Nyligen presenterade Centrum för Idrottsforskning sin uppföljning av statens stöd till idrotten och samtidigt en fördjupning i hur det står till med fysisk aktivitet bland unga. Föga förvånande visar den att dagens unga rör sig på tok för lite. Om sitta är det nya röka är detta förstås en bomb rakt in i samhället som redan tickat alldeles för länge. Undersökningen visar också att även de som rör sig gör det betydligt mindre på helgen än i veckorna. Den utskällda skolan, som inte erbjuder den möjlighet till rörelse som vore önskvärd inte minst för inlärningens skull, är alltså bättre än helgen där individen får antas ha möjlighet att själv bestämma.

Det finns också en grupp som mer eller mindre inte rör sig alls. Och här verkar det som om de möjligheter till aktivitet som idag är kanske mest tillgängliga: idrott och hälsa lektionerna i skolan och idrottsrörelsens verksamhet, inte är ett alternativ. CIF skriver att ”de (gruppen) uppfattar sig som exkluderade från den rådande idrottskultur som finns inom både idrottsföreningar och i skolan.” Här är troligt att det krävs helt nya grepp!

Det är nu jag kommer att tänka på konsultföretaget Atkins som i England har uppdraget att hantera och manövrera trafiken på M25 runt London. För den som någon gång suttit fast på den parkeringsplats som M25 i morgonrusning utgör är det lätt att förstå hur omöjligt det jobbet måste vara. Atkins uppdrag handlar förstås om vägar, ombyggnationer och asfalt men också om BIG DATA som i dagens läge gör det enkelt att ha koll på var människor och bilar befinner sig samt hur deras rörelsemönster ser ut. Hantering av rörelsemönster noterade jag också då jag i vintras besökte en stor skiddestination i mellansverige. På finurligt sätt uppmanades jag ladda hem en app som lovade att ta mig genom skiddagen. I denna app finns gott om incitament både för att åka mycket och i olika backar. Dessutom med extra förstärkning under lunchtider, allt för att sprida besökarna i backarna och minska köerna i lunchrestaurangerna. Smart helt enkelt.

Så vad ska rädda den svenska ungdom som alltså inte rör sig alls? För ihop Atkins ingenjörskonst med Romme Alpins app-uppfinningsrikedom, lägg till litet lockande belöningar från en radda sponsorer och ut kommer en effektiv manövrering av orörlig ungdom – simsalabim! Vem vågar testa?

”Farfar vad gjorde du sommaren 2016 då världen stod i brand? Åh kära barnbarn, vi letade efter Pokémonfigurer i telefonen!”

Få har väl missat Jonas Gardells tweet och Facebook uppdatering med anledning av det enorma genomslag Pokemon Go fått. I den lilla staden i Västernorrland där jag befinner mig syns människor, ofta i klunga, med varsin telefon förflytta sig från landmärke till pokestop och därmed befolka både stadspark och Storgata klart mer än en normal onsdagskväll i juli hade lyckats med utan detta spel. Sen går det förstås att diskutera om det är bra eller dåligt och om människor som nu med telefonens hjälp jagar fantasigubbar istället skulle engagerat sig i den brinnande världen om pokemon inte hade dragit fram som det gjort. Så vad är det som händer?

I den mindre digitala världen kallas Pokemon Go för orientering. För den som inte minns från skolidrotten är det en aktivitet som utförs med karta i hand (nu mobilen), där ett antal kontroller finns utmärkta (numera pokestops och pokemons). Utmaningen är att hitta kontrollerna (samla poäng) och ta sig vidare till en svårare bana (nästa nivå). Vid budkavlen tiomila samlas över 400 lag till tävling i dalaskogarna (”Pokemon Go night tour in Stockholm” på Gärdet den 22/7 har närmare 5000 anmälda på Facebook). Likheter med tidigare känd verksamhet går med andra ord att hitta. Ändå är det förmodligen olikheterna som gör att det är långt fler än de orienteringsintresserade som nu gör att Nintendos aktier skjuter i höjden. Och vad finns att lära? Hur många orienteringsföreningar kommer till hösten att bjuda in till Pokemon Go på sina träningar? Vilka andra idrotter går att utveckla med teknikens och digitaliseringens hjälp? Något säger mig att vi snart får veta…

Idag har jag varit på utflykt igen. Till Göteborg. Sa just, när jag höll ett kort anförande, att det känns som jag haft klippkort till Göteborg under en tid. Säkert för att det händer en del spännande där, i gränslandet idrott och akademi. Idag bjöd Chalmers in till en minikonferens tillsammans med Textilhögskolan i Borås på området smarta textilier och idrott. Smarta textilier är just vad det låter som – textilier som är smartare än de vi dagligdags brukar ha på oss. I flera sammanhang gör de det möjligt att flytta labbets mätmetoder ut i den praktiska idrottsmiljön. I andra sammanhang handlar det om funktionsplagg som helt enkelt gör tillvaron enklare/bättre/mer behaglig. Utan tvekan är kvällens behållning den professor i matematik som med ekvationens exakthet räknat ut hur ett bandage kan utformas för att direkt ge feedback på det tryck som anläggs. Naturligtvis helt perfekt om man vill undersöka hur olika tryck påverkar en viss skada. Och varför skulle man inte vilja det? Kolla in www.sportteknologi.se för mer om Chalmers spännande satsning på att möta idrotten. Jag hoppas och tror att vi kommer att få se mer av denna typ av samverkan mellan idrott och akademi. Stay tuned…

För Riksidrottsförbundets räkning sitter jag i styrelsen för Centrum för Idrottsforskning. Förra veckan gjorde styrelsen en utflykt till Göteborg (ja, för mig var det en utflykt men det finns faktiskt styrelsemedlemmar också från västkusten!) för att titta på den idrottsrelaterade forskning som bedrivs på Göteborgs Universitet och på Chalmers Tekniska Högskola. Den är både omfattande och imponerande! Jag fascineras främst av forskarna på Chalmers. De på GU har ändå ett något längre förflutet vad gäller relationen till idrott. På Chalmers finns (gissar jag…) några av Sveriges mest framstående forskare inom bland annat teknologi, fysik och maskinteknik. Idrotten vill ju ofta hävda att en av dess unikum är att den skär på tvären genom allt; samhällsklasser, kulturer, religioner och världsåskådningar. Forskning och utbildning är inget annorlunda. Också Chalmers är fullt av idrottsfrälsta. Och när forskare som normalt funderar över hur man utvecklar fordonsindustrin eller på bästa sätt placerar en raket på månen får ägna sig en stund åt sitt andra stora intresse, ja då händer det intressanta saker för idrotten. Plåster och EKG mätning för hästar, krockkuddar i skorna på skadade höjdhoppare eller ny teknik i starten i simning. Bara för att nämna några…