Digital innovation, En modern förening, En ny syn på träning och tävling

Och hur blir det i framtiden?

Häromdagen var jag en av många besökare på Tekniska museet. Två nioåringar samt jag och en till pappa. Barnen är vana i miljön och hittar snabbt upp till våningen där den sentida gaminghistorien visas upp, både i form av ”se men inte röra” montrar och ”varsågod att testa hur spelen fungerade på 90-talet” exempel. I de förra hittar vi gubbar flera minnen som får den nostalgiska delen av hjärnan att hoppa jämfota. Nioåringarna är förstås dock mera intresserade av de nyare alternativen. Och ju mera virtual reality (VR) desto bättre.

En favorit blir snabbt det VR rum och skärm där handkontroller bildar svärd och de snabbt framrusande figurerna på skärmen, med pilar som anger ”huggriktning”, är själva målen. Snabbare och svårare ju längre spelet håller på och när även jag provat inser jag att detta är ett riktigt bra gympass.

-”Det här är framtidens fäktning”, säger min kompis. Jag undrar om han har rätt?

På ett nyligt möte med förbundens generalsekreterare lyfte jag en liknande frågeställning. Tänk om den största anledningen till att barn slutar med-, eller inte ens börjar med, idrott är att det inte är tillräckligt kul? (Ja, även om väldigt, väldigt många idrottar i föreningsverksamhet finns de som aldrig kommer dit och alltför många slutar innan de hinner bli tonåringar.) Alltså själva idrotten är inte tillräckligt spännande, och detta utan att tänka på allt runt omkring (så som tiden det tar, besväret med att ta sig till träningen, kompisar som gör annat, skolan som tar tid etc). I vilken utsträckning skulle vi i så fall vara beredda att förändra själva kärnan av idrotten? Hur den utförs, var den utförs och med vilken utrustning. Är till exempel fäktning med lasersvärd framför en skärm fortfarande fäktning? Eller är det en ny, helt annorlunda sport? När slutar till exempel tennis att vara tennis och blir något annat? Går gränsen före eller efter padeltennis?

Inte helt enkla frågor att svara på. Men helt säkert viktiga för idrottens organisationer. Risken är nämligen annars att människor själva hittar nya aktiviteter och vips, så finns de inte längre hos det vi en gång kom ihåg som idrott.

En modern förening, Idrottens roll i samhället, Tider som flytt

Vad får jag för pengarna?

Häromdagen publicerade Dagens Nyheter en stor artikel på temat matbutikernas framtid, med fokus på ”Varför handlar nästan ingen på Coop längre?”. Här kunde läsaren följa med på en historiebeskrivning från årsmöten i den lokala kooperationsföreningen via stormarknaden i Vårby och Domusvaruhus i centrala lägen, till dagens svåra ekonomiska situation. Enligt DN:s chefredaktör Peter Wolodarski på Twitter för två dagar sedan hade artikeln då visats nästan 600 000 gånger. Stort intresse verkar det därmed som. Ändå skriver Lydia Wålsten på ledarplats i Svenska Dagbladet idag att ”ingen saknar Domussamhället”. Hon menar att ägarformen kooperativ har styrproblem och därför inte är något bra alternativ i dagens läge. Nog är det intressant att fundera över vad problemet är? Hos mig fastnar formuleringen från KF:s styrelse 1905:

”Låtom oss tydligt och klart se att den rörelse vi arbeta uti icke är någon vanlig krämarrörelse, utan ett ekonomiskt system vars främsta mål måste vara en lyckligare mänsklighet”.

Visst är de raderna svåra att inte tycka om? Det är den typen av vision som managementkonsulter på uppdrag i företag skickar saftiga fakturor för. Många är de som vill finna syftet som är större än själva affären – vad är vi här för att åstadkomma? Ta till exempel Disney’s nöjesparker:

”We create happiness by providing the best in entertainment for people of all ages everywhere.”

Möjligen är det här någonstans som det för oss vanliga människor börjar bli svårt att hålla isär begreppen. Vad är det egentligen som skiljer det affärsdrivande företaget från folkrörelsen när det kommer till kunden eller medlemmen? Enligt DN-artikeln var det möjligheten att handla billigare någon annanstans som fick kooperativet att börja rämna. Lojaliteten till det gemensamma räckte helt enkelt inte till.

Säkerligen sammanföll detta också med förändringar i svenskarnas folkrörelseengagemang (vilket egentligen är andemeningen i Lydia Wålstens resonemang – människorna vill helt enkelt något annat) som enligt SOM-institutets mätningar gjort att medlemstalen totalt sjunkit och att det ideella engagemanget samtidigt tagit andra former. Titta bara på den folkrörelse Greta Thunberg idag dragit igång.

När jag läser artikeln om Coop är det omöjligt att inte dra paralleller till idrottsrörelsen. En förälder berättade för mig att hans son går på fyra idrottsaktiviteter. När han tänkt en stund till konstaterade han samtidigt att ingen av dessa är organiserade under Riksidrottsförbundet utan agerar i helt privat regi. Om han märker någon skillnad är oklart. Det ska också sägas att detta sker i Stockholm varför utbudet på andra håll kan se helt annorlunda ut.

Föräldrar av idag tänker på samma sätt som konsumenten i matvarubutiken. Visst finns där lojalitet till klubb och förening men kritiskt är hur långt den sträcker sig i relation till vad föräldern uppfattar att den totala kostnaden för barns aktiviteter blir. Totalen ska nog då räknas i både pengar och ideellt engagemang (i allt från styrelsearbete till ledarskap och kiosktjänst). Det är då en välkänd sommarpratare kliver in i bilden:

-”Vad f-n får jag för pengarna?”

För idrottsutvecklingens skull, och för folkhälsans med tanke på hur mycket för lite vi alla rör oss, vore det nog bra om vi koncentrerade oss mera på kvalitén. En tidigare väldigt framgångsrik svensk förbundskapten säger ofta att aktivitetsidrott skapar inga världsstjärnor. Med det menar han att den som ”går på idrott” en eller flera gånger i veckan inte kommer att lägga den tid som den idrottsliga utvecklingen kräver. Och det oavsett i vilken regi idrotten sker. När jag ser Henrik Stensons son, på Facebook, slå bunkerslag ur sandlådan vid sommarhuset tänker jag att viktigast av allt är den idrottsaktivitet som lyckas skapa den typen av glädje och engagemang i idrottandet. Hur hittar vi den i framtiden?

Coaching och ledarskap, En modern förening, En ny syn på träning och tävling

Med aptit på innovation

Jag har varit på frukostseminarium. En populär företeelse i huvudstaden som vanligtvis inkluderar fri frukost och inspiration. Säkerligen i syfte att sälja på besökarna något lämpligt i nära anslutning till. Den här gången var temat ”Business innovation outside core”. Typ nya affärer utanför kärnverksamheten. En forskare från Handelshögskolan och Saab Ventures chef diskuterade både svårigheter och fördelar med innovation utanför det man normalt gör. Just Saab tycks ha enastående framgång med att hitta annan användning för sin teknik än vad den först var avsedd för. I övrigt i rummet verkar de flesta överens om att det där med att finna nytt när verksamheten är helt upptagen med nuvarande affär, det är inte lätt.

Strax efter detta frukostseminarium var jag på Riksidrottsmöte. Det är en speciell upplevelse när företrädare för Riksidrottsförbundets medlemsorganisationer samlas som det högsta beslutande organet för idrottsrörelsen. I ljuset av detta reflekterar jag lite över innovationsviljan där jag rör mig. Idrottsrörelsen har någon slags ambivalent förhållande till innovation. Å ena sidan strävar rörelsen efter öppenhet inför nya idrotter. Innerst inne vet alla att en folkrörelse riskerar att dö om den inte förnyas. Om den inte är just i rörelse. Samtidigt är det ett antal sökande förbund som nekas inträde till familjen idrott. Ett skäl är att medlemmarna menar att det inte kan vara hur många medlemsförbund som helst och snarare än att värna eget medlemskap borde vissa slå sig ihop (med andra). Från mitt frukostseminarium lärde jag mig att det är svårt för den som är upptagen med nuvarande verksamhet att helt plötsligt lyfta blicken och välkomna något annat. Nu är det ett antal förbund som ska klara detta. Det lär kräva att man, som ridsportförbundets vice ordförande Helena Carlsson uttryckte det från talarstolen, kavlar upp ärmarna.

En annan verksamhet som jag känner från styrelseperspektivet är Unicef i Sverige. Här finns ett annat förhållningssätt till innovation. Och det är klart, en organisation som ständigt ska möta ökade krav på insamlade pengar lär nog piskas att förnya sig. Och kanske är det just det innovationsvilja handlar om. Hur hotade är vi om vi inte hittar något nytt? Om svaret är ”inte så värst”, ja då lär nog aptiten på förnyelse vara begränsad.

Coaching och ledarskap, Digital innovation, Elitidrottsutveckling, En modern förening, En ny syn på träning och tävling

En ny (digital) syn på träning och tävling

Härom veckan var jag involverad i en diskussion med en kollega som, precis som jag, ägnar några timmar i veckan åt det ideella ledarskapet i en idrottsförening. Vårt samtal kretsade runt hur jag som tränare sitter där inför varje pass och ska planera ett träningsupplägg efter bästa förmåga. Precis samma gör landets alla andra idrottsledare, ganska många i samma idrott med en grupp av liknande ålder. Detta kan förstås inte vara rationellt och i en digital värld måste finnas bättre sätt. Troed Troedsson var inne på något liknande i ett Facebook-inlägg för en tid sedan. Visst måste det gå?

En ledtråd till problemets lösning får jag möjligen på helt oväntad plats. Jag är på ett möte med PWC i Malmö och marknadschefen visar stolt hur företaget jobbar med employer branding, gemenskap, företagskultur och en hel del annat. En gemensam nämnare är träning. Man deltar i loppet Toughest och har veckovisa gemensamma träningar inför detta. För att höja kvalitén har PWC avtal med en stor träningskedja och dessutom använder man appen Twiik genom vilken medarbetarna får coaching. Helt plötsligt har interaktionen och möjligheten till påminnelse och feedback ökat väsentligt. Hur smart som helst.

Nu är det inte Twiik-appen som är lösningen för idrottsrörelsen. Just den inbyggda coachingen är inte vad föreningen behöver. Men tänk om det fanns ett digitalt skal som öppnade länken till idrottsledaren. Då kunde varje specialidrottsförbund plocka sin kunnigaste tränare, i respektive ålder, och låta hen vara förste tränare för alla aktiva i förbundets föreningar. Vi andra kunde glatt assistera och bidra med det mänskliga ledarskap som alltid behöver komplettera det tekniska. Visst vore det värt att pröva?

Elitidrottsutveckling, En modern förening, Jämställd idrott, Kommunikation

När historia och kommersialism går hand i hand

Jag har tur denna vecka och befinner mig på en plats där jag kommer åt att se BBC. Där tillåts Wimbledontennisen breda ut sig ordentligt och med John Inverdale som kommentator tillsammans med John McEnroes inflikade expertis blir upplevelsen en sann njutning. Ännu vassare hade förmodligen varit om Steffi Graf hade fått komplettera men så långt tycks inte brittiska public service ha kommit ännu.

Nåväl, nu är det förstås inte kommentatorerna som gör idrottsevenemanget utan hela kompositionen. Historien, gräset, publiken, tidpunkten, statusen och kanske även jordgubbarna och champagnen – ja, allt som på något sätt kan kopplas ihop med the All England Lawn Tennis and Croquet Club. Historien ja. Den går tillbaka till 1877 då den första herrturneringen spelades. 1884 följde sedan tävlingar för damer. Sedan 2007 får vinnande dam och vinnande herre ta emot samma ansenliga summa, en utveckling som följde den linje som övriga tre grand slam turneringar, Australian Open, Franska öppna och US Open, redan slagit in på.

När jag under fredagen fascineras av Wimbledontennisen är det dock något annat än prispengar som fångar min uppmärksamhet. Herrar Isner och Anderson är i full färd med att slita ut varandra fullständigt. Amerikanen John Isner har redan del i rekordet vad gäller historiens längsta match. 2010 gick han segrande ur striden mot fransmannen Mahut genom att knipa skiljesetet med nätta 70-68 i game. Jämfört med dryga 11 timmar är fredagens 6,5 timmar närmast att betrakta som halvtidsarbete. Den här gången var det sydafrikanen Anderson som fick vandra vidare och på söndag väntar final, efter segern med 26-24 i femte set. Förklaringen är förstås att Wimbledon (liksom Franska och Australian) inte tillämpar tiebreak i det sista setet utan helt enkelt kör på tills någon är två game upp.

I dagens snabbrörliga tillvaro är det enkelt att fundera på om denna evighetsmekanism är av godo eller ej. Med smått otroliga nästan 12 miljoner GBP i totala prispengar går det i alla fall snabbt att konstatera att Wimbledon genom åren anpassat sig till marknadens behov vad gäller kommersiella samarbeten och publikens intressen vad gäller underhållning. Jag minns ett samtal med en kompis som har ett långt förflutet inom en av världens största managementgrupper och i den egenskapen jobbat nära flera stora idrottsevenemang. Han sa:

”Det finns ingen mera professionell och kommersiell organisation, i världen, än den runt Wimbledon. Det är den enda möjligheten att överleva så länge.”

Det faktumet är lätt att missa när jag småler över namnet ”All England Lawn Tennis and Croquet Club”. Och förresten, redan nästa vecka är det dags för en annan juvel i idrottshistorien då the Open Championship tar över BBC:s tablåer. Arrangör? The Royal and Ancient Golf Club of St Andrews.

En modern förening, En ny syn på träning och tävling

Konsten att få plats – på fler än ett sätt!

Drygt 3,2 miljoner nya medlemmar i över 15 000 föreningar med stöd av nästan 500 000 ledare. Det är, enligt Strategirådet, vad som krävs om idrottsrörelsen ska räta ut den medlemskurva som idag har sin topp vid 11 års ålder och sedan bryter tämligen brant nedåt. Detta i alla fall om föreningstätheten (och antal medlemmar per förening) ska vara densamma som idag. Och med tanke på hur Sveriges befolkning fördelas över landet kommer huvuddelen av dessa att behöva rekryteras i storstadsområdena.

Hur i hela friden ska detta gå till funderar jag över under en träningsrunda på min cykel? Det är förstås ingen tillfällighet att idrottsrörelsens starkaste gemensamma budskap i den kommande valrörelsen är att flera idrottsanläggningar behövs. För var ska annars dessa nya medlemmar ta vägen? Om de nu strömmar till vill säga. Strategirådet, som gör en så kallade processutvärdering av Idrottslyftet, har intervjuat en mängd föreningar, förbund och distrikt. Här fastnar jag bland annat för den gymnastikförening strax utanför Stockholm som uppger att 900 barn stor i kö för att komma in i verksamheten. Hur många nya gymnastikhallar behöver kommunen (eller någon annan, föreningen inkluderat) bygga för att bereda plats för denna skara?

Risken är förstås stor att om alla andra byggprojekt lades åt sidan för den närmaste framtiden skulle ändå inte tillräckligt mycket plats åt gymnastik kunna upplåtas. Ska idrotten växa markant behövs med andra ord innovation. Hur ser gymnastik ut som inte kräver en inomhushall? Eller vilka idrotter skulle kunna knacka på hos de 900 för att erbjuda ett alternativ? Och då helst något som barnen kan tänka sig att testa och småningom fastna för. I detta sammanhang är det upplyftande att cykla över Nytorps gärde och se att cricket går att spela under väldigt olika förutsättningar!

Cricket på grus, cricket på gräs – who cares?
En modern förening, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället

Släpp idrotten loss – det är vår!

En helg i vårens eller kanske snarare försommarens tecken har passerat. Ja, ska sanningen fram var det riktig sommartemperatur som rådde till stora delar. Som en del i att verkligen njuta av denna naturens explosion har jag ägnat helgen åt mycket idrott. En försvinnande liten del på tv, trots de svenska herrarnas framfart i både Halmstad (bordtennis) och Danmark (ishockey). Nej, istället har jag löptränat, gympat och cyklat. Lagom mått egen träning blandat med ledar- och tränarskap. Och jag tror det går att gissa sig till vad som gällde i vilken idrott.

Efter en riktig långtur på min mountainbike slår det mig vilken otrolig aktivitet det är en sån här dag. Längs min runda ser jag fotboll, volleyboll, löpning, promenader, stavgång, cykel (såväl landsväg som mtb), tennis, gymträning (utomhus), golf och friidrott. Säkert har jag glömt något men det som också slår mig är hur väldigt blandad formen för dessa aktiviteter är. Många är som jag, ensamma på en tur. Andra är med familjen, några tillsammans i ett kompisgäng och ett antal förstås som del i organiserad verksamhet, träning eller match. Kort sagt är det bästa tänkbara propaganda för svensk idrott!

Och för att då återvända till Halmstad och bordtennisen skulle jag vilja påstå att även Anders Lindblads krönika i SvD igår är en form av propaganda. Han skriver om en svunnen tid då pingisbordet hade en given plats i var familjs garage och i varje uppehållsrum. Där gick matcherna slag i slag. Problemet är att det som förr fick upp intresset för en idrott (framgång och bra tv-tid) idag är en minimal komponent. Det jag såg idag väcker hopp – men den idrott som vill göra anspråk på människors tid behöver vara relevant och tillgänglig. Just så som pingisen var i både min och Anders Lindblads ungdom. Det recept som gällde då gäller dock inte idag!

Digital innovation, En modern förening, En ny syn på träning och tävling

Blir 2018 året då den moderna föreningen visar sig?

Det gamla året ska strax lägga sig att dö och som vanligt summeras det inom alla tänkbara områden. Återigen tycks det ha varit ett händelserikt år och idrottsåret utgör inget undantag. När jag tillsammans med övriga jurymedlemmar skulle nominera till Idrottsgalans olika kategorier var utan tvekan Årets kvinnliga idrottare den svåraste kvartett att finna. Samtidigt är det kanske herridrottens revansch att härförare Grankvist lyckades föra sina mannar, på bragdartat sätt, till VM i Ryssland nästa sommar. Att framställa idrottens kamp som en match mellan herr och dam, eller som konkurrens idrotter emellan är dock allt för futtigt. Häromdagen läste jag av en händelse ett utdrag ur RF:s förre ordförandes, Karin Mattsson-Weijbers, inledningstal till RF-stämman 2015. Hon talade just om att kampen aldrig kan stå mellan SF, eller mellan RF och SF, utan mellan idrotten och det alltmer utbredda stillasittandet. Och den kampen, den har nog tyvärr aldrig varit svårare.

Då Karin talade 2015 och idrottsrörelsen beslutade om sina övergripande mål och framtida strategi gjordes det mot en bakgrund där ett antal trender kunde siktas. Sedan dess har hastigheten i globalisering, urbanisering och digitalisering knappast minskat. Tvärtom. Inom idrotten är det de stora varumärkena, klubbarna, i de kommersiellt gångbara idrottena som breder ut sig, globalt, digitalt och kopplat till urbana miljöer. Det är kanske läge att därmed reflektera över hur länge det är intressant att tävla som nationer i olika sammanhang.

För individen, och kanske för folkhälsan, talades det ett tag om hur Pokemon Go med hjälp av ”augmented reality” (AR) och snillrika belöningslösningar skulle vara en viktig del i kampen mot inaktivitet. Då puckeln för den aktiviteten tycks nådd funderar jag på vad som sedan ska komma. Jag letar nätet runt efter exempel på kombinationen idrott och AR och finner mängder av olika varianter som ska höja publik- eller fansupplevelsen. Men inget där AR är en del av den egna idrottsaktiviteten. Så blir 2018 året då FC Barcelona slår sig ihop med King, Niantic eller någon annan, och utvecklar det spel som gör att varje kille och tjej får upplevelsen av att faktiskt vara MED i Barcelona oavsett om man lirar på Camp Nou eller gatan hemmavid? Kanske är det först då vi får svaret på vad den verkligt moderna föreningen egentligen är.

Gott Nytt och garanterat omvälvande År!

Coaching och ledarskap, En modern förening, Jämställd idrott

#timeout – det är dags att göra skillnad!

2290 skäl skulle idrotten kunna sägas ha att agera kraftfullt i jämställdhetsfrågan. Så många var de som skrev på #timeout, idrottens egen version av #metoo, åtminstone då det så kallade uppropet tillkännagavs den 22 november. Nu har det gått en tid och då tidskriften Time igår traditionsenligt presenterade årets person var det alla de tystnadsbrytare som står bakom #metoo som fick anledning att sträcka på sig. Genomslaget är fullkomligen formidabelt och i DN i söndags söktes svaret på varför effekten tycks ha blivit särskilt stor i Sverige. En förklaring spårades till vår förkärlek att organisera oss i folkrörelser. För #metoo är förstås just en folkrörelse. Den kanske mest moderna och enastående i sin tid.

Vad gäller idrotten är sanningen förstås att orsakerna att göra annorlunda nu än förr är så väldigt många fler än de 2290 som lyftes fram i media. Varje gång en person, ett system, en struktur eller en förutfattad mening gör att någon flicka eller kvinna inte får chansen att utvecklas till sin egentliga potential, som människa och som idrottare, har vi misslyckats. Lägg till detta alla andra som inte ges jämlika möjligheter och det är lätt att förstå att jobbet är stort. Idag genomförs den första fördjupningen till utbildningsserien 5 steg till en jämställd och inkluderande idrott och återigen är huset fullt. I kölvattnet av #metoo har intresset för frågorna aldrig varit större. Kanske kan det betyda att den kritiska massan är nådd. Nu krävs det kunskap – där jag och andra måste förstå vad vi gör, medvetet eller omedvetet, som lägger hinder för någon annans framfart. Bara tanken på att det är just det vi gör är helt svindlande. Så låt 2018 bli året då samtalet inte tystnar utan istället förstärks av att vi blir många som verkligen försöker. Först då kan #metoo bli #youtoo.