Kategori: Digital innovation

Why augmented reality should loose its augmenticity

A very Swedish tradition is the week’s break from school that students have sometime from the second week of February to the second week of March. Starting with the southernmost part of the country the break works it’s way up north. It is called the ”sport break” alluding to the fact that a good idea would be for the kids to get out of school and hit the slopes, the ice or perhaps nowadays, even the more or less evergreen grass. Whether kids actually do this is another issue as we know that much of the behaviour of children when they are out of school depends on their parents.

So, with very little winter sport happening around Stockholm, we decided to go on a little family trip. Our youngest child have read a serious of books called Pax. Seriously dramatic and exciting books taking place in the little town of Mariefred, south of Stockholm. The great thing now is that the books can be relived in the authentic surroundings of Mariefred. All it takes is a phone, the downloaded app and a pair of headphones. Five of us entered the world of Grimmen, Alrik and Viggo and in no time we were completely absorbed by the story and our exploration of the little village. An hour later we had clocked up 5km of walking without noticing.

As I return from an EU meeting in Zagreb, Croatia, on the theme of ”Why European sport needs skilled and competent coaches” I think about our experience in Mariefred. The skilled and competent coach is one that can influence people in a positive way and make them do things they did not think they were capable of, and perhaps did not even think they wanted to do. What I wonder though is whether the coach will have to be an actual person? I am still waiting to meet the coach that can tell me the kind of story that will make me so wholeheartedly step into what I am doing as the Pax-app did in Mariefred. Augmented reality simply needs to become reality in coaching!

Att driva beteende

Nyligen träffade jag en grupp från ett svenskt riksdagsparti och deras internationella gäster, från bror- och systerpartier runt om i Europa. De håller på med en slags internationell benchmarking och när, eftersom jag var inbjuden, även en förhoppning om att lära av andra intilliggande områden. Temat var medlemsengagemang vilket förstås kommer att få Dan Persson på Idrottens Affärer att ifrågasätta varför de frågar idrottsrörelsen. Kanske har han rätt i detta och därför roade jag mig bland annat med att göra en viss spaning hur annat medlemsengagemang kan se ut. Ni vet de där plastmedlemskorten som tar plats i plånboken men där medlemsklubben knappast har något årsmöte där vi kan engagera oss. Jag har en bild som jag ibland återkommer till som jämför ”gamla” storspelare (HM, IKEA mfl) med nya (Spotify, Alibaba, AirBnB etc). I den gamla världen var det stort då IKEA-katalogen kom och samma reklam landade hos alla. I den nya världen räcker det att jag funderat på att odla skägg för att en schysst trimmer ska ta plats i mitt flöde i telefonen.

Idag känner säljaren sin kund och vet vad hen vill ha. Data används för att driva beteende och inte för att konfirmera eller förstå det. I min bild byter jag, efter att jag pratat om detta, ut ordet ”kund” till ”medlem” och det blir uppenbart för de flesta vilka möjligheter som finns. Det blir också tydligt att såväl idrottsföreningar som politiska partier har en del att göra på området.

Tänker på detta också då jag bokar en resa till en storstad, inklusive hotell. Innan jag gjort något mera än att boka har Google skapat en händelse med restider, hotell inklusive en beskrivning av hur jag tar mig dit samt massor av tips på vad jag nog kommer att vara intresserad av på resmålet. Dessutom får jag förstås veta vad mina kompisar (som uppenbarligen är lika slapphänta med sina data som jag) gjort i samma stad.

Använd data för att driva beteende. Så var det ja…

Lite väckelse kan vi nog alla behöva!

Jag har varit på väckelsemöte. Ja, två faktiskt. Först var det Generation Pep som med både Prins och Kronprinsessa lyckades pricka in den perfekta dagen för sitt Pep Forum, i fredags förra veckan. På morgonen samma dag kunde vi nämligen läsa stora rubriker med anledning av WHO:s rapport om hur få barn som rör sig tillräckligt i Sverige. Ingen i Aula Medica på KI den dagen hade missat den rapporten. Och förmodligen behövde ingen heller övertygas om hur mycket bättre det skulle vara om siffrorna såg markant annorlunda ut. Nej, tvärtom, Här är det jubel, stående applåder (för då måste vi ju alla röra på oss) och barn som utövar fysisk aktivitet på scenen. Och det är förstås väldigt bra.

I början av den här veckan var jag på väckelse nummer två. Internetstiftelsen arrangerar varje år Internetdagarna. Stiftelsen är en himla cool organisation som verkar för ett internet som bidrar positivt till människan och samhället. Programmet är verkligen top notch och jag får massor av inspiration. När jag lyssnar på eftermiddagens första key note, David Rowan, förstår jag hur otroligt dumt det är att dessa båda väckelsemöten inte äger rum på samma plats och vid samma tid. Internetdagarna är förstås fullmatade med människor som funderar över problem som behöver sin lösning, och svaret är Internet, innovation och teknologi. Davids budskap är tämligen enkelt: spendera inte er tid på idiotiska innovationer – lös riktiga problem! Likt Simon Sinek pekar Rowan på vikten av att starta med ett syfte, ”why”. Med hjälp av innovation gäller det sedan att skapa en service som människor kan använda för att lösa sina problem. Precis här skulle det där mötet kunna göra riktig nytta. Tänk om 1000 hjärnor på Pep Forum skulle multipliceras med lika många internetentusiaster i Waterfront, nog 17 skulle problemet med att både barn och vuxna rör sig för lite snart vara löst?

David Rowan har ett viktigt budskap till. ”You’re not too late”. Och nog är det svårt att hitta något mera inspirerande än just det budskapet?

Och hur blir det i framtiden?

Häromdagen var jag en av många besökare på Tekniska museet. Två nioåringar samt jag och en till pappa. Barnen är vana i miljön och hittar snabbt upp till våningen där den sentida gaminghistorien visas upp, både i form av ”se men inte röra” montrar och ”varsågod att testa hur spelen fungerade på 90-talet” exempel. I de förra hittar vi gubbar flera minnen som får den nostalgiska delen av hjärnan att hoppa jämfota. Nioåringarna är förstås dock mera intresserade av de nyare alternativen. Och ju mera virtual reality (VR) desto bättre.

En favorit blir snabbt det VR rum och skärm där handkontroller bildar svärd och de snabbt framrusande figurerna på skärmen, med pilar som anger ”huggriktning”, är själva målen. Snabbare och svårare ju längre spelet håller på och när även jag provat inser jag att detta är ett riktigt bra gympass.

-”Det här är framtidens fäktning”, säger min kompis. Jag undrar om han har rätt?

På ett nyligt möte med förbundens generalsekreterare lyfte jag en liknande frågeställning. Tänk om den största anledningen till att barn slutar med-, eller inte ens börjar med, idrott är att det inte är tillräckligt kul? (Ja, även om väldigt, väldigt många idrottar i föreningsverksamhet finns de som aldrig kommer dit och alltför många slutar innan de hinner bli tonåringar.) Alltså själva idrotten är inte tillräckligt spännande, och detta utan att tänka på allt runt omkring (så som tiden det tar, besväret med att ta sig till träningen, kompisar som gör annat, skolan som tar tid etc). I vilken utsträckning skulle vi i så fall vara beredda att förändra själva kärnan av idrotten? Hur den utförs, var den utförs och med vilken utrustning. Är till exempel fäktning med lasersvärd framför en skärm fortfarande fäktning? Eller är det en ny, helt annorlunda sport? När slutar till exempel tennis att vara tennis och blir något annat? Går gränsen före eller efter padeltennis?

Inte helt enkla frågor att svara på. Men helt säkert viktiga för idrottens organisationer. Risken är nämligen annars att människor själva hittar nya aktiviteter och vips, så finns de inte längre hos det vi en gång kom ihåg som idrott.

En ny (digital) syn på träning och tävling

Härom veckan var jag involverad i en diskussion med en kollega som, precis som jag, ägnar några timmar i veckan åt det ideella ledarskapet i en idrottsförening. Vårt samtal kretsade runt hur jag som tränare sitter där inför varje pass och ska planera ett träningsupplägg efter bästa förmåga. Precis samma gör landets alla andra idrottsledare, ganska många i samma idrott med en grupp av liknande ålder. Detta kan förstås inte vara rationellt och i en digital värld måste finnas bättre sätt. Troed Troedsson var inne på något liknande i ett Facebook-inlägg för en tid sedan. Visst måste det gå?

En ledtråd till problemets lösning får jag möjligen på helt oväntad plats. Jag är på ett möte med PWC i Malmö och marknadschefen visar stolt hur företaget jobbar med employer branding, gemenskap, företagskultur och en hel del annat. En gemensam nämnare är träning. Man deltar i loppet Toughest och har veckovisa gemensamma träningar inför detta. För att höja kvalitén har PWC avtal med en stor träningskedja och dessutom använder man appen Twiik genom vilken medarbetarna får coaching. Helt plötsligt har interaktionen och möjligheten till påminnelse och feedback ökat väsentligt. Hur smart som helst.

Nu är det inte Twiik-appen som är lösningen för idrottsrörelsen. Just den inbyggda coachingen är inte vad föreningen behöver. Men tänk om det fanns ett digitalt skal som öppnade länken till idrottsledaren. Då kunde varje specialidrottsförbund plocka sin kunnigaste tränare, i respektive ålder, och låta hen vara förste tränare för alla aktiva i förbundets föreningar. Vi andra kunde glatt assistera och bidra med det mänskliga ledarskap som alltid behöver komplettera det tekniska. Visst vore det värt att pröva?

Jämställdhetsintegrering i praktiken

Bild tagen morgonen efter kvällen före. Då var det lugnare på planen.

Jag är på ett snabbt besök i London och under torsdagskvällen vandrar jag en mörk gata fram i närheten av the Barbican Centre i stadens östra delar. Rätt som det är hör jag bekanta ljud från fotboll som spelas. På en ganska liten yta ligger tre fotbollsplaner med konstgräs. Små planer, med låga mål, gjorda för så kallad ”five a side” spel. Energin går inte att ta miste på och kampen är tät. Vid en av planerna sitter en banderoll med hänvisning till appen eller websidan My local pitch. Här bokas lokala planer, kanske spontant eller med god framförhållning så att även motståndare dyker upp, i flera olika idrotter. Det hela förefaller väldigt enkelt och gör idrott tillgängligt för alla.

Efter att ha tittat en stund förstår jag dock varför Jenny Svender har så rätt när hon säger att tro inte att lösningen är så enkel som att låta flickor och pojkar, kvinnor och män, träna och tävla tillsammans. Så länge det inte görs på ett så kallat normmedvetet sätt förlorar flickor och kvinnor. Idrotten sker på pojkarnas, männens villkor. På den fantastiskt inbjudande femmannaplanen är det bara män som rusar runt. Är det verkligen för att kvinnorna hellre gör annat eller kan det ha att göra med att de inte upplever sig särskilt välkomna? Och oavsett vilket, var idrottar kvinnorna? Ofta är svaret, på gym. Och väldigt ofta är det individen som själv betalar det fulla priset för den möjligheten medan fotbollsplaner och andra idrottsytor betalats av någon annan. Det är den typen av grävande som kallas jämställdhetsintegrering. Och den ger ibland jobbiga insikter. Långt bortom ett påstående att både kvinnor och män hade samma möjlighet att utnyttja den där fotbollsplanen.

Recept för rörlighet och folkhälsa

Nyligen presenterade Centrum för Idrottsforskning sin uppföljning av statens stöd till idrotten och samtidigt en fördjupning i hur det står till med fysisk aktivitet bland unga. Föga förvånande visar den att dagens unga rör sig på tok för lite. Om sitta är det nya röka är detta förstås en bomb rakt in i samhället som redan tickat alldeles för länge. Undersökningen visar också att även de som rör sig gör det betydligt mindre på helgen än i veckorna. Den utskällda skolan, som inte erbjuder den möjlighet till rörelse som vore önskvärd inte minst för inlärningens skull, är alltså bättre än helgen där individen får antas ha möjlighet att själv bestämma.

Det finns också en grupp som mer eller mindre inte rör sig alls. Och här verkar det som om de möjligheter till aktivitet som idag är kanske mest tillgängliga: idrott och hälsa lektionerna i skolan och idrottsrörelsens verksamhet, inte är ett alternativ. CIF skriver att ”de (gruppen) uppfattar sig som exkluderade från den rådande idrottskultur som finns inom både idrottsföreningar och i skolan.” Här är troligt att det krävs helt nya grepp!

Det är nu jag kommer att tänka på konsultföretaget Atkins som i England har uppdraget att hantera och manövrera trafiken på M25 runt London. För den som någon gång suttit fast på den parkeringsplats som M25 i morgonrusning utgör är det lätt att förstå hur omöjligt det jobbet måste vara. Atkins uppdrag handlar förstås om vägar, ombyggnationer och asfalt men också om BIG DATA som i dagens läge gör det enkelt att ha koll på var människor och bilar befinner sig samt hur deras rörelsemönster ser ut. Hantering av rörelsemönster noterade jag också då jag i vintras besökte en stor skiddestination i mellansverige. På finurligt sätt uppmanades jag ladda hem en app som lovade att ta mig genom skiddagen. I denna app finns gott om incitament både för att åka mycket och i olika backar. Dessutom med extra förstärkning under lunchtider, allt för att sprida besökarna i backarna och minska köerna i lunchrestaurangerna. Smart helt enkelt.

Så vad ska rädda den svenska ungdom som alltså inte rör sig alls? För ihop Atkins ingenjörskonst med Romme Alpins app-uppfinningsrikedom, lägg till litet lockande belöningar från en radda sponsorer och ut kommer en effektiv manövrering av orörlig ungdom – simsalabim! Vem vågar testa?

Har en ny tid just tagit sin början?

”Farfar vad gjorde du sommaren 2016 då världen stod i brand? Åh kära barnbarn, vi letade efter Pokémonfigurer i telefonen!”

Få har väl missat Jonas Gardells tweet och Facebook uppdatering med anledning av det enorma genomslag Pokemon Go fått. I den lilla staden i Västernorrland där jag befinner mig syns människor, ofta i klunga, med varsin telefon förflytta sig från landmärke till pokestop och därmed befolka både stadspark och Storgata klart mer än en normal onsdagskväll i juli hade lyckats med utan detta spel. Sen går det förstås att diskutera om det är bra eller dåligt och om människor som nu med telefonens hjälp jagar fantasigubbar istället skulle engagerat sig i den brinnande världen om pokemon inte hade dragit fram som det gjort. Så vad är det som händer?

I den mindre digitala världen kallas Pokemon Go för orientering. För den som inte minns från skolidrotten är det en aktivitet som utförs med karta i hand (nu mobilen), där ett antal kontroller finns utmärkta (numera pokestops och pokemons). Utmaningen är att hitta kontrollerna (samla poäng) och ta sig vidare till en svårare bana (nästa nivå). Vid budkavlen tiomila samlas över 400 lag till tävling i dalaskogarna (”Pokemon Go night tour in Stockholm” på Gärdet den 22/7 har närmare 5000 anmälda på Facebook). Likheter med tidigare känd verksamhet går med andra ord att hitta. Ändå är det förmodligen olikheterna som gör att det är långt fler än de orienteringsintresserade som nu gör att Nintendos aktier skjuter i höjden. Och vad finns att lära? Hur många orienteringsföreningar kommer till hösten att bjuda in till Pokemon Go på sina träningar? Vilka andra idrotter går att utveckla med teknikens och digitaliseringens hjälp? Något säger mig att vi snart får veta…