Kategori: En modern förening

Har världen blivit galen?

· Lämna en kommentar ·

Just gett mig i kast med Piers Morgan’s bok Wake Up. Piers är den före detta chefredaktören på News of the World som blev kompis med Donald Trump efter att han (Piers alltså) varit med i amerikanska Celebrity Apprentice. Morgan tog över efter Larry King i Live, djupintervjuprogrammet på CNN och gav sig på USA:s så kallade vapenlobbey genom att kraftigt ifrågasätta gällande vapenlagar. Piers Morgan får nog sägas vara liberal i varje cell av kroppen och hans bok går i stort ut på att ifrågasätta politisk korrekthet. Och kanske lättkränkthet. Redan i förordet har han gett så många exempel på vad som är tokigt att det räcker och blir över. Mest av allt riktar sig hans ifrågasättande mot världens liberaler som inte längre, enligt Piers, vågar ifrågasätta varför så mycket galenskap får pågå. Detta av rädsla för att kölhalas av allt från veganer till radikalfeminister.

Parallellt med Piers Morgan läser jag Malin Ekmans utmärkta artikel om medier som inte längre vågar granska utan snarare intar aktivistställning än utövar oberoende journalistik. Detta för att aktivismen helt enkelt kan vara ekonomiskt fördelaktig.

Att vara obekväm har aldrig varit enkelt men förmodligen heller aldrig viktigare än nu. Varje fungerande demokrati bygger på att människor faktiskt säger som det är. Eller i alla fall hur de upplever saker. Både inom idrotten och på annat håll har det på sistone pratats mycket om tystnadskultur. Den uppstår då att vara obekväm har ett så högt pris att tigandet uppfattas som ett bättre alternativ. Då blir världen galen. Där har både Piers Morgan och Malin Ekman rätt. Den liberala idén bygger på åsiktsfrihet, öppenhet och att olika uppfattningar nöts och utvecklas mot varandra. Den som inte känner sig mogen att ta sig an den uppgiften i politiken kan med fördel träna i idrottsföreningen!

På jakt efter det som är äkta

· 2 kommentarer ·
Foto av ROMAN ODINTSOV pu00e5 Pexels.com

Bara att erkänna. Jag är en av de som är oerhört svag för Martin Wicklins röst i Söndagsintervjun i P1. Eller egentligen är det väl vad Martin får sina gäster att berätta som gör mig till en enträgen lyssnare. Wicklin har den där förmågan att vara precis lagom tyst, vid rätt tillfälle, för att få den intervjuade att kanske säga aningens lite mer än vad som var tanken från början. Visst, han har en och annan ”car crash”, för att citera Michael Parkinson efter att han hamnat helt fel i en intervju med Meg Ryan, (Söndagsintervjun med Thåström var plågsam att höra) men i huvudsak är det programledarens skicklighet som gör samtalet levande.

På det sistone har Martin Wicklin bland annat träffat (även om det kanske varit med väl avvägt fysiskt avstånd) Björn Natthiko Lindeblad och Johan Croneman. Den förstnämnda fick väldigt stort genomslag i somras då hans sommarprat var källa till både gråt och glädje. På min träningsrunda bjuder det nedladdade poddavsnittet där Björn möter Wicklin på liknande känslor. Den senare, Croneman, är Sveriges mest läste med sina TV-krönikor i Dagens Nyheter. Även hans livshistoria är full av lärdomar av såväl sorgligt som mera glatt slag och där jag susar fram genom Nackareservatet är det en intressant lyssning. Här kunde berättelsen ha stannat. Jag har lyssnat, lärt och inspirerats.

Mitt problem uppstår då jag strax därefter stöter på både Natthiko Lindeblad och Croneman i intervjuer på Nyhetsmorgon på TV4. För min del byts känslan av att jag nyss hört en unik historia, som berättades (nästan) bara för mig, till att jag egentligen bara upplevt ett steg i en utstuderad och genomtänkt marknadsföringsstrategi. När jag hör Johan Croneman svara på exakt samma fråga, med precis samma ord som han använt hos Wicklin i TV, då falnar mitt intresse radikalt. Jag tänker på detta samtidigt som jag läser om 2020 års kanske viktigaste megatrend – Authenticity, eller äkthet.

När det gäller säljande tycks frågan om äkthet handla om att företaget på riktigt bryr sig om andra saker än att sälja just sin specifika pryl. Eller att prylen som sådan kan bidra till något människor verkligen bryr sig om. Förmodligen var det just det som fick Coca Cola att 2013 vilja visa hur mycket man engagerar sig i relationen mellan Indien och Pakistan. En av de bättre reklamsnuttarna som gjorts blev resultatet, förmodligen samtidigt som det såldes mera läskeblask.

När jag nu ska göra mitt vanliga kliv över till idrotten är förstås frågan hur jag ska få till detta. Jag tror att äkthet och individualism hänger nära ihop. Min besvikelse bestod nog inte egentligen av att Croneman och Lindeblad dök upp i TV4. Jag förstår att det är en del i att sälja böcker. Snarare handlade det om att min upplevelse av vad som var äkta, individuellt och riktat till mig slogs sönder då den förbyttes i en känsla av försäljning och kommers. Med andra ord gäller det för idrotten, likväl för den som vill sälja historier, att lyckas med konststycket att ge mig det jag är ute efter, och samtidigt lika individinriktat klara att få så många som möjligt ytterligare att ha samma upplevelse. Ingen har sagt att det är lätt, varken att sälja böcker eller bedriva idrott, år 2020!

En ny tid

· Lämna en kommentar ·

En av de fina höstdagarna som passerat tog jag mig en (av ganska många faktiskt) cykeltur. Just den här gången tog tvåhjulingen mig till bilverkstaden i Saltsjö Boo och jag kom därför en väg jag inte passerat på ett bra tag. Vid den gamla landsvägen ut mot Saltsjö Duvnäs har alltid legat en ganska anspråkslös, tråkig och oanvänd grusplan för fotboll. Men se, denna eftermiddag är allt förändrat. Istället för knäskrapande grus och outnyttjade ytor ligger nu sand. En masse. Och nät är spända på tvärsan över den gamla fotbollsplanen. Det har helt enkelt skapats tre beach volley planer. De är fullbelagda, alla tre.

På sätt och vis är dessa planer ett ypperligt exempel på vilken väg idrotten tagit, såväl före som under Corona. Eller, mera korrekt, hur människors idrottande förändrats. Fotbollen är onekligen Sveriges mest populära idrott men om den just i detta fall får symbolisera en tämligen traditionell, inordnad och organiserad verksamhet så har den som tagit dess plats mycket av vad Ungdomsbarometerm menar att dagens unga (och just i detta är vi många som rent beteendemässigt faller under den beskrivningen) söker i idrotten. Verksamheten ska utgå från mig, och vad jag tycker är roligt. Den ska låta mig välja när jag vill träna och hur jag vill träna. Och med vem förstås. Idrotten ska vara urban och därmed gå att genomföra på liten, lättillgänglig yta, uppfattas modern och den ska helst vara individuell, eller i alla fall helt möta mina behov. Dessutom får den gärna ha tydliga inslag av ”gamification”, det vill säga den får gärna innehålla tävling men på andra sätt än traditionella. Det vi också lärt oss under det senaste halvåret är att den gärna (ja, helst kanske snarare) också får utövas utomhus och till liten eller ingen kostnad. Beach volley planerna i Hästhagen kan leverera allt detta.

Så vad bjuder framtiden? Ja, en dag är det möjligt att det virus som har hållit världen i schack är ett minne blott. I alla fall har vi lärt oss leva med det och, med hjälp av vaccin, hantera det. Mitt tips dock är att de idrottsvanor vi nu ser inte kommer att återvända till hur det en gång var. Nej, det är en ny tid och den idrott som vill vara relevant framledes gör nog bäst i att hitta sina sätt att möta den efterfrågan som människor i alla åldrar uppvisar. Det påstods att digitaliseringsnivån i samhället snabbt nådde den nivå som utan Corona hade inträffat 2030. Något säger mig att vi ser något liknande med människors idrottande!

Börja med varför

· Lämna en kommentar ·

På sistone har jag dykt ner ordentligt i vad Simon Sinek skriver och säger. Ganska många har stött på Sinek via den digitala föreläsarsidan Ted, där hans ”How great leaders inspire action” nått smått otroliga 51 miljoner visningar. Det som denna gång får mig att gå lite djupare är att jag åter ger mig i kast med hans bok, Start with why.

Simon Sineks huvudbudskap är att människor inte köper vad du gör utan varför du gör det. People don’t buy what you do. People buy why you do it. Att Sinek gillar Apple råder det ingen tvekan om och då boken kom ut, 2009, får väl också medges att Steve Jobs var i full färd med att rubba den gällande världsordningen. Enligt Sinek är just detta skillnaden mellan att vara ett företag som säljer elektronikprodukter och att vara någon som människor på allvar vill identifiera sig med. Den som delar Apples idè om att utmana status quo kommer att vara lojal med Jobs & Co:s försök till detta oavsett om produkten är en dator, telefon eller något annat. Produkten är bara ett sätt att realisera idèn.

Jag tänker på detta i relation till idrottsrörelsens idè: Vi bedriver idrott i föreningar för att ha roligt, må bra och utvecklas under hela livet.

Enligt Sinek är en idè som inspirerar inte skriven för verksamheten utan för de människor som verksamheten vill involvera. Studerandes idrottsrörelsens verksamhetsidé tror jag Simon Sinek hade föreslagit några alternativ, som till exempel:

Vi bedriver idrott där människor är engagerade, inspirerade och delaktiga för att må bra, utvecklas och ha roligt.

I Simon Sineks modell, the golden circle, är det ledarens roll att inspirera till idéer och innovation men uppgiften att lösa hur idèn ska realiseras, den ligger på andra. På så vis skapas ett engagemang där varje individs tankekraft kan tas tillvara. Sättet att lösa uppgiften på ligger ju öppet.

Kanske är det läge att smaka på vad som känns mest spännande?

Konsten att ställa om

· Lämna en kommentar ·

Jag tror tiden är kommen att summera, om inte det konstigaste halvåret i mannaminne, åtminstone de märkligaste fyra månaderna i min historia. Inte lär jag vara den ende som minns de första rapporterna om ett nytt virus i Kina som något som lät långt borta och fjärran från vad vi höll på med här hemma. Att det sedan skulle landa i, och påverka, såväl Paris, som Stockholm, Sandviken och Resele IF, var det nog inte många som trodde där och då. Nu vet vi annorlunda och för var dag som går tycks det som att framtiden blir allt svårare att förutse. Pandemin har fått oss alla att väsentligt ändra vanor och beteenden.

För egen del tror jag inte att det gått så här länge utan att jag varit på ett flygplan sedan jag lärde mig flyga. Den som har allvarliga abstinens kan tydligen få genomgå en fejkad passkontroll i Japan läste jag. Dock tror jag inte det är för mig. Nej, jag tror snarare på att lära mig leva med nya vanor. I SvD läser jag om Handelsprofessorn Micael Dahlen som skaffade sig 39 nya vanor på 40 veckor. Cykeln gick tydligen sönder vilket ödelade den sista vanan. Och i jämförelse med att duscha kallt borde att undvika flyget vara ganska enkelt.

En spännande fråga framåt blir förstås vad vi tar med oss av våra nya vanor i livet efter corona. Om det nu kommer vill säga. En av mina favoritparadigmmäklare, Troed Troedsson, har tagit på sin lott att utforska och missionera kring hur vi snarare än att ta oss under corona, med utkomsten att vi möjligen återgår till hur det var, kan ta vägen ovanför och istället möta framtiden med bättre förutsättningar än de vi gick in med. Jag såg till exempel Troed visa hur vårt traditionella sätt att sortera dokument och ärenden i mappar innan datorernas intåg gjorde att Microsofts idé om hur dokument och ärenden sorteras i mappar också i datorn kom att se ut. Detta trots att det egentligen aldrig funnits någon anledning att sortera på sådant sätt.

Det intressanta nu är förstås hur mycket av det som vi tidigare gjort ”in real life” och som vi på grund av corona börjat göra digitalt är påverkat av de mönster och vanor vi hade i det tidigare livet. Tittar jag runt om mig så är det enkla svaret – väldigt mycket. Ett möte, är ett möte, är ett möte även om det genomförs digitalt.

Så med det min halvårssummering: ja, visst har vi ställt om. Men oj vad mycket vi har kvar. 39 vanor på 40 veckor, tja, varför inte?

Att driva beteende

· Lämna en kommentar ·

Nyligen träffade jag en grupp från ett svenskt riksdagsparti och deras internationella gäster, från bror- och systerpartier runt om i Europa. De håller på med en slags internationell benchmarking och när, eftersom jag var inbjuden, även en förhoppning om att lära av andra intilliggande områden. Temat var medlemsengagemang vilket förstås kommer att få Dan Persson på Idrottens Affärer att ifrågasätta varför de frågar idrottsrörelsen. Kanske har han rätt i detta och därför roade jag mig bland annat med att göra en viss spaning hur annat medlemsengagemang kan se ut. Ni vet de där plastmedlemskorten som tar plats i plånboken men där medlemsklubben knappast har något årsmöte där vi kan engagera oss. Jag har en bild som jag ibland återkommer till som jämför ”gamla” storspelare (HM, IKEA mfl) med nya (Spotify, Alibaba, AirBnB etc). I den gamla världen var det stort då IKEA-katalogen kom och samma reklam landade hos alla. I den nya världen räcker det att jag funderat på att odla skägg för att en schysst trimmer ska ta plats i mitt flöde i telefonen.

Idag känner säljaren sin kund och vet vad hen vill ha. Data används för att driva beteende och inte för att konfirmera eller förstå det. I min bild byter jag, efter att jag pratat om detta, ut ordet ”kund” till ”medlem” och det blir uppenbart för de flesta vilka möjligheter som finns. Det blir också tydligt att såväl idrottsföreningar som politiska partier har en del att göra på området.

Tänker på detta också då jag bokar en resa till en storstad, inklusive hotell. Innan jag gjort något mera än att boka har Google skapat en händelse med restider, hotell inklusive en beskrivning av hur jag tar mig dit samt massor av tips på vad jag nog kommer att vara intresserad av på resmålet. Dessutom får jag förstås veta vad mina kompisar (som uppenbarligen är lika slapphänta med sina data som jag) gjort i samma stad.

Använd data för att driva beteende. Så var det ja…

Liten mot stor

· Lämna en kommentar ·

Idag var det pysselstuga i vårt hus. Äntligen ska den stora matchen stå. Enskede IK ska möta AIK i Svenska Cupen. Egentligen skulle drabbningen ha stått i augusti men då tvingades AIK till Skottland för match mot Celtic och därmed blev det en novemberuppgörelse på Friends Arena istället. Visst hade det varit kul med stormatch på den lokala idrottsplatsen, men när det nu blir till att besöka nationalarenan känns det onekligen ganska stort.

Vid vårt köksbord är det fyra grabbar som förbereder flaggor och hejaramsor. Det är samma grabbar som enligt egen utsago är Enskedes mest trogna supportrar:

-”Vi är ju Enskedes bästa supportrar.”

‘”Ja, vilka skulle det annars vara? Det är ju bara vi som är på matcherna!”

Själv sitter jag i soffan och reflekterar både över det jag hör från köksbordet och det som hänt de senaste dagarna. Årets herrallsvenska är slut, Djurgården gick segrande ur striden och inför den avgörande omgången skrev Johan Esk om hur detta år är en föraning om vad som komma skall. Skillnaden mellan storstadslagen (med större muskler) och övriga börjar bli allt tydligare. Då vi nu också kan se hur den ekonomiska konsekvensen av att hålla sig kvar/gå upp och att åka ur/fastna kvar alltjämt blir större, ja då är det en tydligare ojämlikhet som breder ut sig även i Sverige.

Här någonstans står förstås vägvalet. Ska svenska topplag ha något med Europa att göra är det nog tveklöst att de behöver större ekonomi och bättre förutsättningar. Samtidigt är det angeläget att fundera över hur det påverkar de som strävar och vill upp. Är skillnaden mellan att hänga kvar i Superettan och att åka ned i division 1 så stor att klubbens hela verksamhet hotas? Och om känslan att Enskede ska kunna rubba AIK i den där cupmatchen inte ens för nioåriga grabbar går att fantisera ihop – vad händer då med flaggtillverkningen i ett kök i Enskede?

Och hur blir det i framtiden?

· Lämna en kommentar ·

Häromdagen var jag en av många besökare på Tekniska museet. Två nioåringar samt jag och en till pappa. Barnen är vana i miljön och hittar snabbt upp till våningen där den sentida gaminghistorien visas upp, både i form av ”se men inte röra” montrar och ”varsågod att testa hur spelen fungerade på 90-talet” exempel. I de förra hittar vi gubbar flera minnen som får den nostalgiska delen av hjärnan att hoppa jämfota. Nioåringarna är förstås dock mera intresserade av de nyare alternativen. Och ju mera virtual reality (VR) desto bättre.

En favorit blir snabbt det VR rum och skärm där handkontroller bildar svärd och de snabbt framrusande figurerna på skärmen, med pilar som anger ”huggriktning”, är själva målen. Snabbare och svårare ju längre spelet håller på och när även jag provat inser jag att detta är ett riktigt bra gympass.

-”Det här är framtidens fäktning”, säger min kompis. Jag undrar om han har rätt?

På ett nyligt möte med förbundens generalsekreterare lyfte jag en liknande frågeställning. Tänk om den största anledningen till att barn slutar med-, eller inte ens börjar med, idrott är att det inte är tillräckligt kul? (Ja, även om väldigt, väldigt många idrottar i föreningsverksamhet finns de som aldrig kommer dit och alltför många slutar innan de hinner bli tonåringar.) Alltså själva idrotten är inte tillräckligt spännande, och detta utan att tänka på allt runt omkring (så som tiden det tar, besväret med att ta sig till träningen, kompisar som gör annat, skolan som tar tid etc). I vilken utsträckning skulle vi i så fall vara beredda att förändra själva kärnan av idrotten? Hur den utförs, var den utförs och med vilken utrustning. Är till exempel fäktning med lasersvärd framför en skärm fortfarande fäktning? Eller är det en ny, helt annorlunda sport? När slutar till exempel tennis att vara tennis och blir något annat? Går gränsen före eller efter padeltennis?

Inte helt enkla frågor att svara på. Men helt säkert viktiga för idrottens organisationer. Risken är nämligen annars att människor själva hittar nya aktiviteter och vips, så finns de inte längre hos det vi en gång kom ihåg som idrott.

Vad får jag för pengarna?

· Lämna en kommentar ·

Häromdagen publicerade Dagens Nyheter en stor artikel på temat matbutikernas framtid, med fokus på ”Varför handlar nästan ingen på Coop längre?”. Här kunde läsaren följa med på en historiebeskrivning från årsmöten i den lokala kooperationsföreningen via stormarknaden i Vårby och Domusvaruhus i centrala lägen, till dagens svåra ekonomiska situation. Enligt DN:s chefredaktör Peter Wolodarski på Twitter för två dagar sedan hade artikeln då visats nästan 600 000 gånger. Stort intresse verkar det därmed som. Ändå skriver Lydia Wålsten på ledarplats i Svenska Dagbladet idag att ”ingen saknar Domussamhället”. Hon menar att ägarformen kooperativ har styrproblem och därför inte är något bra alternativ i dagens läge. Nog är det intressant att fundera över vad problemet är? Hos mig fastnar formuleringen från KF:s styrelse 1905:

”Låtom oss tydligt och klart se att den rörelse vi arbeta uti icke är någon vanlig krämarrörelse, utan ett ekonomiskt system vars främsta mål måste vara en lyckligare mänsklighet”.

Visst är de raderna svåra att inte tycka om? Det är den typen av vision som managementkonsulter på uppdrag i företag skickar saftiga fakturor för. Många är de som vill finna syftet som är större än själva affären – vad är vi här för att åstadkomma? Ta till exempel Disney’s nöjesparker:

”We create happiness by providing the best in entertainment for people of all ages everywhere.”

Möjligen är det här någonstans som det för oss vanliga människor börjar bli svårt att hålla isär begreppen. Vad är det egentligen som skiljer det affärsdrivande företaget från folkrörelsen när det kommer till kunden eller medlemmen? Enligt DN-artikeln var det möjligheten att handla billigare någon annanstans som fick kooperativet att börja rämna. Lojaliteten till det gemensamma räckte helt enkelt inte till.

Säkerligen sammanföll detta också med förändringar i svenskarnas folkrörelseengagemang (vilket egentligen är andemeningen i Lydia Wålstens resonemang – människorna vill helt enkelt något annat) som enligt SOM-institutets mätningar gjort att medlemstalen totalt sjunkit och att det ideella engagemanget samtidigt tagit andra former. Titta bara på den folkrörelse Greta Thunberg idag dragit igång.

När jag läser artikeln om Coop är det omöjligt att inte dra paralleller till idrottsrörelsen. En förälder berättade för mig att hans son går på fyra idrottsaktiviteter. När han tänkt en stund till konstaterade han samtidigt att ingen av dessa är organiserade under Riksidrottsförbundet utan agerar i helt privat regi. Om han märker någon skillnad är oklart. Det ska också sägas att detta sker i Stockholm varför utbudet på andra håll kan se helt annorlunda ut.

Föräldrar av idag tänker på samma sätt som konsumenten i matvarubutiken. Visst finns där lojalitet till klubb och förening men kritiskt är hur långt den sträcker sig i relation till vad föräldern uppfattar att den totala kostnaden för barns aktiviteter blir. Totalen ska nog då räknas i både pengar och ideellt engagemang (i allt från styrelsearbete till ledarskap och kiosktjänst). Det är då en välkänd sommarpratare kliver in i bilden:

-”Vad f-n får jag för pengarna?”

För idrottsutvecklingens skull, och för folkhälsans med tanke på hur mycket för lite vi alla rör oss, vore det nog bra om vi koncentrerade oss mera på kvalitén. En tidigare väldigt framgångsrik svensk förbundskapten säger ofta att aktivitetsidrott skapar inga världsstjärnor. Med det menar han att den som ”går på idrott” en eller flera gånger i veckan inte kommer att lägga den tid som den idrottsliga utvecklingen kräver. Och det oavsett i vilken regi idrotten sker. När jag ser Henrik Stensons son, på Facebook, slå bunkerslag ur sandlådan vid sommarhuset tänker jag att viktigast av allt är den idrottsaktivitet som lyckas skapa den typen av glädje och engagemang i idrottandet. Hur hittar vi den i framtiden?

Med aptit på innovation

· Lämna en kommentar ·

Jag har varit på frukostseminarium. En populär företeelse i huvudstaden som vanligtvis inkluderar fri frukost och inspiration. Säkerligen i syfte att sälja på besökarna något lämpligt i nära anslutning till. Den här gången var temat ”Business innovation outside core”. Typ nya affärer utanför kärnverksamheten. En forskare från Handelshögskolan och Saab Ventures chef diskuterade både svårigheter och fördelar med innovation utanför det man normalt gör. Just Saab tycks ha enastående framgång med att hitta annan användning för sin teknik än vad den först var avsedd för. I övrigt i rummet verkar de flesta överens om att det där med att finna nytt när verksamheten är helt upptagen med nuvarande affär, det är inte lätt.

Strax efter detta frukostseminarium var jag på Riksidrottsmöte. Det är en speciell upplevelse när företrädare för Riksidrottsförbundets medlemsorganisationer samlas som det högsta beslutande organet för idrottsrörelsen. I ljuset av detta reflekterar jag lite över innovationsviljan där jag rör mig. Idrottsrörelsen har någon slags ambivalent förhållande till innovation. Å ena sidan strävar rörelsen efter öppenhet inför nya idrotter. Innerst inne vet alla att en folkrörelse riskerar att dö om den inte förnyas. Om den inte är just i rörelse. Samtidigt är det ett antal sökande förbund som nekas inträde till familjen idrott. Ett skäl är att medlemmarna menar att det inte kan vara hur många medlemsförbund som helst och snarare än att värna eget medlemskap borde vissa slå sig ihop (med andra). Från mitt frukostseminarium lärde jag mig att det är svårt för den som är upptagen med nuvarande verksamhet att helt plötsligt lyfta blicken och välkomna något annat. Nu är det ett antal förbund som ska klara detta. Det lär kräva att man, som ridsportförbundets vice ordförande Helena Carlsson uttryckte det från talarstolen, kavlar upp ärmarna.

En annan verksamhet som jag känner från styrelseperspektivet är Unicef i Sverige. Här finns ett annat förhållningssätt till innovation. Och det är klart, en organisation som ständigt ska möta ökade krav på insamlade pengar lär nog piskas att förnya sig. Och kanske är det just det innovationsvilja handlar om. Hur hotade är vi om vi inte hittar något nytt? Om svaret är ”inte så värst”, ja då lär nog aptiten på förnyelse vara begränsad.