Kategori: Elitidrottsutveckling

Elitidrottsutveckling, En modern förening, Kommunikation

På jakt efter det som är äkta

Peter Mattsson
Foto av ROMAN ODINTSOV pu00e5 Pexels.com

Bara att erkänna. Jag är en av de som är oerhört svag för Martin Wicklins röst i Söndagsintervjun i P1. Eller egentligen är det väl vad Martin får sina gäster att berätta som gör mig till en enträgen lyssnare. Wicklin har den där förmågan att vara precis lagom tyst, vid rätt tillfälle, för att få den intervjuade att kanske säga aningens lite mer än vad som var tanken från början. Visst, han har en och annan ”car crash”, för att citera Michael Parkinson efter att han hamnat helt fel i en intervju med Meg Ryan, (Söndagsintervjun med Thåström var plågsam att höra) men i huvudsak är det programledarens skicklighet som gör samtalet levande.

På det sistone har Martin Wicklin bland annat träffat (även om det kanske varit med väl avvägt fysiskt avstånd) Björn Natthiko Lindeblad och Johan Croneman. Den förstnämnda fick väldigt stort genomslag i somras då hans sommarprat var källa till både gråt och glädje. På min träningsrunda bjuder det nedladdade poddavsnittet där Björn möter Wicklin på liknande känslor. Den senare, Croneman, är Sveriges mest läste med sina TV-krönikor i Dagens Nyheter. Även hans livshistoria är full av lärdomar av såväl sorgligt som mera glatt slag och där jag susar fram genom Nackareservatet är det en intressant lyssning. Här kunde berättelsen ha stannat. Jag har lyssnat, lärt och inspirerats.

Mitt problem uppstår då jag strax därefter stöter på både Natthiko Lindeblad och Croneman i intervjuer på Nyhetsmorgon på TV4. För min del byts känslan av att jag nyss hört en unik historia, som berättades (nästan) bara för mig, till att jag egentligen bara upplevt ett steg i en utstuderad och genomtänkt marknadsföringsstrategi. När jag hör Johan Croneman svara på exakt samma fråga, med precis samma ord som han använt hos Wicklin i TV, då falnar mitt intresse radikalt. Jag tänker på detta samtidigt som jag läser om 2020 års kanske viktigaste megatrend – Authenticity, eller äkthet.

När det gäller säljande tycks frågan om äkthet handla om att företaget på riktigt bryr sig om andra saker än att sälja just sin specifika pryl. Eller att prylen som sådan kan bidra till något människor verkligen bryr sig om. Förmodligen var det just det som fick Coca Cola att 2013 vilja visa hur mycket man engagerar sig i relationen mellan Indien och Pakistan. En av de bättre reklamsnuttarna som gjorts blev resultatet, förmodligen samtidigt som det såldes mera läskeblask.

När jag nu ska göra mitt vanliga kliv över till idrotten är förstås frågan hur jag ska få till detta. Jag tror att äkthet och individualism hänger nära ihop. Min besvikelse bestod nog inte egentligen av att Croneman och Lindeblad dök upp i TV4. Jag förstår att det är en del i att sälja böcker. Snarare handlade det om att min upplevelse av vad som var äkta, individuellt och riktat till mig slogs sönder då den förbyttes i en känsla av försäljning och kommers. Med andra ord gäller det för idrotten, likväl för den som vill sälja historier, att lyckas med konststycket att ge mig det jag är ute efter, och samtidigt lika individinriktat klara att få så många som möjligt ytterligare att ha samma upplevelse. Ingen har sagt att det är lätt, varken att sälja böcker eller bedriva idrott, år 2020!

Coaching och ledarskap, Digital innovation, Elitidrottsutveckling, En ny syn på träning och tävling

Ett scenario för världen och ett annat för idrotten

Peter Mattsson

Den senaste veckan har jag haft anledning att fundera på vad som brukar kallas scenarioplanering. Det är, som säkert bekant, ett strukturerat sätt att förbereda för ett antal möjliga, och inte helt osannolika, vägar på vilka framtiden kan te sig. Jag inspirerades dels av en film om Stephen Hawking (Netflix), dels av funderingar om vart covid-19 härnäst tar vägen. Den första var klart mera intressant och jag var raskt tvungen att också införskaffa hans bok om de korta svaren till de stora frågorna.

Hawking har en ganska enkel teori om jordens och mänsklighetens framtid. Vi kommer att gå under. Det är bara en fråga om när (och ja, det är ett bra tag kvar är tipset). Till detta finns det två möjliga motmedel. Ja, egentligen bara ett eftersom det andra snarare är ett sätt att rädda oss utan att för den skull klara jorden. Och det är klart, att det kanske vi inte behöver. Enligt Hawking vore att säga nej till att utforska och försöka befolka andra delar av universum ungefär som om människorna 1492 hade sagt nej till Columbus resa västerut. Med ett sånt beslut hade vi onekligen varit ganska begränsade idag.

Alternativ två, och enligt Hawking det enda som kan rädda både oss och jorden är att släppa loss artificiell intelligens och hoppas på att den hittar lösningar som vi inte är kapabla att skapa. Detta är förstås en riskfylld metod eftersom ett av svaren som kan komma skulle kunna vara att mänskligheten måste bort. Lurigt läge kanske det går att säga.

Frågan är ju nu om Stephen Hawking har någon hjälp att ge när vi inom idrotten ska scenarioplanera i en Coronaoviss tid? Detta har vi ju sysslat med sedan i mars och jag vet inte om det blir något enklare. Med Hawkings scenario i åtanke finns det skäl att helt lägga ned eftersom det troligtvis ändå är kört.

Precis just där gömmer sig dock det briljanta i Hawkings sätt att ta sig an ett troligt scenario. Han ger inte upp utan vänder varje sten och utforskar varje alternativ som skulle kunna ge oss chansen att klara oss vidare. Att ett av dessa just nu handlar om en resa till närmaste stjärna, ungefär 70 000 år bort, det är en världslig sak.

Med det går jag stärkt in i idrottens scenarioplanering. Säg att det kommer en andra och kanske en tredje våg av covid-19 Om inte i Sverige så internationellt. Lägg till att forskningen kring vaccin misslyckas och vi sitter fast i detta för lång tid framåt. Ett alternativ är förstås självömkan, nedbrytning, lågkonjunktur och självkompostering. Ett annat är att hitta de lösningar som gör att idrott går att pyssla med ändå. Även om det inte ser ut exakt som idag. Nog borde det väl kunna ligga något mindre än 70 000 år bort?

Coaching och ledarskap, Digital innovation, Elitidrottsutveckling

Kunskap i olika paket

Peter Mattsson

Läser en artikel i the Daily Telegraph:s techversion om Google Career Certificates. Enligt den brittiska tidningen är detta ett traditionellt Google utspel men denna gång riktat åt nytt håll – världens universitet. En massiv konkurrensfördel som Google har gentemot de flesta universitet i världen är förstås kostnaden. Med universitetsutbildning på många håll, och kanske framförallt i USA, betingande rejäla besparingar och/eller rätt föräldrar är Googles variant säkert ett attraktivt alternativ.

Om det är Googles goda känsla för timing eller ödets ironi som gör att detta initiativ kommer just då all världens universitetsutbildning i stort sett gått och blivit digital går nog att spekulera i. Skillnaden är så att säga mindre än någonsin mellan Stanford och Coursera (på nätet).Att det, som det mesta som det stora Silicon Valley bolaget ger sig på, kommer att medföra stora delar disruption är nog ganska klart. Detta sagt med tanke på att det mesta av digitaliseringen på utbildningsområdet, så vitt jag kan se, inte inneburit några massiva förändringar i sättet utbildning genomförs på.

När jag tillsammans med ett antal kollegor under förra våren lyssnade på presentationer av 56 specialidrottsförbunds utvecklingsplaner gällande elitidrott var det ett förbund som presenterade väsentligt annorlunda tankar kring utbildning än vad jag hört tidigare. Mer eller mindre alla pratade om hur man strävar efter att digitalisera sina tränarutbildningar. Och det måste man förstås göra. I stort handlar det dock om att överge pärmar och böcker för onlinematerial.

Det förbund jag fastande för hade dock tänkt längre än så. Förmodligen mest för att de saknar resurser att göra annat. I ljuset av Google Career Certificates är det dock inte alls dumt. Detta förbunds tanke var att tillsätta en person som utifrån allt som redan finns tillgängligt på nätet skulle sy ihop en digital tränarutbildning. Vore det inte idè att flera funderade på vilken nytta en ”digital education validation and management officer’ skulle kunna göra? Jag har en känsla av att den skulle kunna vara stor.

Elitidrottsutveckling, En ny syn på träning och tävling, Idrottens roll i samhället, Tider som flytt

Möte med det nya och det gamla

Peter Mattsson

I dessa tider av hem- och/eller Sverigesemester har jag varit på besök både i det nya och det gamla idrottssverige. Ett par nätter på Kviberg Park Hotel, mitt i den alldeles enastående idrottspark som byggts upp på det gamla regementsområdet i utkanten av Göteborg. Utöver ett stort, fint hotell finns här längdskidåkning inomhus, fotbollsplaner ”en masse”, varav en fullstor i hall, beachvolleyboll inne och ute, idrottshallar, klättring, bordtennis, löparspår, hinderbana, gym både inne och ute samt säkert mycket mera som jag inte hann uppfatta. En idrottsmedicinsk klinik finns parkerad mitt i anläggningen och jag räknade till tre skolor på eller i anslutning till området. Även i dessa semestertider bubblar stället av liv.

Kviberg är i huvudsak utvecklat av privata pengar och över allt vilar en känd byggherres ande. Omfattande bostadsprojektering sker runt omkring och det är lätt att gissa sig till hur den ekonomiska ekvationen ser ut. Idrott och bostäder skapar en attraktiv miljö.

Bara några minuter bort får jag också syn på det gamla idrottssverige. Här ligger två asfaltstennisbanor som en gång i tiden förstås var nylagda. Nu är näten borta och färgen flagnad. Bredvid finns en gräsfotbollsplan som säkert var både fin och välanvänd förut. Nu har flera björkar växt sig upp till ribban i den ena målburen och tanken på en match här känns sedan länge förgången. Min gissning är att kommunen en gång anlagt båda dessa planer, tennis och fotboll, men att de nu gått samma öde till möte som så många andra allmänna ytor.

Jag får inte ihop detta. På Kviberg finns tillgång till idrott men långt ifrån alla kommer att ha de ekonomiska förutsättningar som ändå krävs för att ta sig ut i längdspåret. Utgångspunkten för anläggningen är kommersiell, men den bidrar samtidigt till både folkhälsa och rolig fritid för både vuxna och barn. Detta borde få kommunen att jubla över utvecklingen eftersom den säkerligen kapar kostnader för kommunen på annat håll.

Strax bredvid denna anläggning finns alltså idrottsytor som någon låter förfalla. Varför blir de inte viktiga brickor i spelet om var människor vill bo och vad människor kan ägna sig åt? Hur kommer det sig att kommun och bostadsbyggande inte bättre kan slå sig ihop och tillsammans skapa förutsättningar både för nya områden och anläggningar och för att de som redan finns ska leva vidare?

Länge har Dan Persson i Idrottens Affärer pratat om att vi behöver få in nytt kapital i idrotten. Något säger mig att han har rätt. Och kanske att kommunerna också behöver få in ny idrott i kapitalet?

Coaching och ledarskap, Elitidrottsutveckling, En ny syn på träning och tävling

I spåren av ett Sommar i P1

Peter Mattsson

”Det har börjat bli dags att serva hem det här sommarpratet.”

Undrar just om det kan sägas bättre än så. Robin Söderling har just vänt ut och in på sig själv och tagit oss med till elitidrottens allra mörkaste psykologiska innandöme. I Robins fall resulterade tenniskarriären i en fjärde plats på världsrankingen och en djup depression. Någonstans där emellan lurade också en efterhängsen körtelfeber och när Söderling i sommarpratets tiebreak summerar sin resa är det till stora delar en lärobok i idrottsutveckling han signerar. Full av guldkorn men också av allvarliga medskick om såväl idrottarens som tränares, ledares och föräldrars tillkortakommanden. Det han beskriver är inget ovanligt. En tillvaro där frågan om hur han mådde kunde besvaras av placering på världsrankingen och vad som var viktigt i livet gick att koka ned till tekniska detaljer i baslinjespelet.

Tillbakablicken till barn- och ungdomens Tibro är enastående. Killen vars högsta önskan var att spela tennis gick förstås inte att stoppa. I hallen där han hängde från morgon till kväll fanns alltid en match att spela. Och förmodligen vinna.

-Jag skulle ha haft något mera, säger Robin. En hobbey, eller kanske en utbildning. Något att sprida uppmärksamheten på. Samtidigt inser han att om någon hade föreslagit detta hade det knappast fallit i god jord. Det är här paradoxen är som störst.

Det som gjorde Robin Söderling till en av världens främsta i en global idrott var förstås hans enorma driv och viljan att hela tiden pressa sig själv litet till. Samtidigt är det ingen tvekan om att det också blev hans fall. Balansgången mellan självdisciplin och att maniskt pressa sig själv för hårt, eller mellan rutiner som trygghet eller stöd i prestationen och tics som tar över en persons beteende helt (lyssna till Söderlings beskrivning av Nadal före match och du förstår vad jag menar) samt förstås mellan träningsnivå och överträning är ständigt närvarande för elitidrottaren.

Det fanns en tid då psykisk ohälsa sågs som något fjärran från elitidrottarens verklighet. Denne utgjorde ju raka motsatsen. Stark, ofta ensam, personifierandes självförtroende och välmående, målmedveten och prestationsinriktad. Elitidrottaren är ofta allt det där. Men sida vid sida vandrar ohälsan. Inte bara efter, eller kanske till och med före karriären, utan under. Ständigt närvarande. Minsta öppning och den släpps in. Och, vittnar många om, den släpper inte taget i första hand. Idag finns det stöd att få. Men för att morgondagens Söderlingare ska vara beredda att ta emot är vi många som behöver hjälpas åt att förklara att det är lika naturligt som att operera ett trasigt knä. Få skulle komma på tanken att klara det på egen hand.

Robin Söderlings sommarprat hittar du bland annat här.

Coaching och ledarskap, Digital innovation, Elitidrottsutveckling, In English

An outsider’s view

Peter Mattsson

With the current state of ”all things digital” that we live in I ran a workshop the other day on the topic of digital transformation of sport, relating to performance. There are, of course, many areas that due to Covid-19 have switched from in real life events to digital equivalents. Mostly, I see this in way of conferences, educational offers and initiatives involving some sort of communications. If the block on crowds at events continues for much longer I am sure we will also see new inventions on the fan side of things in order for sports to try to reestablish some sort of atmosphere, that used to be unique to sports. I, for example, have already seen a Japanese invention where fans through an app on their phone can contribute to the noise in the arena where a match is played, thanks to the massive speakers that have been put there, connected to the app. Instead of actually being in the arena fans do this from the comfort of their living room couch. Anyone who has endured a Bundesliga football match of lately would welcome that.

What is striking to me in this webinar that I am hosting though is how people from the outside, with completely different expertise from what we are used to in sports, can contribute if we only dare to let them loose. This time it is two people with a background in statistical analysis in business, i.e. real estate, stock broking and insurance, that with their understanding of numbers open up insights that I and many more in sports have not previously come close. With the enormous big data sets that are often available today, the skill to analyse and use data to forecast future events has become a must have in a successful coaching team.

With that I guess one could argue that sports are nearing the kind of modelling that is currently frequently discussed under the heading of Covid-19. Perhaps not quite as serious but in order to move things forward on our end we have at least decided to start a network for ”nerds of numbers”. Who is up for it?

Coaching och ledarskap, Digital innovation, Elitidrottsutveckling, En ny syn på träning och tävling

Mellan desperation och innovation

Peter Mattsson

I dessa dagar är inte idrotten och idrottarna de som har det värst. Det betyder dock inte att det som just nu drabbar aktiva, föreningar, förbund och även världsidrottsorganisationer inte är en prövningens tid. Lopp har ställts in, serier avbrutits eller skjutits upp. OS och Paralympics är flyttat, med möjligheten att planerna ska kunna genomföras fortfarande mycket ovissa. Alldeles nyss meddelades också att även friidrotts-EM som skulle gått i augusti ställs in.

Reaktionerna till detta spänner någonstans från desperation till innovation. Var någonstans på den skalan som SVT:s återsändningar av herrarnas fotbolls-VM 1994 landar ska jag låta vara osagt. Liverapportering och livechat är dock nutida tillägg. Möjligen får Hammarbys träningsmatcher och D-Plays sändningar läggas nära desperationsmåttet. Kritiken lät i alla fall inte vänta på sig.

När det gäller innovation saknas inte inslag. Idag läste jag till exempel om hur Täby IS friidrott gjort Ensta- respektive Kyrkbyloppen virtuella. Lika enkelt som genialt. Med en app i telefonen väljer deltagaren starttid i ett bestämt datumspann. Något liknande får nog sägas det var Anna Carlsson ägnade sig åt då hon sprang över 30 mil på Torne Träsk eller Neil Clark, som i sin trädgård genomförde en triathlon för att samla in pengar till NHS, Storbritanniens offentliga sjukvård (titta på den länken, det är verkligen ingen dålig uppfinningsrikedom som Neil visar upp).

Frågan är förstås om det finns något i dessa idéer som har ett liv också efter pandemin. När jag i oktober förra året besökte konferensen Play the Game var det första gången jag stötte på vad som numera är en global motståndsrörelse kallad NOlympics Anywhere. De menar att det över huvud taget inte finns hållbara argument för att fortsätta genomföra olympiska spel på det sätt som gjorts på senare år. De är också enormt kritiska till IOC:s utpekade förändringar i ”the new norm” och menar att de utgör det klassiska ”för lite och för sent”. Istället hör jag resonemang om ett helt nytt sätt att genomföra globala tävlingar, virtuellt och digitalt förstås. Kanske Covid-19 är just det som ger dem rätt? Även om jag i ärlighetens namn kan se en hel del komplikationer för flera idrotter…

Coaching och ledarskap, Elitidrottsutveckling, Idrottens roll i samhället, In English, Tider som flytt

Not just the The English Game

Peter Mattsson

With the Corona-virus, or some other bug, holding its grip firmly around my neck I spent Saturday night on the couch with my only company being Netflix and the brilliant new original series The English Game. This takes us back to the late 19th century when football was a game played between gentlemen that predominantly came out of the private schools in the south. Already in the first episode these gentlemen are challenged by a team from the north, made up of working men from one of the many mills where football was what carried a bit of hope and joy into the hard life of a blue collar. For the quarter final of the FA Cup where this team of northerners were to travel to London the owner of the mill had brought in an additional two players from Scotland. This caused serious friction in the team as why on earth would somebody leave home to play football? Football was something you did with your mates in your local team. Of course these players were two of the first professional players in the game, even though payment probably came in the form of a job at the mill.

As I watch the English game I reflect on how sports over the years at different times have had to deal with the issue of professionalism. To the players in the English Game playing football for money was to go as low as you could possibly go in sports. It was cheating, not just because it was against the rules but because it had absolutely no decency. Now, compare that with where football is today.

Other sports have been much later in this process. For example my own sport, golf, is only now looking at rewriting its rules of amateur status. The purpose of the amateur status rules in most sports have always been twofold:

  1. To protect the (amateur) athlete who plays sport in his or her time off from work and therefore will find it difficult to compete with somebody who plays full time.
  2. To protect the sport from what would always be ”the lure of the dollar” where the risk of players bending, or even breaking, the rules in order to find advantages on the pitch would simply threaten to destroy the game.

Watching the English Game gives me a feeling that something at the heart of what sport used to be, and probably was meant to be, has been lost, and is also forever gone. Even if it might take some time before we have another chance (post Corona) it is worth considering what difference it would have made if that next Premier League or Serie A match did not have money on the line. But then again no, in our time that is impossible to even imagine!

Coaching och ledarskap, Elitidrottsutveckling, Idrottens roll i samhället, Kommunikation

Ta ett beslut – och stå för det!

Peter Mattsson

Sommaren 1996 gjorde jag mitt första EM i golf, som ledare för Sveriges pojklandslag. Tävlingen gick på en bana strax utanför Graz i Österrike och vid min sida, som assisterande, hade jag Magnus Sunesson. Landskronapågen Magnus hade nyligen avslutat en lång karriär som professionell spelare, bland annat med sju år på herrarnas Europatour. För mig som ung och oprövad coach var Magnus erfarenhet, och vilja att dela med sig av denna, en skola för livet. I vårt unga lag, bestående av sex spelare, fanns löften som alla skulle kunna vandra i Magnus fotspår och kanske även längre. Men där och då var de som kalvar på grönbete. Glada, naiva, oförstörda och osannolikt entusiastiska. Och tänk att som 16- eller 17-åring få vägledning av någon som verkligen själv gjort jobbet. Som vet vad som krävs och dessutom har hunnit reflektera över var han gjorde sina största missar. Ja, det var inte bara jag som söp in allt jag kunde av Magnus dyrköpta kunskaper.

Jag minns den där dryga veckan i Graz med Magnus och laget i dessa Coronatider där beslut tycks svårare än någonsin att fatta. Informations- och kunskapsläget ändras hela tiden och med väldigt kort varsel. Ett mantra som Magnus trummande in i spelarna var ”fatta ett tydligt beslut och stå för det”. Den som har spelat golf, nästan oavsett på vilken nivå, vet hur kostsamt det oftast är att tveka över om det beslut jag fattat är rätt. Det är då jag i sista stund ändrar en liten aning på vad jag hade tänkt bara för att bråkdelen av en sekund senare se bollen försvinna i vattenhindret eller slicka hålkoppens utsida. Jag minns att Magnus också sa att ett hundraprocentigt genomförande av ett beslut som inte är helt rätt oftast är bättre än att halvdant fullfölja ett helt korrekt beslut. Tänk så många slag vi sparade den veckan på att spelarna där och då fick lära sig detta!

Just de lärdomarna reflekterar jag över då idrottare och idrottsorganisationer ställs inför en Corona-utbredning världen över som tycks helt ostoppbar. I början på veckan sa Charlotte Kalla att hon var helt inställd på att åka till USA och tävla imorgon fredag. Idag kom beskedet att president Trump stoppar flyg från Europa. UEFA har inga andra tankar än att herrarnas fotbolls-VM ska genomföras i sommar och IOK vill naturligtvis inte yppa att OS skulle kunna vara i fara, och därmed också Paralympics. Precis som att golfspelaren är helt dedikerad sitt beslut till dess att caddien tydligt ger direktiv om att det är fel kommer idrottaren och idrottens organisationer att lojalt följa sina beslut. Ända tills det tydligt framstår som helt omöjligt att göra det. Det är nämligen så vi är tränade. Just sådant gör oss till de vi är. Annars vore vi inte den idrott som så många förtjusas av. Det kan vara lätt att glömma i dessa dagar…

Elitidrottsutveckling, Idrottens roll i samhället, Tider som flytt

Har ute blivit inne, och sommar blivit vinter?

Peter Mattsson
Grönt är förstås skönt. Också i februari.


Jag minns en affisch i omklädningsrummet vid månskensrinken i centrum. Där stod det om kvalspel till Elitserien 1975/1976. Hofors IK mötte Djurgården. När jag i dag läser på (tack Djurgårdens IF för utmärkt statistik och historia på hemsidan) ser jag att just säsongen 75/76 var Elitseriens första. Och förstås var möjligheten att få kvalspela en milstolpe i hoforshockeyns historia. Jag gissar att jag började på hockeyskola vintern 1976/77 och det var nog inte så konstigt att affischen satt kvar som minne. Ja, om inte omklädningrummen lika mycket som uterinken varit historia vid det här laget hade den säkert suttit där fortfarande.

Med hjälp av statistikarkiven hos Djurgården lär jag mig att det nog var en stor händelse som utspelade sig i Hofors den där aftonen. Dryga 2700 personer kom och såg sitt hemmalag segra med klara 5-1. Och till exempel gjorde Berra Sundberg mål. Honom minns jag från de första A-lagsmatcherna jag såg. Säg dock den glädje som varar för evigt. När stålverksgrabbarna besökte huvudstaden för returmatch blev det till att bita i gräset. Eller tugga i isen snarare. Möjligen var det storheten i Johanneshovs Isstadion, inomhus, som blev övermäktig. 12-1 till Stockholmarna kan ha gjort resan hem till Dalgränsen lång. Djurgården fick elitserieplatsen, och sedan dess har Hofors IK inte synts till i dylika sammanhang. Trots att en ny, fin ishall snart stod färdig för invigning till Berra och hans lagkamrater.

Mycket har förstås hänt sedan det första elitserieåret. Jag undrar så smått hur långt ned i seriesystemet jag skulle behöva leta för att hitta det första laget med månskenshemmarink? Om det ens finns något. Nej, istället tycks det som om annan idrott blivit februari månads aktivitet under bar himmel. Ja, hur gick det egentligen till då uteidrotten ishockey blev inneidrott och sommaridrotten fotboll blev vinteridrott? Den, och många andra frågor, hinner jag fundera på där jag står och fryser på en konstgräsplan i Tullinge. En helt vanlig söndag i februari. Och jag undrar helt enkelt om inte något tappats bort på vägen hit.