatan kampanj. Det är där såväl drömmar som finter föds och tillsammans kan de räcka långt. Och gänget som hängde på IP? Ja, turligt nog hittade de en gräsplätt där kompisens mål kunde ställas fram. Och idag på första maj är de unga fotbollsspelarnas plakat enkelt att tyda:

”Mera fotbollsplaner!”

Det finns många skäl till att politikerna borde lyssna!

Att vinna eller att ha roligt

På långfredagskvällen gav sig TV4 in i en av svensk idrottsrörelses största vedermödor. Finaste familjen är onekligen träffsäkert och beskriver ofta, om än något överdrivet, inte helt obekanta situationer. I säsongens tredje del har Magnus (David Hellenius) flyttat till Jakobsberg och dessutom engagerat sig som (hjälp-)fotbollstränare i sonen Franks lag. Huvudtränaren Kenny (Fredde Granberg) visar sig vara typen som både toppar laget och skriker på domaren. Självklart med följden att grabbarna ofta vinner. När föräldrarna går ihop och istället önskar Magnus som tränare blir det andra metoder som gäller. Alla ska få spela lika mycket och roligt ska de ha. Detta håller till ungefär halvvägs in i första matchen då motståndarlaget leder stort. Då stövlar samma föräldrar in i omklädningsrummet och kräver att Magnus ska bänka deras son eftersom ”han ju inte kan lira”. Dessutom vill de se lite jävlar anamma från tränarhåll. ”Nu får barn inte ens tävla längre” hänger förstås i luften.

Utöver att titta på Finaste familjen sätter jag i påskhelgen tänderna i en ny bok. Albin Tingsvall gör upp med sin upplevelse av elitidrotten, både vägen dit och den därifrån, i Allt jag förlorade genom att vinna. Redan i inledningen slås jag över det enormt målande och beskrivande språket. Det här är ingen vanlig idrottsbok utan en närmast poetisk skildring av livet för en idrottare i vardande, sett genom linsen hos den som haft möjligheten att reflektera och nu kan återblicka. Redan på sidan 17 närmar sig Tingsvall elitidrottens kanske svåraste balansgång. Den mellan att ge utrymme för unga att förlora sig i idrottens intensitet och glädje, och att få fatt i den som har goda förutsättningar att utvecklas till framtida elit. Det senare har Ross Tucker effektivt visat inte vara något annat än ett affärsbeslut som baserar sig på att en given summa resurser räcker till att erbjuda ett begränsat antal den satsning som krävs för att nå ändå fram. Det har alltså inget att göra med vad som skulle vara bäst för individernas utveckling. Tingsvall skriver att det är problematiskt att tidigt vara ett lyckat exemplar. Att tidigt värdesättas för prestation och bli härdad och resultatfokuserad. Så rätt har han att summan av all tillgänglig forskning inte kan säga det på bättre sätt. Jag minns professor Jean Côté som sa att det visst går att nå framgång med tidig specialisering och selektering. Men det har ett pris. Så en stilla önskan vore att få del av hur dessa baksidor skulle gestaltas i Finaste familjen, antingen i Jakobsberg eller på Öfvre Östermalm.

Vägval för framtiden

Den senaste tiden har jag haft anledning, och möjlighet, att fördjupa mig ordentligt i svensk elitidrott. Alla specialidrottsförbund med internationell elitidrott har chansen att presentera sin utvecklingsplan för oss från RF, SOK och Parasport. För den som gillar prestationsutveckling är det faktiskt rysligt spännande. Grundfrågan är förstås: ”Kan vi bättre med de resurser vi har?” Till förfogande står de stödinsatser tre organisationer kan stoppa in för att möta de behov som identifierats. Utöver förstås allt det som respektive specialidrottsförbund och deras föreningar redan gör.

En inte helt ovanlig berättelse handlar om svårigheten att få ekvationen träning x tid x intensitet = prestation på världsnivå att gå ihop. Eller något enklare uttryckt, att hitta ungdomar som väljer att ägna tillräckligt med tid till sin idrott i lagom många år för att nå den absoluta toppen. Och tänk om det faktiskt är så att idrotten X helt enkelt inte är särskilt spännande, åtminstone inte i sin nuvarande form? Då är det väl helt logiskt att barn och ungdomar väljer att göra något annat?

Jag funderar på Rolf Carlsons (han som en gång förklarade bakgrunden till det svenska manliga tennisundret) ord redan för bra många år sedan. Han sa då att den traditionella tävlingsidrotten blir allt mer ointressant för ungdomar, och därför lämnar de. Med andra ord krävs det nog ett rätt bra mått av innovation för att motverka detta. Nya idrotter föds och frodas. Men de gamla som vill fortsätta vara relevanta – de gör nog klokt i att vara vaksamma på vad utövaren vill ha. Idrott är ju trots allt en helt frivillig verksamhet…

I fäders, nej, i nya spår – för framtids segrar

Den första söndagen i mars och längdskidåkning får nog sägas nå sin absoluta intressetopp i vårt land. I alla fall detta år. VM avslutas i Seefeld och mellan Sälen och Mora skidar de i tusental, både snabbt och i mera moderat tempo. Själv har jag haft sportlov på annat håll men inte ens där har det gått att missa den totala eufori som damernas framgångar i VM-spåren spridit. Åtminstone hos flera i mina sociala och professionella medieflöden. En ny stjärna har tänts och visst älskar vi detta, speciellt när det handlar om en idrott som tycks så djupt rotad i våra själar.

När jag gräver så smått i en del av den forskning som studerat samband mellan elitidrottsliga framgångar hos ett land och tillståndet hos befolkningen finns det stöd för att goda resultat har en positiv effekt på välmående (Forrest & Simmons, 2003), känslor av nationell stolthet (Denham, 2010; van Hilvoorde, Elling, & Stokvis, 2010) och att resultaten i sig därmed till och med har ett ekonomiskt värde för befolkningen (Rätzel & Weimann, 2006; Wicker, Prinz, & von Hanau, 2012). Elitidrottsframgåmgar bidrar vidare till ökad integration mellan människor av olika etnicitet och socialgrupp (Müller, van Zoonen, & de Roode, 2008; Niemann & Brand, 2008) och de bygger nationell identitet (Hong, 2011).

Här någonstans börjar det bli intressant för den som har som uppdrag att stötta elitidrottens utveckling. I Sverige har elitidrotten historiskt varit något som ”kommit på köpet” med att staten gett (ekonomiskt) stöd till idrotten med huvudsakligt fokus på barn och ungdom. Sedan 2009 är det dock, enligt förordningen, tillåtet för RF att fördela statsbidrag till att stärka svensk idrotts internationella konkurrenskraft. Eventuella framgångar får nog ändå sägas under lång tid ha haft som främsta syfte att skapa intresse hos befolkningen som därmed ska lockas att idrotta. Och just det sambandet har visat sig nästan omöjligt att befästa. Ett svenskt stafettguld leder inte till att vi alla ger oss ut i spåret. Men om det gör oss lite gladare, får oss att må bättre och till och med tycka en aning bättre om vårt land, är det då inte värt den peng en ordentlig satsning på elitidrott skulle handla om?

När UK Sport frågade ett urval av befolkningen om den var beredd att höja skatten för att förstärka Storbritanniens elitidrottssatsning svarade en övervägande majoritet ja. För den som just sett Frida Karlsson utmana Therese Johaug är det nog inte ett otänkbart svar!

Referenser:

Denham, B. E. (2010). Correlates of pride in the performance success of United States athletes competing on an international stage. International Review for the Sociology of Sport, 45(4), 457–473.

Forrest, D., & Simmons, R. (2003). Sport and gambling. Oxford Review of Economic Policy, 19(4), 598–611.

Hong, E. (2011). Elite sport and naion-building in South Korea: South Korea as the dark horse in global elite sport. The International Journal of the History of Sport, 28(7), 977–989.

Müller, F., van Zoonen, L., & de Roode, L. (2008). The integrative power of sport: Imagined and real effects of sport events on multicultural integration. Sociology of Sport Journal, 25(3), 387–401.

Niemann, A., & Brand, A. (2008). The impact of European integration on domestic sport: The case of German football. Sport in Society, 11(1), 90–106.

Rätzel, S., & Weimann, J. (2006). Der Maradona Effekt: Wie viel Wohlfahrt schafft die deutsche Nationalmannschaft? Perspektiven der Wirtschaftspolitik, 7(2),
257–270.

van Hilvoorde, I., Elling, A., & Stokvis, R. (2010). How to influence national pride? The Olympic medal index as a unifying narrative. International Review for the Sociology of Sport, 45(1), 87–102.

Wicker, P., Prinz, J., & von Hanau, T. (2012). Estimating the value of national sporting success. Sport Management Review, 15(2), 200–210.

En ny (digital) syn på träning och tävling

Härom veckan var jag involverad i en diskussion med en kollega som, precis som jag, ägnar några timmar i veckan åt det ideella ledarskapet i en idrottsförening. Vårt samtal kretsade runt hur jag som tränare sitter där inför varje pass och ska planera ett träningsupplägg efter bästa förmåga. Precis samma gör landets alla andra idrottsledare, ganska många i samma idrott med en grupp av liknande ålder. Detta kan förstås inte vara rationellt och i en digital värld måste finnas bättre sätt. Troed Troedsson var inne på något liknande i ett Facebook-inlägg för en tid sedan. Visst måste det gå?

En ledtråd till problemets lösning får jag möjligen på helt oväntad plats. Jag är på ett möte med PWC i Malmö och marknadschefen visar stolt hur företaget jobbar med employer branding, gemenskap, företagskultur och en hel del annat. En gemensam nämnare är träning. Man deltar i loppet Toughest och har veckovisa gemensamma träningar inför detta. För att höja kvalitén har PWC avtal med en stor träningskedja och dessutom använder man appen Twiik genom vilken medarbetarna får coaching. Helt plötsligt har interaktionen och möjligheten till påminnelse och feedback ökat väsentligt. Hur smart som helst.

Nu är det inte Twiik-appen som är lösningen för idrottsrörelsen. Just den inbyggda coachingen är inte vad föreningen behöver. Men tänk om det fanns ett digitalt skal som öppnade länken till idrottsledaren. Då kunde varje specialidrottsförbund plocka sin kunnigaste tränare, i respektive ålder, och låta hen vara förste tränare för alla aktiva i förbundets föreningar. Vi andra kunde glatt assistera och bidra med det mänskliga ledarskap som alltid behöver komplettera det tekniska. Visst vore det värt att pröva?