Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

Mellan desperation och innovation

I dessa dagar är inte idrotten och idrottarna de som har det värst. Det betyder dock inte att det som just nu drabbar aktiva, föreningar, förbund och även världsidrottsorganisationer inte är en prövningens tid. Lopp har ställts in, serier avbrutits eller skjutits upp. OS och Paralympics är flyttat, med möjligheten att planerna ska kunna genomföras fortfarande mycket ovissa. Alldeles nyss meddelades också att även friidrotts-EM som skulle gått i augusti ställs in.

Reaktionerna till detta spänner någonstans från desperation till innovation. Var någonstans på den skalan som SVT:s återsändningar av herrarnas fotbolls-VM 1994 landar ska jag låta vara osagt. Liverapportering och livechat är dock nutida tillägg. Möjligen får Hammarbys träningsmatcher och D-Plays sändningar läggas nära desperationsmåttet. Kritiken lät i alla fall inte vänta på sig.

När det gäller innovation saknas inte inslag. Idag läste jag till exempel om hur Täby IS friidrott gjort Ensta- respektive Kyrkbyloppen virtuella. Lika enkelt som genialt. Med en app i telefonen väljer deltagaren starttid i ett bestämt datumspann. Något liknande får nog sägas det var Anna Carlsson ägnade sig åt då hon sprang över 30 mil på Torne Träsk eller Neil Clark, som i sin trädgård genomförde en triathlon för att samla in pengar till NHS, Storbritanniens offentliga sjukvård (titta på den länken, det är verkligen ingen dålig uppfinningsrikedom som Neil visar upp).

Frågan är förstås om det finns något i dessa idéer som har ett liv också efter pandemin. När jag i oktober förra året besökte konferensen Play the Game var det första gången jag stötte på vad som numera är en global motståndsrörelse kallad NOlympics Anywhere. De menar att det över huvud taget inte finns hållbara argument för att fortsätta genomföra olympiska spel på det sätt som gjorts på senare år. De är också enormt kritiska till IOC:s utpekade förändringar i ”the new norm” och menar att de utgör det klassiska ”för lite och för sent”. Istället hör jag resonemang om ett helt nytt sätt att genomföra globala tävlingar, virtuellt och digitalt förstås. Kanske Covid-19 är just det som ger dem rätt? Även om jag i ärlighetens namn kan se en hel del komplikationer för flera idrotter…

Kategorier
Coaching och ledarskap En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället

Livet före och efter Corona

Under dagens cykeltur passar jag på att lyssna på en av mina favoriter ur genren torr, brittisk humor; Friday Night Comedy från BBC4. Möjligen finns det något unikt i ursprunget hos komiker med hemvist på dom där öarna som gör att de kan ta det riktigt svåra, spegla det i sin egen otillräcklighet och lyckas göra träffande och roliga poänger av det. Självfallet innehöll denna veckas avsnitt gott om anspelningar på Corona. Men då framför allt i form av att den exponentiella kurva som nu diskuteras världen över också tycks spegla den utveckling som hemmavarande britters intresse för fitnessutrustning och hemmaträning verkar visa. Oron är stor gällande hur det brittiska samhället ska klara utvecklingen och framför allt hur NHS, det vill säga sjukvården, ska kunna hantera alla de överansträngningar och skador som lär uppträda i kölvattnet av ett ökat träningsintesse.

En liknande tanke slår mig då jag under söndagen passerar en fullpackad bilparkering vid Hellasgården. Det är löpare, cyklister, vinter/vårbadare och söndagsflanörer om varandra och lite längre bort har Mountainbikeskolan en härlig grillbjudning i skogsbrynet. Att Corona förändrat beteenden råder det ingen tvekan om. Uteaktiviteter har fått ersätta många av de vanliga söndagssysslor som annars gäller och spontanidrotten för både liten och stor blomstrar igen. Jag läser ett sporadiskt, argt inlägg på Facebook om att ungdomsidrotten minsann inte bryr sig i Folkhälsomyndighetens gräns på 50 personer eftersom långt flera skådats på en idrottsplats. Så kan det möjligen vara på något håll. Men det jag ser på min söndagstur är respekt. För människor, för myndigheters riktlinjer och för livet. Kanske, kanske finns en liten lärdom att dra för ett liv efter Corona kring hur vi använder vår tid?

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället In English Tider som flytt

Not just the The English Game

With the Corona-virus, or some other bug, holding its grip firmly around my neck I spent Saturday night on the couch with my only company being Netflix and the brilliant new original series The English Game. This takes us back to the late 19th century when football was a game played between gentlemen that predominantly came out of the private schools in the south. Already in the first episode these gentlemen are challenged by a team from the north, made up of working men from one of the many mills where football was what carried a bit of hope and joy into the hard life of a blue collar. For the quarter final of the FA Cup where this team of northerners were to travel to London the owner of the mill had brought in an additional two players from Scotland. This caused serious friction in the team as why on earth would somebody leave home to play football? Football was something you did with your mates in your local team. Of course these players were two of the first professional players in the game, even though payment probably came in the form of a job at the mill.

As I watch the English game I reflect on how sports over the years at different times have had to deal with the issue of professionalism. To the players in the English Game playing football for money was to go as low as you could possibly go in sports. It was cheating, not just because it was against the rules but because it had absolutely no decency. Now, compare that with where football is today.

Other sports have been much later in this process. For example my own sport, golf, is only now looking at rewriting its rules of amateur status. The purpose of the amateur status rules in most sports have always been twofold:

  1. To protect the (amateur) athlete who plays sport in his or her time off from work and therefore will find it difficult to compete with somebody who plays full time.
  2. To protect the sport from what would always be ”the lure of the dollar” where the risk of players bending, or even breaking, the rules in order to find advantages on the pitch would simply threaten to destroy the game.

Watching the English Game gives me a feeling that something at the heart of what sport used to be, and probably was meant to be, has been lost, and is also forever gone. Even if it might take some time before we have another chance (post Corona) it is worth considering what difference it would have made if that next Premier League or Serie A match did not have money on the line. But then again no, in our time that is impossible to even imagine!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället Kommunikation

Ta ett beslut – och stå för det!

Sommaren 1996 gjorde jag mitt första EM i golf, som ledare för Sveriges pojklandslag. Tävlingen gick på en bana strax utanför Graz i Österrike och vid min sida, som assisterande, hade jag Magnus Sunesson. Landskronapågen Magnus hade nyligen avslutat en lång karriär som professionell spelare, bland annat med sju år på herrarnas Europatour. För mig som ung och oprövad coach var Magnus erfarenhet, och vilja att dela med sig av denna, en skola för livet. I vårt unga lag, bestående av sex spelare, fanns löften som alla skulle kunna vandra i Magnus fotspår och kanske även längre. Men där och då var de som kalvar på grönbete. Glada, naiva, oförstörda och osannolikt entusiastiska. Och tänk att som 16- eller 17-åring få vägledning av någon som verkligen själv gjort jobbet. Som vet vad som krävs och dessutom har hunnit reflektera över var han gjorde sina största missar. Ja, det var inte bara jag som söp in allt jag kunde av Magnus dyrköpta kunskaper.

Jag minns den där dryga veckan i Graz med Magnus och laget i dessa Coronatider där beslut tycks svårare än någonsin att fatta. Informations- och kunskapsläget ändras hela tiden och med väldigt kort varsel. Ett mantra som Magnus trummande in i spelarna var ”fatta ett tydligt beslut och stå för det”. Den som har spelat golf, nästan oavsett på vilken nivå, vet hur kostsamt det oftast är att tveka över om det beslut jag fattat är rätt. Det är då jag i sista stund ändrar en liten aning på vad jag hade tänkt bara för att bråkdelen av en sekund senare se bollen försvinna i vattenhindret eller slicka hålkoppens utsida. Jag minns att Magnus också sa att ett hundraprocentigt genomförande av ett beslut som inte är helt rätt oftast är bättre än att halvdant fullfölja ett helt korrekt beslut. Tänk så många slag vi sparade den veckan på att spelarna där och då fick lära sig detta!

Just de lärdomarna reflekterar jag över då idrottare och idrottsorganisationer ställs inför en Corona-utbredning världen över som tycks helt ostoppbar. I början på veckan sa Charlotte Kalla att hon var helt inställd på att åka till USA och tävla imorgon fredag. Idag kom beskedet att president Trump stoppar flyg från Europa. UEFA har inga andra tankar än att herrarnas fotbolls-VM ska genomföras i sommar och IOK vill naturligtvis inte yppa att OS skulle kunna vara i fara, och därmed också Paralympics. Precis som att golfspelaren är helt dedikerad sitt beslut till dess att caddien tydligt ger direktiv om att det är fel kommer idrottaren och idrottens organisationer att lojalt följa sina beslut. Ända tills det tydligt framstår som helt omöjligt att göra det. Det är nämligen så vi är tränade. Just sådant gör oss till de vi är. Annars vore vi inte den idrott som så många förtjusas av. Det kan vara lätt att glömma i dessa dagar…

Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation In English Kommunikation

Why augmented reality should loose its augmenticity

A very Swedish tradition is the week’s break from school that students have sometime from the second week of February to the second week of March. Starting with the southernmost part of the country the break works it’s way up north. It is called the ”sport break” alluding to the fact that a good idea would be for the kids to get out of school and hit the slopes, the ice or perhaps nowadays, even the more or less evergreen grass. Whether kids actually do this is another issue as we know that much of the behaviour of children when they are out of school depends on their parents.

So, with very little winter sport happening around Stockholm, we decided to go on a little family trip. Our youngest child have read a serious of books called Pax. Seriously dramatic and exciting books taking place in the little town of Mariefred, south of Stockholm. The great thing now is that the books can be relived in the authentic surroundings of Mariefred. All it takes is a phone, the downloaded app and a pair of headphones. Five of us entered the world of Grimmen, Alrik and Viggo and in no time we were completely absorbed by the story and our exploration of the little village. An hour later we had clocked up 5km of walking without noticing.

As I return from an EU meeting in Zagreb, Croatia, on the theme of ”Why European sport needs skilled and competent coaches” I think about our experience in Mariefred. The skilled and competent coach is one that can influence people in a positive way and make them do things they did not think they were capable of, and perhaps did not even think they wanted to do. What I wonder though is whether the coach will have to be an actual person? I am still waiting to meet the coach that can tell me the kind of story that will make me so wholeheartedly step into what I am doing as the Pax-app did in Mariefred. Augmented reality simply needs to become reality in coaching!

Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället Kommunikation Tider som flytt

Storheters separation från verkligheten

I den stora morgontidningen på den första palindromdagen sedan medeltiden skriver den alltid så briljante Niklas Orrenius om vad som möjligtvis skulle kunna kallas Zlatans uppgång och fall i Malmö. Artikeln är förstås föranledd av att den staty som stolt placerades utanför Malmö Stadion, då det blev känt att Zlatan som delägare i Hammarby numera siktar på att göra Bajen till Nordens främsta lag, fått utstå vandalisering och slutlig mer eller mindre offentlig avrättning (även om det snarare var avsågning). Utan att på något sätt försvara den behandling statyn fått ger sig Orrenius in på att söka förklaringen till varför de som nyss dyrkade Zlatan som den störste av dem alla plötsligt inte tål se det bronsbelagda monumentet på den 8 ton tunga sockeln. För gissningsvis kunde inte varken statyns upphovsmakare eller Zlatan själv förutse något liknande. Eller hade den store fotbollsspelaren ändå valt att gå sin egen väg och ”byta lojalitet” även om han hade kunnat gissa sig till en upprördhet likt den som nu råder i landets tredje stad?

När det gäller Zlatan är det förmodligen omöjligt att gissa sig till bevekelsegrunder men jag kan inte låta bli att dra paralleller till då jag skriftväxlar med en kamrat i samband med att brexit formellt sker. Han skriver att det till stor del är ”EU:s fel”. Man har helt misslyckats med att ta signaler på tillräckligt allvar och dess lyhördhet inför missnöjet inte bara på de brittiska öarna tycks lika med noll och ingen. I vårt eget land ser vi detsamma då bitterheten är utbredd och föraktet inför de som har makten och inget begriper är totalt. I USA ser vi en president ta sig genom riksrätt med ett stärkt väljarstöd som konsekvens. Kanske främst därför att han lyckats göra tvärtom – förstå de människor som vill rösta på honom.

Donald Trumps framfart gör onekligen att tanken kring vad framtiden kommer att innehålla svindlar. Blir det folkopinion snarare än vad som är rätt och fel som ska avgöra? Om tillräckligt många på läktaren anser det vara straff, ska domaren då blåsa i pipan? Visst hopp går det ändå att få av att det finns människor som Mitt Romney. Religiös tro eller ej, att stå upp för det som är rätt och det sanningen förtjänar, det är en ganska hygglig egenskap att ha i ryggen. Synd att dess popularitet tycks vara på nedgående.

Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället In English Tider som flytt

Is this the end of a beautiful friendship?

I still remember the first day we met. As a young and very nervous 19 year old I was abroad for the first time. Yes, in those days, and where I came from, that was not all that uncommon. In fact, it was the first time I sat foot on an airplane on my own. Some would say that I have spent the rest of my life catching up on that. I cannot say that it was love at first sight. On the contrary, I felt you were rather odd. You had habits that I certainly was not used to. Crossing the street in your country could be lethal, mainly because cars came running from the wrong direction and looking left was not something that I was familiar with. The breakfast you served was either ”continental” meaning I was hungry again after 30 minutes. That was about as long as a slice of white toast with jam lasted. Or it was big enough to go for a normal lunch. And it was cooked. The weirdest thing however was the fact that in your country most bathrooms had carpets, something I still do not understand.

From that first meeting our friendship slowly grew and, I would say, developed into love. Thanks to work later in life I had the opportunity to visit many times and you took me to some of the finest places on earth. Yes, another love of my life is golf and it was magical to get to experience some of those pieces of land, called the links, next to the ocean where golf has been played for generations.

After a while you and I got to know eachother really well. In 2005 the relationship that I was then in had gone a bit stale. I was looking for options where I could get out, to continue to grow and develop. You provided me an opportunity for which I will be forever grateful. In August we, me and my family, packed our home in boxes to throw ourselves fully into your arms. We went to live in a rural and friendly area where one of the best golf courses that I have ever seen is located. The start of our new, deeper relationship, was a bit rocky. Many things were new to us and without the friendliness of the people that I worked with, and the people that we met, our relationship would have ended quicker than it did.

As most relationships ours grew stronger with time. You only had to look at me at your front door (there was a system at immigrations called Iris which meant that a machine could recognise my irisis to let me through) to know that I was welcome. I learnt to appreciate your habits and in fact, picking up the Evening Standard on my way through the London Underground on a Friday night became one of my favourite pastimes. For five years we had a rather complicated distance relationship as I divided my time between Stockholm and your place. Love, however, is strong and can endure also pressured times.

Today is January the 31st and the divorce that you started talking about long ago is to come into effect. What I did not realise back in 2005 was that the rural part of the country that my family came to was to be one of the most pro-Brexit areas in the whole of Britain. The people that I met and became friends with are now divided into two. The Brexiteers and the Remainers. The latter have turned into Rejoiners. It truly is a sad day and I cannot tell you how sorry I am that my children will not have the chances that I once had. You say that we will always have a special relationship. Perhaps. But today something fundamental in that relationship is changing. And I am so sorry to see you go.

Goodbye Britain.

Kategorier
Coaching och ledarskap In English

Leadership of a new decade

I have put more thought into this post than what I usually do. Still, I am sure that should it go viral, which I very much doubt it will, it will cause more discussion than any of my previous posts collectively. Leadership is a difficult thing.

To discuss this without having at least a PhD in a related area may be to open up for trouble. I am an essay shy of a Master in Educational Management and I have held leadership roles for the last 30 years. In no way does that make me an expert but it means I have spent quite a lot of time thinking about leadership.

What sent me into thinking mode this time was an article I read over the holidays. James Hatch is a retired serviceman of the US Navy who was wounded in combat in 2009, on a mission to rescue an American hostage. At 52, James is a freshman at Yale University.

James Hatch writes about his Navy Seal service that;

– ”Every single day I went to work with much better humans than myself. I was brought to a higher level of existence because the standards were high and one needed to earn their slot, their membership in the unit.

In two sentences Hatch summarises what has been a basic principle of most successful teams over many years. The high performing group is always superior to the sum of the individuals and their abilities within it. However, every now and then, stories of how these ”high standards” are set and maintained leak and when the NHL had its #metoo moment just before Christmas it was a disgraceful story about a leadership, thought to be much outdated in this day and age, full of bullying, racism and abuse. All there to try and differentiate between those that can manage to rise to the standards (of the coach) and those that cannot. My guess is that should James Hatch tell us what his experience of leadership in the navy was like, some similar stories would come out. In fact, if I and many of my friends were to talk about our experience of the military (which at the time was compulsory for young men in Sweden), it would not be that pretty when it comes to leadership. Having said that, hockey players would still contribute a lot of their and their team’s performance to their coach. I, and my friends, would say that the superior in charge of our group in the military made us perform outside of what we thought we were capable of. What effect that had long term is however a bit more unclear.

That leadership in sport, where extraordinary physical and psychological performances are highly required, is not always as humane and sound as we would hope came through loud and clear in the British department for culture and sport Duty of care review in sport, in 2017. Similar patterns and problems have been seen in other high performance programmes across the globe.

As I continue to read the article by Hatch my mind goes spinning when he describes the meeting between his own often low self esteem with the, by others, so called snowflakes of the university. The snowflake analogy insinuating these young people would view themselves as unique, just as every snowflake. Nothing could be more wrong Hatch says. These youngsters are smart, hard working, many of them first generation Americans and when it comes to discussing difficult subjects they are not uncomfortable, as he is.

As I read this I am confident that the generation z that is now storming into the workplace and in many aspects have already taken over sports, demands a different leadership. One where being wrong is not the end of the day, but where not giving it a go is unimaginable. The performance of the group will continue to be greater than the sum of the individuals, but only of we make disagreement our best friend. No one person will ever be able to have all the future answers. And leadership is to be smarter than everybody else. Collectively.

Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation En modern förening Kommunikation

Att driva beteende

Nyligen träffade jag en grupp från ett svenskt riksdagsparti och deras internationella gäster, från bror- och systerpartier runt om i Europa. De håller på med en slags internationell benchmarking och när, eftersom jag var inbjuden, även en förhoppning om att lära av andra intilliggande områden. Temat var medlemsengagemang vilket förstås kommer att få Dan Persson på Idrottens Affärer att ifrågasätta varför de frågar idrottsrörelsen. Kanske har han rätt i detta och därför roade jag mig bland annat med att göra en viss spaning hur annat medlemsengagemang kan se ut. Ni vet de där plastmedlemskorten som tar plats i plånboken men där medlemsklubben knappast har något årsmöte där vi kan engagera oss. Jag har en bild som jag ibland återkommer till som jämför ”gamla” storspelare (HM, IKEA mfl) med nya (Spotify, Alibaba, AirBnB etc). I den gamla världen var det stort då IKEA-katalogen kom och samma reklam landade hos alla. I den nya världen räcker det att jag funderat på att odla skägg för att en schysst trimmer ska ta plats i mitt flöde i telefonen.

Idag känner säljaren sin kund och vet vad hen vill ha. Data används för att driva beteende och inte för att konfirmera eller förstå det. I min bild byter jag, efter att jag pratat om detta, ut ordet ”kund” till ”medlem” och det blir uppenbart för de flesta vilka möjligheter som finns. Det blir också tydligt att såväl idrottsföreningar som politiska partier har en del att göra på området.

Tänker på detta också då jag bokar en resa till en storstad, inklusive hotell. Innan jag gjort något mera än att boka har Google skapat en händelse med restider, hotell inklusive en beskrivning av hur jag tar mig dit samt massor av tips på vad jag nog kommer att vara intresserad av på resmålet. Dessutom får jag förstås veta vad mina kompisar (som uppenbarligen är lika slapphänta med sina data som jag) gjort i samma stad.

Använd data för att driva beteende. Så var det ja…

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En modern förening Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Liten mot stor

Idag var det pysselstuga i vårt hus. Äntligen ska den stora matchen stå. Enskede IK ska möta AIK i Svenska Cupen. Egentligen skulle drabbningen ha stått i augusti men då tvingades AIK till Skottland för match mot Celtic och därmed blev det en novemberuppgörelse på Friends Arena istället. Visst hade det varit kul med stormatch på den lokala idrottsplatsen, men när det nu blir till att besöka nationalarenan känns det onekligen ganska stort.

Vid vårt köksbord är det fyra grabbar som förbereder flaggor och hejaramsor. Det är samma grabbar som enligt egen utsago är Enskedes mest trogna supportrar:

-”Vi är ju Enskedes bästa supportrar.”

‘”Ja, vilka skulle det annars vara? Det är ju bara vi som är på matcherna!”

Själv sitter jag i soffan och reflekterar både över det jag hör från köksbordet och det som hänt de senaste dagarna. Årets herrallsvenska är slut, Djurgården gick segrande ur striden och inför den avgörande omgången skrev Johan Esk om hur detta år är en föraning om vad som komma skall. Skillnaden mellan storstadslagen (med större muskler) och övriga börjar bli allt tydligare. Då vi nu också kan se hur den ekonomiska konsekvensen av att hålla sig kvar/gå upp och att åka ur/fastna kvar alltjämt blir större, ja då är det en tydligare ojämlikhet som breder ut sig även i Sverige.

Här någonstans står förstås vägvalet. Ska svenska topplag ha något med Europa att göra är det nog tveklöst att de behöver större ekonomi och bättre förutsättningar. Samtidigt är det angeläget att fundera över hur det påverkar de som strävar och vill upp. Är skillnaden mellan att hänga kvar i Superettan och att åka ned i division 1 så stor att klubbens hela verksamhet hotas? Och om känslan att Enskede ska kunna rubba AIK i den där cupmatchen inte ens för nioåriga grabbar går att fantisera ihop – vad händer då med flaggtillverkningen i ett kök i Enskede?