Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation Elitidrottsutveckling En modern förening En ny syn på träning och tävling

En ny (digital) syn på träning och tävling

Härom veckan var jag involverad i en diskussion med en kollega som, precis som jag, ägnar några timmar i veckan åt det ideella ledarskapet i en idrottsförening. Vårt samtal kretsade runt hur jag som tränare sitter där inför varje pass och ska planera ett träningsupplägg efter bästa förmåga. Precis samma gör landets alla andra idrottsledare, ganska många i samma idrott med en grupp av liknande ålder. Detta kan förstås inte vara rationellt och i en digital värld måste finnas bättre sätt. Troed Troedsson var inne på något liknande i ett Facebook-inlägg för en tid sedan. Visst måste det gå?

En ledtråd till problemets lösning får jag möjligen på helt oväntad plats. Jag är på ett möte med PWC i Malmö och marknadschefen visar stolt hur företaget jobbar med employer branding, gemenskap, företagskultur och en hel del annat. En gemensam nämnare är träning. Man deltar i loppet Toughest och har veckovisa gemensamma träningar inför detta. För att höja kvalitén har PWC avtal med en stor träningskedja och dessutom använder man appen Twiik genom vilken medarbetarna får coaching. Helt plötsligt har interaktionen och möjligheten till påminnelse och feedback ökat väsentligt. Hur smart som helst.

Nu är det inte Twiik-appen som är lösningen för idrottsrörelsen. Just den inbyggda coachingen är inte vad föreningen behöver. Men tänk om det fanns ett digitalt skal som öppnade länken till idrottsledaren. Då kunde varje specialidrottsförbund plocka sin kunnigaste tränare, i respektive ålder, och låta hen vara förste tränare för alla aktiva i förbundets föreningar. Vi andra kunde glatt assistera och bidra med det mänskliga ledarskap som alltid behöver komplettera det tekniska. Visst vore det värt att pröva?

Kategorier
Coaching och ledarskap En modern förening En ny syn på träning och tävling In English

Another podcast- borrowed but brilliant!

green and white wall plaque
Photo by rawpixel.com on Pexels.com

Don’t miss this one from Johan Fallby and Magnus Lindvall. Great stuff on #wagthedogpodd!

Kategorier
Elitidrottsutveckling En modern förening Jämställd idrott Kommunikation

När historia och kommersialism går hand i hand

Jag har tur denna vecka och befinner mig på en plats där jag kommer åt att se BBC. Där tillåts Wimbledontennisen breda ut sig ordentligt och med John Inverdale som kommentator tillsammans med John McEnroes inflikade expertis blir upplevelsen en sann njutning. Ännu vassare hade förmodligen varit om Steffi Graf hade fått komplettera men så långt tycks inte brittiska public service ha kommit ännu.

Nåväl, nu är det förstås inte kommentatorerna som gör idrottsevenemanget utan hela kompositionen. Historien, gräset, publiken, tidpunkten, statusen och kanske även jordgubbarna och champagnen – ja, allt som på något sätt kan kopplas ihop med the All England Lawn Tennis and Croquet Club. Historien ja. Den går tillbaka till 1877 då den första herrturneringen spelades. 1884 följde sedan tävlingar för damer. Sedan 2007 får vinnande dam och vinnande herre ta emot samma ansenliga summa, en utveckling som följde den linje som övriga tre grand slam turneringar, Australian Open, Franska öppna och US Open, redan slagit in på.

När jag under fredagen fascineras av Wimbledontennisen är det dock något annat än prispengar som fångar min uppmärksamhet. Herrar Isner och Anderson är i full färd med att slita ut varandra fullständigt. Amerikanen John Isner har redan del i rekordet vad gäller historiens längsta match. 2010 gick han segrande ur striden mot fransmannen Mahut genom att knipa skiljesetet med nätta 70-68 i game. Jämfört med dryga 11 timmar är fredagens 6,5 timmar närmast att betrakta som halvtidsarbete. Den här gången var det sydafrikanen Anderson som fick vandra vidare och på söndag väntar final, efter segern med 26-24 i femte set. Förklaringen är förstås att Wimbledon (liksom Franska och Australian) inte tillämpar tiebreak i det sista setet utan helt enkelt kör på tills någon är två game upp.

I dagens snabbrörliga tillvaro är det enkelt att fundera på om denna evighetsmekanism är av godo eller ej. Med smått otroliga nästan 12 miljoner GBP i totala prispengar går det i alla fall snabbt att konstatera att Wimbledon genom åren anpassat sig till marknadens behov vad gäller kommersiella samarbeten och publikens intressen vad gäller underhållning. Jag minns ett samtal med en kompis som har ett långt förflutet inom en av världens största managementgrupper och i den egenskapen jobbat nära flera stora idrottsevenemang. Han sa:

”Det finns ingen mera professionell och kommersiell organisation, i världen, än den runt Wimbledon. Det är den enda möjligheten att överleva så länge.”

Det faktumet är lätt att missa när jag småler över namnet ”All England Lawn Tennis and Croquet Club”. Och förresten, redan nästa vecka är det dags för en annan juvel i idrottshistorien då the Open Championship tar över BBC:s tablåer. Arrangör? The Royal and Ancient Golf Club of St Andrews.

Kategorier
En modern förening En ny syn på träning och tävling

Konsten att få plats – på fler än ett sätt!

Drygt 3,2 miljoner nya medlemmar i över 15 000 föreningar med stöd av nästan 500 000 ledare. Det är, enligt Strategirådet, vad som krävs om idrottsrörelsen ska räta ut den medlemskurva som idag har sin topp vid 11 års ålder och sedan bryter tämligen brant nedåt. Detta i alla fall om föreningstätheten (och antal medlemmar per förening) ska vara densamma som idag. Och med tanke på hur Sveriges befolkning fördelas över landet kommer huvuddelen av dessa att behöva rekryteras i storstadsområdena.

Hur i hela friden ska detta gå till funderar jag över under en träningsrunda på min cykel? Det är förstås ingen tillfällighet att idrottsrörelsens starkaste gemensamma budskap i den kommande valrörelsen är att flera idrottsanläggningar behövs. För var ska annars dessa nya medlemmar ta vägen? Om de nu strömmar till vill säga. Strategirådet, som gör en så kallade processutvärdering av Idrottslyftet, har intervjuat en mängd föreningar, förbund och distrikt. Här fastnar jag bland annat för den gymnastikförening strax utanför Stockholm som uppger att 900 barn stor i kö för att komma in i verksamheten. Hur många nya gymnastikhallar behöver kommunen (eller någon annan, föreningen inkluderat) bygga för att bereda plats för denna skara?

Risken är förstås stor att om alla andra byggprojekt lades åt sidan för den närmaste framtiden skulle ändå inte tillräckligt mycket plats åt gymnastik kunna upplåtas. Ska idrotten växa markant behövs med andra ord innovation. Hur ser gymnastik ut som inte kräver en inomhushall? Eller vilka idrotter skulle kunna knacka på hos de 900 för att erbjuda ett alternativ? Och då helst något som barnen kan tänka sig att testa och småningom fastna för. I detta sammanhang är det upplyftande att cykla över Nytorps gärde och se att cricket går att spela under väldigt olika förutsättningar!

Cricket på grus, cricket på gräs – who cares?
Kategorier
En modern förening En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället

Släpp idrotten loss – det är vår!

En helg i vårens eller kanske snarare försommarens tecken har passerat. Ja, ska sanningen fram var det riktig sommartemperatur som rådde till stora delar. Som en del i att verkligen njuta av denna naturens explosion har jag ägnat helgen åt mycket idrott. En försvinnande liten del på tv, trots de svenska herrarnas framfart i både Halmstad (bordtennis) och Danmark (ishockey). Nej, istället har jag löptränat, gympat och cyklat. Lagom mått egen träning blandat med ledar- och tränarskap. Och jag tror det går att gissa sig till vad som gällde i vilken idrott.

Efter en riktig långtur på min mountainbike slår det mig vilken otrolig aktivitet det är en sån här dag. Längs min runda ser jag fotboll, volleyboll, löpning, promenader, stavgång, cykel (såväl landsväg som mtb), tennis, gymträning (utomhus), golf och friidrott. Säkert har jag glömt något men det som också slår mig är hur väldigt blandad formen för dessa aktiviteter är. Många är som jag, ensamma på en tur. Andra är med familjen, några tillsammans i ett kompisgäng och ett antal förstås som del i organiserad verksamhet, träning eller match. Kort sagt är det bästa tänkbara propaganda för svensk idrott!

Och för att då återvända till Halmstad och bordtennisen skulle jag vilja påstå att även Anders Lindblads krönika i SvD igår är en form av propaganda. Han skriver om en svunnen tid då pingisbordet hade en given plats i var familjs garage och i varje uppehållsrum. Där gick matcherna slag i slag. Problemet är att det som förr fick upp intresset för en idrott (framgång och bra tv-tid) idag är en minimal komponent. Det jag såg idag väcker hopp – men den idrott som vill göra anspråk på människors tid behöver vara relevant och tillgänglig. Just så som pingisen var i både min och Anders Lindblads ungdom. Det recept som gällde då gäller dock inte idag!

Kategorier
Digital innovation En modern förening En ny syn på träning och tävling

Blir 2018 året då den moderna föreningen visar sig?

Det gamla året ska strax lägga sig att dö och som vanligt summeras det inom alla tänkbara områden. Återigen tycks det ha varit ett händelserikt år och idrottsåret utgör inget undantag. När jag tillsammans med övriga jurymedlemmar skulle nominera till Idrottsgalans olika kategorier var utan tvekan Årets kvinnliga idrottare den svåraste kvartett att finna. Samtidigt är det kanske herridrottens revansch att härförare Grankvist lyckades föra sina mannar, på bragdartat sätt, till VM i Ryssland nästa sommar. Att framställa idrottens kamp som en match mellan herr och dam, eller som konkurrens idrotter emellan är dock allt för futtigt. Häromdagen läste jag av en händelse ett utdrag ur RF:s förre ordförandes, Karin Mattsson-Weijbers, inledningstal till RF-stämman 2015. Hon talade just om att kampen aldrig kan stå mellan SF, eller mellan RF och SF, utan mellan idrotten och det alltmer utbredda stillasittandet. Och den kampen, den har nog tyvärr aldrig varit svårare.

Då Karin talade 2015 och idrottsrörelsen beslutade om sina övergripande mål och framtida strategi gjordes det mot en bakgrund där ett antal trender kunde siktas. Sedan dess har hastigheten i globalisering, urbanisering och digitalisering knappast minskat. Tvärtom. Inom idrotten är det de stora varumärkena, klubbarna, i de kommersiellt gångbara idrottena som breder ut sig, globalt, digitalt och kopplat till urbana miljöer. Det är kanske läge att därmed reflektera över hur länge det är intressant att tävla som nationer i olika sammanhang.

För individen, och kanske för folkhälsan, talades det ett tag om hur Pokemon Go med hjälp av ”augmented reality” (AR) och snillrika belöningslösningar skulle vara en viktig del i kampen mot inaktivitet. Då puckeln för den aktiviteten tycks nådd funderar jag på vad som sedan ska komma. Jag letar nätet runt efter exempel på kombinationen idrott och AR och finner mängder av olika varianter som ska höja publik- eller fansupplevelsen. Men inget där AR är en del av den egna idrottsaktiviteten. Så blir 2018 året då FC Barcelona slår sig ihop med King, Niantic eller någon annan, och utvecklar det spel som gör att varje kille och tjej får upplevelsen av att faktiskt vara MED i Barcelona oavsett om man lirar på Camp Nou eller gatan hemmavid? Kanske är det först då vi får svaret på vad den verkligt moderna föreningen egentligen är.

Gott Nytt och garanterat omvälvande År!

Kategorier
Coaching och ledarskap En modern förening Jämställd idrott

#timeout – det är dags att göra skillnad!

2290 skäl skulle idrotten kunna sägas ha att agera kraftfullt i jämställdhetsfrågan. Så många var de som skrev på #timeout, idrottens egen version av #metoo, åtminstone då det så kallade uppropet tillkännagavs den 22 november. Nu har det gått en tid och då tidskriften Time igår traditionsenligt presenterade årets person var det alla de tystnadsbrytare som står bakom #metoo som fick anledning att sträcka på sig. Genomslaget är fullkomligen formidabelt och i DN i söndags söktes svaret på varför effekten tycks ha blivit särskilt stor i Sverige. En förklaring spårades till vår förkärlek att organisera oss i folkrörelser. För #metoo är förstås just en folkrörelse. Den kanske mest moderna och enastående i sin tid.

Vad gäller idrotten är sanningen förstås att orsakerna att göra annorlunda nu än förr är så väldigt många fler än de 2290 som lyftes fram i media. Varje gång en person, ett system, en struktur eller en förutfattad mening gör att någon flicka eller kvinna inte får chansen att utvecklas till sin egentliga potential, som människa och som idrottare, har vi misslyckats. Lägg till detta alla andra som inte ges jämlika möjligheter och det är lätt att förstå att jobbet är stort. Idag genomförs den första fördjupningen till utbildningsserien 5 steg till en jämställd och inkluderande idrott och återigen är huset fullt. I kölvattnet av #metoo har intresset för frågorna aldrig varit större. Kanske kan det betyda att den kritiska massan är nådd. Nu krävs det kunskap – där jag och andra måste förstå vad vi gör, medvetet eller omedvetet, som lägger hinder för någon annans framfart. Bara tanken på att det är just det vi gör är helt svindlande. Så låt 2018 bli året då samtalet inte tystnar utan istället förstärks av att vi blir många som verkligen försöker. Först då kan #metoo bli #youtoo.

Kategorier
En modern förening

Modern eller omodern – vem bestämmer?

Den här veckan börjar någonstans runt 120 000 barn i skolan. Jag följde själv med en förväntansfull 7-åring i morse som tyckte att det verkligen äntligen var dags. Innan de lämnat mellanstadiet har närmare 95% av dessa sjuåringar någon gång varit medlemmar i en idrottsförening. Ja, i alla fall om man ska tro statistiken så här långt. Dryga 220 idrotter finns att pröva på inom idrottsrörelsen allena. Inte alla överallt men spridningen över landet är inte så tokig.

Samtidigt som skolan startar upp och kampanjer som ”back to school” och faktiskt även ”back to sport” fyller skyltfönstren gäller det att navigera rätt i den där aktivitetsdjungeln som barnens fritidssysslor lätt uppfattas som. Ned i lådan dimper just då ett antal färgglada broschyrer som undrar ”har du bokat barnens idrottsutbildning”. ”100% föräldravänligt” utlovas det. Hos dessa arrangörer behöver föräldrar nämligen inte sälja strumpor, stå i kiosk eller baka muffins. Verksamheten finansieras gissningsvis på annat sätt. Och den som inte har råd med avgiften kan söka stipendium.

I en annan kommunikationskanal kommer det ytterligare idrottsinformation. Denna gång är det den stora idrottsföreningen som hör av sig. Evenemanget med stor E stundar och funktionärer behövs, i drivor verkar det som. Budskapet är enkelt. Jobba – eller sälj 400 bingolotter. 100% föräldraovänligt kan det nog finnas de som tänker.

Själv tänker jag på Filip Wijkströms uppdragssnurra. Det är den där idén och ändamålet får styra vilka aktiviteter som görs. Aktiviteterna uppfyller därmed syftet. Aktiviteterna kan också generera resurser, vilka i sin tur möjliggör ytterligare aktiviteter. Som också fortsatt uppfyller syftet och verksamhetens idé. För de medlemmar som är med och bestämmer om verksamhetens idé. Samtidigt tänker jag på en av idrottsrörelsens beslutade utvecklingsresor: Den moderna föreningen engagerar. Risken är nog uppenbar att det är lättare att uppfattas som en omodern som alienerar!

Kategorier
En modern förening

En modern folkrörelse i #MH2016

Så där ja. Då är även jag del i rörelsen som tagit Sverige med storm. Det tog ungefär sex sekunder och med några telefontryck hade jag bidragit till den goda sak som Musikhjälpen varje år drar ett sådant lass till. Denna gång barns rätt och möjligheter att gå i skolan. Jag talar förstås om ”Med kärlek från Hofors”, den digitala insamlingsbössan som slagit alla tidigare rekord i Musikhjälpens historia. Det är inte varje dag som just Hofors får så mycket god press och det är säkerligen heller inte varje vecka som ett sådant engagemang föds ens i denna strävsamma lilla kommun. Säkert är det gott om ortsbor i exil, som jag, som gärna gör vad vi kan (vilket i jämförelse är löjligt lite) för att bidra, även om vi är långt från de cykelturer, lätta att följa via Youtube,  till Örebro eller löpturer i blöja som andra ägnat sig åt. Över 650 000 kronor som redan kommit, då detta skrivs, in tyder på en spridning långt utanför de 7000 som bor i Hofors (9500 i kommunen) men framför allt pekar det på ett engagemang som många sedan länge trott var svunnet. En modern folkrörelse helt enkelt.

Så vad är receptet? Kanske är det lika enkelt som klassiskt. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Och utan tvekan behövs det några som gör litet mer. Kommer med idén, hittar kommunikationsvägarna, sprider visionen, delar glädjen och låter engagemanget smitta. Vägarna till detta idag är oändliga och framför allt gränslösa. Folkrörelsen 2.0. Tiden är kommen. Folket bygger landet sjöng Lundell. Det är svårt att inte hålla med. Titta bara på Hofors intåg i buren på torget i Örebro.

Kategorier
En modern förening

Globala problem utan lokal lösning

På promenad hem från jobbet konsumerar jag väl utvalda poddar. Den här gången är det Vetandets värld om hur världen ska tackla barnfetman. Det har varit stor konferens i Uppsala och bland annat lyfts exemplet Seinäjoki fram. Här har man, med till synes små medel, lyckats halvera barnfetman. Vad man gjort kan både du och jag räkna ut. Mera rörelse, mera utomhus, mindre socker, bort med mobiler och lite annat smått och gott. Inte ett enda politiskt beslut behövdes.

Med samma glasögon läser jag sedan Eric Hilmerssons artikel i GP om de, precis som barnfetman, alarmerande siffrorna som visar avhoppen från barn och ungdomsidrotten. Hilmerssons recept är lika enkelt som forskarnas i den andra frågan: Mät två saker enbart: Hur många är med? Hur länge är de med? Vägen till framgång, menar Hilmersson, stavas attityd och därmed förstås förändring av attityd.

Det var många år sedan det första gången pratades om ”think globally, act locally”. På ren svenska, gräv där du står, eller gör det du kan. Har detta någonsin varit mera angeläget än nu?

På morgonkvisten gör jag sällskap med dottern och kompis till tunnelbanan. Det blir ett underbart samtal där de berättar om alla aktiviteter de vill prova på. Det är dans, simhopp, karate, thaiboxning och mycket annat. Med stor sorg vet jag som vuxen hur svårt det kommer att bli. Det kräver transporter, pengar  (ingen ska tro att barns idrottande inte är en kostnadsfråga), tid och föräldrars engagemang. Jag vet hur viktigt det är med aktivitet (think globally) och samtidigt hur otillräcklig både jag och andra är för att lösa detta  (act locally). Vill men kan inte. Undrar om inte det är här systemet behöver en ny injektion?