Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation En modern förening Kommunikation

Att driva beteende

Nyligen träffade jag en grupp från ett svenskt riksdagsparti och deras internationella gäster, från bror- och systerpartier runt om i Europa. De håller på med en slags internationell benchmarking och när, eftersom jag var inbjuden, även en förhoppning om att lära av andra intilliggande områden. Temat var medlemsengagemang vilket förstås kommer att få Dan Persson på Idrottens Affärer att ifrågasätta varför de frågar idrottsrörelsen. Kanske har han rätt i detta och därför roade jag mig bland annat med att göra en viss spaning hur annat medlemsengagemang kan se ut. Ni vet de där plastmedlemskorten som tar plats i plånboken men där medlemsklubben knappast har något årsmöte där vi kan engagera oss. Jag har en bild som jag ibland återkommer till som jämför ”gamla” storspelare (HM, IKEA mfl) med nya (Spotify, Alibaba, AirBnB etc). I den gamla världen var det stort då IKEA-katalogen kom och samma reklam landade hos alla. I den nya världen räcker det att jag funderat på att odla skägg för att en schysst trimmer ska ta plats i mitt flöde i telefonen.

Idag känner säljaren sin kund och vet vad hen vill ha. Data används för att driva beteende och inte för att konfirmera eller förstå det. I min bild byter jag, efter att jag pratat om detta, ut ordet ”kund” till ”medlem” och det blir uppenbart för de flesta vilka möjligheter som finns. Det blir också tydligt att såväl idrottsföreningar som politiska partier har en del att göra på området.

Tänker på detta också då jag bokar en resa till en storstad, inklusive hotell. Innan jag gjort något mera än att boka har Google skapat en händelse med restider, hotell inklusive en beskrivning av hur jag tar mig dit samt massor av tips på vad jag nog kommer att vara intresserad av på resmålet. Dessutom får jag förstås veta vad mina kompisar (som uppenbarligen är lika slapphänta med sina data som jag) gjort i samma stad.

Använd data för att driva beteende. Så var det ja…

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En modern förening Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Liten mot stor

Idag var det pysselstuga i vårt hus. Äntligen ska den stora matchen stå. Enskede IK ska möta AIK i Svenska Cupen. Egentligen skulle drabbningen ha stått i augusti men då tvingades AIK till Skottland för match mot Celtic och därmed blev det en novemberuppgörelse på Friends Arena istället. Visst hade det varit kul med stormatch på den lokala idrottsplatsen, men när det nu blir till att besöka nationalarenan känns det onekligen ganska stort.

Vid vårt köksbord är det fyra grabbar som förbereder flaggor och hejaramsor. Det är samma grabbar som enligt egen utsago är Enskedes mest trogna supportrar:

-”Vi är ju Enskedes bästa supportrar.”

‘”Ja, vilka skulle det annars vara? Det är ju bara vi som är på matcherna!”

Själv sitter jag i soffan och reflekterar både över det jag hör från köksbordet och det som hänt de senaste dagarna. Årets herrallsvenska är slut, Djurgården gick segrande ur striden och inför den avgörande omgången skrev Johan Esk om hur detta år är en föraning om vad som komma skall. Skillnaden mellan storstadslagen (med större muskler) och övriga börjar bli allt tydligare. Då vi nu också kan se hur den ekonomiska konsekvensen av att hålla sig kvar/gå upp och att åka ur/fastna kvar alltjämt blir större, ja då är det en tydligare ojämlikhet som breder ut sig även i Sverige.

Här någonstans står förstås vägvalet. Ska svenska topplag ha något med Europa att göra är det nog tveklöst att de behöver större ekonomi och bättre förutsättningar. Samtidigt är det angeläget att fundera över hur det påverkar de som strävar och vill upp. Är skillnaden mellan att hänga kvar i Superettan och att åka ned i division 1 så stor att klubbens hela verksamhet hotas? Och om känslan att Enskede ska kunna rubba AIK i den där cupmatchen inte ens för nioåriga grabbar går att fantisera ihop – vad händer då med flaggtillverkningen i ett kök i Enskede?

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Ett gott stycke svensk idrottshistoria

Av Sveriges 185 världscupssegrar genom tiderna har 131 kommit från Tärnabyåkare, med IK Fjällvinden som moderklubb.

Det är den andra meningen i Wikipedias presentation av Tärnaby. Och nog är vi ganska många med en relation till Slalomvägen, trots att vi aldrig varit där. Vi som minns en tid då tv:n rullades in i klassrummet, eller alla kanske samlades i biblioteket, alternativt i fikarummet för att se Ingemar utklassa allt motstånd i Madonna di Campiglio. För nog var det väl oftast där han åkte? Möjligen också i Wengen. Jag kan fortfarande höra Sven Plex Petterssons stämma kommentera medan Stenmark susade nedför branten. Någon gång emellanåt bröt också Stig Strand igenom för att utmana om pallplaceringar och när Anja Persson och Jens Byggmark trädde fram var det en naturlig fortsättning på ett gott stycke svensk idrottshistoria. Idag är Tärnaby en ort med 400 invånare och flera av de problem som de flesta små orter i olika delar av landet tampas med.

En av dem som hoppas ändra på detta träffade jag idag. Helena Nilsson har rest runt världen tack vare skidåkningen och sin fostran i Fjällvinden och har nu ambitionen att föra något av den så kallade kulturen vidare. Eller kanske väcka den på nytt. Det hon berättar för mig är inget annat än enastående. Jag jämför hennes historia med vad jag nyss uppfattat i Lena Anderssons bok Sveas son och förstår att här finns det ett samband. Ingen av berättelserna handlar om idrott. Det är mycket djupare än så. I centrum står en övertygelse om vad det innebär att vara människa och vilka åtaganden som följer med det. Och kanske kan Helena Nilsson bidra till att en sådan central del av det svenska samhällsbygget inte går förlorad. Det tror jag i alla fall idrotten skulle ha glädje av!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling In English

How open is the Open?

The Open, by many regarded as the most prestigious tournament in golf, this year has returned to Royal Portrush, a true gem of a golf course in Northern Ireland. As to outline a well thought out succession plan, the Open this year follows the week of the Men’s European Amateur Team Championships in which Sweden successfully defeated England to take home the trophy. That is no doubt a big win for the Swedish team and for the first time since 1961 Sweden are the reigning European Champions. But when the Open is now contested over the links of Royal Portrush the players from the winning team, or at least some of them, instead has travelled to Barseback to compete for the Swedish Team Championships. Securing a spot in the Open Championship is a tough job and between becoming a European champion and teeing it up on the links set up by the Royal and Ancient Golf Club lots of hurdles await the players.

In 2010 the roles were the reverse in the final of the European Championships. At Österåker Golf Club, England beat Sweden and got to travel in the pink winners’ limousine into the city. From that winning team three players are playing the weekend rounds at Royal Portrush. Tommy Fleetwood, Eddie Pepperel and Tom Lewis. They are all successful winners on the European Tour. Two of them are in the world’s top 50 (Fleetwood and Pepperel) and the third is in the top 80. And this is before they have reached thirty (all three are born 1991 and hence were 18 or 19 when winning the European).

Amateur golf is a bit like under 21’s in a different sport, even though it is open to players of any age that are selected by their country. It is very difficult to predict who will go from there to become a world class player. The best looking prospect may some months or years later have gone completely by the wayside. And in all honesty, there are multiple players, Europeans, in the Open field that have never won a European Amateur Team Championship.

When reflecting over all of this I look through an old presentation that I gave at the European Golf Teaching and Coaching Conference in 2014. I had a quote in there saying:

”Most of those that become GREAT players will have been good players at an ”early” age.

However – all players that are good at an early age will not become GREAT players. In fact – most will not…

Some players that were not particularly good at an early age will still become… but we’ll get to that!”

I think this was pretty well put and a win in an under 21 championship can certainly put an athlete in the first paragraph. That should provide every chance for a slightly less bumpy ride than that of an athlete in the third paragraph. So in other words, a group of Swedish male (and female as Sweden brought home also the women’s trophy of the Europeans) golfers have this summer put themselves in a good position. Whether we will see any of them in the Open Championship in 2028 is a completely different question!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället

Att bäras av en idé

Nej, det blev inget OS i Sverige. Och inget Paralympics. Det tycks som att IOK-ledamöterna inte riktigt vågade lita på Sveriges koncept. De offentliga garantierna saknades och bredvid Italiens statliga uppbackning vägde ansökan helt enkelt för lätt. I ärlighetens namn får nog ändå sägas att det var heroiskt gjort att ta sig till denna avgörande måndag i Lausanne. Flera gånger längs vägen har den olympiska och paralympiska drömmen mer eller mindre slagits i spillror och enbart idén om ett antal storslagna dagar 2026, hos någon eller några centrala personer, har hållit drömmen vid liv. Och det är klart, när man bärs av den där drivkraften inifrån, den som kallas idé, då är man svår att stoppa. Det ska bara gå, över stockar, stenar och IOK-motståndare.

Jag reflekterar lite över begreppet idéburen då jag deltar på ett antal sporttech startup presentationer på Handelshögskolan. Bredvid mig i bänkraden sitter en av Sveriges mest framgångsrika tech-företagare. Bolaget är numera sålt, för fantasibelopp, och som en av grundarna kan personen bredvid mig välja att göra andra saker än att jobba om dagarna. Ändå är det något på Handels som lockar denna dag. Efter en stunds samtal får jag förklaringen:

– ”Jag är tech nörd!”

Inga pengar eller företagsframgångar i världen kan förstås ändra på det. Lika lite som ett Stockholmsstads-nej kan ta död på en OS-dröm. Eller bristande kvalitet på träningsanläggningen kan stoppa en världsstjärna i vardande. Buren av en idé går det att komma långt. Och de flesta av oss andra ska nog bara vara glada att dessa bärare inte är som oss. Att de envist driver vidare trots att oddsen knappast gör det rimligt att satsa. Idag ska jag invigningstala på SM-veckan som firar 10 år med att återvända till Malmö där allt en gång började. I startfältet finns några som redan gjort det smått omöjliga möjligt och ytterligare andra som nu ska ta intryck och lockas att satsa på sin dröm. Det är som förebild till dessa som de bäst behövs. Idébärarna.

Kategorier
Coaching och ledarskap En modern förening En ny syn på träning och tävling

Med aptit på innovation

Jag har varit på frukostseminarium. En populär företeelse i huvudstaden som vanligtvis inkluderar fri frukost och inspiration. Säkerligen i syfte att sälja på besökarna något lämpligt i nära anslutning till. Den här gången var temat ”Business innovation outside core”. Typ nya affärer utanför kärnverksamheten. En forskare från Handelshögskolan och Saab Ventures chef diskuterade både svårigheter och fördelar med innovation utanför det man normalt gör. Just Saab tycks ha enastående framgång med att hitta annan användning för sin teknik än vad den först var avsedd för. I övrigt i rummet verkar de flesta överens om att det där med att finna nytt när verksamheten är helt upptagen med nuvarande affär, det är inte lätt.

Strax efter detta frukostseminarium var jag på Riksidrottsmöte. Det är en speciell upplevelse när företrädare för Riksidrottsförbundets medlemsorganisationer samlas som det högsta beslutande organet för idrottsrörelsen. I ljuset av detta reflekterar jag lite över innovationsviljan där jag rör mig. Idrottsrörelsen har någon slags ambivalent förhållande till innovation. Å ena sidan strävar rörelsen efter öppenhet inför nya idrotter. Innerst inne vet alla att en folkrörelse riskerar att dö om den inte förnyas. Om den inte är just i rörelse. Samtidigt är det ett antal sökande förbund som nekas inträde till familjen idrott. Ett skäl är att medlemmarna menar att det inte kan vara hur många medlemsförbund som helst och snarare än att värna eget medlemskap borde vissa slå sig ihop (med andra). Från mitt frukostseminarium lärde jag mig att det är svårt för den som är upptagen med nuvarande verksamhet att helt plötsligt lyfta blicken och välkomna något annat. Nu är det ett antal förbund som ska klara detta. Det lär kräva att man, som ridsportförbundets vice ordförande Helena Carlsson uttryckte det från talarstolen, kavlar upp ärmarna.

En annan verksamhet som jag känner från styrelseperspektivet är Unicef i Sverige. Här finns ett annat förhållningssätt till innovation. Och det är klart, en organisation som ständigt ska möta ökade krav på insamlade pengar lär nog piskas att förnya sig. Och kanske är det just det innovationsvilja handlar om. Hur hotade är vi om vi inte hittar något nytt? Om svaret är ”inte så värst”, ja då lär nog aptiten på förnyelse vara begränsad.

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

Konsten att veta när…

Veckan som gick kan ha bjudit på årets två största idrottshändelser. Båda kom de från herrarnas Champions League i fotboll. Jag tänker förstås på Liverpools respektive Tottenhams avancemang till final, från vad som i båda fallen såg ut som minst sagt tuffa utgångslägen. Utan tvekan var dessa drabbningar idrott när den är som bäst. Oviss, överraskande och full av individuella prestationer som de flesta av oss bara kan drömma om. Ett alldeles särskilt prov på briljans visade Trent Alexander-Arnold i Liverpool. Ja, det var han som slog den där hörnan som hela Barcelonas lag var oförberedda på.

Jag minns ett samtal med en coach som menade att det där med att kunna skjuta, ja det kanske är viktigt. Men inte i närheten av lika viktigt som att veta när man ska skjuta. Att kunna lägga en hörna är förstås centralt för en fotbollsspelare. Men det som just tagit Liverpool till final i Champions League är Alexander-Arnolds förmåga att göra det just när ingen väntar sig det. Och är det inte just den kunskapen som skiljer den riktige liraren från dussinspelaren?

När Rod Thorpe i början av 80-talet analyserade varför hans studenter inte blev bättre på den idrott de tränade kom han fram till att de ägnade alldeles för mycket tid till att träna olika färdigheter. De blev bättre på färdigheterna i sig men saknade förmågan att använda dem i spelsituationen. Tack och lov gick Alexander-Arnold inte i den skolan. Hade han gjort det hade Liverpool nu spelat färdigt i Champions League. Och vi andra hade varit en upplevelse fattigare.

Kategorier
Coaching och ledarskap En ny syn på träning och tävling Tider som flytt

På plakatet på första maj

Våren är här, Valborg passerad, och på fotbollsplaner runt om i Stockholm spelas matcher i parti och minut. Sankt Erikscupen är igång igen. Och med den är det ironiska att jag slår vad om att aktivitetsnivån för många barn faktiskt gått ned. Den plan som de fram till nu hängt hela dagar på är uppbokad av organiserade matcher. Jag vet eftersom en av de där IP-hängande nioåringarna är vår yngste son. Fem timmar på fotbollsplanen med ett kort avbrott för att en förälder kommer dit med något de motvilligt (tar ju tid från liret…) kan stoppa i magen är ingenting en vanlig lördag. Istället är det nu bortamatch, transport i bil, matchtröjor (ja, det var det helgen innan också men då med motiv Bayern München, Barca, Manchester United eller liknande), domare och annat. När de kommer hem ska dock sägas att erfarenheterna av de nya spelreglerna är positiva. Mer spel än tidigare. Men samtidigt helt säkert inte tillräckligt varken för att kidsen ska bli nöjda eller för att potentialen i dessa spelare ska realiseras.

Förstås är det precis detta som Svenska ishockeyförbundet vet då man nu kör ut sin klockrena #tillbakatillgatan kampanj. Det är där såväl drömmar som finter föds och tillsammans kan de räcka långt. Och gänget som hängde på IP? Ja, turligt nog hittade de en gräsplätt där kompisens mål kunde ställas fram. Och idag på första maj är de unga fotbollsspelarnas plakat enkelt att tyda:

”Mera fotbollsplaner!”

Det finns många skäl till att politikerna borde lyssna!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

Att vinna eller att ha roligt

På långfredagskvällen gav sig TV4 in i en av svensk idrottsrörelses största vedermödor. Finaste familjen är onekligen träffsäkert och beskriver ofta, om än något överdrivet, inte helt obekanta situationer. I säsongens tredje del har Magnus (David Hellenius) flyttat till Jakobsberg och dessutom engagerat sig som (hjälp-)fotbollstränare i sonen Franks lag. Huvudtränaren Kenny (Fredde Granberg) visar sig vara typen som både toppar laget och skriker på domaren. Självklart med följden att grabbarna ofta vinner. När föräldrarna går ihop och istället önskar Magnus som tränare blir det andra metoder som gäller. Alla ska få spela lika mycket och roligt ska de ha. Detta håller till ungefär halvvägs in i första matchen då motståndarlaget leder stort. Då stövlar samma föräldrar in i omklädningsrummet och kräver att Magnus ska bänka deras son eftersom ”han ju inte kan lira”. Dessutom vill de se lite jävlar anamma från tränarhåll. ”Nu får barn inte ens tävla längre” hänger förstås i luften.

Utöver att titta på Finaste familjen sätter jag i påskhelgen tänderna i en ny bok. Albin Tingsvall gör upp med sin upplevelse av elitidrotten, både vägen dit och den därifrån, i Allt jag förlorade genom att vinna. Redan i inledningen slås jag över det enormt målande och beskrivande språket. Det här är ingen vanlig idrottsbok utan en närmast poetisk skildring av livet för en idrottare i vardande, sett genom linsen hos den som haft möjligheten att reflektera och nu kan återblicka. Redan på sidan 17 närmar sig Tingsvall elitidrottens kanske svåraste balansgång. Den mellan att ge utrymme för unga att förlora sig i idrottens intensitet och glädje, och att få fatt i den som har goda förutsättningar att utvecklas till framtida elit. Det senare har Ross Tucker effektivt visat inte vara något annat än ett affärsbeslut som baserar sig på att en given summa resurser räcker till att erbjuda ett begränsat antal den satsning som krävs för att nå ändå fram. Det har alltså inget att göra med vad som skulle vara bäst för individernas utveckling. Tingsvall skriver att det är problematiskt att tidigt vara ett lyckat exemplar. Att tidigt värdesättas för prestation och bli härdad och resultatfokuserad. Så rätt har han att summan av all tillgänglig forskning inte kan säga det på bättre sätt. Jag minns professor Jean Côté som sa att det visst går att nå framgång med tidig specialisering och selektering. Men det har ett pris. Så en stilla önskan vore att få del av hur dessa baksidor skulle gestaltas i Finaste familjen, antingen i Jakobsberg eller på Öfvre Östermalm.

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

Vägval för framtiden

Den senaste tiden har jag haft anledning, och möjlighet, att fördjupa mig ordentligt i svensk elitidrott. Alla specialidrottsförbund med internationell elitidrott har chansen att presentera sin utvecklingsplan för oss från RF, SOK och Parasport. För den som gillar prestationsutveckling är det faktiskt rysligt spännande. Grundfrågan är förstås: ”Kan vi bättre med de resurser vi har?” Till förfogande står de stödinsatser tre organisationer kan stoppa in för att möta de behov som identifierats. Utöver förstås allt det som respektive specialidrottsförbund och deras föreningar redan gör.

En inte helt ovanlig berättelse handlar om svårigheten att få ekvationen träning x tid x intensitet = prestation på världsnivå att gå ihop. Eller något enklare uttryckt, att hitta ungdomar som väljer att ägna tillräckligt med tid till sin idrott i lagom många år för att nå den absoluta toppen. Och tänk om det faktiskt är så att idrotten X helt enkelt inte är särskilt spännande, åtminstone inte i sin nuvarande form? Då är det väl helt logiskt att barn och ungdomar väljer att göra något annat?

Jag funderar på Rolf Carlsons (han som en gång förklarade bakgrunden till det svenska manliga tennisundret) ord redan för bra många år sedan. Han sa då att den traditionella tävlingsidrotten blir allt mer ointressant för ungdomar, och därför lämnar de. Med andra ord krävs det nog ett rätt bra mått av innovation för att motverka detta. Nya idrotter föds och frodas. Men de gamla som vill fortsätta vara relevanta – de gör nog klokt i att vara vaksamma på vad utövaren vill ha. Idrott är ju trots allt en helt frivillig verksamhet…