Kategori: Digital innovation

Advancing from division 6

· Lämna en kommentar ·

Returning home after two days on the road. All the way to the west coast of Sweden. Chalmers Technological University hosted two days, fully loaded with Sports Tech. At the same time, the school celebrated the first 10 years in the field. From the early steps taken, Sports Tech is now an established part of what this distinguished university does. And they do it well.

At the same time, when reflecting, I cannot help thinking that what I have experienced over these two days is very similar to the status of a large part of Swedish sport. People give of their time and go out of their way to help and support. In fact, when asked for key factors supporting their career many athletes say that it is the people along the way, in very few ways acting in a professional capacity, that have meant the most for their development as an athlete. The researchers that I meet at Chalmers are just like those people. They have a ”proper job” on the side. Often doing research that is important to the car industry or the shipping. Or some other major industry. But whenever they get a chance, they turn to sport. Maybe because that is where they would rather be. And we, in sport, owe them greatly for it.

In my presentation about #elitesports2030 at the conference, I spoke about strong institutes where research and sport meet. Such as the English Institute of sport, or the Australian equivalent. The funding that is put into these establishments makes our efforts look as if we are playing in the 6th division. And then we try to compete in the Champions league. However, I also said in my presentation, that president Obama said, that we are punching above our weight. One of the reasons for that is that we do like the stretched out, helping hand. And we like to extend it.

Now is the time to use those helping hands to increase the funding. The funding that is put into sports, elite sports and the research that helps develop it. Sport has the power to change the world, Nelson Mandela said. I think there has never been a better time, or a bigger need, for that!

2020 ett dystert hack i skivan eller starten på något annat?

· Lämna en kommentar ·

Så här runt årsskiftet är det många listor som ska summeras. 2020 års mest lästa inlägg dyker upp igen och framtidsspanarna avlöser varandra. Jag nås till exempel, en gång till, av The Economists artikel från augusti 2020. En av många som behandlar effekterna av covid-19. I denna artikel målas en dyster framtid för världens universitet. Åtminstone de som innan mars 2020 hade huvuddelen av sina intäkter kommande från internationella studenter. I idén om att ta sig från en torftig, otillräcklig hemmiljö till något av världens toppuniversitet ligger inte bara tanken på studier utan också drömmen om ett annat liv. På ett campus, bland likasinnade, med en tro på framtiden som ska bära in i kommande yrkesutövning. Utan tvekan har den senare delen fått sig en rejäl törn detta år. Och frågan är om världens flygplatser, i slutet av skolloven, någonsin åter kommer att fyllas med bortlängtande ungdomar. Eller kanske av andra åldrar med omskolningsambitioner?

Vilka alternativ kan då finnas? Och vad kan tänkas locka den med ambitioner att finna ny kunskap framöver? Många är nog de som fått nog av digitala föreläsningar och Skype-/Teams-/Zoom- eller vilken variant som helst av digitalmöten vid det här laget. Att studera är att längta bort och en sådan önskan stillas inte av att utbildningen kommer in i köket. Detta gäller förstås även idrottens utbildningar som digitaliserats i rask takt.

Det finns onekligen fördelar med digitala föreläsningar. Istället för bristfälliga lärarledda lektioner i klassrummet kan studenten ta del- och inspireras av den bäste på varje område, skriver The Economist. Digitalt är det ingen skillnad att föreläsa för 10 eller 100 000. Istället kan tiden i klassrummet ägnas åt smågrupper med fördjupning och diskussion. Det som, enligt The Economist, studenter uppskattar mest.

Så, om man inte är Harvard, Yale eller någon annan av de högst ansedda institutionerna, kanske det är bättre att lägga resurser på att finna världens bästa utbildningsinslag än att själv leverera det. Inom idrotten skulle det innebära att gemensamma resurser inte skulle skapa utan hitta utbildning. När det är gjort handlar den lokala utbildarprofessionen om att knyta an den egna verksamheten och göra budskapet tillämpbart. Kanske svaret som så många gånger förr är samverkan? Nog skulle många vara sugna på det lilla universitet som erbjuder närhet och egen förankring, men också bilägger en vecka per termin på ett av världens främsta lärosäten? För oss idrottstränare tror jag många skulle haka på den utbildning som utöver digitala studier i hemmiljön också har en vecka på Australian Institute of Sport, Stanford eller US Olympic Centre. För nog har mycket kommit närmare trots att Corona rent fysiskt dragit oss isär?

Sånt vi behöver höra men inte vill veta av

· Lämna en kommentar ·

Ett av mina barn har många gånger pratat om den så kallade åsiktskorridoren. Ni vet den där ytan som alltför ofta, åtminstone av den som kommenterar den, upplevs som alltför smal. Mellan väggarna ryms det som i olika sammanhang är accepterat att säga och i värsta fall också tycka. I Sverige förfäras vi över mer eller mindre totalitära regimer som begränsar den för oss självklara yttrandefriheten, men är vi säkra på att vi i vår närhet orkar med att höra vad människor verkligen tycker?

Idag, söndag den 13 december 2020, levererade krönikören Johan Esk på den stora morgontidningen en riktig slägga rakt in i idrottsrörelsens grundfundament. Enligt Johan är 2020 året då idrottsrörelsens idé om en samlad idrott sköts i sank. Orsaken är covid-19 och sättet elit- respektive bredd-, barn- och ungdomsidrott behandlades. Rätt eller fel är det fundamentalt att Esk har möjligheten att säga vad han tycker och att vi som har chansen att påverka framtiden (i detta fall för idrottsrörelsen) har både orken och självförtroendet att analysera det han uttrycker.

Det senare är i många organisationer långt ifrån självklart. Det krävs inte en totalitär stat för att tycka att oliktänkande är besvärligt. Tvärtom har forskare länge visat att så kallat ”group think” utgör ett allvarligt hot mot utveckling och nya idéer. Begreppet handlar om att människor som verkar ihop tenderar att bli alltmer lika och därmed tänka på liknande sätt. De utanför gruppen, med andra synpunkter, ses som fiender eller som havandes ”fel”.

För något år sedan gick jag en utbildning vid universitetet i Oxford. Denna handlade om scenarioplanering. När jag nyligen av en händelse läste igenom mina anteckningar därifrån fastnade min uppmärksamhet på en notering från projektarbetet vi gjorde som del av utbildningen. Jag läser:

IBM News @10: As a result of the latest H50N12 virus spread a new health screening rule was passed today by the IBM board. The new rule will come into effect immediately as the new machines have already been installed by our city gates. Finally, on the outside the riots over affordable energy continue.

Obekvämt, hade detta varit att höra för många för några år sedan. Idag tycks inget av det särskilt osannolikt längre även om IBM i alla fall ännu så länge inte byggt egna städer. Att orka ta emot inte bara det vi vill veta utan också det vi behöver höra lär nog vara en egenskap vi har nytta av i framtiden. Och hur var det nu? Jo, det gör ont när knoppar brister.

En dröm om paradiset, eller en fullt möjlig framtid?

· 2 kommentarer ·

Jag erkänner. Redan före frukost idag hade jag förlorat mig i LinkedIn. Det händer (som tur är) inte varje dag men det som fångade mitt intresse den här gången var särskilt intressant. Kom och jobba på distans, från Hawaii. Programmet Movers and Shakas siktar på att locka såväl före detta öbor som nytillkommande att sätta sina bopålar på någon av paradisöarna i Stilla Havet. För många av oss låter detta som en dröm, förmodligen för bra för att vara sann.

Ganska snabbt seglar tanken iväg, även om det inte tar så lång tid att förstå att steget skulle vara ganska svårt. I alla fall för mig och just nu. Självklart är upplägget ett resultat av den omdaning av arbetslivet som pågår, och som eskalerat med en viss pandemi. Hawaii eller ej, är det troligt att var vi arbetar aldrig har varit så ointressant i relation till vad vi gör, eller ännu mera, vad vi åstadkommer. För företag och organisationer borde det betyda att den potentiella medarbetarskaran blivit väsentligt större. Om vi alla mer eller mindre kan jobba var som helst, vad begränsar då, eller bestämmer, vem som anställs?

En liknande fråga kan förstås komma att ställas när det gäller vem som ska få bo var. Vem tillför något eller adderar värde? Det tycks ju vara en alltmera populär fråga att ställa vid länders gränser. På Hawaii gör man det dock något snyggare. Ställ upp på våra värderingar, hjälp oss vara det vi vill vara – då är du välkommen hit! Man kallar det ”the pledge to our Keiki”. Något säger mig att Hawaii kommer att lyckas ganska bra…

Lekmannen är inte död – ej heller är hen professionell!

· Lämna en kommentar ·

Då RF för några år sedan gjorde en omfattande omvärlds- och trendanalys med hjälp av företaget United Minds var en av slutsatserna att lekmannen är död. Innebörden av detta var att ingen av oss längre är att betrakta som särskilt okunnig, åtminstone inte inom områden som berör oss. Varenda läkare vet numera att en patient som söker vård för någon slags bekymmer helt säkert vet minst lika mycket, om inte mer, om just sin diagnos än vad doktorn gör. Förmodligen drabbar detta också rörmokare, elektriker, lärare och andra yrkesgrupper som har just kunskap som sin profession. Möjligen går tandläkaren fri då jag ännu inte stött på någon som gett sig på att laga sina tänder på egen hand.

Jag tänker på detta då jag i mitt huvud summerar den digitala elitidrottskonferens som vi just avslutat på Bosön. Ja, i alla fall fanns vår studio och några av föreläsarna på Bosön. Åhörarna fanns på andra sidan en skärm, oklart var. Detta är inte på något vis ovanligt i dagens situation. Många är de som pratat om hur digitaliseringen tagit årsvisa kliv inom loppet av månader, sedan covid-19 gav konfererandet helt andra villkor. Vi klarar saker på egen hand som vi bara kunde drömma om i början av året. Knappt någon av oss vill erkänna oss som lekman inom det digitala längre. Vi har ju googlat och lärt oss.

I en uppbyggd studio på Bosön, framför ett mixerbord, otaliga skärmar och flera kameror fattar jag dock vad skillnaden blir då den professionella kliver in. I min egen idrott, golf, har ordet professionell ofta använts som sättet att beskriva skillnaden mellan den som tjänar (läs: har rätt att tjäna) pengar och den som inte gör det. I sämsta fall blir det ett sätt att skydda den som är professionell (tränare) men som egentligen inte gör ett bättre jobb än den som läst på ordentligt och egentligen kallas lekman. Nej, då är tävlingssidan i de flesta idrotter en bättre förebild. Här är det den som presterar bra nog som får betalt. I golf är det som bekant inte hur utan hur många (slag) som avgör vem som tjänar mest. Att det sedan fortfarande finns knöliga amatörregler är en helt annan sak.

Överlevnaden hos den professionella ligger förstås inte i att upprätta skyddsräcken och gränser utan att fortsätta sin utveckling till att även framöver vara överlägset bättre än oss lekmän som trots benämningen faktiskt kan klara oss ganska hyfsat. Precis just det såg jag hos Andreas som producerade åt oss på Bosön och det ser jag hos den läkare som förstår att pedagogiskt svara på den påläste patientens frågor. Visst finns där mekanismer som måste till för att skydda människors väl och ve men jag undrar om de inte är färre än vi tror? I alla fall så länge både lekmannen och den professionella tar sin roll på allvar och förstår att kunskaps- och kompetensutveckling är det enda som kan ge framtida trygghet.

Så med det – länge leve lekmannen OCH den professionelle!

Ett scenario för världen och ett annat för idrotten

· Lämna en kommentar ·

Den senaste veckan har jag haft anledning att fundera på vad som brukar kallas scenarioplanering. Det är, som säkert bekant, ett strukturerat sätt att förbereda för ett antal möjliga, och inte helt osannolika, vägar på vilka framtiden kan te sig. Jag inspirerades dels av en film om Stephen Hawking (Netflix), dels av funderingar om vart covid-19 härnäst tar vägen. Den första var klart mera intressant och jag var raskt tvungen att också införskaffa hans bok om de korta svaren till de stora frågorna.

Hawking har en ganska enkel teori om jordens och mänsklighetens framtid. Vi kommer att gå under. Det är bara en fråga om när (och ja, det är ett bra tag kvar är tipset). Till detta finns det två möjliga motmedel. Ja, egentligen bara ett eftersom det andra snarare är ett sätt att rädda oss utan att för den skull klara jorden. Och det är klart, att det kanske vi inte behöver. Enligt Hawking vore att säga nej till att utforska och försöka befolka andra delar av universum ungefär som om människorna 1492 hade sagt nej till Columbus resa västerut. Med ett sånt beslut hade vi onekligen varit ganska begränsade idag.

Alternativ två, och enligt Hawking det enda som kan rädda både oss och jorden är att släppa loss artificiell intelligens och hoppas på att den hittar lösningar som vi inte är kapabla att skapa. Detta är förstås en riskfylld metod eftersom ett av svaren som kan komma skulle kunna vara att mänskligheten måste bort. Lurigt läge kanske det går att säga.

Frågan är ju nu om Stephen Hawking har någon hjälp att ge när vi inom idrotten ska scenarioplanera i en Coronaoviss tid? Detta har vi ju sysslat med sedan i mars och jag vet inte om det blir något enklare. Med Hawkings scenario i åtanke finns det skäl att helt lägga ned eftersom det troligtvis ändå är kört.

Precis just där gömmer sig dock det briljanta i Hawkings sätt att ta sig an ett troligt scenario. Han ger inte upp utan vänder varje sten och utforskar varje alternativ som skulle kunna ge oss chansen att klara oss vidare. Att ett av dessa just nu handlar om en resa till närmaste stjärna, ungefär 70 000 år bort, det är en världslig sak.

Med det går jag stärkt in i idrottens scenarioplanering. Säg att det kommer en andra och kanske en tredje våg av covid-19 Om inte i Sverige så internationellt. Lägg till att forskningen kring vaccin misslyckas och vi sitter fast i detta för lång tid framåt. Ett alternativ är förstås självömkan, nedbrytning, lågkonjunktur och självkompostering. Ett annat är att hitta de lösningar som gör att idrott går att pyssla med ändå. Även om det inte ser ut exakt som idag. Nog borde det väl kunna ligga något mindre än 70 000 år bort?

Kunskap i olika paket

· Lämna en kommentar ·

Läser en artikel i the Daily Telegraph:s techversion om Google Career Certificates. Enligt den brittiska tidningen är detta ett traditionellt Google utspel men denna gång riktat åt nytt håll – världens universitet. En massiv konkurrensfördel som Google har gentemot de flesta universitet i världen är förstås kostnaden. Med universitetsutbildning på många håll, och kanske framförallt i USA, betingande rejäla besparingar och/eller rätt föräldrar är Googles variant säkert ett attraktivt alternativ.

Om det är Googles goda känsla för timing eller ödets ironi som gör att detta initiativ kommer just då all världens universitetsutbildning i stort sett gått och blivit digital går nog att spekulera i. Skillnaden är så att säga mindre än någonsin mellan Stanford och Coursera (på nätet).Att det, som det mesta som det stora Silicon Valley bolaget ger sig på, kommer att medföra stora delar disruption är nog ganska klart. Detta sagt med tanke på att det mesta av digitaliseringen på utbildningsområdet, så vitt jag kan se, inte inneburit några massiva förändringar i sättet utbildning genomförs på.

När jag tillsammans med ett antal kollegor under förra våren lyssnade på presentationer av 56 specialidrottsförbunds utvecklingsplaner gällande elitidrott var det ett förbund som presenterade väsentligt annorlunda tankar kring utbildning än vad jag hört tidigare. Mer eller mindre alla pratade om hur man strävar efter att digitalisera sina tränarutbildningar. Och det måste man förstås göra. I stort handlar det dock om att överge pärmar och böcker för onlinematerial.

Det förbund jag fastande för hade dock tänkt längre än så. Förmodligen mest för att de saknar resurser att göra annat. I ljuset av Google Career Certificates är det dock inte alls dumt. Detta förbunds tanke var att tillsätta en person som utifrån allt som redan finns tillgängligt på nätet skulle sy ihop en digital tränarutbildning. Vore det inte idè att flera funderade på vilken nytta en ”digital education validation and management officer’ skulle kunna göra? Jag har en känsla av att den skulle kunna vara stor.

Börja med varför

· Lämna en kommentar ·

På sistone har jag dykt ner ordentligt i vad Simon Sinek skriver och säger. Ganska många har stött på Sinek via den digitala föreläsarsidan Ted, där hans ”How great leaders inspire action” nått smått otroliga 51 miljoner visningar. Det som denna gång får mig att gå lite djupare är att jag åter ger mig i kast med hans bok, Start with why.

Simon Sineks huvudbudskap är att människor inte köper vad du gör utan varför du gör det. People don’t buy what you do. People buy why you do it. Att Sinek gillar Apple råder det ingen tvekan om och då boken kom ut, 2009, får väl också medges att Steve Jobs var i full färd med att rubba den gällande världsordningen. Enligt Sinek är just detta skillnaden mellan att vara ett företag som säljer elektronikprodukter och att vara någon som människor på allvar vill identifiera sig med. Den som delar Apples idè om att utmana status quo kommer att vara lojal med Jobs & Co:s försök till detta oavsett om produkten är en dator, telefon eller något annat. Produkten är bara ett sätt att realisera idèn.

Jag tänker på detta i relation till idrottsrörelsens idè: Vi bedriver idrott i föreningar för att ha roligt, må bra och utvecklas under hela livet.

Enligt Sinek är en idè som inspirerar inte skriven för verksamheten utan för de människor som verksamheten vill involvera. Studerandes idrottsrörelsens verksamhetsidé tror jag Simon Sinek hade föreslagit några alternativ, som till exempel:

Vi bedriver idrott där människor är engagerade, inspirerade och delaktiga för att må bra, utvecklas och ha roligt.

I Simon Sineks modell, the golden circle, är det ledarens roll att inspirera till idéer och innovation men uppgiften att lösa hur idèn ska realiseras, den ligger på andra. På så vis skapas ett engagemang där varje individs tankekraft kan tas tillvara. Sättet att lösa uppgiften på ligger ju öppet.

Kanske är det läge att smaka på vad som känns mest spännande?

Konsten att ställa om

· Lämna en kommentar ·

Jag tror tiden är kommen att summera, om inte det konstigaste halvåret i mannaminne, åtminstone de märkligaste fyra månaderna i min historia. Inte lär jag vara den ende som minns de första rapporterna om ett nytt virus i Kina som något som lät långt borta och fjärran från vad vi höll på med här hemma. Att det sedan skulle landa i, och påverka, såväl Paris, som Stockholm, Sandviken och Resele IF, var det nog inte många som trodde där och då. Nu vet vi annorlunda och för var dag som går tycks det som att framtiden blir allt svårare att förutse. Pandemin har fått oss alla att väsentligt ändra vanor och beteenden.

För egen del tror jag inte att det gått så här länge utan att jag varit på ett flygplan sedan jag lärde mig flyga. Den som har allvarliga abstinens kan tydligen få genomgå en fejkad passkontroll i Japan läste jag. Dock tror jag inte det är för mig. Nej, jag tror snarare på att lära mig leva med nya vanor. I SvD läser jag om Handelsprofessorn Micael Dahlen som skaffade sig 39 nya vanor på 40 veckor. Cykeln gick tydligen sönder vilket ödelade den sista vanan. Och i jämförelse med att duscha kallt borde att undvika flyget vara ganska enkelt.

En spännande fråga framåt blir förstås vad vi tar med oss av våra nya vanor i livet efter corona. Om det nu kommer vill säga. En av mina favoritparadigmmäklare, Troed Troedsson, har tagit på sin lott att utforska och missionera kring hur vi snarare än att ta oss under corona, med utkomsten att vi möjligen återgår till hur det var, kan ta vägen ovanför och istället möta framtiden med bättre förutsättningar än de vi gick in med. Jag såg till exempel Troed visa hur vårt traditionella sätt att sortera dokument och ärenden i mappar innan datorernas intåg gjorde att Microsofts idé om hur dokument och ärenden sorteras i mappar också i datorn kom att se ut. Detta trots att det egentligen aldrig funnits någon anledning att sortera på sådant sätt.

Det intressanta nu är förstås hur mycket av det som vi tidigare gjort ”in real life” och som vi på grund av corona börjat göra digitalt är påverkat av de mönster och vanor vi hade i det tidigare livet. Tittar jag runt om mig så är det enkla svaret – väldigt mycket. Ett möte, är ett möte, är ett möte även om det genomförs digitalt.

Så med det min halvårssummering: ja, visst har vi ställt om. Men oj vad mycket vi har kvar. 39 vanor på 40 veckor, tja, varför inte?

An outsider’s view

· Lämna en kommentar ·

With the current state of ”all things digital” that we live in I ran a workshop the other day on the topic of digital transformation of sport, relating to performance. There are, of course, many areas that due to Covid-19 have switched from in real life events to digital equivalents. Mostly, I see this in way of conferences, educational offers and initiatives involving some sort of communications. If the block on crowds at events continues for much longer I am sure we will also see new inventions on the fan side of things in order for sports to try to reestablish some sort of atmosphere, that used to be unique to sports. I, for example, have already seen a Japanese invention where fans through an app on their phone can contribute to the noise in the arena where a match is played, thanks to the massive speakers that have been put there, connected to the app. Instead of actually being in the arena fans do this from the comfort of their living room couch. Anyone who has endured a Bundesliga football match of lately would welcome that.

What is striking to me in this webinar that I am hosting though is how people from the outside, with completely different expertise from what we are used to in sports, can contribute if we only dare to let them loose. This time it is two people with a background in statistical analysis in business, i.e. real estate, stock broking and insurance, that with their understanding of numbers open up insights that I and many more in sports have not previously come close. With the enormous big data sets that are often available today, the skill to analyse and use data to forecast future events has become a must have in a successful coaching team.

With that I guess one could argue that sports are nearing the kind of modelling that is currently frequently discussed under the heading of Covid-19. Perhaps not quite as serious but in order to move things forward on our end we have at least decided to start a network for ”nerds of numbers”. Who is up for it?