Kategori: Elitidrottsutveckling

På turné

Den här veckan har jag varit ute och rört på mig. Östersund följt av Malmö. Regn avlöst av strålande skön sommarsol. Nationellt Vintersportcentrum och Malmö Idrottsakademi. Två frågor på agendan egentligen – Riksidrottsuniversitet och kompetensstöd till svensk elitidrott. Ibland går frågorna ihop, men inte nödvändigtvis och alltid. Svensk universitetsidrott har en något brokig historia. Den är lång, framför allt manifesterad i Sveriges Akademiska idrottsförbund (SAIF) som är en nybliven 100-åring. Samtidigt är den, åtminstone i elitidrottssammanhang, inte direkt jämförbar med universitetsidrott på en del andra håll och framför allt då förstås i USA. På planet till Malmö fick jag tag i en International Herald Tribune och läste där om hur den högste ansvarige på University of North Carolina just slutat av skäl som främst hade att göra med fotbollslaget på skolan. Hans enkla analys var att antingen får man vara tydlig när man rekryterar chef att idrotten är den kanske viktigaste delen av jobbet. Eller så får man låta det ansvaret vila med chefen för ”athletic department”. En rektor har knappast sin bakgrund i Sport Management.

Nu lär svensk idrott inte riktigt landa där amerikansk befinner sig vad gäller kopplingen till universiteten men när jag ser vad som händer på ett antal håll runtom i landet är det tydligt att vi har mer att hämta av den kombination idrott och akademi kan utgöra. Malmö och dess idrottsakademi är ett gott exempel på hur man med små resurser och stor kompetens kan åstadkomma mycket genom samverkan. Samtidigt gäller det att navigera rätt här i alla varianter av stödsystem som en individ, eller ett lag, kan bli föremål för. Och nog kan vi bättre i svensk idrott. Vi behöver bara samordna oss något bättre…

Vad betyder ett VM-guld?

Sverige är Världsmästare i ishockey, för herrar. En seger på hemmaplan måste ju vara något av det bästa man kan åstadkomma som idrott och idrottare. Kvällstidningarna svämmar över med hurrarop och superlativa beskrivningar av insatsen och publiken såväl framför teven som i arenan tycks aldrig få nog. I Kungsträdgården menar Aftonbladet att 20000 jublande firade Tre Kronor dagen efter segern.

Själv tillbringade jag helgen i London på en konferens på temat talangutveckling. Där kunde jag bland annat höra om hur engelsk rugby fullkomligen översköljdes av unga som ville börja spela rugby efter det att England vunnit World Cup 2003. På sätt och vis menar man att man fortfarande försöker återhämta sig efter detta. Att ta hand om alla de som ville börja var nämligen ingen lätt uppgift. Samtidigt är man i engelsk rugby nu helt övertygade om att ett VM guld på hemmaplan 2015 ,då man står som värd, är precis vad rugbyn nu behöver för att lyfta sina deltagarsiffror. Och den här gången är man beredd.

Beredd får man nog säga att Storbritannien var efter OS. Då Sport England i december, enligt the Guardian, räknade in 750000 nya idrottsdeltagare (som idrottar minst en gång i veckan) jämfört med året innan. Störst ökning av alla hade cykel (=väldigt framgångsrik i OS) och från rodd (=väldigt framgångsrik i OS) rapporteras att vattendragen på öarna inte räcker till för alla som vill prova på. Vad sägs om det som en härledning till varför en satsad krona på elitidrott faktiskt är en väl avvägd investering i både folkhälsa och ungdomsverksamhet?

Talangutveckling med risk för avveckling

Medan Eurovision Song Contest håller på som bäst smälter jag intrycken efter 1,5 dagars konferens på temat talangutveckling. Jag är inbjuden av det Engelska rugbyförbundet (RFU) för att sitta i en panel tillsammans med 10-talet mer eller mindre experter på området. Vår uppgift är att efter att ha lyssnat till ett antal riktiga experter/forskare och fått synpunkter från de olika medlemmarna/intressenterna i rugby (stakeholders), som utgör en slags publik, författa ett konsensus-dokument över hur RFU ska organisera och driva sin verksamhet framöver, i syfte att få fram bästa möjliga seniorlandslag. Jag tror det är rimligt att anta att de inte vill åt mina rugbykunskaper men jag passar så klart på att suga åt mig så mycket jag kan.
Föga förvånande blir frågan om ”relative age effect” (född tidigt på året=tidigt utvecklad=fördel i uttagningar) ganska återkommande i flera föredrag. Rugby följer samma mönster som fotboll och många andra idrotter. Frågan är vilken effekt detta får på slutprodukten, seniorlandslaget. Här går åsikterna isär. Professor Mark Williams menar att det till och med kan vara positivt eftersom han i sin forskning i fotboll visat att många av spelarna som fått utmärkelser som årets spelare faktiskt är födda under tredje kvartalet. Teorin är att just det faktum att de inte blev uttagna som unga fick dem att knyta näven och kämpa hårdare. Och därmed lär debatten fotsätta…

Great to superballistic good, or?

Ganska nyligen pratade jag med min tidigare ”närmsta man” från perioden jag jobbade i England. Han berättade skämtsamt att han just höll på att färdigställa sin CV för att skicka in till Manchester United. Det blev ju ett jobb ledigt där för inte så länge sedan. ”The greatest manager of all times” enligt många, Sir Alex Ferguson, meddelade att nu är det dags att lämna in nycklarna, hänga upp skorna eller vad man nu kan tänkas göra efter 26 år som manager i en av världens största och mest framgångsrika klubbar.

Härom dagen pratades vi vid igen, jag och min före detta kollega, och kunde konstatera att han helt enkelt blivit förbisedd av United. Snabbare än kvickt hade man meddelat att Fergusons efterträdare, han finns i grannstaden, tränandes Everton. Detta var knappast någon plötslig tanke. På flera håll kunde man snabbt läsa att David Moyes har förberett sig för det i större delen av sitt liv. Sant eller inte så har säkert United förberett sig lika länge. En av Moyes första kommentarer var att chansen att träna United dyker inte upp så ofta, så när den gör det är det nog bäst att ta den.

Med största säkerhet har han rätt. Jim Collins visade i Good to Great att företag som går från att vara bra till bäst ofta gör det med en genomtänkt ledare. En som ofta har ett förflutet i eller nära organisationen och som inte alls är något stort namn med tung meritlista. Viktigare är att veta vad man vill, och vad man har förutsättningar att bli bäst i världen på. Sen är det bara att kavla upp. Frågan är var United ska ta vägen, från Great till Greater? Eller blir det möjligen en resa åt det andra hållet?

Drottningen och elitidrotten

I slutet av förra veckan hade vi möte igen med Elitkommittén i svensk idrott. 9 mycket erfarna idrottsledare, alla från olika idrotter och med alla möjliga perspektiv presenterade – sommar, vinter, olympisk, icke-olympisk, paralympisk, lag, individuell, stor, liten etc. Till det några av oss som representerar de så kallade centrala stödorganisqtionerna och vi har en panflett med alla de olikheter man vanligtvis vill ha med för att hitta ett slags tvärsnitt av svensk idrott.

Elitkommitténs diskussionsområden är ofta ganska vida och visionära. En av punkterna denna gång skulle man kunna kalla för elitidrottsklimatet i landet. Med det menas ungefär hur viktigt elitidrott kan tyckas vara i såväl vårt som andra länder. Jag drar mig till minnes en artikel jag läste i The Guardian strax efter jul där en brittisk opinionsundersökning redovisades. Man hade bland annat frågat britterna om OS hade varit värt pengarna. Och trots att man också berättade att kalaset kostade i runda slängar 9 miljarder pund (100 miljarder svenska) svarade 78% att jo, det var det visst. I undersökningen bad man också människor ta hänsyn till OS, det dåliga vädret, den första ”double-dip” recessionen sedan 70-talet och Drottningens diamantjubileum och svara på om Storbritannien blivit ett bättre land att leva i det senaste året. 49% svarade ja, det hade det. Och den enda rimliga analysen av det måste ju vara att antingen drottningen eller elitidrotten, och kanske allra helst kombinationen, faktiskt gör livet mera värt att leva!

Mot Jönköping!

Av ”guld i mun” som morgonstund utlovas ha märks inget när jag sätter mig på SJ:s tåg 519 mot Jönköping strax efter fem på fredagsmorgonen. Resan går söderut hade antagligen Kristian Luuk inlett i På Spåret. Jag passerar röda stugor med vita knutar, fantastiska sjöar och slås för ett ögonblick av att detta inte kunde vara någon annanstans i världen. Om bara någon vecka kommer landskapet att vara än väckrare. Grönt, blommande och så mycket mera levande än under de månader som naturen nu bara väntat på att få återvända till den skönhet som gör den så mycket mera rättvisa.

På programmet idag står idrottsmedicinskt Vårmöte i arrangemang av Svensk förening för fysisk aktivitet och idrottsmedicin (SFAIM), en av våra viktigaste partners i arbetet med att stärka stödet till svensk elitidrott. Temat för mötet är ”idrottaren i fokus” och föredragarlistan är onekligen imponerande. Många av Sveriges ledande forskare, läkare, sjukgymnaster finns på plats och dessutom ett antal aktiva idrottare, absolut ledande inom sina områden, för att redovisa sina erfarenheter och senaste forskning. Tyvärr lär det inte vara så väldigt många tränare, denna gång heller, och det är här som RF:s viktigaste roll i dessa frågor kommer in. Medicinen och idrotten behöver mötas i större utsträckning. Frågan om skadeprevention borde vara central i varje tränarutbildning eftersom en av de viktigaste delarna för att nå framgång i väldigt många idrotter är att hålla sig skadefri. En skadad aktiv tränar inte bra och tävlar om möjligt ännu sämre. Naturligtvis är den debatt som varit under senare tid kring barns idrottande och eventuella tidiga elitsatsande också oerhört central. Den är dock inte enkel. Men solklart är att kunskapen måste öka. I eftermiddag är det till exempel debatt med Michail Tonkonogi och Leif Swärd som lär bli spännande. Läs gärna Jonas Arnesens intervju med Leif Svärd i Svenska Dagbladet.

Innovation i idrottens tjänst

I veckan fick jag en ruskigt spännande inbjudan. Den kom från Göteborg och handlade om ett möte för att spåna kring utvecklingsfrågor på temat idrott, innovation och lärande. Något ironiskt är det att jag samtidigt läser en kurs inom just innovation; http://www.coursera.org har öppnat fönstret för lärande världen över och i min telefon och dator är det professor David Owens från Vanderbilt University som står för kunskapsöverföringen. Jag reflekterar över vad han säger och det jag upplever i idrottens värld. Till exempel träffade jag en uppfinnare som gett sig in i golfens vindlande utmaningar när jag deltog på en utvecklingsdag om smarta textilier härom sistens. Någon som tror att han där funnit en lätt miljö att få acceptans för innovationer i?

Enligt professor Owens kan hinder som stoppar innovation delas in i ett antal moment eller punkter:
-individen; vår förmåga att se saker på andra sätt, lösa problem på nytt sätt och även att sälja in en annorlunda idé
-gruppen; vilken kraft, medvetet eller omedvetet, har den grupp vi befinner oss i att stå emot nytänkande och annorlunda beteende?
-organisationen; många av oss finns i någon form av verksamhet där såväl struktur som strategi och resurser kan sätta rejäla käppar för den bästa av nya lösningar
-industrin; eller kanske sammanhanget. Hur mottaglig var den till exempel till Boklövs v-stil (för den som kommer ihåg hur backhoppning såg ut innan). Regler och förordningar är som gjorda för att sätta gränser.
-samhället; vad är acceptabelt och vad strider eventuellt mot skrivna och oskrivna uppfattningar om vad som ”gäller”?
-tekniska; finns det tid och möjlighet för omvärlden att lära det nya som krävs för att implementera en innovation?

Sammantaget är det lätt att förstå att det där med innovation inte är så enkelt. Samtidigt visar professor Owens att det liksom många komplicerade processer följer en väldigt logisk gång. Det gäller bara att förstå varje enskilt steg. Och hur det går för vår vän i golfen? Ja, mitt tips är att han nog har något att bita i vad gäller ”industrin”!

Smarta textilier

Idag har jag varit på spännande saker. På Textilhögskolan i Borås körde man ett samarrangemang med Chalmers Tekniska högskola kring utvecklingen inom idrottsteknologi och främst då med avseende på textilier. Helt klart är att det händer saker, på flera håll i vårt land, och att ambitionen är hög. Idrotten är spännande för många att ge sig in i, såväl företag som forskare, och det gäller att idrotten är beredd när det knackar på vår dörr. När universitet och högskolor tillsammans med idrotten och kommersiella intressenter lyckas slå sina påsar ihop då finns det förutsättningar. Det som nu händer i Västsverige, med Ulf Gustafsson som entusiastisk inspiratör kan bli hur bra som helst. Titta bara på den hemsida som Chalmers driver.

Sportlovsfrukost

Den här veckan har vi haft Sportlovsfrukost. Ja, typ Hälsingland och uppåt har väl fortfarande sportlov? Traditionen Sportlovsfrukost startade vi förra året då vi samlade sportchefer, generalsekreterare och eventuellt andra elitansvariga till en stunds information om RF Elitidrott. I år satsade vi något hårdare än senast och bjöd på både frukost och lunch!

När jag pratade på förra årets frukost berättade jag om tre mål för elitverksamheten 2012:
– att skapa en transparent och begriplig modell för hur det ekonomiska stödet delas ut där alla idrotter värderas utifrån samma principer
– att integrera såväl elitidrott och utbildning som tränarutbildning i elitverksamheten som ska stödja SF och
– att från RF håll skapa en tydligare relation och dialog med ALLA SF och att i kraft av detta samverka bättre med SOK och SPK.

I år kunde jag stå upp och berätta att vi faktiskt gjort allt detta. Någon sa att frukosten denna gång var litet av en manifestation där det äntligen redoovisades vad som gjorts av vad som så länge pratats om. Att också Peter Reinebo från SOK fanns med och berättade om SOK:s roll i helheten stärkte känslan av att detta nu faktiskt är en samlad elitsatsning. Självklart finns det kvar att göra dock. Resan har bara börjat.

Administrationsparadigmet…

Efter en helg full av skidåkning, antingen på tv eller ”in real life” blev det åter ny vecka. Dagens Nyheter har fortsatt sätta alpin skidåkning under lupp med ytterligare artiklar signerade ”hetsen i backen”. Detta apropå hårda satsningar, eller kanske bara mycket åkning, med ambitionen att både bli bra och att på vägen dit, komma in på riksidrottsgymnasium. Det talas om både tidigt tävlande (typ USM) och tidiga rankinglistor. Jag kommer att tänka på något väldigt intressant jag läste på en kurs i organisationspsykologi i höstas – om skillnaden mellan det professionella och det administrativa paradigmet. Det första litar till människor, kompetenta på det de gör, att göra bedömningar kring vad som är rätt. Det andra litar till datorer och system. Idag är det nog ingen tvekan om vilket paradigm som råder då vi pratar rankinglistor för 14-åringar i ganska många idrotter. Detta är ju inte på något sätt unikt för idrotten utan gäller på många håll i samhället – titta till exempel in i skolan eller på väldigt många företag. Att dessa åtgärder får effekter är nog helt utan tvekan. Helst ska ju effekterna vara önskvärda men ibland blir det effekter som inte kunnat förutses. Eller velat förutses. Skidförbundets Jan Brattström fick idag ge sina kommentarer till vad som tidigare skrivits.

Som vanligt är ju den gyllene frågan hur det går att hitta fram till ett ”system” där alla möter sin utmaning och får utlopp för sin motivation och inspiration. För några är det jakt på rankingpoäng och resultat som sporrar. För andra är det bara glädjen och lusten som är centrala. ”Square that circle” den som kan…